med anledning av Skr. 1997/98:79 Redovisning av arbetet med de allmänna barnfrågorna

Motion 1997/98:So9 av Stig Sandström m.fl. (v)

1 Inledning

1.1 Fredagen den 21 februari 1998

Vänsterpartiet besöker flyktingförläggningen i Flen. Barn leker i ett torftiga dagrum. Kala väggar. En flimrande TV-bild. En soffa, en stol. Inga leksaker. Ute på toaletten finns öppna hål i golvet. Det stinker av gammal urin. I köket står en rad med ingrodda spisar som luktar ingrott matos. Där skall familjerna samsas om mathållningen, som är individuell. Detta korridorboende kan möjligen fungera för studenter. Nu trängs familjerna i små rum på 15 kvadratmeter. Här finns en grupp människor som lever under stora psykiska påfrestningar, långt borta från sitt land, sitt sociala sammanhang, och många av dem är fast förvissade om att en avvisning innebär deras död. För en del är det, krasst uttryckt, ett dödens väntrum. I denna miljön gror hat, förtvivlan, uppgivenhet och apati. Detta återspeglas i barnens sinnen. De vuxna orkar inte med sina barn. Barnen överges, görs osynliga eller befinner sig i ständiga konflikter med andra barn och vuxna i familjen eller med korridorens ensamboende vuxna.

Barnens skolgång blir eftersatt. I ett trångt källarutrymme ligger små klassrum. De barn som går här borde få stöd till 120 %, men i stället får de bara 60 % av den ”skolpeng” som staten ger till andra skolelever. Varför är det svårt att förstå, det sägs bero på reglerna.

Personalen som arbetar i barnomsorgen och undervisningen ser hos barnen alla de tecken som tyder på att barnens behov är åsidosatta. Det yttrar sig i att barnen är uppgivna, inåtvända eller omotiverat aggressiva. Under dessa eller liknande förhållanden har många levt i flera år. De väntar på beslut om avvisning eller uppehållstillstånd. Här, på flyktingförläggningen i Flen, pågår ett grovt brott mot FN:s barnkonvention, ett brott som ingen uppmärksammat. Det är en sorglig upplevelse att se hur en stat som fortfarande kallar sig välfärdsstat behandlar sina barn. Dessa barn lever i en misär som liknar beskrivningar av 1800-talets institutioner, en miljö som främjar kriminalitet, droghantering och våldshandlingar.

Flyktingministern besökte för en kort tid sedan förläggningen och fann inte någon anledning till att ta initiativ till att ändra på förhållandena. När en psykolog som arbetat med barnen slog larm om missförhållandena har ministern i brev låtit meddela att detta inte är hans ansvar. Det är Invandrarverkets ansvar.

Ändå ligger en del av lösningen nära. På gångavstånd från förläggningen ligger ett stort antal tomma moderna lägenheter, vilka skulle bota trängseln och ge ett bättre boende. Nu diskuterar man i stället om något hus skall rivas.

Vänsterpartiet har erfarit att förhållandena vid Flens flyktingförläggning inte är unika. Liknande förhållanden finns vid andra flyktingförläggningar i landet. Vi vill att riksdagen gör regeringen observant på de miserabla förhållanden som barn lever under på våra flyktingförläggningar.

1.2 Fredagen den 27 februari

Rädda Barnen har presskonferens om en rapport till FN som gäller barns rättigheter i Sverige. Barnfamiljerna har blivit mer ekonomiskt utsatta under 1990-talet. Rädda Barnen ser detta i den ökning av de bidrag som organisationen beviljar barn vilka lever under mycket svåra förhållanden. År 1990 var det bara ett par hundra ansökningar. År 1997 hade dessa femdubblats. De flesta ansökningar kommer från arbetslösa familjeförsörjare och från ensamstående mödrar. Arbetslösheten, kommunala nedskärningar och försämringarna i socialförsäkringarna har medfört att oroande många barn faller utanför vad barnkonventionen föreskriver om trygghet och rättigheter. Rädda Barnen anser även att det finns brister i den politiska viljan att åtgärda problemen.

