med anledning av skr. 1999/2000:90 Nordiskt samarbete 1999

Motion 1999/2000:U17 av Elver Jonsson (fp)

av Elver Jonsson (fp)
Det nordiska samarbetet bygger på en genuin värdegemenskap mellan
fem länder och tre självstyrande områden i Norden. Det ger samarbetet
både en djup folklig förankring och en unik legitimitet. Styrkan i det
nordiska samarbetet ligger inte minst i att det vilar på omfattande nätverk
på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan regeringarna och inom
Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå genom
vänortssamarbetet och andra organisationer med lång tradition av
gränsöverskridande verksamhet på folklig nivå såsom t.ex. Föreningen
Norden.
Det som vi kallar den nordiska identiteten bygger på stor språklig och
kulturell samhörighet och på en värdegemenskap som har utvecklats genom
århundraden. Likartade historiska erfarenheter har lett till att reformationen,
demokratin och den sociala välfärden införts på likartat sätt i de olika
nordiska staterna. De nordiska länderna har dessutom likartade demografiska
och miljömässiga förhållanden.
Det kalla krigets slut, Sovjetväldets upplösning, Estlands, Lettlands och
Litauens självständighet och Sveriges och Finlands medlemskap i Euro-
peiska Unionen har var för sig och sammantaget skapat helt nya förut-
sättningar för det nordiska samarbetet. Om några år kan också de tre baltiska
staterna vara medlemmar i EU, vilket  är angeläget för  Sverige att bidra till.
Även på det säkerhetspolitiska samarbetsområdet äger en fördjupning rum
med starka nordiska inslag. Men också här sker en förändring med Estlands,
Lettlands och Litauens ansökningar om medlemskap i Nato. Även i Sverige
och Finland förs nu en debatt om Natomedlemskap.
Utvecklingen under 90-talet förändrade formerna för Nordiska rådets
samarbete. Indelningen i Norden-utskott, Närområdes-utskott och Europa-
utskott är en form som några år prövats. Att vitalisera innehållet i Nordiska
rådets arbete är minst lika viktigt. Utvecklingen mot ett alltmer omfattande
och fördjupat partigruppsarbete har ägt rum inom Nordiska rådet. Inom
Nordiska rådets mittengrupp manifesteras detta av ett gemensamt arbete att
utforma en politisk plattform för de fyra mittenpartigrupperingarnas sam-
arbete i Nordiska rådet.
Även om utgångspunkterna var väldigt olika för mindre än tio år sedan
utvecklas samarbetet med de tre baltiska staterna alltmer till ett normalt
vardagssamarbete. Att de baltiska staterna måste ägna mycket resurser åt sina
förhandlingar och förberedelser för ett kommande EU-medlemskap står inte i
någon som helst motsättning till deras deltagande i det nordiska samarbetet.
En allt fastare förankring i det nordiska och europeiska samarbetet för
Estland, Lettland och Litauen är det viktigaste bidraget till politisk, ekono-
misk och därmed också säkerhetspolitisk stabilitet och utveckling i det
nordiska närområdet.
Norden i världen
Den alltmer accentuerade globaliseringen är en verklighet vi lever i. Den
påverkar i allt högre grad också förutsättningarna för människors liv,
arbete och välfärd i de nordiska länderna men också för det nordiska
samarbetet. Globaliseringens möjligheter måste påverkas och utnyttjas.
På uppdrag av Nordiska rådets Norden-utskott presenterade jag under
sessionen i Stockholm i november 1999 rapporten "Globaliseringen och
Norden". Globaliseringen skapar nya möjligheter men måste infogas i
former som säkrar demokratisk förankring såväl lokalt som globalt. Här
ligger en viktig utmaning också för det Nordiska samarbetet.
Tempot i den nordiska såväl som europeiska och globala utvecklingen är
högt. Det ger ständig anledning att fokusera på förutsättningar och
möjligheter att hålla det nordiska samarbetet både aktuellt och förankrat i de
nordiska länderna och deras parlament. Den av nordiska ministerrådet
tillsatta Vismansgruppen kommer hösten 2000 att framlägga en rapport om
det nordiska samarbetets framtid. Den kommer att ge förnyad anledning att
se över organisatoriska och strukturella förutsättningar.
På förslag av mittengruppen antog Nordiska rådet vid sin session i
Stockholm ett uttalande om "Norden och den nordliga dimensionen". Syftet
är att Nordiska rådet ska utveckla en övergripande vision och strategi för
hela den region som Norden är en del av. Det är viktigt också sett i perspek-
tivet av EU:s utvidgning och alltmer fördjupade samarbete. Gemensamma
synsätt, erfarenheter och intressen utgör viktiga nordiska bidrag också till
utvecklingen inom EU.
