med anledning av skr. 1998/99:61 Framtid med Asien. En svensk Asienstrategi inför 2000-talet.
Motion 1998/99:U6 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Regeringsskrivelse 1998/99:61
- Tilldelat
- Utrikesutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1999-03-24
- Bordläggning
- 1999-03-25
- Hänvisning
- 1999-03-26
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Asien och Sverige - några perspektiv
Med drygt 1,2 miljarder människor i Folkrepubliken Kina, snart en miljard i Indien, ca 200 miljoner i Indonesien och mellan 120 och 130 miljoner i Pakistan, Japan och Bangladesh sammanlagt drygt tre miljarder människor av världens ungefär sex miljarder - utgör människorna i Syd-, Sydost- och Ostasien mer än hälften av jordens befolkning. 13 städer i denna del av Asien har runt 10 miljoner invånare eller fler med Tokyo i spetsen med ca 27 miljoner invånare.
Även om hundratals miljoner människor i Asien lever på eller under den absoluta fattigdomsgränsen är Asien samtidigt en kontinent som fram till den asiatiska krisen hösten 1997 haft en enastående ekonomisk utveckling. Vid sidan av giganten Japan har Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore nått OECD-nivå och hör alla till världens främsta handelsnationer. Och även om man måste se kritiskt på tillförlitligheten av den kinesiska statistiken, har Folkrepubliken Kina sedan Deng Xiaopings reformer under 70- och 80-talen genomgått en oerhörd utveckling. Nio av Sveriges 30 största export- marknader låg 1997 i Asien.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt, men kanske signifikativt, att av de samlade forskningsanslagen i Sverige under 1997/98 gick 2,5 procent till u-landsforskning medan endast 0,8 procent gick till projekt som specifikt fokuserade på Asien. Av de 17 000 svenska studenter som läsåret 1996/97 tog möjligheten att studera utomlands valde endast en procent att bege sig till Asien.
Det kan på goda grunder hävdas att det är föga meningsfullt att försöka ge en samlad bild av en kontinent som t ex Afrika, eller i än högre grad Asien, där skillnaderna är så stora, eller att formulera en strategi som skall anpassas till en hel kontinent. Det är ändå talande för det svenska perspektivet att det första försöket som gjordes i detta avseende gällde just Afrika. När turen till slut kom till den befolkningsmässiga och ekonomiska jätten Asien, var det när alla ekonomiska trender tycktes visa på en ohejdbar ekonomisk frammarsch mot 2000-talet - det asiatiska århundradet. Den s k euroasiatiska dialogen inleddes 1996 med det första ASEM-(Asia-Europe Meeting)mötet på stats- och regeringschefsnivå (dock utan någon representant från Sverige) i Bangkok.
UD:s Asienstudie hann knappt påbörjas förrän den asiatiska krisen till synes fullständigt chockartat slog till hösten 1997. Icke oväntat sjönk det nymornade Asien-intresset raskt. UD:s Asienstudie och den nu föreliggande skrivelsen En svensk Asienstrategi har därför inte mött det intresse, utanför den närmast berörda kretsen, som det bara för ett par år sedan skulle ha mött. Den bristande Asienkunskapen förklarar i lika hög grad oförmågan att rätt analysera de, till för två år sedan, till synes obrutna kurvorna uppåt som oförmågan att nu se den fortsatta potentialen i den asiatiska utvecklingen framöver.
Såväl den process som ligger bakom den föreliggande Asienstudien (Asien minus Väst- respektive Centralasien) som de betänkanden och underlag som den resulterat i, är av stort värde för Sveriges fortsatta arbete med att utveckla sina relationer till länderna i Asien. Det finns i det sammanhanget anledning att påpeka att det faktum att svenskt utvecklingsbistånd och det biståndssamarbete Sverige bedriver med länder i Sydasien sedan 50-talet och med länder i Indokina sedan 70-talet, får så stort genomslag i Asienstudien mer beror på att detta faktiskt dominerat det officiella Sveriges kontakter med Asien under efterkrigstiden än på studiens uppläggning. Det har t ex varit relativt sett vanligare med svenska statsrådsbesök i Indokina än i de asiatiska tungviktarna Japan och Sydkorea.
