med anledning av skr. 2002/03:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2002/03:Fi27 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till sådan lagändring att valfrihetsprincipen skrivs in i socialtjänstlagen, för både boende och hemtjänst.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statligt kostnadsansvar för assistansverksamhet.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en genomgripande översyn av missbrukarvårdens organisation och förutsättningar.

  4. Riksdagen begär att regeringen redovisar hur stor del av socialbidragskostnaderna som är direkt beroende av arbetslöshet.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade möjligheter i kommuner och landsting att anpassa arbetsformerna efter de anställdas förutsättningar.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att personalsatsningarna i skolan skall kunna användas till löneförhöjningar och andra åtgärder för att behålla personal.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydliga mål för den allmänna förskolan.

  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell skolpeng.

  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statens stöd till kommunerna för arbetet med folkhälsofrågorna.

  10. Riksdagen begär att regeringen återkommer med en redovisning av förutsättningar för och behov av lagreglering av en utjämning av det kommunala balanskravet över en konjunkturcykel.

  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för en reformering av skatteutjämningssystemet.

  12. Riksdagen beslutar att en helt utomstående, oberoende granskare genomför en utvärdering av skatteutjämningssystemet.

Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Verksamheterna i kommuner och landsting utgör en betydande del av den svenska ekonomin. Kommunerna levererar välfärd till människor. Många av de verksamheter som utgör grunden i vår välfärd och är avgörande för människors trygghet finns inom ramen för det kommunala ansvaret och den kommunala finansieringen. För den enskilde individen och hennes välfärd är det av avgörande betydelse hur kommunerna fullföljer sitt ansvar.

Den kommunala ekonomin ser dyster ut. Kommunerna redovisade 2002 ett försämrat resultat på 7,9 miljarder kronor jämfört med 2001. Landstingen har sedan 2000 försämrat sitt resultat från ett underskott på -4 till ca -7,5 miljarder kronor. Den kommunala konsumtionen har ökat kraftigt sedan år 2000, samtidigt som sysselsättningen har avtagit. Kommunerna höjde i genomsnitt den kommunala skattesatsen med 0,65 procentenheter 2003, den största höjningen sedan 1978. Ett minskat skatteunderlag på grund av dålig tillväxt riskerar dock att äta upp stora delar av skattehöjningarna.

Bilden varierar från kommun till kommun, men den genomsnittliga sitationen i skolan och vården uppfyller inte de krav på kvalitet som Folkpartiet anser måste ställas.

Många äldre får inte den omsorg och vård de önskar och har rätt till. Samverkan inom vård och omsorg om äldre mellan kommuner och landsting brister. Vårdköerna är för långa. Alltför många elever hoppar av skolan och personalens utbildningsnivå har sjunkit. Barngrupperna i förskolan är på sina håll orimligt stora.

Om utvecklingen ska vända krävs mer än statsbidrag. Kommuner och landsting måste få reella möjligheter att fullfölja sitt uppdrag. Det krävs en politik för god tillväxt och hög sysselsättning, vilken dock lyser med sin frånvaro i regeringens proposition. Resurser för den offentligt finansierade verksamheten skapas genom ett livskraftigt näringsliv. Det är samspelet mellan företagandet i landet och den service som ges i offentlig sektor som ger oss alla en god välfärd. En hög tillväxt leder till ökade skatteintäkter för stat, kommun och landsting. Betydelsen av en stark tillväxt för att finansiera en utbyggd välfärd kan inte nog understrykas, men regeringens politik saknar verklighetsförankring vad gäller tillväxtdrivande krafter i ett samhälle.

På lång sikt bör kommunernas beroende av statsbidrag minska, även om statlig tilläggsfinansiering är nödvändigt i ett kortare perspektiv. Undersökningar visar dessutom att det extra tillskott i form av bland annat riktade statsbidrag som Wärnerssonpengar och maxtaxepengar, som kommunerna fått mellan 1999 och 2002, i stor utsträckning ätits upp av inflation, förändrade momsregler och förlorade skatteintäkter.

