med anledning av skr. 1999/2000:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 1999/2000:Fi50 av Per Landgren m.fl. (kd)

av Per Landgren m.fl. (kd)
1 Inledning
I regeringens skrivelse om utvecklingen inom den kommunala sektorn ges en
övergripande skildring av kommunernas och landstingens ekonomi och
verksamhetsutveckling. Med statistik och analyser redovisas genomsnitt och
allmänna utvecklingstrender i såväl positiv som negativ riktning. Vi har valt
att begränsa denna motion och enbart lyfta fram några särdrag i vår politik
för kommunsektorn.
Syftet med regeringens skrivelse är att redovisa utvecklingen i förhållande
till de nationella mål, som riksdag och regering formulerat för respektive
verksamhet. Beträffande hälso- och sjukvård, äldreomsorg, handikapp-
omsorg resp. färdtjänst påvisas bristande måluppfyllelse på åtskilliga punk-
ter. Redovisningen utgör därmed ett utmärkt incitament till åtgärder. Det
framstår som obegripligt, att vissa av de påvisade bristerna inte redan åt-
gärdats. På miljöområdet är dock redovisningen inte alls lika klargörande.
Ytterligare ett påpekande bör göras initialt angående skrivelsens försök att
få en helhetsbild av läget inom kommunsektorn. Bokslutsresultat och aggre-
gerad statistik på generaliserbar nivå säger inte mycket om hur slumpvist
utvalda äldre har det, om  likaledes utvalda skolbarn känner lust att lära eller
om utvalda funktionshindrade får den hjälp de har rätt till. Genomsnitt visar
viktiga trender, men utplånar ytterligheter.
2 Kommunal ekonomi
Många av de i skrivelsen påvisade bristerna i måluppfyllelse har en viktig
orsak i bristande ekonomiska resurser hos kommuner/landsting. Mot denna
bakgrund anser vi det vara sakligt underbyggt och väl motiverat att tillföra
kommunsektorn ett resurstillskott på 5 miljarder utöver regeringens budget-
förslag under planperioden 2001 till 2003.
Skrivelsen redogör för utvecklingen av den kommunala ekonomin de
senaste tio åren. Vi menar att den socialdemokratiska regeringen under den
senare delen av 1990-talet använt kommunsektorn som en budgetregulator
allt efter saneringspolitikens behov.  Statsbidragen urholkades, samtidigt som
specialdestinerade bidrag försvagar självstyrelsen. Skatteintäkterna för-
svagades under samma period som statliga reformer krävde ett ökat kom-
munalt ansvarstagande, som inte finansierades enligt finansieringsprincipen.
Samtidigt ökade behoven inom de obligatoriska verksamheterna.
I  Kristdemokraternas arbete för en värdegrundad demokrati ingår att slå
vakt om den kommunala självstyrelsen. Subsidiaritetsprincipen är dessutom
en viktig princip för såväl stöd som maktdelning. Självstyrelsen förutsätter
emellertid en stabilare ekonomisk bas för den kommunala verksamheten.
Mot bakgrund av dessa principer och erfarenheter från besparingstider är det
angeläget att stärka den kommunala självstyrelsen och förbättra planerings-
förutsättningarna genom att på kort sikt öka de generella statsbidragen och på
lång sikt öka den kommunala sektorns möjlighet till självfinansiering. Detta
innebär ett resurstillskott under planperioden på 5 miljarder och på längre
sikt att kommunsektorn genom en skatteväxling får ta över fastighets-
beskattningen och omvandla den till en kommunal fastighetsavgift. En
kommunal avgift för service och tjänster skall  relateras till fastigheten.
Tyvärr använder inte alla kommuner samma resultatbegrepp, varför jäm-
förelser försvåras. När det gäller löneskatt på pensioner och skatteintäkter,
har Redovisningsrådet nyligen lämnat rekommendationer. Dessa är inte
tvingande förrän om ett par år men praktiseras redan av vissa kommuner/-
landsting. Valet av redovisningsprincip kan alltså bestämma, om man klarar
balanskravet eller ej.
3 Det kommunala utjämningssystemet
Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet är att alla
kommuner och landsting/regioner skall ha likvärdiga förutsättningar för
sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara
strukturella kostnader. En invånare i Sverige skall kunna få lika god
sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han bor. Däremot
hör rimliga skillnader i servicenivå, servicestandard, effektivitet och
skattesats till den kommunala självstyrelsen och skall således inte
kompenseras. Medborgarna skall själva avgöra detta genom
demokratiska val av partier som förordar olika lösningar eller genom den
enskildes val av bostadsort. Systemet skall förena en utjämning med
starka incitament för tillväxt och förnyelse. Det skall stödja och driva på
en stark och solidarisk ekonomisk utveckling i hela landet.
Utjämningssystemet måste dessutom vara tillgängligt, begripligt och
demokratiskt förankrat hos alla kommuner och landsting. Det skall vara
möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t ex befolknings-
förändringar genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan
att behöva överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet.
Vi ställer oss negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och
att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare är vi kritiska
mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet och att den, milt
uttryckt, inte kan anses begriplig och demokratiskt förankrad bland
medborgarna.
