med anledning av skr. 1999/2000:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1999/2000:Fi49 av Gunnar Hökmark m.fl. (m)

av Gunnar Hökmark m.fl. (m)
1 Inledande synpunkter
I regeringens ekonomiska vårproposition beskrivs arbetet på att bygga
upp en kommunal databas. Förhoppningsvis kan en sådan ge impulser för
regeringen att i skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala sektorn
kommande år lyfta fram goda exempel på hur tjänsteproduktion kan
bedrivas på ett för medborgarna bra sätt i olika kommuner. De skrivelser
i ämnet som regeringen hittills avlämnat till riksdagen är nämligen i
nästan total  avsaknad av sådana jämförelser. Därmed har t.ex. de goda
resultat som uppnåtts p.g.a. konkurrensutsättning i kommunerna inte
uppmärksammats i detta sammanhang, inte heller den ökade valfrihet
och pedagogiska stimulans som åstadkommits genom det ökande antalet
friskolor.
Regeringens skrivelse om utvecklingen inom den kommunala sektorn
borde till sin natur vara såväl sakligt deskriptiv och analyserande som pro-
blemorienterad. Tyvärr finns i stället en alltför tydlig tendens att under
många avsnitt försöka försköna utvecklingen och inte redovisa de uppenbara
problem som finns på många områden. Vissa av de statistiska uppgifter och
beräkningar som redovisas blir genom sitt urval missvisande. Genom dessa
brister måste skrivelsen, som skulle kunna vara en bra källa för fakta-
redovisning, läsas med ett kritiskt öga, eftersom den i delar är en tydlig
parts-
inlaga och genom ett lämpligt urval av fakta lätt blir subjektiv faktaredo-
visning.
För att riksdagen skall ges en mer heltäckande redovisning av uppnådda
resultat i olika kommuner bör därför skrivelsen kommande år redovisa vilka
kommuner som uppnått de bästa resultaten inom olika verksamhetsområden.
Den kommunala databas som byggs upp förutsätts kunna bidra med sådan
information.
Vår angivna kritik gäller bl.a. beskrivningen av kommunernas ekonomi
och t.ex. de negativa effekterna av det tillväxtfientliga utjämningssystemet.
För varje läsare som följer med i samhällsdebatten måste också siffer-
exercisen kring grundskolans resultat (sid. 132) te sig besynnerlig när man
försöker leda i bevis att fler elever idag än för tio år sedan nu lämnar grund-
skolan med "godkända" resultat. Försiktigtvis åberopas inte alla de rapporter
som visat hur vanligt det är att elever lämnar grundskolan utan att ens ha de
nödvändigaste färdigheterna i räkning, läsning eller skrivning.
2 Kommunsektorns ekonomi
2.1 Kommunala företag och skatteplanering
Kommunalt ägda företag ingår inte i den statistiska redovisningen av
kommunsektorns verksamhet och omfattning. Samtidigt finns en tydlig
tendens hos många kommuner att lägga betydande delar av sin
verksamhet i just bolag. Vi har i annat sammanhang reagerat på dessa
tendenser och då även förespråkat en särskild företagsform för
kommunala företag i den mån kommunala företag överhuvud taget bör
finnas. Därigenom skulle också kommunal verksamhet bedriven i
företagsform komma att på ett korrekt sätt redovisas i den offentliga
statistiken.
Den privaträttsliga aktiebolagsformen är ur olika synpunkter inte lämplig
för kommunal verksamhet. Ett belysande exempel på detta är att kommuner
och kommunala företag på många håll bedriver en avancerad skatte-
planering. En rad skattetvister mellan kommuner och skatteförvaltningar
pågår mot den bakgrunden. Detta är i sig ett märkligt skådespel utifrån att
kommunal verksamhet i förvaltningsform är skattebefriad medan det är just
aktiebolagsformen som orsakar skattetvisterna. Situationen belyser bl.a. be-
hovet av en tydligare lagstiftning beträffande kommunerna och kommunala
företag. Regeringen beskriver inte denna fråga i sin skrivelse trots att den är
mycket aktuell och omdiskuterad i många kommuner. I fullständig glömska
tycks också vara de uttalanden som statsrådet Tomas Östros gjorde om att
regeringen noga följde utvecklingen och avsåg att lägga fram lämpliga lag-
förslag för att motverka denna typ av skatteplanering i kommunerna.
