Till innehåll på sidan

med anledning av skr. 1997/98:51 Redogörelse för en överenskommelse om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. för år 1998

Motion 1997/98:So4 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Regeringsskrivelse 1997/98:51
Tilldelat
Socialutskottet

Händelser

Inlämning
1998-02-04
Bordläggning
1998-02-05
Hänvisning
1998-02-06

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Regeringen redogör i skrivelsen för den överenskommelse som staten slutit med sjukvårdshuvudmännen angående ersättningar för 1998. Några egentliga nyheter jämfört med överenskommelsen för 1997 finns inte, utan i stort sett är det endast en framräkning av vad som beslöts för förra året.

De senaste tre åren har köerna till vård och behandling vuxit i en jämn och säker takt. De vårdköer som försvann under de borgerliga regeringsåren 1991–1994 är nu tillbaka.

Vårdkrisen – en fråga om prioriteringar!

Diskussionen om kvaliteten i vården har blivit allt mer intensiv den senaste tiden. Larmrapporterna avlöser varandra och avslöjar att det ena sjukhemmet efter det andra ger dålig vård och omsorg. Samtidigt växer köerna inom den offentliga vården och detta sker utan att de socialdemokratiska politikerna egentligen reagerar – tvärtom. Landstingsrådet Ingrid Kallbergh (s) i Jämtland säger vad det handlar om i socialdemokraternas Sverige: ”Människor blir inte utan vård, men kan få räkna med längre väntetider, det är ofrånkomligt.” (Dagens Nyheter 14 juni 1995)

Den naturliga frågan blir då varför vårdköer är ofrånkomliga när socialdemokraterna har ansvaret för sjukvårdspolitiken, men inte finns när vi moderater har haft ansvaret.

Sedan socialdemokraterna fick ansvaret i alla landets landsting utom ett, har vårdköerna vuxit. I Kungälv får man i dag vänta 72 veckor på en ljumsbråcksoperation. I Lund tvingas patienter vänta i 40 veckor på en gallstensoperation. I Norrköping är väntetiden 28 veckor för att få sin knäled opererad. Listan över väntetider för vård och behandling kan göras lång och den är i stort sett lika över hela landet.

Landstingsförbundet redovisar i sin statistik att andelen patienter som väntar i vårdköer med klar diagnos ökat med över 100 procent mellan april och oktober 1997.

Att socialdemokraterna har tappat kontrollen över hälso- och sjukvården är helt uppenbart och bekräftas av de egna politikerna. Sjukvårdskommunal­rådet Owe Nilsson (s) i Göteborg beskriver resultatet av socialdemokraternas sjukvårdspolitik: ”Det är bara att konstatera att jag inte har kontroll över utvecklingen. Om det är någon som har kontroll överhuvudtaget vet jag inte.” (DN 18 januari 1998)

Lösningen på alla problem är, enligt socialdemokraterna, att pumpa in alltmer pengar i den offentliga sektorn. Redan i dag omsluter den offentliga sektorn totalt 1 100 miljarder kronor. Trots detta klarar den inte av att leve­rera den välfärd, omsorg och vård som medborgarna faktiskt, med de skatter de betalar, har rätt att kräva. Att då ge ytterligare några miljarder på marginalen kommer inte att lösa några som helst problem.

Prioritera

Det blir allt mer uppenbart att sjukvårdshuvudmännen måste renodla verksamheterna och prioritera. Landstingen förfogar i dag över knappt 120 miljarder kronor. En fjärdedel av detta används till annan verksamhet än hälso- och sjukvård. Det handlar om 30 miljarder kronor. Landstingspolitiker kan ofta mångordigt försvara all landstingsverksamhet. Det finns ingenting som inte är nödvändigt, sedan må det vara campingplatser, utbildningsverksamhet, kultur och liknande. Vi är av den mycket bestämda uppfattningen att i valet mellan att vårda en sjuk människa och t.ex. en satsning på turism så står vården alltid främst.