4 Den kommunala självstyrelsen
Regeringsformens portalparagraf pekar ut den kommunala självstyrelsen
som ett medel att förverkliga demokratin. I praktiken har dock den
kommunala styrelsen fungerat som en del av den statliga
förvaltningsorganisationen även om det inom vissa ramar finns en
betydande frihet för kommunerna. I författningspolitisk mening är det
dock inte fråga om en självstyrelse.
Idag kan kommuner fatta beslut. Men finner regeringen och riksdags-
majoriteten dem misshagliga så står det dem fritt - i rättslig mening - att
intervenera i den kommunala beslutskompetensen och inskränka beslutande-
rätten i olika avseenden. Det finns ett antal exempel på detta. Samtidigt
kräver logiken att om regeringsformen ger den kommunala självstyrelsen en
ställning i det svenska samhället så skall den rimligtvis också ha ett
substantiellt innehåll. Eller som Lagrådet skrivit: "någon innebörd måste
dock den kommunala självstyrelsen ha."
De nuvarande förhållandena är inte acceptabla. Om man vill ha en reell
kommunal självstyrelse måste det till en kraftfull rättslig kompetens för
kommunerna att utöva den. Kristdemokraterna har i andra sammanhang
påpekat att subsidiaritetsprincipen bör bli vägledande även för nationella
förhållanden. Som bekant är den en del av Europeiska unionens rätts-
kapacitet. Subsidiaritetsprincipen har följande innehåll: Det en naturlig
gemenskap på ett ändamålsenligt sätt kan sköta skall den också få sköta. De
överordnade gemenskaperna (t ex staten) har en skyldighet att stödja där så
behövs och detta stöd måste respektera de enskilda människornas rättigheter
och de naturliga gemenskapernas egna kompetensområden.
Om subsidiaritetsprincipen tillämpas på definitionen av "kommunal
självstyrelse" så konstaterar vi att det behövs en utökad respekt från stats-
maktens sida för den kommunala gemenskapens eget kompetensområde. En
sådan respekt måste avspegla sig i regeringsformens bestämmelser om denna
självstyrelse.
Regeringsformen behöver alltså tydliga och avgränsade bestämmelser om
den kommunala beslutskompetensen. Det säger sig närmast självt att för att
sådana skrivningar skall ha rättsliga verkningar för förhållandet mellan stat
och kommun så krävs en tydlig lagprövningsrätt, som medger att kom-
munerna kan hävda sitt av grundlagen fastlagda kompetensområde gentemot
regering och riksdag.
5 Bostäder
Skrivelsen berör i princip endast bostadsområdet i fråga om bostads-
åtaganden och bostadsdelegationens arbete.  Sammanlagt 45 kommuner har
brist på bostäder, jämfört med 32 för ett år sedan. Ett stort antal kommuner
anser sig dock ha problem med bostadsöverskott. Bostäder måste finnas där
folk vill bo. Att ge medborgarna större inflytande över sitt boende ökar
delaktigheten i samhället. Tillgängligheten för funktionshindrade måste
finnas med vid all planering. En inventering av tillgängligheten skall göras.
De flesta kommuner driver bostadsbolag. Samtidigt finns det delade
meningar om kommuner skall äga eller sälja sina fastigheter. Kristdemo-
kraterna invänder kraftigt mot statliga sanktioner vid utförsäljning av hela
eller delar av kommunala bostadsbolag. Det skall alltid vara kommunen själv
som avgör hur mycket eller hur litet av bostadsbeståndet som skall vara i det
allmännas ägo. Kommunerna har dock ett ansvar för bostadsförsörjningen.
Detta ansvar måste sträcka sig längre än till bostadsförsörjning för äldre och
personer med funktionshinder. Stor brist på studentbostäder råder på
högskoleorterna.
5.1 Samhällsplanering
Kommunerna har en unik ställning som samhällsbyggare eftersom de genom
plan- och bygglagen har suverän beslutanderätt vad det gäller planering och
användning av mark och vattenområden. Denna beslutsrätt anser vi krist-
demokrater ligger på rätt nivå och vill även fortsättningsvis värna om den.
Som samhällsbyggare har kommunen ett särskilt ansvar för barns och
ungdomars fysiska uppväxtmiljö.
6 Hälso- och sjukvård
Att klara värdiga villkor inom vården även när livslängden ökar och
antalet äldre blir fler borde vara en positiv utmaning för kommunsektorn.
Men enligt regeringens skrivelse brister det här inom kommunsektorn på
flera punkter. En av flera orsaker är otillräckliga ekonomiska resurser.
Långtidsutredningen, Äldreberedningen och HSU 2000 är tre utredningar
som gemensamt visar att kommuner och landsting behöver rejält förstärkta
resurser för att klara framtidens behov. Antalet vårdplatser på sjukhusen har
reducerats så mycket att det blir störningar i patientflödet och flera kliniker
påverkas. Den drastiska minskningen av antalet vårdplatser har inte heller
blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av särskilda boenden,
servicehus eller av hemtjänsten. Därför bör inriktningen vara att under de
närmaste tio åren skapa cirka 20.000 nya vårdplatser. Dessa vårdplatser bör
främst gälla de vårdformer där behoven av sjukvård och omvårdnad är störst,
d v s vård av svårt och långvarigt sjuka och äldre.