Regeringen anger heller inte att de extraordinära intäkter som många kom-
muner redovisar i sina resultaträkningar helt är hänförliga till "artificiella"
reavinster i samband med kommunintern försäljning av tillgångar när "kon-
cernholdingbolag" bildats.
2.2 Utjämningssystemet
Regeringen påstår i olika sammanhang att den är intresserad av
ekonomisk tillväxt. Mot den bakgrunden är det notabelt att regeringens
skrivelse inte heller i år till någon del belyser de tillväxtfientliga inslagen
i det gällande inomkommunala utjämningssystemet. Vi har i vår
partimotion i anslutning till regeringens ekonomiska vårproposition
redovisat de riktlinjer som måste gälla för ett nytt system.
I detta sammanhang vill vi emellertid ytterligare fästa uppmärksamheten
på hur dagens system konfiskerar ekonomisk tillväxt i alla typer av kom-
muner. Om en kommun - oavsett om kommunen har låg skattekraft,
medelskattekraft eller hög skattekraft - genom t.ex. åtgärder som leder till
lägre arbetslöshet eller höjd förvärvsfrekvens lyckas öka sin relativa
skattekraft tas nästan hela ökningen (och ibland mer) om hand av utjäm-
ningssystemet. De kommuner som till priset av ökade utgifter får en tillväxt
hamnar alltså på minus. Mellan 1998 och 1999 (taxeringsår) fanns det
130 kommuner i olika delar av Sverige som haft en sådan utveckling. Vissa
har ökat sin medelskattekraft påtagligt. Dit hör Norrlandskommuner som
Malå, Dorotea, Sorsele, industrikommuner som Sandviken och Trollhättan,
småkommuner som Valdemarsvik, Lilla Edet och Svenljunga men också
kommuner som Täby, Tjörn och Östhammar. Alla dessa kommuner ökade
sin relativa skattekraft betydligt mellan dessa år. Detta påverkade nästan inte
alls deras relativa intäktsnivå. Utjämningssystemet konfiskerade till nästan
100 procent den relativa ökningen av skattekraft.
Vi kan ta den befolkningsmässigt lilla kommunen Malå i Västerbottens
inland som ett talande exempel. Malå var den kommun som i fjol ökade sin
relativa skattekraft näst mest i hela landet (efter Danderyd), nämligen med
4,4 procentenheter. Bakgrunden torde vara två omständigheter. Å ena sidan
minskade befolkningen med 120 personer till 3.713 - mest ungdomar och
personer utan arbete. Å andra sidan gick Assi Domäns anläggning för fullt
med extra skift som ledde till att mångas inkomstnivå höjdes. Sammantaget
steg därmed skattekraften betydligt per invånare. Men för Malå kommun
innebär det inte några ökade intäkter. Tvärtom drabbas intäktssidan i Malå
kommun av befolkningsminskningen utan att kommunen som kommun har
någon glädje av den ökade skattekraften. Ett sådant system är perverst i sin
uppbyggnad!
Ca 30 kommuner ökade sin relativa skattekraft (skattekraft i förhållande
till rikets medelvärde som är = 100) per invånare med mer än en procent-
enhet mellan 1998 och 1999. 95-103 procent av denna tillväxt konfiskerades
av utjämningssystemet, vilket naturligtvis inte berörs i regeringsskrivelsen.
Det är naturligtvis en orimlig signal i ett land som önskar ekonomisk tillväxt
och lägre arbetslöshet.
I bilaga 1 förtecknar vi de 129 kommuner som ökat sin relativa skattekraft
det senaste året men där denna ökning konfiskerats av utjämningssystemet.
Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner som har ett
behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant
med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar. Regeringen, som följd-
riktigt inte heller omnämner detta förhållande i sin skrivelse, förnekar genom
sin ansvarige minister att problemet skulle existera.
Kommande år bör regeringen utförligt redovisa de tillväxtfientliga konse-
kvenserna av rådande utjämningssystems konstruktion och de negativa in-
citamentens uppbyggnad. När det faktaunderlaget redovisas och analyseras
borde även regeringen inse att det är nödvändigt med de förändringar vi
föreslagit.
3 Hälso- och sjukvård
I avsnitt 3 beskriver regeringen utvecklingen inom hälso- och
sjukvården. Där redogörs för antalet läkarbesök, vårdplatser, kostnader,
årsarbetare och annan statistik som regeringen valt att lyfta fram. Vi vill i
det sammanhanget ta upp en uppgift som i hög grad berör oss alla som
medborgare, nämligen kötiderna i sjukvården.
