med anledning av skr. 2003/04:143 Redovisning av regeringens insatser för barn och unga i statsbudgeten för år 2004

Motion 2003/04:Fi38 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barnkonventionen i Sverige.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barn och deras familjer.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barn med funktionshinder.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barns rätt till hälsa.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barns rätt till utbildning.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barns rätt till skydd.

  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om barns rätt till kultur och fritid.

2 Barnkonventionen i Sverige

Barnkonventionen syftar till att försvara barns och ungdomars medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Regeringen och riksdagen har en viktig uppgift i att på olika sätt arbeta för att barnkonventionen efterlevs, att barn och ungdomar inte utnyttjas eller utsätts för övergrepp och att de behandlas som individer med egna rättigheter.

När politiska åtgärder som syftar till att uppfylla barnkonventionen utvärderas är det därför viktigt att behålla en helhetssyn. Alltför ofta upptas politikernas perspektiv av ett snävt anslagstänkande. Men ökade anslag och bidrag är inte alltid lösningen. Regeringen medger i en tidigare skrivelse, ”Barn – här och nu” (1999/2000:137), att risken för passivitet och ohälsa är stor för dem som är hänvisade till socialbidrag och att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt. Att många som uppbär socialbidrag mår dåligt visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag.

Vi är övertygade om att de många problem som drabbar barn och ungdomar inte kan lösas om de inte ses i sitt sammanhang. Barn som lever i fattigdom och utanförskap har i själva verket drabbats av arbetsmarknads-, bidrags- och integrationspolitikens misslyckanden. Missbruk bland barn och ungdomar är resultatet av en narkotikapolitik som har gått över styr. Barn som får vänta i vårdköer är ett uttryck för att tillgängligheten till vården är bristfällig överlag. Barn som av olika anledningar far illa i skolan och barnomsorgen ser sina möjligheter försvinna när valfrihet och alternativ motarbetas. De flesta problem som drabbar barn kan inte lösas genom att göra barn till ett särskilt politikområde. I de allra flesta fall måste de problem som drabbar barn ses i sitt sammanhang för att kunna lösas till barnens fördel. Regeringens skrivelse 2003/04:143 saknar helhetsperspektiv. Intentionerna att betrakta verkligheten ur barnens perspektiv efterlevs inte. Perspektivet som används är statens och myndigheternas. Vi har tidigare kritiserat regeringen för att den saknar en politik för familjen. Relationen mellan offentliga myndigheter och barnen ter sig viktigare än relationen mellan barn och föräldrar. Var finns regeringens familjepolitik?

Det är lovvärt att regeringen försöker samla statistik om barns och ungas villkor i dagens Sverige. Statistiken måste dock användas som underlag för konkreta politiska åtgärder, annars är statistiksamlandet meningslöst. Samtidigt brister regeringen i realism. För innevarande år finns 7,5 miljoner kronor avsatta för att förverkliga barnkonventionen. Det rör sig om drygt två kronor per barn. Det mesta arbetet med förverkligandet av barnkonventionen sker för närvarande, och måste med nödvändighet äga rum, utanför statens hägn. Det handlar om frivilliga insatser av föräldrar och ideella organisationer för att stödja barn och unga.

Regeringen skriver om grundläggande principer och att ett strategiskt arbete bedrivs för att förverkliga barnens rättigheter. Det är många vackra ord – men menar regeringen verkligen något med dessa? Visar regeringen respekt och delaktighet när den inte tillåter barn och deras föräldrar att välja dagis och skola. Budskapet till föräldrarna är att staten styr.

Regeringen skriver att inget barn får diskrimineras ”på grund av härkomst, kön, religion, funktionshinder eller av andra skäl”. Hur kombineras detta med en politik som exempelvis tvingar specialskolor som Ekeskolan i Örebro att stänga?

Vår utgångspunkt är att funktionshindrade tillsammans med sina anhöriga, precis som alla andra människor, själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser deras behov. Inte minst gäller detta inom skolans områden.

Vår uppfattning är att alla skolor skall vara utformade så att elever med särskilda behov inte utestängs. Vi anser dock att målsättningar om integration och anpassning av den vanliga skolan inte skall innebära att skolor som till exempel Ekeskolan i Örebro skall tvingas stänga. Specialskolor skall även i framtiden vara ett alternativ för de elever som önskar denna skolform. För barn och ungdomar med särskilda behov är valfrihet och skolpeng särskilt viktiga.