De resurser som finns till kommunsektorns förfogande de närmaste åren
kommer inte att räcka till för att kapa de långa vårdköerna, tillgodose
behoven av läkare med geriatrisk och psykiatrisk kompetens, hålla utbygg-
nadstakten för äldreboenden och gruppboenden av olika slag eller att ge
tillräckligt stöd till människor med psykisk ohälsa.
Brist  på samverkan mellan kommuner och landsting är besvärande för
såväl patienter som personal.  Regeringen påpekar i skrivelsen att lag-
stiftningen hindrar kommunerna från att åta sig uppgifter, som enligt lag
åligger landstinget, samtidigt som landstingen anser, att kommunerna fått det
övergripande ansvaret för äldrevården. En särskild utredare har tillkallats och
skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 januari 2001.
I skrivelsen hänvisar regeringen till Socialstyrelsen, som inte vill föreslå en
ny behandlingsgaranti. Regeringen konstaterar att kravet på tillgänglighet
kvarstår oförändrat. Kristdemokraterna vill i nuläget ha en behandlings-
garanti. Enda alternativet till behandlingsgarantin är att arbeta bort köerna.
Därefter måste verksamheten dimensioneras och organiseras så att köer inte
uppstår.
Regeringen ger en väl ljus bild, när den säger följande: "Förändrings-
arbetet i primärvården är inriktat på att utveckla insatserna inom hem-
sjukvården samt att öka läkartillgängligheten och kontinuiteten för
patienterna." Detta är allas önskan, men förändringarna går tyvärr alltför
långsamt. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har sam-
arbetat i ett projekt om "läkarmedverkan inom kommunal vård och omsorg".
I rapporten, som nyligen presenterats, föreslås att, utifrån de äldres behov
och lokala förutsättningar, träffa övergripande samverkansavtal och lokala
överenskommelser mellan kommuner och landsting. Dessutom föreslås att
samarbetet mellan sjukhusens läkare och primärvårdens läkare, särskilt inom
geriatrik och psykiatri, skall bli bättre organiserat. Det är av största
betydelse
att sådana förändringar nu genomförs i hela landet.
Skrivelsen redogör för den kraftiga minskningen av antalet vårdplatser
inom sjukvården. Minskningen har varit störst inom psykiatrin, där antalet
platser minskat med två tredjedelar.  Regeringen konstaterar vid ut-
värderingen av psykiatrireformen att det kommunala betalningsansvaret för
medicinskt färdigbehandlade varit "kostnadseffektivt". Det är en kommentar,
som är svår att förstå. Många av dessa psykiatriska patienter har skrivits ut
till ensamhet, sysslolöshet och i många fall hemlöshet. Av uteliggarna anses
50 % vara f.d. psykiatriska patienter.
Ett stort hot för vården är personalbrist. Personal slutar, och ny tillkommer
inte. För få vårdplatser och för litet personal bidrar till köbildningen.
Arbets-
miljön försämras. Allt ingår i en negativ spiral. En möjlig utväg vid sidan av
en resursförstärkning är att öppna för en större mångfald med en solidarisk
finansiering som grund. En ökad mångfald av vårdgivare ger patienterna
större valmöjligheter och kan stimulera, utveckla och tillföra vården nya
dimensioner. Privata, kooperativa och ideellt drivna alternativ bör därför ges
förutsättningar att utvecklas. Mot denna bakgrund anser vi det vara
oansvarigt att måla upp de privata initiativen som en hotbild.
6.1 Läkemedel och högkostnadsskydd
Läkemedlens roll i hälso- och sjukvården har utvecklats mycket starkt
och bidragit till snabb och effektiv läkning och lindring för stora
patientgrupper. Kostnaderna för läkemedel har under de senaste åren ökat
kraftigt. Den snabba kostnadsutvecklingen har lett till att man i debatten
hävdar att det förekommer överförbrukning av läkemedel, att systemet
för subventionering av läkemedel inte är kostnadseffektivt osv. En del av
läkemedelsdebatten har gällt patienternas egenavgift i systemet. På några
få år har den höjts kraftigt. Riskerna för att patienter avstår från att ta ut
ordinerade läkemedel kan därmed ha ökat. Samtidigt kan konstateras att
aviseringen av höjda högkostnadsskydd sannolikt lett till
hamstringsliknande inköp inför höjningen av egenavgiften.
Av vårdens resursfördelning har en omfördelning skett till en starkt ökande
andel av läkemedel. Ökningen av kostnaderna för staten och landstingen har
successivt ökat för att hamna på 14-15 miljarder kronor under 1999.
Samtidigt har Landstingsförbundet och staten preliminärt kommit överens
om en överföring av kostnadsansvaret för förmånssystemet för läkemedel. På
grund av den kraftiga kostnadsutvecklingen har staten tillsatt en utredning
för att få kontroll. Vårt slutliga ställningstagande till överföringen av
finansi-
eringsansvaret från staten till landsting/region kan inte ske förrän denna
översyn redovisat sina resultat.