En förnyad kommunal verksamhet av hög kvalitet kräver också strukturella och ideologiska förändringar. Vi liberaler vänder oss emot regeringens synsätt där det endast tycks vara de kvantitativa måtten på statsbidragen och storskaliga, enhetliga lösningar som räknas. Det som behövs för en förnyad kommunal verksamhet är mer utrymme för egna lokala lösningar och idérikedom. Kreativitet och lokala lösningar måste uppmuntras, inte kvävas.

Medborgarna i Sveriges kommuner måste få mer att säga till om. Ökad valfrihet för konsumenterna, det vill säga medborgarna, och mer individuellt utformade tjänster är ett måste. Möjligheten att välja skola, vård- och omsorgsgivare borde vara en självklarhet. Konkurrensen inom välfärdssektorn måste öka för att kvaliteten ska göra det. Mångfald ska stimuleras och entreprenörskapet uppmuntras.

Kommunernas förutsättningar att leva upp till sina åtaganden bestäms inte bara av de totala resurserna utan också av hur resurserna används – en ständig stridsfråga mellan liberaler och socialister. Folkpartiet har genom åren fört fram en rad förslag om hur den kommunala verksamheten kan förändras så att människor får ut så mycket som möjligt av sina skattepengar. Systemfel i vård och skola försvinner inte genom statsbidrag. Valfrihetsreformer måste genomföras på alla möjliga områden. Statliga hinder för privata alternativ inom kommunal- och landstingsverksamhet ska undanröjas. All verksamhet som inte är myndighetsutövning måste konkurrensutsättas. Kommunal bolagsverksamhet bör avvecklas. Människors valfrihet och makt över sin vardag måste öka.

Valfrihet för äldre

Även äldres möjligheter att själva, eller genom ombud, kunna välja service och vård kan och bör ökas. De särskilda boendeformerna för äldre har på många håll varit ett lokalt monopol, vilket även gäller anlitande av entreprenörer. Den som beviljats en plats i äldreboende eller ett antal hemtjänsttimmar, har samtidigt tilldelats en utförare av vården. Att välja mellan olika vårdföretag har det inte varit tal om.

Så är det fortfarande på de flesta håll, men så behöver det inte vara. Det behövs en förbättrad valfrihet, så att stödet från kommunen får användas hos valfri kvalitetsgodkänd vårdgivare, kommunal eller icke-kommunal. Detta bör gälla i äldreboendet, men mer av valfrihet kan och bör införas även i hemtjänsten. Ett starkt stöd för en sådan förbättring blir det om valfrihetsprincipen skrivs in i socialtjänstlagen, för både boende och hemtjänst. Regeringen bör återkomma med förslag till sådan lagändring.

Prioritera kärnverksamheten

Kärvare ekonomiska villkor borde öppna upp för en förnyad diskussion om kommunernas verksamhet som helhet och sätta fokus på valet av verksamheter finansierade med kommunala skattemedel. Folkpartiets uppfattning är att kollektiva nyttigheter och kärnverksamheterna skola, vård och omsorg måste prioriteras i alla lägen. En ansvarsfull ekonomisk politik kräver prioriteringar. En skola för kunskap och kvalitet och människors trygghet måste komma i första hand.

Kostnadsansvar stat–kommun

Till diskussionen om kommunernas reella möjligheter att fullfölja sitt uppdrag hör också att de uppgifter och ansvarsområden som läggs på kommunerna måste vara fullt finansierade och inte bli en extra kostnad utan täckning från statens sida. Maxtaxereformerna inom äldre- och barnomsorgen är sådana exempel, även om Folkpartiet i huvudsak stödjer dem som princip. Kvaliteten på verksamheten får dock inte glömmas bort. Det sätt på vilket maxtaxan inom barnomsorgen infördes och de effekter, ekonomiska och kvalitativa, som den har fått för enskilda kommuner är vi liberaler kritiska mot. Som ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ser ut i dag borde inte fler områden hamna inom kommunernas ansvarsområden, vilket på sikt borde innebära att kommunernas andel av den totala ekonomin minskar.