Regeringens skrivelse utgör dock närmast en sammanfattning, som det i allt väsentligt återstår att dra konkreta slutsatser av. De s k prioriteringar som redovisas i skrivelsen får närmast ses som en maxilista som innehåller allt, d v s raka motsatsen till vad prioritering står för. Rådande budgetläge ursäktar på intet sätt att regeringen blir svaret skyldig på frågan om vilka strategiska satsningar som bör göras för att stärka Sveriges relationer till giganten Asien. Skrivelsen slutar närmast i "lite mer och lite bättre av samma sak som hittills", vilket knappast är ett adekvat svar på den strategiska betydelse studien visar att Asien har och därför borde ha för Sveriges internationella relationer.
Ekonomiskt samarbete och handel med Asien
I fokus för Sveriges relationer med länderna i Asien står ekonomiskt samarbete och handel. Det står i sin tur inte på något sätt i motsatsställning till svenska ambitioner vare sig det gäller demokrati och mänskliga rättigheter eller biståndssamarbete. Erfarenheten visar ofta att demokrati följer på ekonomisk tillväxt. Exemplet med det ekonomiskt väldigt framgångsrika Singapore under Lee Kuan Yews och hans efterföljares ledning visar visserligen att det inte är en regel utan undantag, men är genom sin speciella stadsstatsform ett undantag i många bemärkelser.
Ekonomiskt samarbete och handel sköts i allt väsentligt på andra sätt än genom beslut av regering och riksdag. Det är viktigt att Sverige genom EU bidrar till att Asiens länder integreras fullt ut i det internationella samarbetet för frihandel. Det är viktigt att Folkrepubliken Kina snarast får möjlighet att gå med i WTO, men det skall ske på samma villkor som för andra WTO- medlemmar. Taiwan, som är världens fjortonde handelsnation, får inte längre blockeras från inträde i WTO.
Det är viktigt att öka kunskapen om potentialen för ekonomiskt samarbete och handel med olika länder i Asien. Länder som Japan, Sydkorea och Taiwan har av det officiella Sverige på olika sätt inte givits den uppmärksamhet som de i detta sammanhang förtjänar - inte minst av rent svenskt egenintresse. Även små marknadsandelar i t ex Japan skulle kunna betyda många arbetstillfällen i Sverige. Fler svenska högnivåbesök liksom ett svenskt generalkonsulat i Osakaregionen bör stå högt på prioriteringslistan.
Den svenska uppmärksamheten gentemot Japan står i skarp kontrast mot den som visats Folkrepubliken Kina. Landet är förvisso världens folkrikaste stat med en stor marknadspotential, som dock till skillnad från den japanska fortfarande i allt väsentligt återstår att förverkliga. Det kinesiska ekonomiska undret kan precis som utvecklingen i de asiatiska tigerekonomierna visa sig mindre hållfast än vad det förefallit omvärlden. Även från ledande kinesiskt håll ifrågasätts numera de statistiska tillväxtsiffrorna. Tillväxtens baksida, både socialt och ekologiskt, kan komma att betinga ett högt pris. Många utländska investerare har dragit sig ut ur Kina, då lönsamheten visat sig ligga långt mer fjärran än vad man hoppats.
Demokrati och mänskliga rättigheter i Asien
Alldeles för länge framstod demokrati som något väldigt avlägset för de flesta människorna i Asien. Japan har sedan efterkrigskonstitutionens införande under den amerikanska ockupationen under 40-talets senare hälft varit en klar demokrati. Det var dock först efter parlamentsvalen 1993 som ett regelrätt regeringsskifte verkligen ägde rum. I världens största demokrati Indien har regeringsmakten bytt innehavare åtskilliga gånger. I övrigt har demokratins genomslag i Asien varit av kortvarig karaktär.
Med den nyvunna tillförsikt som följde i spåren på den snabba ekonomiska utvecklingen i flera stater i särskilt Sydostasien under 80-talet, utvecklade företrädare för de auktoritära regimerna begreppen asiatiska värden som motvikt mot västerländska värden. De förra skulle framhålla individens plats i nationen och individens skyldigheter gentemot kollektivet till skillnad från den västerländska betoningen av individen och dennes fri- och rättigheter. De olika synsätten skulle vara förankrade i och framhäva de skilda kulturerna.