7 Äldreomsorg
Samtidigt som det bedrivs mycket bra äldreomsorg i många kommuner
presenteras brister på detta område klart i skrivelsen. Biståndsbeslut följs
inte. Kommuner gör egna lagtolkningar för att försvara sina bristande
åtgärder. Dessa tolkningar håller ibland, tills någon överklagar. En del
kommuner har ex. ansett att man måste ha haft hemtjänst innan man får
ifrågakomma för serviceboende. Förbehållsbelopp respekteras inte
överallt, särskilt för frisk make. När det gäller serviceboende kan en
värdighetsgaranti, som Kristdemokraterna har föreslagit, vara en hjälp.
Otillräckliga ekonomiska resurser leder till brister och regeringens
skrivelse påpekar att t.ex. enligt 73 § SoL beslut om bl.a. bistånd gäller
omedelbart. Att inte verkställa ett beslut är således inte förenligt med
gällande lagstiftning. I Sverige har vi bara en rättighetslag. Från början
gällde denna lag omsorgen om utvecklingsstörda. Ovan anförda problem
gjorde att denna lag 1993 ersattes av LSS, en lag som Kristdemokraterna
värnat om. Diskussion förekommer nu om behovet av en rättighetslag för
tillgänglighet i samhället, eftersom tillgängligheten måste ses som en med-
borgerlig rättighet.
Vidare är det inte tillfredsställande att avgifterna för äldreomsorg skiljer så
mycket mellan olika kommuner. Avgiften och det s.k. förbehållsbeloppet
skall vara så konstruerat att man kan bo kvar och ha en hygglig levnads-
standard även när makan/maken flyttat till ett äldreboende. Idag är det
förmodligen få människor som kräver inkomstrelaterad taxa inom lands-
tingen.
Andra slags insatser som inte biståndsbedöms av kommunens socialtjänst
utan fritt kan efterfrågas bör också vara på en rimlig nivå. Ett införande av
Kristdemokraternas förslag med subventionerade hushållsnära tjänster skulle
i detta sammanhang vara av stor betydelse för människor som behöver viss
hjälp. För att klara både vårdens direkta behov och möjliggöra för kom-
munerna att införa en slags enhetstaxa för äldreomsorgen krävs ett tillskott
av resurser till kommunsektorn. De medel som står till kommunsektorns
förfogande de närmaste åren räcker inte och behöver enligt Kristdemokrat-
erna ett tillskott för att uppnå värdiga villkor inom vård och omsorg.
Regeringen tycks inte ta problemen på allvar varken på lång eller kort sikt.
7.1 Anhörigvård
Anhöriga svarar för två tredjedelar av äldreomsorgen och en betydande
del av sjukvårdsinsatserna. Hemsjukvårdsinsatser utförs ofta av
närstående. För många människor med stora vårdbehov är ofta anhöriga
en avgörande faktor om vården skall kunna ske i hemmet eller inte. De
anhöriga bör känna sig delaktiga i vårdteamet eftersom det ofta behövs
gemensamma insatser. Därför är det viktigt att anhörigas insatser i
vården uppvärderas.
Den fysiska och psykiska hälsan hos anhörigvårdare måste förbättras/-
bevaras. De måste ges en ökad trygghet och inte utnyttjas över sin förmåga.
Därför menar vi kristdemokrater att det behövs studier och forskning om
vad hälsokontroller, hälsovård och andra stödåtgärder innebär för hälso-
tillståndet hos anhörigvårdare och för tryggheten i  rollen. Det skapar
förutsättningar för att, om man så vill, fortsätta vårda sin anhörige hemma,
vilket i sin tur får positiva ekonomiska effekter för samhället och anhörig-
vårdarnas situation lyfts fram på ett mer aktivt sätt.
8 Handikappomsorg
Regeringen ger här en mycket bra redovisning. Kommuners
handläggning av olika behov vid funktionshinder varierar i alltför stor
utsträckning. Stundom skiljs inte på insatser enligt SoL respektive LSS.
Det förekommer att LSS-insatser, som kommunerna betalar, kan dras in
om kommunalt boende byts mot privat eller kooperativt boende.
Hjälpmedel likaså. Särskilt utsatta har multihandikappade barn med
begåvningshandikapp varit. Psykiskt funktionshindrade har mötts av
bristande förståelse och därmed inte kunnat få möjligt stöd.
Socialstyrelsen bör utfärda bedömningskriterier beträffande stöd för
psykiskt funktionshindrade.
Det finns också exempel på motsatsen, när en lokal bedömning möts av
stela statliga regler. Samtliga vårdhem skulle t ex vara avvecklade senast den
31 december 1999. De flesta var avvecklade då. Men på Styrsö på Väst-
kusten finns ännu ett hem där de boende bott hela sitt liv. De boende trivs
och anser att detta är deras hem. De bor mitt ibland den övriga befolkningen
och rör sig bland andra. Rimligen borde man kunna göra om det till ett
kollektivboende, men de boende tvingas nu flytta. Detta är inte acceptabelt.