Att det är svårt att prioritera visar tillgänglig statistik. Av de årliga utgifterna i kommuner och landsting på för närvarande 369 miljarder kronor går endast 20 procent till vård, 16 procent går till skolan och 23 procent går till omsorg (företrädesvis äldreomsorg). Resterande 41 procent går till annan verksamhet. Det motsvarar 151 miljarder kronor. Även om mycket av dessa 151 miljarder kronor går till viktig verksamhet, finns det möjlighet att genom prioriteringar lösgöra resurser till vård och omsorg.

Skillnaden mellan socialdemokraternas politik och den som fördes under de borgerliga åren när det gäller just prioriteringarna inom hälso- och sjuk­vården görs tydlig inte minst genom att citera vad den socialdemo­kratiska regeringen själv skriver.

I bilaga fyra till budgetpropositionen (Avstämningen mot halveringsmålet för arbetslösheten) finns en hel del intressant att läsa. Bland annat går man igenom sysselsättningsförändringar: ”Under perioden 1992 till 1994 var det främst antalet sysselsatta inom förvaltning som minskade, men under senare år är det framför allt antalet sysselsatta inom vård och omsorg som minskat.”

Under de borgerliga åren minskade administrationen och byråkratin, men under de senaste åren då socialdemokraterna har haft ansvaret har den vård­ande personalen avskedats. Detta kan ses i skenet av vad Ingvar Carlsson sade i TV‑debatten fredagen före valet 1994: ”Vi kommer att stoppa avsked­an­­den inom barnomsorgen, skolan, sjukvården och äldreomsorgen.”

Eller som socialdemokraterna hävdade i propagandamaterialet ”Arbete” från samma valrörelse: ”Vi vill förhindra att anställda i den gemensamma sektorn går ut i öppen arbetslöshet. Därför vill vi ge kommuner och landsting ekonomiskt stöd så att de kan undvika att säga upp 20 000 anställda fram till slutet av 1995.”

Sanningen är att socialdemokraterna själva gör bedömningen i budgeten för 1998 att det under mandatperioden försvinner 68 000 arbetstillfällen inom den offentliga sektorn. Den senaste statistiken visar att sysselsättningen bland kvinnor anställda inom vård och omsorg har minskat med 35 000 personer på bara ett år. Det är långt från socialdemokraternas löfte och visar en bister verklighet fylld av valsvek.

Att vi närmar oss en valrörelse blir också allt tydligare. Nu ställs det ena löftet ut efter det andra från socialdemokraterna. Under sin kongress hösten 1997 lovade man att införa avgiftsfri sjukvård för barn och ungdomar. Paul Håkansson, landstingsråd (s), säger bl a följande om detta: ”Högt räknat kanske tio procent av barnfamiljerna har problem att betala patientavgifterna. Det innebär att över 300 miljoner kronor om året satsas på grupper som ändå har råd att betala avgifterna.”

– – –

”Jag kan tänka mig en lång rad andra frågor som är mycket viktigare. Ta frågan om prioriteringar i sjukvården, den långsiktiga strukturen, frågan om patienternas rättigheter eller de psykiskt stördas villkor. De är kanske inte så medialt tacksamma men ändå väldigt viktiga.”

(Dagens Medicin 16 september 1997)

Satsa på enskild vård

I en undersökning som landstingsförbundet genomförde 1996 kunde konstateras att den enskilda vården i Stockholms läns landsting var väsentligt mycket billigare än motsvarande vård i offentlig regi. Om man jämför kostnaden per besök mellan offentlig och privat vård är skillnaderna slående:

Offentlig

Privat

Öron

175 kr

100 kr

Ögon

250 kr

150 kr

Hud

220 kr

100 kr

Kirurgi

260 kr

150 kr

Medicin

240 kr

150 kr

Inom samtliga specialiteter var den privata vården mer kostnadseffektiv per besök än den offentliga. Detta faktum till trots väljer socialdemokraterna att fullfölja avvecklingen av den privata vården. Genom krav på vårdavtal, åldersgränser och förbud mot ersättningsetableringar försvinner nu allt fler privata vårdgivare, vilket kommer att innebära att kostnadspressen i den offentliga vården successivt avtar, samtidigt som valfriheten försvinner.