Regeringen har i stor utsträckning delegerat ansvaret till kommuner och landsting. Tanken är att dessa är närmare barnen och bättre kan se deras behov inom barnomsorg, skola, hälsovård m.m. Rädda Barnen har konstaterat att så ofta inte är fallet. Politikerna på denna nivå brister ofta i sin kunskap om barnkonventionen, och det finns från regeringens sida inget instrument för att följa upp delegeringen. Man har också konstaterat att kommunerna prioriterar olika, och då riskerar barnen och deras behov att komma i andra hand. Kommunala handlingsplaner måste upprättas och beslutsfattare på olika nivåer måste utbildas i barnkonventionen. Regeringen bör ha en övergripande samordningsfunktion knuten till Regeringskansliet. Den skulle bl.a. kunna granska lagförslag ur ett barnperspektiv. Allmänt är kunskapen om barn mycket bristfällig. Barnens egen rätt till kunskap om konventionen måste förbättras och informationen till dem måste ökas. Denna måste anpassas till barn i olika åldrar och finnas tillgänglig på alla invandrarspråk.

Det finns 5 000 statslösa barn i landet. De regler som gäller för förvärv av svenskt medborgarskap uppfyller inte bestämmelserna i FN:s konvention om barnens rättigheter, artikel 7. Enligt de svenska reglerna kan en utlänning ansöka om medborgarskap efter fem år i landet. Barn kan bara förvärva medborgarskap när föräldrarna gör det eller när de blivit vuxna, d.v.s. 18 år. Dessa regler gynnar inte barn.

År 1995 utlovade regeringen en barnbilaga till statsbudgeten som skulle beskriva hur mycket resurser som gavs till barnen. Regeringen har inte infriat detta löfte, utan det saknas i dag fortfarande kunskap om hur barns situation påverkas av ekonomiska beslut. Likaså behövs barnkonventionsdirektiv på samman sätt som vi har jämställdsdirektiv när det gäller statliga utredningar.

De krav och förslag som Rädda Barnen redovisat sammanfaller väl med Vänsterpartiets politik och vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna vad som anförts i Rädda Barnens rapport till FN.

1.3 Fredagen den 6 mars 1998

Ny larmrapport från Socialstyrelsen. Enligt utredningar har antalet barn som mår dåligt ökat med drygt 40 % sedan år 1993. Ökningen har skett i åldersgrupperna 0–12 år. Det är företrädesvis föräldrarna som vänt sig till skolan och socialtjänsten för att få hjälp när barnen mått psykiskt dåligt. Undersökningen har gått till så att Socialstyrelsen slumpmässigt valt ut 50 kommuner. På fem år har antalet barn som är aktuella i barnavårdsutredningar ökat från ca 12 000 till närmare 20 000. Vid en vägning mot förändrad folkmängd blir ökningen drygt 40 %. Socialstyrelsen konstaterar att arbetslösheten, försämrad ekonomi och därmed sammanhängande familjeproblem plus socialtjänstens förbättrade samarbete med skolorna är orsaken till ökningen. Socialstyrelsens undersökningsresultat stöds även av Barnpsykiatriutredningen, som i februari konstaterade att kön till barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) ökat kraftigt.

2 Vänsterpartiet anser

Vänsterpartiet ser allvarligt på resultaten av dessa utredningar och anser att riksdagen skall ge regeringen till känna att ökade insatser från samhällets sida måste sättas in för att ge stöd till barn och ungdomar i kris. Till exempel är bristerna i skolans elevvårdande verksamhet stora. Det är inte rimligt att en skolläkare skall ha medicinskt ansvar för 11 000–12 000 elever och att varje skolsköterska på sin lott skall ha 800 elever. Rimligt vore det att halvera dessa tal. Det regeringens skrivelse redovisar av pågående och tänkta åtgärder är inte tillräckliga för att råda bot på missförhållandena.