Ett annat område som staten borde ta på sig ett kostnadsansvar för är assistansverksamheten för funktionshindrade som lagts på kommunerna. Efter handikappreformens genomförande i början på 1990-talet var en del av de inskränkningar som sedan skedde att kostnadsansvaret för de 20 första assistanstimmarna enligt LASS vältrades tillbaka på kommunerna. För de människor som berördes betydde detta till viss del en återgång till situationen före reformen, då de var beroende av den enskilda kommunens välvilja och prioriteringar. Det innebar också att assistansreformens karaktär av rättighetslagstiftning har ifrågasatts inom den kommunala förvaltningen. Verksamheten har blivit onormalt betungande för vissa kommuner, medan andra kommuner haft låga kostnader.

Detta problem bör inte angripas genom ett speciellt utjämningssystem, utan genom att kostnadsansvar överförs till staten, varvid finansieringsprincipen skall tillämpas vad gäller inverkan på de samlade ekonomiska relationerna mellan stat och kommuner.

Systemet med personlig assistans bör alltså så snart som möjligt, i den del det nu är kommunalt, föras över från kommunerna till staten. Vidare bör, som framhölls i en fyrpartireservation om LSS-kostnaderna i socialutskottets betänkande 2002/03:SoU1, även ett statligt kostnadsansvar för LSS utredas. Enligt denna reservation bör en verksamhet som är så reglerad som LSS inte finansieras med kommunala skattepengar, då det i praktiken inte finns någon möjlighet att kommunalt påverka beslutet. Vad som här anförts om statligt kostnadsansvar för assistansverksamhet bör ges regeringen till känna.

Tillståndet inom missbrukarvården är allvarligt, med tanke på de senaste årens nya narkotikavåg och den betydande ökning av alkoholskador som kan väntas. Samtidigt har stora delar av den kvalificerade missbrukarvård som tidigare fanns avvecklats. Orsaken har visat sig vara att huvudmannaskapsfördelning och ekonomiskt ansvar inte fungerar bra på detta område. Samma sak gäller för kvalificerad social ungdomsvård.

När det gäller ungdomar med missbruks- och andra sociala problem ställs ofta kommuner inför en stor omedelbar kostnad vid tidigt ingripande med placering i kvalificerad institutionsvård. Lyckat behandlingsresultat i ett tidigt skede är en investering. Men den omedelbara kostnaden medför ibland att några få placeringar kan rubba budgeten för en liten förvaltning, och det kan då ligga nära till hands att skjuta problemet på framtiden. Detta område är ett undantag, det som vanligen gäller när det gäller utformningen av statsbidrag kan inte tillämpas här utan allvarliga följder. Eftersom kommunerna får felaktiga ekonomiska signaler, med nuvarande fördelning av kostnadsansvaret, sker inte LVM-vård enligt de kriterier som fastställts i lag.

Problemet kommer att belysas ytterligare genom resultatet av den utredning som granskar tillämpningen av LVM. Folkpartiet anser att detta måste följas av en mer genomgripande översyn av missbrukarvårdens organisation och förutsättningar. Den behöver bland annat leda fram till en ändrad kostnadsfördelning, så att det inte finns ekonomiska incitament att skjuta på behandlingen. Folkpartiet anser att staten på detta område bör införa riktade bidrag till kommunerna för sådan missbrukarvård och kvalificerad social ungdomsvård som kräver institutionsplaceringar. Beträffande villkoren för sådana bidrag hänvisar vi till tidigare motioner vid riksmötena 2001/02 och 2002/03.