I Landstingsförbundets nya databas om kötider i vården är det för hela 21
av 27 diagnoser mindre än hälften av mottagningarna som klarar av att ge
vård inom tre månader. Det är förvisso angeläget att patienter ges möjlighet
till överblick av kötider på olika sjukhus samt också att betygssättning av
olika kliniker möjliggörs. Förbättrad statistik är inte någon som lösning på
problemet med vårdköer.
Väntan innebär i många fall mycket lidande och oro. Den kan också inne-
bära att sjukdomstillstånd förvärras, vilket gör att både behandling och
rehabilitering försvåras och fördyras. Väntan är dessutom kostsam. Det är
dyrare att låta människor vänta på vård än att ge vård.
Att få vård av god kvalitet, när man behöver den, är en fundamental rättig-
het i ett välfärdssamhälle. Det är därför vi föreslår att alla medborgare skall
omfattas av en obligatorisk hälsoförsäkring. Dagens situation är inte accep-
tabel. Eftersom landstingen i stor utsträckning fungerar som myndigheter
hamnar patienten i en beroendesituation i vilken hon varken kan påverka
eller ställa krav.
Patienten är stark först i den stund hon styr resurserna och har möjlighet att
aktivt välja god vård och välja bort dålig vård. Patienten måste få en starkare
ställning i sjukvården. I dag är hennes rättigheter enbart politiska, indirekta
och kollektiva.
Internationellt sett går trenden just mot att allt fler länder inför obliga-
toriska hälsoförsäkringar. Såväl länder med skattefinansierad sjukvård som
länder med privatfinansierad sjukvård byter till obligatoriska försäkringar.
Den obligatoriska hälsoförsäkring vi föreslår skulle omfatta alla, oavsett be-
talningsförmåga eller hälsotillstånd.
Att ersätta dagens föråldrade landstingsmonopol med en modern för-
säkringslösning tar dock tid. Det finns akuta problem som måste lösas nu. Vi
vill därför omedelbart införa en nationell vårdgaranti som innebär att ingen
skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling.
Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man
kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.
Vårdgarantin kan bidra till att riva gränser mellan landstingen och mellan
olika sjukhus på ett sätt som förbättrar resursutnyttjandet. Med vårdgarantin
synliggör man för landstingen - och för de enskilda sjukhusen - en del av de
kostnader som köerna i vården för med sig. Genom att inte ta emot patienter
går sjukhusen miste om pengar och uppmuntras att förändra verksamheten så
att köer inte uppstår.
Att patienterna kan ta med sig resurserna till en annan vårdgivare gör att
vårdgarantin kan ses som ett första steg mot en obligatorisk hälsoförsäkring.
Pengarna följer patienten till den vårdgivare hon väljer.
Vi vill i sammanhanget i övrigt hänvisa till förslagen i den partimotion vi
avlämnat med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition och som
särskilt behandlar sjukvården.
Det talas ofta om landstingens brist på pengar och att denna skulle drabba
vården. 20 procent av landstingens samlade utgifter går dock till annan
verksamhet än just hälso- och sjukvård, framför allt subventioner av
kollektivtrafik, kultur- och fritidsverksamhet samt utbildning och t.o.m.
inomregionala skatteutjämningsbidrag (trots den utjämning som redan sker
på riksplanet). I en situation då köerna växer och bristerna inom hälso- och
sjukvården blir allt mer uppenbara anser vi moderater att de medel som
landstingen förfogar över i första hand skall gå till just sjuk- och hälsovård.
Valet mellan t.ex. en övertung politisk överbyggnad och diverse frivilligt
påtagna sidouppgifter i relation till vård av sjuka borde enligt moderat
uppfattning vara självklart.
4 Äldreomsorg
Under avsnitt 4 redogör regeringen för utvecklingen av kommunernas
äldreomsorg. Även om delar av de problem som finns har administrativa
orsaker, exempelvis föråldrade bemanningsplaner bland
hemtjänstpersonal, är det även här ett faktum att kommunerna under flera
år prioriterat andra verksamheter än den kärnuppgift äldreomsorgen
utgör. Detta måste tydligt uppmärksammas och diskuteras mot bakgrund
av att behoven av äldrevård kommer att öka i takt med att vi får allt fler
mycket gamla. Det ställer andra krav på kommunernas prioriteringar.
