med anledning av skr. 2003/04:102 Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Motion 2003/04:Fi34 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

av Karin Pilsäter m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av en politik som stärker kommunernas och landstingens skattebas.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre planeringsförutsättningar för kommuner och landsting.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av effekterna av användandet av riktade statsbidrag.

  4. Riksdagen begär att regeringen efter överläggningar med Kommunförbundet och Landstingsförbundet återkommer med förslag om ändringar så att finansieringsprincipens syften bättre uppfylls.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i avvaktan på Ansvarskommittén.

  6. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om statens övertagande av kostnadsansvaret för assistansverksamheten.

  7. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om reformering av balanskravet efter de riktlinjer som anges i motionen.

Situationen i kommuner och landsting

Utvecklingen inom den kommunala sektorn är fortsatt mycket allvarlig. Kommunsektorns samlade resultat har varit negativt de senaste åtta åren. 2003 blev kommunernas och landstingens sammanlagda resultat ett underskott på 1 miljard kronor. Rensat från tillfälliga effekter som kraftiga skattehöjningar och en börsuppgång som innebar att tidigare nedskrivningar av aktietillgångar kunde dras tillbaka var resultatet endast något bättre för 2003 jämfört med 2002.

Innevarande budgetår ser än dystrare ut. Trots att den genomsnittliga skattesatsen höjts med 10 öre, vilket motsvarar 1,3 miljarder kronor, försämras kommunernas resultat drastiskt och beräknas uppgå till minus 6 miljarder. 57 % av landets kommuner räknar med ett budgetunderskott under innevarande år. Särskilt allvarligt är att ett stort antal kommuner med i grunden goda ekonomiska förutsättningar och en god tillväxtpotential befarar underskott. Ofta är detta kommuner som fungerar som lokala tillväxtmotorer.

Landstingen verkar ha brutit en alltför hög kostnadsutveckling, men trots detta och trots en skattehöjning på i genomsnitt 24 öre beräknas landstingens sammanlagda underskott år 2004 vara 3,6 miljarder.

Enligt Landstings- och Kommunförbundens prognoser kommer perioden 2004–2007 att uppvisa underskott varje år trots att förbunden antar en fortsatt skattehöjning med 15 öre per år under de tre åren 2005–2007.

Mycket talar för att bristen på ekonomiska resurser inom kommuner och landsting inte är tillfällig. Demografiska faktorer är en av förklaringarna till detta, men även ett allt senare inträde på arbetsmarknaden, ett stort antal individer som inte släpps in på den ordinarie arbetsmarknaden, en allt tidigare reell pensionsålder och det stora antalet långtidssjukskrivningar. Allt detta innebär minskat skatteunderlag för kommuner och landsting. Enligt Långtidsutredningen och beräkningar från Kommunförbundet krävs en utgiftsökning motsvarande 7–8 kronor i ökat skatteuttag de närmaste 20 åren enbart för att upprätthålla nuvarande standard. Detta är orimligt av flera olika skäl. Så kraftiga skattehöjningar försämrar förutsättningarna för tillväxt och därmed också kommunernas ekonomiska förutsättningar. Det skulle än mer markant ändra de ekonomiska proportionerna mellan dem som arbetar och dem som inte gör så och riskerar att skapa ifrågasättande av den del av de offenligt finansierade välfärdstjänster som kommuner och landsting svarar för.

Ytterst löses den kommunala sektorns problem av att det skapas ekonomisk tillväxt så att skattebasen växer. Det är sysselsättningen i det privata näringslivet som är kommunernas främsta skattebas. Skatter som är skadliga för företagare och näringsliv bör sänkas eller avskaffas helt. Det krångliga regelverk som omger företagande måste reformeras. Särskilt stor vikt bör läggas vid att skapa goda villkor för landets småföretagare. Det utanförskap som framför allt manifesteras i att så många står utanför den ordinarie arbetsmarknaden måste brytas. Arbetsmarknadspolitiken måste kraftigt reformeras. Fler människor måste i arbete. Långtidssjukskrivningarna måste ned och arbetets villkor anpassas även efter de äldre så att det blir möjligt att stanna kvar längre i arbetslivet. Ungdomar måste stimuleras till ett tidigare inträde i arbetslivet än idag. Det är genom en bättre skattebas, inte genom högre skattesatser eller uppfinnandet av andra skattebaser som finansieringen av vård, omsorg och skola måste klaras.

Samtidigt finns det en rad åtgärder som kan vidtas för att förbättra den kommunala sektorns möjligheter att föra en sund hushållning som skapar balans i ekonomin. Den ekonomiska situationen borde leda till en förnyad diskussion om vad som ska vara kommunernas uppgifter och ansvar. Folkpartiets uppfattning är att kollektiva nyttigheter och skola, vård och omsorg måste prioriteras i alla lägen.

Den kommunala sektorns planeringsförutsättningar

Kommunernas planeringsförutsättningar måste bli bättre. Alltför ofta har den statliga politiken gentemot kommuner och landsting varit ryckig och oförutsägbar. Den av regeringen nu under pågående verksamhetsår föreslagna sänkningen av det generella statsbidraget till landsting och kommuner med 2,6 miljarder är ett övertydligt exempel på detta. De reella konsekvenserna kommer att synas i skolor och äldreomsorg under hösten. Drygt 2 ½ miljarder kronor på ett halvår motsvarar 5 miljarder i årstakt som kommuner och landsting ska dra in under hösten. Detta är ett mycket tydligt exempel på hur regeringen skapar orimliga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting. Ska kommun- och landstingssektorn ha reella möjligheter att vända underskott till en ekonomi i balans krävs en större långsiktighet och tydlighet av beslut i riksdag och regering vad det gäller kommunernas och landstingens ekonomiska villkor.