Arbete i stället för bidrag

I 2001 års ekonomiska vårproposition satte regeringen upp målet att behovet av socialbidrag (helårsbidrag) ska halveras. Antalet helårsbidrag har minskat, men för 2002 tyder kostnadsutvecklingen på en minskning i långsammare takt. Negativa effekter på sysselsättningen gör det svårare att nå målet med att halvera socialbidragsbehovet, vilket är ännu ett exempel på regeringens förmåga att sätta upp ambitiösa mål, men oförmåga att förverkliga dem.

Det är ett gemensamt ansvar för stat och kommun att få dem som är socialbidragsberoende ur fattigdomsfällan. Det är staten som ansvarar för arbetsmarknadspolitiken. Genom de villkor som uppställs för att individen tillåts stå till arbetsmarknadens förfogande hos arbetsförmedling stängs invandrare ute. Det är också staten som har huvudansvaret för att förbättra villkoren för företagande. Det är i dag svårt att vara företagare i Sverige. Många människor som kommer till vårt land har en vilja och ett kunnande som skulle göra dem till goda företagare, men de saknar kunskaper om de krångliga regler som omger företagande i Sverige. Detta leder till att företag som skulle kunnat starta aldrig blir till och att företag som kunnat växa inte gör det. Ofta är det invandrare som drabbas särskilt hårt av ett krångligt svenskt småföretagarklimat.

Det ligger på kommunernas ansvar att utbildningen i svenska för invandrare (sfi), skola och vuxenutbildning har den kvalitet som krävs för att människor skall ha bra möjligheter på arbetsmarknaden. Att människor ska kunna ta sig ur bidragsberoende är ett gemensamt ansvar för stat och kommun. Det bör därför vara ett delat kostnadsansvar mellan stat och kommuner. På så sätt finns inget intresse av att bara flytta människor mellan olika stödsystem, utan ett gemensamt intresse av att skapa förutsättningar för den enskilda människans egenförsörjning. Ett underlag för hur stor del av socialbidragskostnaderna som är direkt beroende av arbetslöshet bör tas fram för att kunna arbeta vidare med förändringar som innebär drivkrafter att i praktiken byta bidrag mot egenförsörjning, inte bara statiska reformer av bidragssystemen.

Regeringen konstaterar att sysselsättningsgraden är betydligt lägre för invandrare än infödda svenskar och att kunskaper i svenska språket är viktigt för att utlandsfödda ska komma in på arbetsmarknaden. Segregationen av invandrarna är ett faktum. Vi gjorde vårt bästa att lyfta in den frågan i valrörelsen. Det är knappast någon nyhet att många invandrare tvingas in i socialbidragsberoende på grund av bristande kunskaper i svenska. Folkpartiet har fört fram en rad viktiga förslag om hur invandrares kunskaper och kompetens bättre kan tillvaratas, vilket inkluderar nödvändiga förändringar av sfi och slopandet av språkkravet hos arbetsförmedlingarna. Detta blev vi i valrörelsen hårt attackerade för, inte minst av Socialdemokraterna, vars svar gick ut på att allt håller på att ordna sig. Denna inställning verkar bestå. Det är anmärkningsvärt att regeringen först år 2004 ska föreslå en reformering av sfi och inte heller nu kan förmå sig att gripa sig an frågan. För att lyckas med att halvera socialbidragsberoendet krävs inte bara strukturella förändringar i svensk ekonomi, utan också en vilja att på ett konkret sätt följa upp målsättningar och de löften som givits, men den verkar regeringen vara i avsaknad av.

Kommuner och landsting som arbetsgivare

Kommuner och landsting har ett särskilt ansvar att omstrukturera och förnya sin organisation i rollen som arbetsgivare. Sjukfrånvaron, som ökat markant på hela arbetsmarknaden under de senaste åren, har drabbat dessa sektorer särskilt. Anställda i kommuner och landsting är överrepresenterade bland de långtidssjukskrivna. Den sjuklönereform som är på förslag från regeringen, som innebär att en större del av ansvaret för sjukskrivningskostnaderna läggs på arbetsgivarna, blir alltså en tung börda för kommuner och landsting. Kommun- och landstingsförbunden har gjort en överslagsräkning vad gäller reformen och kommit fram till ca 1 miljard kronor mer i kostnad 2004.