Utvecklingen i flera asiatiska länder de senaste tio åren, och särskilt i och med den asiatiska krisen, har emellertid visat att demokrati inte är ett västerländskt påfund utan något som har universell giltighet för människor runt om i världen. Allt tal om asiatiska värden när det gäller krav på demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Sydostasien har avslöjats som oförbätterliga politiska ledares rädsla för ett öppet och demokratiskt samhälle. I Sydkorea, Thailand och Taiwan har det visat sig att stater med fungerande demokratiska institutioner varit bättre rustade att möta och att hantera följderna av den asiatiska krisen.
De allmänna val som hölls i mars 1996 i Taiwan var t ex ett mönsterexempel för Asiens många hel- eller halvdiktaturer. I det avseendet borde inte EU och dess medlemsstater behöva hymla. Tvärtom bör exemplet lyftas fram och på alla sätt stödjas och uppmuntras, oavsett hur mycket regimen i Beijing uttrycker sina hot. Det visar också att det bara är regimen i Beijing som utgör hindret för en utveckling i demokratisk riktning i Hongkong efter "återföreningen" sommaren 1997. Hongkongbornas uttalade stöd för demokraterna under ledning av Martin Lee i valen i maj 1998 visar att folket vill kunna välja sina ledare.
I december 1997 hölls lokal- och provinsval i Taiwan, i vilka det regerande Kuomintang-partiet för första gången hamnade i minoritet. I borgmästarvalen i Taiwans två största städer Taipei och Kaoshiung i december 1998, blev det maktskifte i båda städernas ledning. I de samtidiga parlamentsvalen var 20 procent av de valda kvinnor, vilket som skrivelsen påpekar, kontrasterar klart mot den annars låga parlamentariska kvinnorepresentationen i Asiens demokratier. I de kommande presidentvalen i mars 2000 är det en öppen fråga om den hittillsvarande oppositionen på Taiwan skall ta över efter den avgående presidenten Lee Teng-hui - arkitekten bakom Taiwans remarkabla transformering till den kanske mest vitala demokratin i Asien på bara tio år.
Med valet av Kim Dae Jung till president i Sydkorea i december 1997, med den tydliga utvecklingen mot en mer demokratisk regering i Thailand efter den ekonomiska kraschen i september 1997 och med Suhartos avgång i Indonesien i maj 1998 verkar utvecklingen gå alltmer i demokratisk riktning också i Asien. Kanske kan turbulensen i Malaysia efter den auktoritäre premiärministern Mahathirs arrestering av sin frispråkige rival och tidigare finansminister Anwar Ibrahim leda i samma riktning. Lee Teng-hui, Martin Lee och Kim Dae Jung är tre framstående asiatiska demokratiska ledare, som alla avvisar försvaret av auktoritära styrelsesätt med hänvisning till några slags asiatiska värden.
EU-dialogen med Kina
Våren 1997 drog sig Frankrike ur EU:s årliga arbete i FN:s kommission för mänskliga rättigheter för att påtala Kinas brott. Det har visat sig vara mycket lönsamt i tävlan om lukrativa affärskontrakt med Kina. Danmark, som tog på sig att leda EU:arbetet i MR-kommissionen fick däremot betala dyrt när Kina statuerade exempel. Våren 1998 abdikerade EU helt i MR-kommissionen och lanserade i stället en dialogstrategi - d v s att inget skulle sägas offentligt om Beijings brott mot mänskliga rättigheter. I FN fördömer man numera bara perifera eller pariastämplade smånationer utan feta handelsutsikter.
Har då dialogen med Kina gett resultat? Kanske vore det lite väl snabbt att vänta sig dramatiska förbättringar på bara ett år. Men sedan EU:s dialog inleddes har vi snarast sett en dramatisk försämring. Strax efter Jiang Zemins succébetonade besök i USA hösten 1997 släpptes Wei Jingsheng - den mest kände kinesiske demokratiförespråkaren från väggtidningarnas 1978 till en exil i USA. Den besvärande internationella uppmärksamheten kring denne MR-kändis trappades snabbt ned. Den kinesiska handeln med MR-fångar i utbyte mot världssamfundets tystnad fortsatte med Wang Dan - student- ledaren från Himmelska fridens torg i juni 1989. Han släpptes iväg inför Clintons besök i Kina våren 1998.