Utvecklingen i Ryssland är mycket oviss också efter utgången av det ryska
presidentvalet den 26 mars 2000. Den osäkra ekonomiska utvecklingen, de
oroväckande upplösningstendenserna med en allt svagare centralmakt och
det urskillningslösa kriget i Tjetjenien visar att människorna i Ryssland för
lång tid kommer att leva i ovisshet och under svåra ekonomiska och sociala
förhållanden. Det är en viktig uppgift för det nordiska samarbetet att på alla
sätt utvidga samarbetet med Kaliningrad och Nordvästryssland.
Utvecklingen i den ryska enklaven Kaliningrad kan utgöra ett testfall för
möjligheterna för det nordiska samarbetet att genom ett utökat samarbete
medverka till att länka inriktningen i positiva banor. En stabilare politisk,
ekonomisk och social utveckling i Kaliningrad är både mål och förutsättning
för en starkare integration i den utveckling som sker i Östersjöområdet.
Kaliningrads strategiska ställning är viktig för denna utveckling liksom för
den säkerhetspolitiska stabiliteten vid Östersjöns sydöstra stränder. Efter
initiativ bl a av Nordiska rådets mittengrupp kommer en nordisk informa-
tionspunkt att inrättas i Kaliningrad, vilket bara får ses som ett led i ett
alltmer utvecklat samarbete med den ryska enklaven.
Underlätta folklig och enskild samverkan
I den strategiska redogörelse som antogs av Nordiska rådet 1998 finns en
ny prioritering av insatser, nämligen insatser mot rasism och främlings-
fientlighet med den överordnande målsättningen att öka minoriteternas
deltagande och inflytande på alla nivåer i kulturlivet. Kultursektorn har
fått ett särskilt ansvar för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism.
Respekten för kulturell mångfald ska motarbeta rasism och betona
positiva värden. Stöd ska lämnas till opinionsbildande projekt som ger
uppmärksamhet.
Det är mycket lovvärt av de nordiska regeringarna att stödja integration i
kultursektorn. Men det finns en sektor i våra nordiska samhällen som i ännu
högre grad borde göras mångkulturell, nämligen arbetsmarknaden.
I min rapport Globaliseringen och Norden, som diskuterades på Nordiska
rådets session i november i Stockholm, framhöll jag betydelsen av att arbete
betonas som integrationsfaktor för invandrare och av att den mångkulturella
kompetensen i arbetslivet främjas. Detta är ett välkänt faktum. På vår
nordiska arbetsmarknad behöver vi den kompetens som invandrare har med
sig hit. Det är dessutom nödvändigt att människor känner delaktighet i
samhället och gemenskap för att vi inte ska få en ännu större ökning av de
främlingsfientliga rörelser som florerar i Norden och i synnerhet i Sverige.
Nordiska ministerrådet säger i sin skrivelse att ett tätare samarbete med
arbetsmarknadens parter i Norden har eftersträvats under 1999. Jag föreslår
att man i detta samarbete i fortsättningen även strävar efter att betona
integrationen av invandrare på hela arbetsmarknaden.
I det sammanhanget bör också ses en förnyad prövning av den tidsmässiga
förläggningen av Nordiska rådets årliga session. Den ordning som numera
råder med en session i november kolliderar på ett olyckligt sätt med bl a -
men inte bara - den svenska riksdagens mest intensiva budgetarbete. Det kan
givetvis vara svårt att hitta en helt idealisk förläggning av den årliga
sessionen, men mycket talar för att en återgång till perioden februari-mars
skulle ge sessionen de förutsättningar och den uppmärksamhet som det
nordiska samarbetet förtjänar på det parlamentariska planet.
 Nordiska rådet manifesterade under sin session i Stockholm i november
1999 mycket av det bästa av nordiskt samarbete. Det flera hundra år folkliga
samarbetet som utmynnade i ett formaliserat samarbete för snart 50 år sedan
har tjänat det nordiska samarbetet. Fortfarande är många icke nordbor både
överraskade och imponerade av den sammanhållning som de fem nordiska
länderna har utan att vara underkastade överstatliga beslut.
Förändringens vindar blåser också i nordiskt samarbete. Det präglade
många av debatterna alltifrån säkerhetspolitik, regionalisering och det sedan
lång tid starka kultursamarbetet. Flera av oss kunde konstatera att när nu
regionerna växer sig allt större och starkare är det delvis på nationalstatens
bekostnad. Men det får inte hindra att vi stärker och utvecklar staternas och
de självstyrande områdenas inre samarbete.