3 Barn och deras familjer

Vi anser också att regeringen bortser från föräldrarnas ansvar för sina barn. Under stycket om föräldrars ansvar utgår regeringen från att förverkligandet av reglerna i föräldrabalken och FN:s barnkonvention skall ligga på staten och kommunerna. Snarare borde föräldrarnas ansvar lyftas fram tydligare. Vi hade gärna sett ett tydligt ställningstagande från regeringen att föräldrar ytterst är ansvariga för sina barn.

För att ha en möjlighet att komma till rätta med utsatthet för barn måste man börja med den främsta orsaken, familjesituationen barnen lever i. Regeringen vägrar konsekvent att närmare studera faktorer som påverkar familjelivet. Samstämmiga forskningsresultat säger att en trång ekonomisk situation och liten möjlighet att styra sin vardag ger frustrerade föräldrar. Frustration hos föräldrar är en stor riskfaktor för barns utsatthet.

Frustration urholkar tryggheten och ökar risken för utsatthet. Känslan av trygghet är viktig för alla och särskilt viktig för barn. Tryggheten skapas inom familjen men påverkas mycket starkt av hur samhället och staten prioriterar familjen och föräldraansvaret. I denna del är propositionen helt tom på såväl analys som förslag till hur samhället kan stödja och underlätta föräldrars åtaganden.

Efter några år med sjunkande socialbidragskostnader och färre bidragstagare har trenden vänt. Den senaste statistiken från Stockholms utrednings- och statistikkontor (USK) visar att antalet bidragshushåll i Stockholm har ökat med tre procent och kostnaderna med tio procent sett ur ett tolvmånadersperspektiv. Skattehöjningar som har beslutats av den socialistiska majoriteten tvingar in alltfler familjer i bidragsberoende. Trenden är likartad över hela landet men allra dystrast i storstadsregionerna.

Att försörja sin familj på socialbidrag är svårt. Men socialbidraget, som från början var avsett att vara en tillfällig hjälp, har för många blivit en permanent inkomstkälla, som låser in barn och familjer i bidragsberoende och i utanförskap. Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig själva och sina familjer är i dag hänvisade till socialbidrag. 180 000 barn beräknas växa upp i socialbidragsberoende familjer.

Rädda Barnen skriver i ”Barnfattigdomen i Sverige 2002”:

Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygghet.

Rapporten visar att barnfattigdomen ökat under 1990‑talet och att andelen barn i hushåll med mycket låga inkomster eller i avsaknad av kontantmarginaler har ökat. De fattiga i Sverige har inte bara blivit fler utan också fattigare.

Skatten är den absolut tyngsta utgiftsposten för låg- och medelinkomsttagarna. Någon hänsyn till försörjningsbörda tas inte. Ett samhälle med en skattepolitik som gör egna ansträngningar näst intill lönlösa blir varken dynamiskt eller tryggt.

För en familj som består av två föräldrar och två barn och som helt lever på socialbidrag krävs att, om en av föräldrarna blir erbjuden arbete, ingångslönen är minst 19 000 kronor för att familjen skall få bättre standard än vad socialbidraget ger. Därför slår skattetrycket särskilt hårt mot invandrade familjer som på grund av dåliga språkkunskaper, bristande utbildning och en misslyckad integrationspolitik oftast startar på en lönenivå som är mycket låg.

I regeringens skrivelse ”Barn – här och nu” (1999/2000:137) medges den stora risk för passivitet och ohälsa som finns i och med att man uppbär socialbidrag. Samtidigt tillstår man att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt.

Många som uppbär socialbidrag mår dåligt. Det visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag. Att då göra som regeringen föreslår, nämligen fortsätta på den inslagna vägen och låsa in barnfamiljerna i ett bidragsberoende i stället för att stärka familjens egna möjligheter – och därmed minska barnens utsatthet – är anmärkningsvärt.

En förälder som exempelvis har för många dagar kvar i slutet på lönen, eller som försökt ha extrajobb för att ekonomin skall räcka till och sedan upptäckt att bostadsbidraget därmed föll bort, eller som är utbildad men inte lyckats få arbete mår dåligt. Forskningen visar att barn till dessa föräldrar löper större risk än andra att fara illa. Föräldrar som själva inte mår bra har mycket små möjligheter att stödja och stötta sina barn till att bli de trygga och självständiga individer de borde kunna vara. Barn som törs, vill och vågar ta itu med sina egna livsprojekt.

Familjer som väljer adoption missgynnas ekonomiskt. Regeringen redovisar i stycke 4.1.3 att anslaget för bidrag till internationella adoptioner uppgår till 40 000 kronor. Den genomsnittliga kostnaden för en adoption uppgick 2002 till 128 000 kronor. Syftet med bidraget var ursprungligen att det skulle täcka hälften av adoptionskostnaderna. Adoptionsbidraget på 40 000 kronor täcker för närvarande endast en tredjedel av adoptionskostnaderna. Därtill kommer kostnaden för föräldrautbildning. Vi anser att adoptionskostnadsbidraget bör höjas till 50 procent av kostnaden enligt en schablon för varifrån barnet adopteras. Detta har vi moderater framfört i motion 2003/04:Sf367.