Samtidigt har hundratals nya politiska fångar spärrats in i Kinas Gulag det senaste året. Amnesty International redovisar flera hundra kända fångar sedan massakern den 4 juni 1989. Och de lär få sitta där, till dess att någon vunnit så stor internationell ryktbarhet att vederbörande i sin tur blir ett värdefullt handelsobjekt i den demokratiska världens dialog med Beijing.
EU-länderna hänvisar gärna till att Kina undertecknat FN-konventionerna om politiska och medborgerliga rättigheter, men det har gjorts mycket klart från kinesisk sida att en ratificering och tillämpning kommer att dröja länge. Under 1998 och början av 1999 har rader av brott mot innebörden av dessa konventioner begåtts på direkt order från högsta kinesiska ledning. Därifrån är det mycket långt till dess att dessa legalt, institutionellt och i praktiken kommer att tillämpas i Kina. Därefter återstår det avgörande kriteriet på demokrati, d v s att folket i fria val får möjlighet att själva välja sina ledare och om det så önskar avsätta dem.
Inför besöken av Clinton och därefter FN:s nytillträdda högkommissarie för mänskliga rättigheter Mary Robinson frisläpptes demokratiförespråkare i Kina. I dialogandan sågs det som ett positivt tecken. Men det är precis dessa demokratiförespråkare, som runt årsskiftet dömdes till drakoniska fängelsestraff för just det som de tidigare anklagats för. Xu Wenli, Wang Youcai och Qing Yongmin dömdes till mellan 11 och 13 års fängelse för att de öppet i FN-konventionernas anda velat grunda Kinas demokratiska parti. Kinas högsta politiska ledning har fullt öppet förklarat att det aldrig kan tolerera något politiskt alternativ till Kinas kommunistiska parti.
Det är inte bara församlingsfriheten som stramats åt det senaste halvåret. Det gäller också möjligheterna att framställa och sprida tryckt skrift. Affärsmannen Lin Hai dömdes till två års fängelse för att ha spritt kinesiska e-postadresser till utlandet. Arbetaraktivisten Zhang Shanguang dömdes till tio års fängelse för att ha berättat om bondeprotester för utländska journalister. Den kristna kyrkan växer idag kanske snabbare i Kina än någon annanstans. Hundratalet kristna ledare sitter fängslade och utsätts för tortyr och övergrepp.
I såväl Tibet som i Xinjiang utsätts den icke-kinesiska befolkningen för starkt förtryck. 1999 är det 40 år sedan Beijing krossade motståndet i Tibet och Dalai Lama gick i landsflykt och tio år sedan militären senast brutalt slog ned oppositionen i Tibet. Nya fängslanden av buddhistmunkar i Tibet har ägt rum den senaste tiden. Utrymme för annat än underkastelse tycks egentligen inte finnas i Beijings dialogberedskap.
Det hävdas ibland att demokrati tar hundra år att genomföra. Det motsägs redan av exemplet Taiwan men är i grunden en ren spekulation i västerländsk okunnighet. Demokratidebatten är inte ny i Kina. Den påbörjades i slutet av 1800-talet liksom i Europa. Den kvästes först med det kommunistiska terrorväldet från 1949. Det utan jämförelse främsta hindret för en utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Kina de senaste hundra åren, är och förblir Kinas kommunistiska parti.
Det hävdas vidare att öppen kritik mot Kina ändå inte får effekt. Det motsägs emellertid effektivt av den oerhörda känslighet som ledarna i Beijing ständigt uppvisar inför varje form av internationell uppmärksamhet av missförhållanden och övergrepp i folkrepubliken. Å andra sidan visar det senaste årets utveckling inte på något sätt att den tysta dialogen påtagligt förhindrar en utveckling åt fel håll - om den nu alls förs bakom kulisserna. Det är inte heller kritikerna av regimen i Beijing som förespråkar antingen handel/utbyte eller demokrati/mänskliga rättigheter. Det är de som väljer att vara tysta med kritik och i stället satsa på affärer, som gör det valet.
Från Beijing hävdas ofta att kritik är uttryck för rädsla för eller ogillande av ett starkt Kina. Kina är en av mänsklighetens och historiens främsta kulturer. Ett Kina, där folket har full frihet att välja och välja bort sina politiska ledare, har en självklar plats som politisk och ekonomisk ledare i det demokratiska världssamfundet. Tystnad, däremot, lär inte påskynda möjligheterna för Kina att inta denna plats i världen. Sverige bör, också inom ramen för EU, öka ansträngningarna för att få Kina att nu också efterleva anda och bokstav i de av Kina undertecknade FN-konventionerna.