9 Grundläggande värden inom barnomsorg, skola
och vuxenutbildning
Att föräldrarna vill göra det bästa för sitt/sina barn är en regel som gäller
nästan helt utan undantag. Detta innebär att föräldrarna bör ges en betydligt
starkare ställning än idag. Föräldrarna måste ges en reell möjlighet att välja
barnomsorgsform och få ett inflytande över barnomsorgens och skolans
utformning. Alla former av barn/skolbarnsomsorg måste ses som ett komple-
ment till föräldrarnas omsorg och utgå från vad föräldrarna anser vara bäst
för sitt/sina barn. Alla former av barnomsorg skall omfattas av värdegrunden
som har sina rötter i det kristna kulturarvet och den etik som bygger på denna
tradition.
Enligt vår mening omfattar begreppet barnomsorg såväl föräldrarnas
omsorg i det egna hemmet som daghem, familjedaghem, öppen förskola,
fritidshem, föräldrakooperativ och andra alternativa former. Utgångspunkten
för alla val av barnomsorg måste vara barnets bästa, och föräldrarna skall ges
rätt att välja den barnomsorgsform som passar deras barn bäst. Barn är olika
och har olika behov och förutsättningar. Detta innebär att det måste finnas ett
varierat utbud av olika barnomsorgsformer, inklusive omsorg i det egna
hemmet, för att skapa valfrihet och rättvisa. Det grundläggande för barnets
utveckling är föräldrarnas engagemang och intresse, och föräldrarollen måste
därför uppvärderas. All förskoleverksamhet måste vara frivillig och fungera
som stöd för föräldrarna, inte som ersättning för dem.
Så många beslut som möjligt, som berör familjen, skall fattas av familjen
själv. Kommunerna skall underlätta familjens val, inte styra den. Den politik
som Socialdemokraterna presenterar vad gäller synen på barnomsorg bygger
på ett socialistiskt, kollektivistiskt synsätt som tonar ner familjens och den
lilla gemenskapens betydelse. Vi går emot den politik som innebär att styra
föräldrar till mindre tid för barnen. Staten skall inte peka ut vad som är det
bästa för den enskilda familjen.
9.1 Kristdemokraternas syn på barnomsorg
Vi vill lyfta fram olika barnomsorgsformer där omsorg i hemmet,
förskolan, familjedaghemmen, enskild förskola och öppen förskolan har
sin givna plats. Detta görs genom att utveckla och stödja dessa, erbjuda
de olika personalgrupperna det stöd och den fortbildning som krävs,
inom sina olika områden. Kommunerna måste garantera att den
barnomsorg som erbjuds i samhället håller hög kvalitet. Förutom att
daghem skall erbjudas vill vi se en väl fungerande
familjedaghemsverksamhet Grupperna får till exempel inte vara för stora,
detta gäller särskilt de mindre barnen. Det är oroande att antalet barn har
ökat kraftigt inom förskoleverksamhet, samtidigt som antalet årsarbeten
minskat inom förskoleverksamheten.
Den öppna förskolan bärs av en idé där förskollärare, föräldrar, dagbarn-
vårdare och andra vuxna som besöker den öppna förskolan är med och
utformar verksamhet och innehåll. Detta leder till ansvar, ökad delaktighet
och engagemang från olika vuxna. Där finns en bred erfarenhet, kunskap och
tradition att arbeta med många olika grupper som t.ex. arbetssökande,
dagbarnvårdare, invandrare och ensamstående. Det förekommer intressanta
samverkansprojekt mellan öppen förskola, barnavårdscentral och social-
tjänst, vilka har fått stor betydelse, bland annat när det gäller att tidigt se
och
upptäcka barn med behov av särskilt stöd och att skapa ett socialt nätverk
runt den enskilda familjen, något som är speciellt viktigt för ensamstående
föräldrar. Under de senaste åren har tyvärr var fjärde öppen förskola
försvunnit och takten har ökat de sista åren.  Den öppna förskolan skall ges
möjlighet att utvecklas. Vi vänder oss mot den mycket medvetna satsning på
en enda omsorgsform som många kommuner ägnar sig åt medan andra
former helt förbigås. Vi kristdemokrater vill se en breddad barnomsorgs-
politik med förskola som drivs av olika huvudmän, familjedaghem,
kooperativ samt en garanterad tillgång till öppen förskola där pedagogisk
personal finns att tillgå.
10 Skolans värdegrund
Kristdemokraternas ideologiska utgångspunkter handlar om synen på
människan; alla människor är unika men har samma värde.
Utgångspunkten för vår skolpolitik är att människor har olika
begåvningar och intressen, lär på olika sätt och under olika lång tid.
Kristdemokraterna har aktivt verkat för den värdegrund som läroplanen
vilar på och som har sin utgångspunkt i "den etik som förvaltats av
kristen tradition och västerländsk humanism".   Innehållet i värdegrunden
skall gälla all utbildningsverksamhet; förskolan, grundskolan,
gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Skolan måste överge sin statiska
hållning som håller tillbaka elevers och studerandes utveckling och bli
mera flexibel för att möta varje individs behov.
Elevens personliga kapacitet måste få komma till sin rätt. Tyvärr har
skolan som  system en oförmåga att bekräfta och ta vara på olikheter. Skol-
miljön skall präglas av värme, trygghet, positivt intresse och engagemang
från de vuxnas sida och samtidigt hålla klara och tydliga gränser mot
oacceptabelt beteende. Ingen människa är fullkomlig, men alla har möjlighet
att utveckla sina personliga resurser och sin personlighet. Skolan måste
därför fokusera på möjligheter och synsättet att alla förtjänar mer än en
chans. Solidaritet och empati skall ge alla elever möjlighet till ett värdigt
liv.