Vår utgångspunkt är att kommunerna bör koncentrera sin verksamhet kring
ett antal kärnområden bland vilka äldreomsorg är ett.
Frågan om konstruktion och nivå på kommunernas äldreomsorgsavgifter
har debatterats flitigt, inte minst de senaste åren. Diskussionen har fokuserats
på flera olika aspekter på avgifterna:
- Avgiftsberäkningen är ibland svår att förstå, kontrollera och jämföra
mellan olika kommuner. Till exempel använder kommunerna olika
metoder för att beräkna inkomst och förmögenhet osv.
- Avgiftssystemen har ibland orimliga effekter, t.ex. i meningen att de
medför att äldres besparingar konfiskeras eller att äldre måste sälja
sina hus, genom att avgiften påverkas av förmögenheten.
- Avgiftssystemen kan göra att människor i yrkesaktiv ålder avstår från
att spara till sin ålderdom, eftersom de förväntar sig att eventuellt
sparande "äts upp" av höjda avgifter.
- Avgiftsnivåerna skiljer sig mycket kraftigt åt mellan olika kommuner.
Enligt en undersökning av socialstyrelsen kan skillnaderna uppgå till
132.000 kronor per år och vårdtagare.
Det perspektiv på avgiftsfrågan som regeringens problembeskrivning i
sin skrivelse ger uttryck för är enligt vår uppfattning inte tillräckligt brett.
Framförallt anges inte att den ökade användningen av inkomst- och
förmögenhetstrelaterade taxor skulle vara problematisk i något avseende.
Regeringen förespeglar inte heller några åtgärder ens för att komma till
rätta med de problem som man faktiskt erkänner, t.ex. kommunala
förbehållsbelopp som i vissa fall är alltför låga.
Utvecklingen under 1990-talet har gått mot taxesystem där avgiften
baseras på den enskildes inkomst. Det blir också allt vanligare att kom-
munerna på olika sätt väger in de äldres förmögenhet, t.ex. fastigheter, när
avgiften fastställs. Inkomst- och förmögenhetsrelaterade taxor inom äldre-
omsorgen är enligt vår uppfattning både orimliga och orättvisa. De medför
en slags konfiskation av sparade medel, oavsett om beräkningen sker mot
inkomst och/eller mot förmögenhet.
Kommunala taxor bör i stället alltid bygga på en princip om lika-
behandling av kommunmedborgarna. Det innebär att man skall betala samma
avgift för samma tjänst. Detta är en grundpelare i kommunallagens regler
och tillämpas allmänt för samtliga kommunala avgifter utanför den sociala
sektorn. Inom äldreomsorgen är det dock bara ett mindre antal kommuner
som tillämpar principen om samma avgift för samma tjänst.
En statlig utredning, Boende- och avgiftsutredningen, har föreslagit en för
kommunerna obligatorisk maxtaxa inom äldreomsorgen. Moderaterna tar
avstånd från varje sådant förslag om maxtaxa. Det vore en kraftig begräns-
ning av kommunernas självbestämmanderätt. Det måste vara upp till kom-
munerna att själva göra avvägningen mellan skatte- och avgiftsnivåer.
Många kommuner har dessutom redan på frivillig väg infört avgiftstak.
Däremot finns det enligt vår uppfattning inte någon anledning att låta
kommuner ta ut så höga avgifter att den som skall betala avgiften i praktiken
blir bidragsberoende. Den minsta summa som man skall få ha kvar när
avgift, hyra och skatt är betald är redan lagreglerad men fastställs i praktiken
till olika belopp i olika kommuner (det s.k. förbehållsbeloppet). Ibland är
dessa lokalt fastställda belopp alltför låga. Vi moderater beklagar att
regeringen ännu inte har förmått framlägga förslag som syftar till att komma
tillrätta med detta problem.
Enligt vår uppfattning ger regeringens skrivelse också intrycket att man tar
alltför lättvindigt på frågorna om äldreomsorgens långsiktiga finansiering. I
dag kostar äldrevården i Sverige runt 60 miljarder kronor, dvs. ungefär lika
mycket som kommunernas totala kostnader för utbildning. Lyfter man
blicken mot framtiden så tyder prognoserna på att vi år 2030 kommer att ha
cirka 800.000 personer som är 80 år och äldre. Man kan då lätt räkna ut att
det finns en risk att kostnaderna ökar. En del hävdar att vi då kommer att
hamna på en totalkostnad runt 100 miljoner kronor.
