med anledning av skr. 2001/02:188 Utbildning för kunskap och jämlikhet - regeringens utvecklingsplan för kvalitetsarbetet i förskola, skola och vuxenutbildning

Motion 2001/02:Ub29 av Elver Jonsson (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att översynen av folkbildningen sker på ett sådant sätt att dess praktiska verksamhet och genuina folkbildaruppdrag kan hävdas och stärkas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en utredning säkrar möjligheterna för beredda kommuner som planerat KY-utbildningen att denna kan fullföljas och kan ges utrymme i det regionala utbildningsutbudet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att stödet utformas så att folkhögskolornas särart med annan pedagogik, mindre deltagargrupper och framför allt internatboende bör uppmuntras och säkras.

Motivering

Skrivelsen aktualiserar regeringens handlingsplan för de kommande årens kvalitetsarbete. Temat kvalitet går igen på många ställen i skrivelsen. I den analytiska delen finns det inte så mycket att erinra, däremot är det högst bekymmersamt att den verkställighet som regeringen anser ligger på lärare, rektorer och annan personal för att förverkliga nationella mål har en rad hinder. Den förstärkta statliga insats som regeringen antyder skulle behövas har i stället under senare tid försvagats. Det innebär att goda mål och riktlinjer som regeringen talar och skriver om är svåra att förverkliga. Regeringen pekar ut en rad kontrollstationer i utbildningsväsendet. Det berör skolans uppdrag, lust att lära och att aktualisera jämställdhet och mångfald. Det är bra att regeringen erkänner friskolornas betydelse och att tala om lika och rättvisa villkor mellan skolor oavsett huvudmannaskap. I den mån regeringen lever upp till den är det ett pedagogiskt och intellektuellt framsteg.

Genuina kunskapslyft behövs – i hela landet

Regeringen lyfter fram Kunskapslyftet som pågått under de senaste fem åren som något unikt. Det är bra att förnyelsearbetet skall fullföljas eftersom en del av utbudet har varit undermåligt. Dock synes den kvalificerade yrkesutbildningen (KY) ha känt av en underdimensionering som statsmakten slog fast redan vid etableringen av KY. Folkpartiet föreslog ett större platsutbud för att säkra en efterfrågan. Detta avvisade regeringen och riksdagsmajoriteten sade nej. Nu står man där med sin ”tvättade hals”. Det finns många sådana exempel från mitt hemlän och landskapet Dalsland. I Dals-Eds kommun har man ansökt om att få anordna en KY-kurs med inriktning på ledarskap inom natur- och kulturturism efter att under tre år ha förberett sig mycket seriöst och målmedvetet. Det sker i nära samarbete med såväl turismnäring som näringsliv i regionen samt med avdelningen för geografi och turism vid Karlstads universitet. Utan en närmare motivering har statsmakten avslagit denna anhållan. Det kan bero på det för snålt tilltagna elevplatsutrymmet, men också på en tydlig favorisering av storstadsområdena. Det innebär att en väl förberedd kurs har tvingats skjutas upp, och man har fortfarande inte några garantier för att tilldelas en KY-kurs till hösten. Det skulle vara såväl ett pedagogiskt som ett regionalpolitiskt nederlag. Regeringen och Skolverket måste ha en betydligt mer rättvis avvägning så att inte den hårda urbaniseringsvågen slår till ännu kraftigare.

Hotet mot folkhögskolan

Folkhögskolans framtid och ekonomi är hotad samtidigt som samhället ropar efter fler utbildade och efter bra system för att alla skall få samma möjlighet till studier och vidareutbildning. Just nu ökar deltagare med psykiska funktionshinder snabbt på våra folkhögskolor. Samma sak är det med dem som misslyckats i det individuella programmet. På folkhögskolorna läser också många invandrade och andra deltagare med språksvårigheter. Bara detta borde leda till att vi inte får försvaga folkhögskolans och studieförbundens roll. Inom folkbildningen upplever man också missriktade ambitioner från Folkbildningsrådets sida. Folkbildningsrådet, som har statsmaktens uppdrag att förmedla stödet till folkbildningen (folkhögskola och studieförbund), har satsat på kvantitet, troligen därför att den mer individinriktade undervisningen och internatet lever under hård press. När nu det särskilda stödet till studerande (folkhögskolans del i Kunskapslyftet) drastiskt minskar ger det en serie negativa effekter för folkhögskolan.