Det handlar också om rättvisa och försvar för minoriteters rättigheter och
skyldigheter och om en harmonisk samlevnad mellan människor, där alla
känner personligt och kollektivt ansvar. Skolan måste kunna ge elever med
behov av särskilt stöd den hjälp de behöver. Specialpedagogisk kompetens är
mycket viktig.
Alla elever har rätt att bli sedda. Eleverna behöver en referensram, en
trygghet i sig själva och kunna lita på och ha tilltro till andra människor. Det
är viktigt att vara respekterad för den man är och de åsikter man har. Det är
skolans ansvar att arbeta för ett etiskt förhållningssätt där mobbning,
främlingsfientlighet eller rasism inte förekommer. Alla som vistas i skolan
skall kunna känna sig trygga och därför måste skolan reagera mot alla
kränkningar av människovärdet. Sex- och samlevnadsundervisningen skall
vara obligatorisk och utföras professionellt. Elevvården skall arbeta före-
byggande. Psykiskt och fysiskt välbefinnande är en förutsättning för lärande.
Om skolan skall  präglas av lust att leva och lära, bör kommunerna ta ett
genomgripande grepp för att förändra det rådande skolsystemet till att möta
människors behov istället för att ivrigt försöka anpassa människor till ett
statiskt system.
10.1 Grundskolan
Alla skolor måste kunna erbjuda en trygg och stimulerande miljö för
både lärare och elever. Övergången mellan förskola och skola bör ske vid
olika åldrar för olika barn. Flexibiliteten bör gälla både skolstarten och i
slutet av grundskolan. Varje elev måste få möjlighet att hinna "i fatt sig
själv". Enligt vår mening är det först då som skolan kan bli en riktig start
för det livslånga lärandet.
Skolan har alltför länge präglats av ett kollektivt tänkande. Barn har olika
talanger och intressen. Några är mer teoretiskt lagda, andra mer praktiskt
inriktade. Det är den verklighet som måste få återspeglas också i skolans sätt
att arbeta med eleverna. Alla elever måste få utveckla sina talanger så att de
kan använda sin kunskap aktivt. Praktisk och teoretisk förmåga måste
värderas lika. Om skolan blir alltför teoretisk kan inlärningen hämmas för
många elever. Att få använda alla sinnen stimulerar en god inlärning och
förstärker elevernas självkänsla.
Föräldrarna skall skrivas in i skolan för att känna delaktighet. Utvecklings-
samtal är ett viktigt område när det gäller att utveckla samarbetet mellan
föräldrarna och skolan. Eleven, föräldrarna och lärarna tillsammans skall
göra upp en individuell studieplan som omfattar både elevens kunskaps-
utveckling och sociala kompetens. I utvecklingssamtalen bör bedömningen
av elevernas framsteg i förhållande till deras individuella studieplaner göras.
 Den frihet, men också  det stora ansvar, som kommunerna har för skolan
måste användas till att ge skolorna förutsättningar att prova nya arbetssätt
och arbetsformer utifrån läroplanens intentioner.  Skolan måste få nöd-
vändiga resurser till detta. Rätten att välja skola är en demokratisk själv-
klarhet i ett pluralistiskt samhälle, därför behövs olika skolor med olika
profiler. Fristående skolor är ett viktigt komplement till den offentliga skolan
och skall därför få en garanterad ersättningsnivå som är likvärdig med
kostnaderna för den kommunala.
Det kommunala bidragssystemet bör utformas så att varje elev tilldelas en
basresurs och att extraresurser tilldelas efter elevers och skolors särskilda
behov.
Att dra in på stödet för de elever som har det svårt i skolan kan bli mycket
dyrare för samhället i längden och en katastrof för den enskilde eleven.
 Det är viktigt att varje elev får utvecklas så mycket som möjligt  utifrån
sina förutsättningar och sin kapacitet. Skolan bör särskilt ombesörja att alla
elever får tillräckliga läs- och skrivkunskaper. Brister i läsförmåga och
språklig utveckling leder till kunskapssegregering, vilket i sin tur kan leda
till
utslagning och att många senare i livet, med betydligt större kostnader och
besvär, måste komplettera sin grundutbildning.
Föräldrarnas kunskaper om det egna barnets behov måste tas till vara och
deras påverkansmöjligheter när det gäller barnens integrering eller eventuella
placering i särskola eller särskoleklass måste garanteras. Barn och ungdomar
med funktionshinder skall så långt som möjligt erbjudas en anpassad
utbildning i sin hemkommun. Det är kommunens uppgift att ansvara för att
alla invånares primära behov tillgodoses, oavsett förutsättningar och ålder.
En fast hand, ett varmt hjärta och en vilja att locka fram det bästa hos varje
elev är kännetecknande för en bra lärare. Läraryrket handlar om att stödja
människors utveckling. Det klimat läraren eller arbetslaget skapar, den etik
läraren medvetet eller omedvetet förmedlar påverkar en hel generations
etiska förhållningssätt.