Problemet att rekrytera utbildad arbetskraft inom vård- och omsorgsyrken understryker ytterligare behovet av en utveckling av kommuner och landsting som arbetsgivare. Bristen på arbetskraft och konkurrenssvaga löner ligger i svår konflikt med sektorns dåliga ekonomi och skapar i längden en ohållbar situation. För att klara personalförsörjningen måste nya angreppssätt till. Arbetssituationen för anställda i välfärdssektorn måste förbättras och för detta krävs att de offentliga monopolen bryts. Det måste finnas större möjligheter för den anställde att anpassa sin arbetsform och arbetets innehåll.

För äldre anställda kan detta vara av oerhörd betydelse. Det är viktigt att äldre uppmuntras att stanna kvar i arbetslivet längre än vad de gör i dag. För att kommuner och landsting ska klara personalförsörjningen är det en förutsättning att äldre anställdas kunskap och kompetens tas bättre till vara. Det är av vikt för hela samhällsekonomin att äldre människors kapacitet och kunskaper inte kastas bort på grund av stelbenta och oflexibla arbetsförhållanden. Det måste i större utsträckning finnas möjligheter att anpassa sina arbetstider och arbetsformer. Det kräver också att möjligheter till fortbildning och kompetensutveckling inom arbetslivet utvecklas även för äldre.

Att i större utsträckning kunna forma sitt liv och sin arbetssituation efter individuella förutsättningar är av avgörande betydelse för anställda med yngre barn. Ett mer jämställt arbetsklimat som tillgodoser barnfamiljers behov är ett måste. Politiska beslut som ger människor egen makt att forma sitt liv, klara sitt och familjens livspussel, och i högre grad än i dag själva bestämma över sin vardag leder till att antalet nya sjukskrivningar minskar. Fler konkurrerande arbetsgivare är en förutsättning för att stärka de anställdas ställning och skapa bättre utvecklingsmöjligheter. Arbetet med rehabilitering i kommuner och landsting måste också utvecklas. Landstingen har sitt ansvar som vårdgivare, men kommuner och landsting har också ett ansvar för bra rehabiliteringsinsatser i sin roll som arbetsgivare.

En skola för kunskap och bildning

Även inom läraryrket är bristen på utbildad personal allvarlig och kräver att både kommunerna och staten tar sitt ansvar. Vi liberaler ställer oss bakom de extra personalsatsningar i skolan som riksdagen beslutat om, men anser att dessa måste användas till att anställa utbildade lärare. Det ska också vara möjligt att använda de riktade personalpengarna till att höja lärarnas löner. Regeringens regler för personalsatsningarna är absurda. Om en kommun ersätter personer som saknar utbildning för att undervisa med behöriga lärare, går den miste om de riktade pengarna. Hela 20 % av lärarkraften är idag obehörig trots att eleverna är i behov av välutbildade och motiverade lärare.

Regeringen har tydligen helt gett upp när det gäller förskolelärare, eftersom den inte ens vill skriva in i läroplanen att pedagogiskt utbildad personal skall ha ansvaret för verksamheten i förskolan. Den nya allmänna förskolan var tänkt som en pedagogiskt medveten verksamhet, som på ett mjukt sätt skulle vara skolförberedande. Inte minst skulle de barn som annars inte går i förskolan genom den allmänna förskolan få möjlighet till pedagogiskt stöd några timmar om dagen året innan de börjar skolan. Men nu saknas tyvärr tydliga pedagogiska mål för den allmänna förskolan, och istället har den blivit ett sätt att sänka barnomsorgsavgiften för dem som redan inom maxtaxans ram har barn i heldagsomsorg. Folkpartiet föreslår tydliga mål för den allmänna förskolan och vill uppvärdera förskolelärarnas roll genom att ge dem huvudansvaret för arbetet med måluppfyllelsen.