3 Våld och sexuella övergrepp

Ett annat exempel vi vill ta upp är våld och sexuella övergrepp mot barn. Där nöjer sig regeringen med en fortsatt utredning. Vänsterpartiet anser att samhället i dag måste sätta in ökade resurser, både förebyggande och behandlande, för att avhjälpa missförhållandena. Det är på daghemmen och under de första skolåren som vi har möjlighet att lära barnen vad rätten till en personlig integritet innebär. Det gäller, för att använda ett slitet uppfostringsord, gränssättning. Det gäller allt från språkbruk till hur människor bemöter varandra i ett socialt sammanhang. Det har tyvärr p.g.a. ekonomiska kriser och sparpaket blivit svårare, men vi vet att det går. Att fortsatt avvakta med insatser mot sexuella övergrepp är att undvika att ta ansvar. Begreppet sexuella övergrepp inbegriper allt från det som omvärlden betraktar som harmlösa kränkningar till de grövsta våldtäkter. Genom sin handling kränker den vuxne barnets integritet, vilket kan få ödesdigra konsekvenser, särskilt om barnet inte får hjälp. Det är många gånger svårt att ta till sig vidden av vad ett sexuellt övergrepp på barn innebär, för barnet, för familjen och för de närstående. Om en utsatt flicka eller pojke skall kunna gå vidare i sitt liv och så småningom kunna leva ett förhoppningsvis ”normalt” liv måste alla instanser, alla led i behandlingen och rehabiliteringen fungera. Det finns inte utrymme för misstag då dessa blir till en ny kränkning för barnet och försvårar rehabiliteringen.

Vänsterpartiet anser att bristerna i myndigheternas handläggning är så stora och allvarliga att det inte går att vänta tills Socialstyrelsen har kartlagt kunskapsläget. Det behövs insatser redan nu. Många förslag till åtgärder behöver ingen ytterligare utredning.

3.1 Mer resurser till brottsoffren

Resurserna för behandling av barn som utsatts för sexuella övergrepp måste ökas väsentligt. I dag tvingas t.ex. redan överbelastade PBU, som har specialistkompetens, att avstå från att behandla familjer eftersom resurserna inte räcker till.

3.2 Ingen umgängesrätt för förövare

Det är viktigt att barn har tillgång till båda sina föräldrar och umgängesrätten som den ser ut i dag betonar också vikten av det. Men om en förälder är dömd för misshandel och/eller övergrepp på barnet skall inte barnet tvingas till umgänge. Under tiden det pågår en utredning måste barnet få en frizon. Han eller hon skall inte behöva umgås med den misstänkte under utredningstiden.

3.3 Prioritering inom rättsväsendet

När brottsoffret är ett barn har samhället en särskilt stor skyldighet att agera kraftfullt och snabbt. Rättsväsendet – åklagare, domare, jurister, polisen – måste prioritera sexuella övergrepp mot barn och behandla dessa brott med förtur. Det gäller bland annat förundersökning och att snabbt utse målsägarbiträde.

3.4 Ökad kunskap och prioritering hos myndigheterna

Socialstyrelsen bör snarast gå ut med rekommendationer till PBU-klinikerna och kommunernas socialförvaltningar och skolor om vikten av snabbt och kompetent agerande när man misstänker eller känner till fall av sexuella övergrepp mot barn. Regeringen bör snarast agera så att detta görs.

3.5 Ökad kunskap hos Invandrarverket

Vänsterpartiet har tidigare motionerat i frågan om att det måste finnas adekvat kunskap om sexuella övergrepp mot barn på flyktingförläggningarna. Vi ville att regeringen skulle behandla denna fråga särskilt och komma med förslag till åtgärder. Denna motion avslogs av socialutskottet. I dag är det ännu tydligare att Invandrarverket snarast behöver tillföras kompetens i dessa frågor. Regeringen bör upprätta en handlingsplan som syftar till att åtgärda bristerna i kunskap om situationen för flyktingbarn som utsatts för sexuella övergrepp i hemlandet såväl som i Sverige.

4 FN:s konvention om barns rättigheter

Vänsterpartiet har tidigare konstaterat att utvecklingen de senaste fem åren har präglats av en stram finanspolitik, där saneringen av den svenska ekonomin varit en huvudfråga. Dessa besparingar har påverkat barnen. Den rapport vi ovan hänvisat till är en av flera från Socialstyrelsen och Socialdepartementet som ger exempel på hur barnen drabbats.