Ökad förståelse nödvändig
För mer än ett år sedan uttalade de nordiska statsministrarna att förmågan
att förstå varandra är avgörande för nordiskt samarbete. I den delen är ett
utbyte och användbart TV-samarbete en mycket viktig del. Sveriges
regering har uppmanats att medverka till att vi får ett nordiskt TV-utbud
och därmed främja den nordiska språkförståelsen. Det är dags att gå från
ord till handling. Det känns motsägelsefullt att i de stora högtidstalen
plädera för ett gott nordiskt samarbete när det inte omfattar det visuella
utbytet. I det svenska Riksdagshuset kan man se nästintill all världens
TV-kanaler men inte det danska eller norska public service-TV-utbudet.
I en offentlig utredning som kom 1997 föreslog utredaren, ambassadör
Lennart Bodström, att regeringen skulle ålägga TV-företagen att vi skulle
kunna följa våra grannländers TV-program. Enligt utredningen så visade det
sig att om alla möjligheter togs till vara skulle mer än hälften av alla svenska
hushåll kunna se norska och danska motsvarigheter till SVT 1, SVT 2 och
TV 4. I verkligheten är det bara vart 20:e hushåll som i Sverige kan ha
tillgång till de exempelvis norska TV-programmen. Vart 10:e kan se danska
program och något färre den kombinerade finska kanalen som sänds i olika
kabel-TV-nät.
Kabel- och satellitföretagen har inte tagit ansvar för en långsiktig lösning.
Regeringen å sin sida har dessutom uppträtt alltför passivt. Det är inte
tekniken som hindrar oss i Sverige att följa våra grannländers TV-utbud.
Från TV-företagens sida har det hänvisats till att kommande digitalteknik
skulle utvidga utrymmet i etern så mycket att plats kunde erbjudas alla
nordiska kanaler. Det har visat sig att digitalteknik inte automatiskt löser
problemen. TV-bolagen har dessutom skjutit frågan ifrån sig genom att
hänvisa till att det skulle vara för svagt intresse i Sverige för övriga
nordiska
program. Man ser möjligheten till lönsamhet som en isolerad fråga och
därför har man lojt avstått.
När det gäller TV-samarbetet har den frågan en så vittgående influens att
den inte bara berör de kulturella organen. Som statsministrarna i Norden har
påpekat är grunden för vårt samarbete att vi förstår varandra mer, att vi får
inblick i våra länders skillnader och likheter och att kunna fånga in den
samsyn som i grunden råder inom Norden och dra både kommersiella och
kulturella fördelar av det. Tre norska statsministrar, Gro Harlem Brundtland,
Torbjörn Jagland och senast Kjell Magne Bondevik, har tagit upp frågan med
svenska regeringen utan att detta föranlett någon konkret åtgärd.
På Nordiska rådets session i Stockholm i november 1999 uttalades det från
flera håll  - särskilt av de svenska delegaterna från skilda partier - det
besvärande och genanta faktum att Sverige under så många år varit så
passivt. Nordenutskottet behandlade frågan och slog fast i ett skarpt uttalande
att man nu kommer att kräva den svenska regeringen på besked vad den
tänker göra. Problemet är att det har funnits en allmän välvilja, men de
praktiska problem för att vi i likhet med andra nordiska länder skulle få
fungerande och gränsöverskridande TV-program är ännu inte tillfreds-
ställande lösta. Då denna fråga är så avgörande för så många politikområden
finns det anledning för den svenska regeringen att omgående med kraft
engagera sig för en lösning, vilket riksdagen bör ge regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att Sverige inom ramen för ett vidgat Norden-
samarbete engagerar sig för de baltiska staternas önskan att utvidga
det internationella samarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att understödja det nordisk-ryska samarbetet i
avsikt att verka för en ekonomisk-demokratisk utveckling i enklaven
Kaliningrad,
3. att riksdagen begär att regeringen i ett övergripande samarbete
mot rasism och främlingsfientlighet betonar minoriteternas deltagande
och betydelsen av att de får delaktighet i arbetslivet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att förlägga Nordiska rådets session till vår-
vintermånaderna februari-mars,
5. att riksdagen begär att regeringen med kraft och skyndsamhet
driver frågan om svenska medborgares möjligheter att ta del av public
service-utbudet i nordiska TV-sändningar.

Stockholm den 3 april 2000
Elver Jonsson (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 2000-04-03 Bordläggning: 2000-04-04 Hänvisning: 2000-04-05

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (10)