Vår inriktning är att bryta upp landstingens monopol, samtidigt som lands­tingens kostym anpassas till ett ökat enskilt utbud av vårdgivare. Det går inte att ha en oförändrad landstingsstruktur i ett system där enskilda/privata vårdgivare tar ett större ansvar än i dag.

Vårdgaranti

Socialdemokraterna har infört en besöksgaranti som kostar drygt 500 miljoner kronor. Besöksgarantin innebär att en patient skall ha rätt att träffa en läkare inom åtta dagar. Garantin är i sig helt utan betydelse i ett system där en vidare remiss leder till ny väntan i behandlings- och operationsköer. Den borgerliga vårdgarantin klarade att avskaffa vårdköerna på två år. Det fanns en tanke bakom den borgerliga sjukvårdspolitiken – nämligen den så kallade vårdkedjan. Den innebär att en enskild patient skall få den vård han eller hon behöver på rätt nivå och inom en rimlig tid. Husläkarsystemet var det första ledet och vårdgarantin det sista. Vi har visat att en vårdgaranti ger resultat. Om man sedan följer den så kallade ”Stockholmsmodellen”, där sjukhusen får betalt efter prestation, är förutsättningarna för att avskaffa dagens vårdköer mycket goda.

Att överföra medlen från besöksgarantin till en ny vårdgaranti, samtidigt som vi avmonopoliserar hälso- och sjukvården, skulle innebära att vi med dagens resurser skulle få bukt med krisen i sjukvården.

Utgångspunkterna för vårt förslag till en ny och utvecklad vård- och patientgaranti är följande:

  • Patienten skall för samtliga medicinskt motiverade diagnoser ha rätt till behandling inom tre månader från första undersökningstillfället då vårdbehovet konstaterats.

  • Patienten skall ha valfrihet att välja såväl vårdgivare som adekvat behandlingsmetod. Denna valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare i såväl sluten som öppen vård, inklusive privata vårdgivare.

  • Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela landet, även om ”det egna” sjukhuset kan ge samma vård utan dröjsmål.

  • Patienten skall ha rätt till en s.k. ”second opionion”, dvs. rätt att inhämta en kompletterande bedömning från en annan läkare.

  • Remisskrav till privata vårdgivare skall ej få förekomma.

Nationella taxan

Delegationen för samverkan mellan offentlig och privat hälso- och sjukvård presenterade i december 1997 sitt slutbetänkande. Delegationens förslag innebär att den sista spiken i privatvårdens kista nu slås in. I och för sig föreslår delegationen att 25 procent av all öppenvård skall kunna ske i privat regi. Men samtidigt föreslås att den nationella taxan skall avskaffas och privatläkarna skall hänvisas till vårdavtal med de enskilda sjukvårdshuvudmännen. Sedan vårdavtalen infördes för privata vårdgivare då etableringsfriheten avskaffades har knappast några ny avtal slutits. Erfarenheten visar att av 400 vårdavtal som upphört p.g.a. 65-års gränsen har endast 19 nya vård­avtal slutits. Situationen kommer inte att bli bättre när landstingens makt ökar ännu mer.

Förslaget om att avskaffa den nationella taxan kommer att innebära att antalet privata vårdgivare snabbt kommer att minska, vilket drabbar de enskilda patienterna som får minskad valfrihet. Detta är djupt allvarligt och kommer endast att förstärka den vårdkris som dagens socialdemokrater bär ansvaret för. Vi vill därför i detta sammanhang redan nu markera att vi avvisar delegationens förslag rörande den nationella taxan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av prioriteringar av landstingens verksamhet,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidareutveckling av den 1992 införda vårdgarantin.

Stockholm den 29 januari 1998

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)


Yrkanden (4)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av prioriteringar av landstingens verksamhet
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av prioriteringar av landstingens verksamhet
    Behandlas i
  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidareutveckling av den 1992 införda vårdgarantin.
    Behandlas i
  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en vidareutveckling av den 1992 införda vårdgarantin.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.