Synen på lärarna och skolans ledning behöver uppvärderas och visa sig
också lönemässigt. Rent praktiska åtgärder behöver vidtas för att ge skolans
personal en bättre arbetssituation. Varje lärare måste till exempel ha en egen
arbetsplats med tillgång till telefon och dator.
10.2 Gymnasieskolan
Gymnasieskolan kan generellt sett fungera mycket bättre. Alltför många
ungdomar upplever gymnasietiden som meningslösa år. Gymnasieskolan
byggdes med ett statligt uppifrånperspektiv utan att ta hänsyn till vare sig
elevers eller lärares behov. Den identifierade aldrig vad som måste vara
flexibelt och vad som bör ligga fast. Skolans innehåll måste
omorganiseras utifrån elevernas behov av undervisning för
kunskapsinhämtande, elevvård samt studie- och yrkesvägledning. Alla
som verkar i skolan måste ges inflytande över sin situation. Det är viktigt
att varje elev har en studieplan och att elevinflytandet blir en naturlig del
av skolarbetet.
Dagens åldersgräns för gymnasieskolan omöjliggör till exempel längre
uppehåll i studierna. Vi anser att gymnasiestudierna skall kunna genomföras
på lika villkor till och med 25 års ålder. Kravet på direkt högskolebehörighet
tas bort. Sista året på de yrkesinriktade programmen kan göras frivilligt och
leda till högskolebehörighet.
Den praktiska kunskapen måste uppvärderas. Ett viktigt steg mot ökad
valfrihet är införandet av ett nytt lärlingsprogram. Den som är intresserad av
ett visst område engagerar sig betydligt mera och blir mera kreativ. Att
kunna gå ut som lärling i en bransch som lockar förstärker valfriheten. Det
individuella programmet måste organiseras så att det dels ger möjlighet för
eleven att gå över till ordinarie program, dels utgör ett alternativ för dem som
behöver särskilda lösningar.
Den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU:n) är viktig inte bara för de
yrkesinriktade programmen, utan bör införas på alla gymnasieprogram. De
nationella obligatoriska proven skall utvidgas till fler ämnen t ex samhälls-
kunskap. En satsning på lärarnas löner, fortbildningsmöjligheter och arbets-
miljö bör ingå i alla kommuners skolsatsningar. Karriärstegar för lärare
måste utvecklas. Kontakter mellan forskare och skolpersonal i skolan måste
stimuleras. Rektors befogenheter är idag otillräckliga för den tydliga,
pedagogiska ledning som eftersträvas. Rektor måste därför ges ett eget
tydligare ansvar.
11 Vuxenutbildning
Alla skall utifrån sina specifika behov, intressen och begåvningar
erbjudas utbildning upp till treårig gymnasial nivå eller motsvarande.
Den lika möjligheten till utbildning skall gälla alla människor utifrån
deras specifika förutsättningar. Funktionshinder eller särbegåvning av
olika slag skall inte vara något hinder. Kunskapen om handikappades
livsvillkor i relation till olika utbildningsmöjligheter är eftersatt. Därför
är det viktigt att kommunerna  stöder och tar vara på forskning och
utvecklingsarbete om handikappades behov och utbildningsvillkor.
Kommunerna skall ha ansvar för vuxenutbildning på grundskolenivå och
gymnasial nivå. Det femåriga Kunskapslyftsprojektet syftar bland annat till
att förnya och utveckla kommunernas utbildningsverksamhet, och ut-
värderingar visar att det syftet i stort sett uppnåtts. Kommunerna har
aktualiserat utbildningsbehoven på ett nytt sätt, och de skall ta sitt ansvar
för
denna verksamhet.
Kommunerna skall ansvara för infrastrukturen, att alla ges möjlighet till
utbildning. I det kommunala uppdraget ligger också ansvaret för samordning,
t ex att arbetet med att upprätta individuella studieplaner fungerar.
Kommunerna skall också se till att utbildningsanordnare, med olika pedago-
gisk profil, kan bedriva vuxenutbildning. Mångfald ökar möjligheten att
möta varje individ utifrån dennes specifika behov. Det är därför viktigt att
friskolor tillåts starta också inom vuxenutbildningen. De skall kunna verka
på i princip samma sätt och med samma villkor som friskolorna inom
ungdomsskolan. Kommunerna bör bättre ta vara på folkhögskolorna, som
med sin pedagogiska profil och särart visat sig vara särskilt värdefulla. För
att kunna möta olika individers behov måste också utbildningssystemet,
liksom mötet med den enskilde studenten, präglas av flexibilitet och helhets-
tänkande. Exempel på detta är att även vuxenstuderande ges möjlighet till
lärlingsutbildning och att de praktiska kunskaperna uppvärderas.
12 Färdtjänst
Syftet att föra över färdtjänsten till kollektivtrafiken var att utvecklingen
mot en handikappanpassad kollektivtrafik skulle påskyndas. Detta gällde
även syn- och hörselhandikapp. Så har inte blivit fallet. Bedömningen av
funktionshinder  skiftar mellan kommunerna. Tillgången på färdtjänst
upplevs av brukarna som nyckfull i en del kommuner. Det finns inget
annat verksamhetsområde, där det finns så mycket klagomål, som när det
gäller färdtjänsten. Man saknar också en instans att överklaga till.