Folkbildningsrådet har också gett flera folkhögskolor möjlighet att etablera sig och fått andelar i ett krympande system. Elevkvoterna har pressats upp eller förutsatts vara kvar på en hög nivå. Utvecklingslusten i folkhögskolan är stor, men pressas tillbaka av ett orörligt system där den som har möjlighet att etablera verksamhet inte har utrymme, medan de som har utrymme inom sitt bidragstak letar efter ”överlevnadsprojekt”.

Ökad sårbarhet

Statsbidraget har ökat med 1 procent och löneläget med 3–4 procent årligen de senaste åren. Kostnaderna för energi och fastighetsunderhåll har ökat etc. Flera folkhögskolor, särskilt de som har internat och mat till eleverna, har en kostnadsutveckling de senaste 3–5 åren som är mångdubbelt större än statsbidragens utveckling. Eftersom det är eftersläpning på statsbidragsutvecklingen så måste den andra verksamheten t ex kurs- och konferensverksamhet, byggas på kärnverksamhetens bekostad. Detta är särskilt påtagligt för de skolor som har stora internat. De har utöver uppdraget att erbjuda kortkurser (som ger statsbidrag) också att fungera som kurs- och konferensanläggningar på en hård kommersiell marknad.

Internatfolkhögskolorna är beroende av elevfinansiering av boende och mat. Detta har en koppling till studiebidragen från CSN. Studiemedelssystemet är i hög utsträckning anpassat till att de studerande skall bo hemma, vara mambo, vilket gör att folkhögskolor med internat blir tvungna att subventionera internatboendet. Även om det går med förlust så är det en mindre dålig affär än att ha tomma internat. Nuvarande system gynnar folkhögskolor som tagit bort internaten och därmed stora delar av folkhögskolans inre liv. Deltagare med särskilda behov t ex de med en jobbig social bakgrund eller med funktionshinder är beroende av internaten för sin utveckling, liksom de som väljer att studera på annan ort än föräldrarnas boendeort. Ett mått på folkhögskolans sårbarhet och behov av tillkommande resurser är Arbetsmarknadsverkets nu aktuella (april 2002) förfrågan om att få placera 3 000 studerande inom Aktivitetsgaranti på folkhögskolorna. Då svarar 140 av 147 folkhögskolor ja på detta. Trots svårigheterna att ta emot elever blir detta en räddningsplanka.

Bildning för framtiden

Folkhögskolorna och studieförbunden har en stark ställning i Sverige, säger regeringen i sin skrivelse. Man talar om att man har en nyckelroll att försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Därtill har man uppdraget att motverka klyftor i kunskaps- och informationssamhället. Nu pågår det en utredning som ska göra en bedömning när det gäller statens syfte med startbidrag till folkbildningen om det har infriats. Man kan självfallet tala om syften som blir uppfyllda eller ej men det vore mera viktigt att se på de hårda ekonomiska realiteterna. Där har både studieförbund och folkhögskolor tappat real tillväxt bara av det faktum att alltmer verksamhet har ”klämts in” utan att för den skull medelstilldelningen har förändrats. Detta förhållande ska utredaren särskilt granska. Ett behov som finns på många folkhögskolor är ju att fortsätta att odla den goda internatverksamhet som många skolor fortfarande har kvar. Det finns dock bekymmer att klara detta då det rent ekonomiskt tynger ner en redan ansträngd folkhögskolebudget. Internatverksamheten har inte bara ett gott rykte, den är en unik möjlighet att hjälpa unga människor och särskilt dem som av olika orsaker blivit ”såriga i själen”. Där har internatmiljön en särskild roll. Det förutsätter ofta betydande insatser av lärare och annan personal som gör en uppoffrande insats för dessa elever.

Statsmakten borde också se över betydelsen av den – i många fall – fungerande internatverksamheten och se över dess villkor att kunna bidra till både en god folkbildningsmiljö och att kunna öka på möjligheten till mod och studieprestanda. I ett komplicerat samhälle, där å ena sidan ett större utbud av skola och högskola finns, har ändå den traditionella folkhögskolan med sin närmast inbyggda kraft i förnyelse en alldeles särskild roll i ett visserligen modernt samhälle men som någon debattör uttryckte det ”det finns inga moderna människor”. Med den realiteten för ögonen har folkbildningen fortsatt med stora uppgifter. Statsmakten har ett långtgående ansvar att detta praktiskt kan komma att fungera.

Stockholm den 11 juni 2002

Elver Jonsson (fp)