Fred och säkerhet i Asien
Fokus i den globala säkerhetspolitiska utvecklingen förflyttas alltmer till Asien-Stillahavsregionen. Folkrepubliken Kina spelar här med sin geografiska belägenhet, sina verkliga eller befarade ambitioner och sitt agerande en central roll i praktiskt taget varje delproblem i området. De kinesiska ledarnas oro efter Sovjetunionens upplösning och de amerikanska militära framgångarna i kriget med Irak, har övertygat dem om behovet av en snabb modernisering av den kinesiska försvarsmakten. Till detta kommer en alltmer påtaglig utbyggnad av de marina högsjöstyrkorna. I kombination med den utpräglade slutenheten i det kinesiska politiska systemet accentuerar detta den stora osäkerhet som länderna i folkrepublikens närområde upplever.
Man måste övertyga USA, Japan och sina grannar om att man inte är inriktad på expansion samtidigt som locket hålls nere på de nationalistiska strävandena inom de egna gränserna, främst i Tibet och Xinjiang. Och man måste hantera Taiwan på ett sätt som inte oroar omvärlden och som får ölandets befolkning att inte också i handling överge tanken på att en återförening är att föredra. Kinas vägran att förklara sig avstå från militära medel för att uppnå sina syften gör relationerna över Taiwansundet till en av de säkerhetspolitiskt mest laddade.
Folkrepubliken Kina har fjorton landgränser, varav åtminstone fyra - Ryssland, Nordkorea, Tadjikistan och Indien - delvis är omstridda. Inkluderas kraven till sjöss - främst i Sydkinesiska sjön och då inte minst rörande Spratleyöarna - har fastlands-Kina territoriella konflikter med tjugotalet andra stater. Under detta sekel har Kina varit i konflikt med sju av dessa - Ryssland, Indien, Japan, Vietnam, Sydkorea, Taiwan och USA.
De indiska kärnvapenprovsprängningarna våren 1998 har i första hand setts i relation till den indisk-pakistanska konflikten kring Kashmir, men torde i minst lika hög grad från indisk sida vara avsedd som en kraftfull markering inför Folkrepubliken Kinas militära och nukleära upprustning och utplacering. På samma gång som världssamfundet måste markera det fullständigt oacceptabla i den kärnvapenspridning som utvecklingen i Sydasien visar på, finns det anledning att påminna de fem "traditionella" kärnvapenmakterna om att de fortfarande i allt väsentligt inte svarat upp mot sina utfästelser om kärnvapennedrustning gentemot icke-kärnvapenstaterna.
Den säkerhetspolitiska oron i Ostasien har i hög grad påverkats av den till synes helt oförutsägbara serie av militära provokationer som Nordkorea ägnar sig åt gentemot i första hand Sydkorea men i förlängningen också alla andra stater med egna intressen i Nordostasien. Det understryks särskilt av de nordkoreanska missilproven, som satt fart på debatten om införandet av Theatre Missile Defence i USA, Japan, Sydkorea och Taiwan.
Beijing varnar ständigt för att Japan på nytt skall utvecklas till en militär stormakt. Av detta skäl torde Folkrepubliken Kina, trots den verbala retoriken, i praktiken acceptera USA:s fortsatta närvaro, samtidigt som man noggrant följer eventuella förändringar i den amerikansk-japanska försvarsalliansen.
Inom ramen för ASEAN Regional Forum bedrivs det enda institutionaliserade samarbetet för fred och säkerhet i Ost- och Sydostasien. Arbetet har i allt väsentligt fokuserats på en förtroendeskapande dialog mellan de inblandade staterna. Det går givetvis inte att bara kopiera en lyckosam modell från ett sammanhang och överföra den direkt till ett annat sammanhang. Det borde ändå finnas utrymme för EU och inte minst Sverige att i den fortsatta euro-asiatiska dialogen bistå med värdefulla erfarenheter från ESK-samarbetet.