Valfriheten, konkurrensen och kvaliteten måste stärkas inom skolan. En nationell skolpeng måste införas, som betalas ut till den skola som föräldrar och elever väljer. Skolpengssystemet för det konkreta inflytandet över skolans vardag ut till de enskilda skolorna, rektorerna och lärarna. Med en nationell skolpeng kan likvärdighet garanteras mellan kommuner som i dag prioriterar skolan mycket olika. De elever som bäst behöver skolans stöd skulle garanteras detta genom att man, som i Folkpartiets förslag, reserverar en fjärdedel av skolpengen för elever med behov av särskilt stöd, för elever med annat modersmål än svenska och för elever i utsatta områden. Friskolor måste kunna etablera sig på samma villkor som kommunala skolor. Att föräldrar och lärare kan välja alternativ höjer kvaliteten även i kommunala skolor.

Kommunalt folkhälsoarbete

I skrivelsen framhåller regeringen betydelsen av det kommunala folkhälsoarbetet. Detta är egendomligt med tanke på att regeringen några månader tidigare lagt fram en proposition om folkhälsoarbetet som innebär en nedprioritering jämfört med de ambitioner som fanns för bara några år sedan. Verkligheten är att möjligheterna för kommunerna att få statens uppbackning för ett bra arbete med folkhälsofrågorna är små, och att regeringen trots en del vackra ord dragit ett streck över mycket av de förväntningar som byggdes upp i kommunerna under den nationella folkhälsokommitténs arbete. På sikt ökar risken att den kommunala ekonomin ytterligare försvagas genom följderna av försämrad folkhälsa. Mot denna bakgrund är regeringens redovisning i skrivelsen otillfredsställande.

Tandvården

Regeringen tar i skrivelsen upp tandvården, och nämner då realprishöjningen för tandvård som minst sagt är anmärkningsvärd. Förhållandena när det gäller tandvårdsförsäkringen försämras, med höga patientkostnader och ett ineffektivt resursutnyttjande. Detta påverkar landstingen genom folktandvården och kommunerna genom att risken blir större för ökade socialbidragskostnader när tandhälsan försämrats, med följden att en del saknar möjlighet att betala de större tandvårdsarbeten som skulle behövas. Den kostnadsutveckling i folktandvården som regeringen redovisar (och som i stort sett motsvarar vad som skett i annan tandvård) är en tung börda när självrisken i vuxentandvården ligger på en så hög nivå som 80 %.

Folkpartiet har lagt fram riktlinjer för en stegvis införd tandvårdsreform från 2005 och framåt. Den föreslagna reformen skall innebära bastandvård och protetik till rimlig kostnad, en stimulans för abonnemangstandvård. Det som regeringen redovisar i skrivelsen om den kommunala sektorn understryker behovet av en sådan reform. När det gäller dess närmare utformning hänvisar vi till motionen 2002/03:So430, som riksdagen kommer att behandla senare denna vår.

Kravet på kommunal balans

Det finns goda skäl för att den kommunala verksamheten ska vara stabil. För kommunerna gäller ett balanskrav, som avser varje enskild kommun. Balanskravet på den kommunala ekonomin måste även kombineras med verksamhetens krav på kontinuitet och kvalitet. Kommunerna borde ges möjlighet att uppnå balanskravet genom att utjämna sitt ekonomiska resultat över en konjunkturcykel. Då kan verksamheten vara mera stabil. Kommunerna kan då i goda tider planera för sämre tider på ett bättre sätt. Resultatutjämningen ska vara ett ansvar för den enskilda kommunen, inte ett statligt. Om detta kräver en ändring i redovisningslagen är Folkpartiet beredda att öppna för detta. Regeringen bör återkomma med förslag på hur en sådan reform kan genomföras.