Andra exempel är tillfälliga, snabbt beslutade, riktade bidrag till kommuner och landsting. Inte sällan är dessa utformade mer för att tillfredsställa tillfälliga opinioner än för att lösa de verkliga problem de tar sikte på. För att skapa rimliga planeringsförutsättningar för kommuner och landsting måste beslut av riksdag och regering aviseras i god tid och präglas av genomskinlighet och förutsägbarhet.

Företrädare för kommuner och landsting pekar ibland på att riktade statsbidrag på ett ogynnsamt sätt kan påverka möjligheterna till en sund hushållning med de kommunala resurserna. Sålunda kan de riktade statsbidragen till skola och barnomsorg missgynna kommuner som redan innan införandet av dessa bidrag hade genomfört satsningar på dessa områden. Utformningen av dessa bidrag kan dessutom vara sådan att den försvårar eller omöjliggör motiverade besparingar i ett ekonomiskt läge där sådana är påkallade. Det finns anledning att förutsättningslöst utreda vilka effekter riktade statsbidrag till kommuner och landsting har på verksamheten och på vilka sätt de påverkar planeringsförutsättningarna för landsting och kommuner. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.

Finansieringsprincipen

Finansieringsprincipen måste följas fullt ut. Det finns många exempel på hur riksdag och regering givit landsting och kommuner nya uppdrag eller överlåtit statliga uppdrag utan att detta har finansierats fullt ut genom generella eller riktade statsbidrag. Det är bland annat LSS-reformen samt ett utökat lagstadgat uppdrag vad gäller barnomsorg som är exempel på nya eller utvidgade uppdrag som är underfinansierade. Även den tidigare nämnda indragningen av 2,6 miljarder från det generella statsbidraget till kommuner och landsting har sin grund i hur finansieringsprincipen tillämpas.

Det är uppenbart att finansieringsprincipen så som den tillämpas idag inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Ansvarskommittén noterar att det finns en utbredd diskussion om principen att ansvaret och resurserna skall följas fullt ut. I väntan på Ansvarskommitténs slutliga betänkande och beslut med anledning därav, finns det ändå anledning att se över hur finansieringsprincipen tillämpas i ett kortare perspektiv. Det är för de kommande åren av stor betydelse för kommunernas och landstingens ekonomi. Regeringen bör därför efter överläggningar med Kommunförbundet och Landstingsförbundet återkomma med förslag om förändringar så att finansieringsprincipens syften bättre uppfylls. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.

Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun

Det är heller inte självklart så att den nuvarande ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna skapar de bästa förutsättningarna för kommuner och landsting att genomföra sina uppdrag. Idag uppgår kommuners frivilliga verksamhet till 9 % av den totala verksamheten räknat som andel av kostnaderna. Övriga 91 % är verksamheter som kommuner är ålagda att genomföra. Detta innebär att den del av verksamheten som kommuner har att fritt styra över har fått en minskad betydelse ur ett ekonomiskt perspektiv, något som minskar möjligheten till besparingar och omstruktureringar av verksamheten. Ansvarskommittén har som en av sina huvuduppgifter att se över ansvarsfördelningen mellan kommuner, landsting och stat. Då Ansvarskommitténs arbete inte i närtid kan förväntas ge förslag på några genomgripande förändringar kan det finnas anledning att se över om det i det kortare perspektivet bör genomföras några förändringar i ansvarsfördelningen mellan kommuner, landsting och stat. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.

Assistansverksamheten

Folkpartiet har i flera olika sammanhang pekat på att staten borde ta på sig kostnadsansvaret för assistentverksamheten för handikappade. En del av de inskränkningar i handikappreformen som regeringen genomfört är att kostnadsansvaret för de första 20 assistanstimmarna vältrats tillbaka på kommunerna. För de människor som berörs innebär detta till viss del en återgång till situationen före reformen då de var beroende av kommunens välvilja och prioriteringar. Verksamheten har också blivit onormalt betungande för vissa kommuner. Detta bör lösas genom att staten tar över kostnadsansvaret och att finansieringsprincipen tillämpas. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Balanskravet

Balanskravet är i grunden bra. Det är ett viktigt verktyg för att skapa och upprätthålla ordning i de offentliga finanserna. Samtidigt är det till sin utformning sådant att det försvårar för kommuner och landsting att mer långsiktigt arbeta för en ansvarsfull och effektiv hushållning. Det faktum att balanskravet inte heller ger några möjligheter till sanktionsmöjligheter mot kommuner eller landsting som bryter mot det är av uppenbara skäl inte heller någon god ordning. Det är uppenbart att balanskravets utformning måste reformeras. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med ett förslag till reformering av balanskravet. Riksdagen bör ge regeringen detta tillkänna.

Utjämningssystemet

Inkomst- och kostnadsutjämningssystemet för kommuner och landsting får inte på ett orimligt sätt drabba kommuner med befolkningsmässig eller ekonomisk tillväxt. Det måste vara transparent, förutsägbart och tillväxtbefrämjande. I samband med regeringens aviserade proposition om nytt utjämningssystem avser Folkpartiet att återkomma i denna fråga.

Stockholm den 19 maj 2004

Karin Pilsäter (fp)

Christer Nylander (fp)

Gunnar Nordmark (fp)

Bo Könberg (fp)

Marita Aronson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-05-21 Bordläggning: 2004-05-24 Hänvisning: 2004-05-25

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (7)