Dialog är alltid en viktig utgångspunkt för förtroendeskapande stater emellan. ESK-samarbetet hade knappast varit så framgångsrikt om inte alla för säkerheten relevanta stater varit deltagare. I ARF deltar inte Nordkorea, och Taiwan tillåts inte delta. ESK-samarbetet hade inte heller varit så framgångsrikt om man uteslutit de hetaste konfliktområdena i Europa. I ARF har man hittills undvikit frågor rörande situationen på Koreahalvön, i Taiwansundet och i Sydkinesiska sjön.
ESK-samarbetet hade inte heller så framgångsrikt kunnat bidra till förtroendeskapandet om det inte byggt på ett omfattande regelverk för redovisning och begränsningar inom det militära området, vilka i sin tur byggde på ett omfattande system för inspektion och verifikation och därmed ökad grad av transparens. Sådana åtgärder har hittills undvikits inom ramen för ARF-samarbetet.
Forskning och högre utbildning med inriktning på Asien
Såväl Asienstudien som regeringens skrivelse lyfter på ett föredömligt sätt fram den strategiska betydelsen av kunskapen i Sverige om Asien och de olika asiatiska länderna och deras kultur och samhällsliv. Den gjorda inventeringen visar på rader av önskvärda åtgärder för att förstärka Sveriges möjligheter på detta område, men de återstår att förverkliga i form av beslut och allokerade resurser. Regeringen bör snarast gå vidare med ett åtgärdsprogram och vid behov återkomma till riksdagen med nödvändiga förslag och prioriteringar. En bra utgångspunkt för detta kan vara vad som framförts i det remissvar som Centrum för Stillahavsasienstudier vid Stockholms universitet avgivit över Asienstudien.
Språk- och kulturkunskap är givetvis basen för ett framtida svenskt Asienkunnande. Språkutbildningen bör i första hand utvecklas där kunnande redan finns etablerat vid svenska universitet och högskolor. För andra asiatiska, i Sverige s k "små språk" men i Asien ibland mycket, mycket stora språk bör prioriteringen snarare vara att öka möjligheterna för svenska studenter att studera vid andra europeiska universitet. Inom humaniora och samhällsvetenskap/ekonomi bör utrymmet för studier och forskning med inriktning på asiatiska förhållanden mer medvetet prioriteras.
Bristen på samordning av befintliga resurser för utbildning och forskning med avseende på asiatiska förhållanden minskar i sig slagkraften i det arbete som redan i dag utförs. Ett bättre och mer genomtänkt utnyttjande av befintliga resurser är ett viktigt första steg. Centrum för Stillahavsasien- studier visar i sitt remissvar t ex på behovet av en samordning av de asiatiska biblioteksresurserna i Stockholm. Nästa steg kan vara en ytterligare koncentration av resurser för forskning och forskarutbildning med inriktning på Asien.
Efterfrågan på studieplatser i Sverige för studenter från asiatiska länder är glädjande stort. Den kunskap om och det intresse för Sverige som därvid skapas, utgör en ovärderlig tillgång för Sveriges framtida relationer med länderna i Asien. Detta område bör kunna utvecklas väsentligt. Än mer angeläget är det att öka förutsättningarna för svenska studenter att kunna utbilda sig och forska vid universitet i Asien. Det svenska Linneaus- programmet är ett välkommet steg i rätt riktning. Finansiering via biståndsmedel utgör emellertid en mycket olycklig begränsning till att gälla länder med vilka Sverige har biståndssamarbete. Därmed utesluts i detta sammanhang viktiga länder som Japan, Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore. Svensk politik för ett utökat samarbete med Asien inom utbildning och forskning får inte inskränkas av valet av biståndsländer.
Hemställan
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiskt samarbete och handel med Asien,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokrati och mänskliga rättigheter i Asien,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fred och säkerhet i Asien,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och högre utbildning med inriktning på Asien.
Stockholm den 24 mars 1999
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Siw Persson (fp) Elver Jonsson (fp)
Yrkanden (8)
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiskt samarbete och handel med Asien
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiskt samarbete och handel med Asien
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokrati och mänskliga rättigheter i Asien
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om demokrati och mänskliga rättigheter i Asien
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fred och säkerhet i Asien
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fred och säkerhet i Asien
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och högre utbildning med inriktning på Asien.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- =utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forskning och högre utbildning med inriktning på Asien.
- Behandlas i
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.