Det kommunala utjämningssystemet

Målet för den liberala politiken är att ge alla människor möjlighet att växa och förverkliga sina drömmar. Människor ska ha samma möjligheter till grundläggande kommunalt finansierad service oavsett var de bor. Ett utjämningssystem är nödvändigt för att kommuner och landsting ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Att barnen ska få tillgång till en bra skola, att äldreomsorgen ska vara tillgänglig, trygg och av god kvalitet, en sjukvård utan köer och en barnomsorg för barnens utveckling och föräldrarnas möjlighet att förvärvsarbeta är ett krav som alla ska kunna ställa, oavsett var man valt att bo och verka i vårt land.

Det kommunala utjämningssystemet påverkar på ett avgörande sätt samtliga kommuners och landstings ekonomi. Systemet i sin nuvarande utformning hämmar tillväxten, vilket Folkpartiet haft viktiga invändningar mot. En orimlig effekt är att kommuner förlorar på att det byggs nya bostäder och att människor flyttar till kommunen, vilket har bidragit till det låga bostadsbyggandet i Sverige. Kommuner skall stimuleras att vidta egna åtgärder för att utvecklas och förbättra sin situation och inte straffas för det, vilket är fallet som systemet är utformat i dag. Skatteutjämningssystemet skall vara tillväxtfrämjande.

Skatteutjämningssystemet är svårgenomträngligt och oförutsägbart. Såväl människor i kommuner med svag ekonomi som de som bor i tillväxtregioner uppfattar systemet som svårförstått och orättvist. Politiker har svårt att förklara varför segregation, arbetslöshet och ett stort antal socialbidrag inte lämnar några djupa spår i utjämningssystemet. Det har, inte minst under valrörelsen, varit starkt ifrågasatt från en rad olika håll.

Systemet verkar utjämnande i negativ bemärkelse vad gäller lokala olikheter och särdrag som kommer av att människor i olika kommuner kan ha olika behov och önskemål. Det finns inga fördelar med att alla kommuner ser likadana ut. Det måste finnas utrymme för den lokala befolkningens efterfrågan vad gäller till exempel service som erbjuds utöver den grundläggande verksamheten och skattesats.

Skatteutjämningssystemet måste bli genomskinligare och mer förutsägbart. I dag kan en kommun bli starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Inkomstutjämning med nuvarande konstruktion ger skenande oförutsedda betalningsflöden. Mot bakgrund av detta anser Folkpartiet att den av regeringen 2001 tillsatta parlamentariska kommittén med uppgift att utreda vissa frågor kring det kommunala utjämningssystemet och vid behov föreslå förändringar, har alltför begränsade direktiv. Kommittén borde ha som uppdrag att utreda en renodling av systemet, det vill säga minska antalet ingående faktorer. Inkomst- och kostnadsutjämning bör ses samlat och inte som i dagens system separerat. Folkpartiet har föreslagit ett mer förutsägbart system där såväl kostnader som inkomster grundas på strukturella faktorer. De viktigaste faktorerna är demografi, glest boende och befolkningens socioekonomiska sammansättning och hänsyn till den lokala kostnadsnivån, vilken ofta speglar skattekraften.

Kommittén bör dessutom ha i uppdrag att separat utreda att utjämningen som helhet sker genom statens försorg. I ett sådant uppdrag måste ligga att utreda vilka förändringar i form av skatteväxlingar och andra förändringar i statsbidragssystemet som i så fall skulle vara nödvändiga för att även i fortsättningen utjämningen skall beröra både kostnader och intäkter samt att staten skulle ha ekonomiskt utrymme att lösa denna uppgift.

Folkpartiet anser dessutom att skatteutjämningssystemet borde utvärderas av en helt utomstående, oberoende granskare, för att säkra en fullständig, förutsättningslös och objektiv utvärdering. Riksdagen bör besluta om att en sådan utvärdering genomförs.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 5 maj 2003

Karin Pilsäter (fp)

Christer Nylander (fp)

Gunnar Nordmark (fp)

Marita Aronson (fp)

Bo Könberg (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-05-05 Bordläggning: 2003-05-06 Hänvisning: 2003-05-07

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (12)