Hur stora kostnadsökningarna än blir så kommer de att inträffa ungefär
samtidigt som antalet förvärvsarbetande per person över 80 år har minskat
avsevärt. De förvärvsarbetande måste även få möjlighet att bygga upp sina
egna liv, försörja sina familjer och kunna avsätta pengar till sin egen pension.
De äldre får inte i denna diskussion framstå som en kostnad, ett problem eller
ett hot. De äldre måste istället ses som en resurs och en tillgång. Mycket kan
göras för att ändra på de nu rådande synsätten; arbetslivet kan reformeras så
att de som så önskar både kan och vill arbeta längre, sjukvården kan tillåtas
bli en tillväxtfaktor osv.
Vi moderater menar att finansieringen av äldreomsorgen i framtiden
sannolikt måste bygga på en kombination av skattefinansiering och någon
slags individuellt utformad försäkring som ger de äldre stort inflytande. Det
finns emellertid inte i dag underlag att ta slutlig ställning i denna fråga och
regeringen bör därför skyndsamt tillsätta en utredning om äldreomsorgens
framtida finansiering.
I avvaktan på en långsiktig lösning måste valfriheten för den enskilde inom
äldreomsorgen stärkas radikalt. Även äldre med stora behov av vård och
omsorg måste - i såväl praktik som teori - ges möjlighet att kunna välja
olika former av service, vård och boende. Här måste särskild uppmärksamhet
ägnas de personer som behöver stöd för att föra sin talan och få sina intressen
tillgodosedda. I dessa frågor är regeringens skrivelse anmärkningsvärt
innehållsfattig. Alternativa verksamhetsformer berörs mycket sparsamt trots
att dessa ökar kraftigt och ungefär hälften av kommunerna nu enligt
skrivelsen anlitar privata entreprenörer.
En äldrepeng, i enlighet med vad vi moderater tidigare motionerat om, som
tar hänsyn till de olika behov som finns, är ett alternativ som ger den
enskilde rätt att lösa sitt omsorgsbehov efter egna önskemål. Den enskilde får
då - som ett alternativ till den kommunala omvårdnad han/hon har rätt till
enligt socialtjänstlagen - disponera en peng vars storlek bestäms av
omsorgsbehovet. Äldrepengen skall kunna användas för att betala äldre-
omsorg såväl i hemmet som på olika former av privata institutioner.
Äldrepengen är en alternativ möjlighet för den enskilde att lösa sitt om-
sorgsbehov. Rätten enligt socialtjänstlagen att kräva omsorg som kommunen
ordnar kvarstår alltså ograverad för den som inte väljer att ta ut äldrepengen.
Denna kommunalt ordnade äldreomsorg kan naturligtvis - som i dagsläget -
drivas såväl i offentlig som i privat regi.
5 Handikappomsorgen
Av regeringens skrivelse framgår att ungefär hälften av landets
21 länsstyrelser ser en positiv utveckling när det gäller kommunernas
ambitioner att erbjuda människor med olika typer av funktionshinder bra
levnadsvillkor. Det är naturligtvis bra; vi moderater tvekar inte om att de
allra flesta kommuner har höga ambitioner. Men det som saknas i kom-
munernas arbete med handikappade är inte ambitioner, utan i första hand
valfrihet för den enskilde.
Den borgerliga handikappreformen från början av 1990-talet innebar att
ansvaret och makten flyttades från politiska sammanträdesrum till de
enskilda individerna. Den nuvarande regeringen har i stället fört en politik
som försvagat de funktionshindrades ställning och inflytande. Steg för steg
har man urholkat den valfrihetsinriktade handikappreformen.
Sammantaget går uppemot 45 miljarder kronor årligen via stat, kommuner
och landsting till olika former av stöd till funktionshindrade och arbets-
handikappade. Det delade ansvaret för dessa stöd medför att satsningarna
inte alltid är samordnade. För många människor som är i behov av stöd leder
splittringen dessutom till att man måste ha kontakt med många tjänstemän på
många olika myndigheter; kommunen, försäkringskassan, arbetsför-
medlingen och landstinget bara för att nämna några.
Signifikativt för den bristande samordningen är att det enligt regeringens
skrivelse fortfarande är oklart hur många personer som totalt erhåller insatser
enligt socialtjänstlagen, lagen om stöd och service till vissa funktions-
hindrade (LSS) eller lagen om assistansersättning (LASS).