4.1  Statens ansvar bör förstärkas

I Sverige har vi kommunalt självstyre, vilket innebär att många beslut fattas på en lokal nivå nära de berörda. Barnkonventionens tillämpning är därför väsentlig på den kommunala nivån. Men det övergripande politiska ansvaret för barnkonventionens genomförande ligger hos staten. Barnkommittén, som utrett frågan om hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till bestämmelserna i FN:s konvention om barnens rättigheter, uttrycker det på följande sätt i sitt betänkande ”Barnets bästa i främsta rummet”:

Genomförandet av rättigheterna i Barnkonventionen är ett politiskt ansvar för landet. Inte bara för riksdag och regering utan för alla myndigheter och offentliga organ. Att genomföra barnens rättigheter handlar om politisk vilja. En avgörande faktor för hur Barnkonventionens bestämmelser genomförs i alla delar av landet och på alla nivåer är vilka styr- och kontrollsystem som utvecklas. Staten kan aldrig frånhända sig ansvaret för genomförandet av Barnkonventionen genom att t.ex. hänvisa till att ett visst område är ett kommunalt ansvar. Staten måste ha styrinstrument och uppföljningssystem som säkerställer att alla barn i landet verkligen tillförsäkras sina rättigheter i enlighet med Barnkonventionen. Och statens ansvar sträcker sig längre än så. (SOU 1997:116)

Regeringen skriver i sin rapport till FN på följande sätt: ”Staten ansvarar för nationell uppföljning och utvärdering av verksamhetens kvalitet.” Det finns alltså en del av ansvaret som inte kan delegeras till kommunerna. Vi anser att statens roll i arbetet med konventionen i dag är för svag och behöver förstärkas.

4.2 Kommunerna och konventionen

Barnombudsmannen har ansvaret för att på ett generellt plan bevaka frågor som gäller barns och ungdomars rättigheter och intressen med utgångspunkt i FN:s konvention. På det mer praktiska planet, om kommunerna lever upp till barnkonventionens regler eller inte, finns ingen enskild myndighet som har ansvaret. Det behövs redskap för att kommunerna själva i sitt dagliga arbete skall lyckas uppnå det barnkonventionen stadgar. Flera frivilligorganisationer som arbetar med barnfrågor ser kommunala handlingsplaner för barn och ungdomar som ett redskap för att komma tillrätta med problemen att uppfylla barnkonventionens bestämmelser på den kommunala nivån. Vi anser att arbetet med kommunala handlingsplaner är väsentligt och att arbetet bör intensifieras. Vi föreslår därför att regeringen får i uppdrag att till riksdagen lämna förslag om hur kommunala handlingsplaner kan användas i arbetet med barnkonventionen i kommunerna.

4.3 Konsekvensanalyser av hur beslut påverkar barn

Det finns i dag många indikationer på att barnens situation har försämrats kraftigt under 1990-talet. Det behövs resurser och politisk vilja för att barnen inte skall bli de stora förlorarna i vårt samhälle. För att politikerna i riksdagen skall kunna se till att barnen inte blir förlorarna måste det finnas underlag som beskriver vilka konsekvenser ett beslut kan väntas få för barn. Här är ett exempel: Om regeringen till riksdagen lägger förslag om en minskning av anslagen till teaterverksamhet så bör det framgå hur hårt det kan slå mot barnteater. Utan analyser av vilka konsekvenser ett beslut får för barnen kan vi inte leva upp till konventionen. Konsekvensanalyser behöver göras.

5 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om situationen för barn på landets flyktingförläggningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Rädda Barnens rapport till FN om barns rättigheter i Sverige,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det kraftigt ökande antalet barnavårdsutredningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot våld och sexuella övergrepp mot barn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar för efterlevnaden av FN:s konvention för barnets rättigheter,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas arbete med FN:s konvention för barnets rättigheter.

Stockholm den 6 mars 1998
Stig Sandström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)	Ingrid Burman (v)
Britt-Marie Danestig (v)	Marie Engström (v)
Ulla Hoffmann (v)	Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)	Alice Åström (v)