Vägverket driver en utredning om detta. Det är angeläget att påskynda
arbetet.
13 Miljöarbete
Under denna punkt är regeringen betydligt fattigare på analys än i
skrivelsen i övrigt. Regeringen uppehåller sig mest vid de lokala
investeringsprogrammen och Agenda 21-arbetet. Kritik har riktats mot en
del investeringsprogram på grund av att de haft dålig nytta för miljön.
Kristdemokraterna anser att dessa program även bör kunna omfatta
förbättring av inomhusmiljöer. Särskilt bör förskolors och skolors
inomhusmiljö uppmärksammas. En del kommuner har lagt ner mycket
arbete på ansökan om sådant program men fått avslag av regeringen utan
motivering. Regeringen har sagt sig vilja rätta till detta.
Kristdemokraterna anser, att Agenda 21-arbetet bör utvecklas med en
hälsodimension. Agenda 21-arbetet och folkhälsoarbetet bör knytas ihop.
Ett problem som är framträdande i kommunerna är säkerställande av
skyddsområden för vattentäkter. Problemet avhandlas i en uppsats som
endera dagen försvaras vid Stockholms universitet. Miljöbalken har inte
underlättat, eftersom vissa paragrafer kan tolkas olika och i vissa fall strider
mot varann. Men regeringens redovisning gäller perioden fram till 1.1 1999,
när miljöbalken trädde i kraft. En kommitté har tillsatts att värdera miljö-
balkens brister. Kristdemokraterna utgår från att nästa års skrivelse tar upp
vattenskyddet och miljöbalkens effekter.
Producentansvaret ställer också till problem. Av frågor och klagomål som
framkommer om detta kan man se att samrådet mellan förpacknings-
insamling och kommuner inte fungerar. Många kommuner har inte klart för
sig hur ansvaret är fördelat. Riksdagen har beslutat om en bred översyn av
producentansvaret.
Många kommuner upplever avfallsskatten som ett problem. Skatten kom
till för att minska och effektivisera deponierna. Andra alternativ till
sophantering är också skattebelagda, ex. vassbäddar och bioceller. De flesta
kommuner avser nu att bränna avfall, i många fall osorterat. Men samtidigt
uppges det finnas endast ett par sopförbränningsanläggningar som klarar EU-
kraven. Här behövs bättre samarbete mellan stat och kommuner. Viss hand-
fallenhet finns också kommunalt inför sanering av förorenade markområden.

14 Hemställan

14 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att på lång sikt öka den kommunala sektorns
möjlighet till självfinansiering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändring av det kommunala utjämnings-
systemet,
3. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en statlig utredning
med syftet att ta fram en adekvat grundlagsskrivning för regerings-
formen om den kommunala kompetensen och dess rättsverkningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommunen skall vara suverän i beslut om
kommunala bostadsföretag och ej begränsas av statliga direktiv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunens ansvar för bostadsförsörjningen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktning att tillskapa 20 000 vårdplatser under
de närmaste tio åren,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdgaranti,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad mångfald av vårdgivare inom sjukvård och
omsorg,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statlig kostnadskontroll inför överföringen av
finansieringsansvaret från staten till landsting/region,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om läkare i hemsjukvården,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om anhörigvård,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd vid psykiskt funktionshinder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den värdegrund som har sin utgångspunkt i
den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism
gäller för all barnomsorg och utbildning och skall  tillämpas i praktisk
handling,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en mångfald av olika barnomsorgsformer
skall finnas och möta föräldrars olika val,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att alla invånare skall ha samma rättigheter
utifrån sina grundförutsättningar till en utbildning motsvarande treårig
gymnasial nivå,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skolan måste bli mera flexibel för att kunna
tillfredsställa allas olika behov,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att olika utförare av utbildning skall finnas i
form av kommunala skolor, fristående anordnare, folkhögskolor och
friskolor för att med sin pedagogiska profil möta människors olika
behov,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att uppvärdera den praktiska kunskapen vilket
bl.a. visas genom lärlingsutbildning från första gymnasieåret,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kravet på direkt högskolebehörighet tas bort
och att sista året på de yrkesinriktade programmen görs frivilligt och
leder till högskolebehörighet,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att elevens medbestämmande förbättras, lärarens
status höjs och rektor ges ökat ansvar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommuner samverkar med lärosäten för att
utveckla samarbetet mellan forskningen och den praktiska skol-
verkligheten,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att kommunen med dess unika ställning som
samhällsbyggare tar ett särskilt ansvar för barns och ungdomars
fysiska uppväxtmiljö.
23.

Stockholm den 28 april 2000
Per Landgren (kd)
Göran Hägglund (kd)
Rose-Marie Frebran (kd)
Holger Gustafsson (kd)
Desirée Pethrus Engström (kd)
Kenneth Lantz (kd)
Stefan Attefall (kd)
Maria Larsson (kd)
Rosita Runegrund (kd)
Magnus Jacobsson (kd)
Inger Strömbom (kd)
Harald Bergström (kd)
Mikael Oscarsson (kd)
Mats Odell (kd)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2000-04-28 Bordläggning: 2000-05-03 Hänvisning: 2000-05-08

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (44)