Regeringens senaste förslag till nationell handlingsplan för handikap-
politiken har även den uppenbara brister och är på flera viktiga punkter oklar.
Allmänna deklarationer om att stärka funktionshindrades ställning och om att
handikapperspektivet skall genomsyra alla samhällssektorer, följs inte upp av
några förslag till konkreta åtgärder.
I vårpropositionen konstaterar regeringen att den nuvarande situationen
vad gäller utjämning för kostnader avseende LSS inte är hållbar i ett längre
tidsperspektiv. Regeringen avser återkomma senare under våren med förslag
om kompensation till kommuner med höga LSS-kostnader. Vi moderater är
tveksamma till ett sådant utjämningssystem. Det är i och för sig angeläget att
målet med assistansersättningen - att underlätta för funktionshindrade att
integreras i samhället - inte ställs mot andra behov i kommunernas budget.
Det bästa sättet att uppnå detta är emellertid att det ekonomiska ansvaret för
assistansersättningen återgår till staten.
Vi anser vidare att schabloniseringen av ersättningen skall slopas och
reglerna kring ersättningen i princip skall återgå till vad som gällde före den
1 september 1997, samt att rätten till personlig assistans under skoltid och
vid vistelse på dagcenter etc. skall återinföras. Våra förslag innebär också ett
snabbare införande av assistans åt äldre. Dessa förslag på förbättringar har vi
redan tidigare framfört. Vi har i konsekvens härmed föreslagit att anslaget
för assistansersättning ökas avsevärt. Vi har även föreslagit ett särskilt bo-
stadsstöd till funktionshindrade.
Vi delar inte den bedömning som görs i regeringens skrivelse, att
psykiatrireformen tydliggjorde ansvarsfördelningen mellan kommuner och
landsting. Snarare blev ansvaret mera otydligt vilket har medfört att många
människor som behöver hjälp nu faller mellan stolarna. Vi moderater har
därför i avvaktan på mera permanenta förbättringar föreslagit ett särskilt
stimulansbidrag för att kommunerna mer aktivt skall kunna arbeta med dessa
grupper som i dag ofta försummas.
Men i stället för konkreta förbättringar av det offentliga stödet till de
handikappade försöker regeringen i sin nationella handlingsplan sätta upp
mål för vad andra - dvs. kommuner och privata företag - skall göra.
Socialdemokraterna försöker på detta sätt skyla över det faktum att de inte
prioriterar de handikappade. Moderaterna anser att stödet till de handikap-
pade behöver förstärkas. Det behöver också avregleras och göras mera
individanpassat. Vår utgångspunkt är att funktionshindrade i minst lika hög
grad som andra människor själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst
tillgodoser deras behov.
Nästa steg i reformarbetet bör bli en hjälpmedelsgaranti. En hjälpmedels-
garanti skulle öka valfriheten för den enskilde och därutöver främja utbudet
av olika former av hjälpmedel. Det kommer att främja utvecklingen av fler,
bättre och billigare hjälpmedel, eftersom konkurrens ger kostnadseffektivitet
samtidigt som den tekniska utvecklingen påskyndas.
På hjälpmedelsområdet sker det hela tiden en utveckling som med
nuvarande organisation och finansiering av hjälpmedelsverksamheten inte
kan utnyttjas på ett bra sätt. I dagsläget finns inte en marknad för hjälpmedel,
utan landstinget är ofta den enda köparen. För landstingen är hjälpmedlen
alltid en kostnad som måste hållas nere. Om någon tar fram nya hjälpmedel
ökar kostnaderna för landstinget. Det är därför inte förvånande att ut-
vecklingen på hjälpmedelsområdet går trögt.
6 Skola
I anslutning till regeringens ekonomiska vårproposition väcker Moderata
samlingspartiet en partimotion som behandlar utvecklingen inom skolan
med förslag till beslut. Vi vill här hänvisa till vad som anges i denna vår
partimotion.
Utifrån vad som anges i regeringens skrivelse om kvaliteten i den svenska
skolan vill vi i detta sammanhang särskilt betona betydelsen av förslaget att
det snarast inrättas ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut med uppgift
att
granska skolornas måluppfyllelse. Institutet skall ges i uppdrag att fokusera
på och granska skolans kvalitet. Ett sådant institut kan öka utvärderingarnas
trovärdighet och legitimitet i omvärldens ögon. Sveriges främsta skolforskare
och ledande företrädare för kvalitetsmätningar skall kunna engageras i
institutets arbete. Internationella kontakter och samarbete vad avser ut-
värdering över nationsgränserna skall vara en naturlig del av arbetsuppgiften.
7 Nyanlända invandrare, integration och storstads-
politik
Avsnitt 8 i regeringens skrivelse berör bl.a. integrationspolitiken och vid-
tagna åtgärder i anslutning härtill.
Vi vill i anslutning till detta avsnitt understryka att den segregation som
präglar kanske framför allt storstäderna är allvarlig. Det handlar om en sam-
manfallande ekonomisk, social, demografisk och etnisk segregation. För att
lösa problemen med segregation, maktlöshet och utanförskap är det nöd-
vändigt att dels bryta bidragsberoendet, dels skapa mer konkurrens, öppenhet
och flexibilitet i samhällsekonomin och dels skapa förutsättningar för trygga
liv i miljöer utan brottslighet och med fungerande sociala nätverk. Problemen
med den negativa segregationen beror till stor del på bristande delaktighet.
Genom att behövas, att ha möjlighet att arbeta, starta och driva företag och ta
ansvar för sig och sin familj är det också möjligt att känna samhällelig
delaktighet. Lösningen är däremot inte riktade bidrag till invandrartäta
områden. Sådana "satsningar" tenderar att ytterligare öka bidragsberoendet
och därmed segregationen. Regeringens s.k. storstadssatsning är därför fel
väg och vi har avvisat den.
Språket är avgörande och en av hörnpelarna för samhällsaktivitet och
sociala relationer. I stället för dagens Svenskundervisning för invandrare (sfi)
bör ett checksystem införas. Genom ett sådant system ges individen makt
och möjlighet att, utifrån sina egna behov, hitta en utbildning som passar.
Sverige måste bättre ta till vara kunskaper och utbildning som invandrade
personer har med sig. Nya vägar måste prövas. Till exempel har nätverk av
s.k. multikulturella högteknologiska inkubatorer givit goda resultat utom-
lands. Valfriheten måste öka i kombination med en resursöverföring direkt
riktad mot utsatta grupper genom en individuell kompetensutvecklingspeng.
På så vis kan individen själv efterfråga de tjänster som han eller hon anser
sig behöva.
Den nuvarande politiken, där människor görs till klienter, har misslyckats.
Om ambitionen är att åstadkomma verklig solidaritet bör också de som har
det sämst ställt ges möjligheten att åter ta makten över sina liv. Om vi låter
alla människor som kan och vill arbeta få möjligheter till en egen försörjning,
kommer vi också att ha betydligt större förutsättningar att visa stor
solidaritet
med de människor som av olika skäl misslyckas. Endast genom en god
tillväxt där fler har jobb och kan försörja sig kan samhället ta ett riktigt
solidariskt ansvar. Dessa riktlinjer måste prägla också åtgärder som syftar till
att lösa problemen för nyanlända invandrare.

8 Hemställan

8 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om uppgifter ur den kommunala databas som är
under  uppbyggnad i kommande års skrivelser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommuners avancerade skatteplanering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en redovisning av det tillväxtfientliga
inomkommunala utjämningssystemets konsekvenser för kommuner
med växande skattekraft,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kötiderna i sjukvården och om behovet av en
obligatorisk hälsoförsäkring och vårdgaranti,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avgiftssättningen inom äldreomsorgen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om äldreomsorgens framtida
finansiering,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om handikappomsorgen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättandet av ett nationellt, fristående kvalitets-
institut för skolan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att motverka negativ segregation i
invandrartäta områden.

Stockholm den 28 april 2000
Gunnar Hökmark (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Anna Åkerhielm (m)
Gunnar Axén (m)
Catharina Hagen (m)
Per Bill (m)
Carl Erik Hedlund (m)
Margit Gennser (m)
Lars Tobisson (m)

Förteckning över kommuner som haft en växande relativ skattekraft det

senaste året och där ökningen konfiskerats av utjämningssystemet
Tabell 1: (Kommun Inv Skattekraft

 1998 Skattekraft

 1999 Förändr )
Anm: Skattekraften är angiven i procent i relation till medelskattekraften

i riket. 100 = medelskattekraften
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-04-28 Bordläggning: 2000-05-03 Hänvisning: 2000-05-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (18)