4 Barn med funktionshinder

Regeringen noterar att bristen på tillgänglighet, bristen på fritidshjälpmedel och problem med färdtjänst är några av de problem som möter barn och unga med funktionshinder. Såväl Barnombudsmannen som Socialstyrelsen pekar på allvarliga problem i dagens samhälle. Det är viktigt att notera att det är regeringen som bär det yttersta ansvaret för dagens missförhållanden. Det är regeringen som medverkat till urholkningen av handikappades rättigheter.

Den bärande tanken bakom den assistansreform som infördes av den borgerliga regeringen under första delen av 1990‑talet var att människor med funktionshinder, liksom andra människor, har varierade och särpräglade behov och önskemål. Därför måste också insatser och stöd till funktionshindrade utformas som individuella rättigheter. Byggstenarna var valfrihet, självbestämmande och integritet. Stödet riktades direkt till enskilda människor, i stället för att gå omvägen över kommunen. Grundtanken, att genom LSS/LASS-reformen ge funktionshindrade personer större valfrihet, ökat självbestämmande och integritet, ligger således i linje med den ”civil rights-anda” som präglat utvecklingen i flera andra länder sedan 1960‑talet.

Sedan regeringsskiftet 1994 har reformen successivt urholkats av den socialdemokratiska regeringen. Rätten till assistans har begränsats. Samtidigt har det ekonomiska ansvaret delats mellan kommunerna och försäkringskassan, vilket bl.a. medfört längre handläggningstider och olika bedömningar beroende på bostadskommun. Den borgerliga frihetsreformen har fått vika för den traditionella socialdemokratiska synen.

Även på andra områden står den traditionella, socialdemokratiska myndighetsmodellen i vägen för en utveckling av handikappolitiken i riktning mot en rättighetsbaserad politik. Man säger nej till valfrihet och vårdgaranti inom sjukvården. Man motsätter sig alternativa vårdgivare och fristående rehabiliteringsenheter. Man bromsar etablering av fristående skolor och avvecklar samtidigt flera av de specialskolor som varit särskilt anpassade för elever med särskilda behov. Man säger nej till införandet av en s.k. hjälpmedelsgaranti, som skulle öka utbudet av nya tekniska hjälpmedel och samtidigt ge funktionshindrade ökade möjligheter att välja lämpliga hjälpmedel. I stället slår man vakt om en handikappolitik som bygger på monopol och generella lösningar som alla handikappade – oavsett egna önskemål – förväntas anpassa sig till.

Målet med assistansersättningen – att underlätta för funktionshindrade att integreras i samhället – får enligt vår uppfattning inte på detta sätt ställas mot andra behov i kommunernas budget. Vi anser att insatser och stöd till funktionshindrade skall utföras individuellt. Stödet skall riktas direkt till enskilda människor och inte gå omvägen över kommunen.

Det ekonomiska ansvaret för assistansersättningens 20 första timmar bör därför återföras till staten. Rätten till personlig assistans även under skoltid och vid vistelse på dagcenter bör återinföras och schabloniseringen av assistansersättningen slopas. Vi anser vidare att tyngdpunkten i den personliga assistansen bör ligga på ett personligt stöd i vardagslivet, oavsett om den funktionshindrade valt ett enskilt boende eller en kollektiv boendeform. Rätten till personlig assistans bör därför också omfatta funktionshindrade som bor i gruppboende. En mer flexibel utformning av LSS/LASS skulle sannolikt medföra att vissa personer med stora assistansbehov själva skulle välja en kollektiv boendeform, som i vissa situationer innebär fördelar t.ex. från personalsynpunkt. En sådan ökad flexibilitet skulle därför också vara ekonomiskt fördelaktig, även om antalet personer som omfattas av rätten till personlig assistans ökar.

5 Barnets rätt till hälsa

Problemen inom barn- och ungdomspsykiatrin beskrivs i en artikelserie i DN under augusti 2000. Många tvingas ut från vårdinrättningar utan att det finns någon alternativ plan för hur de skall kunna stödjas i sin hemmiljö. Vården fungerar inte tillfredsställande för många ungdomar med olika störningar, som anorexi/bulimi, psykoser eller självmordstankar,. Övergången från barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) till vuxenpsykiatri är problematisk.

I dag tvingas barn som lever i utsatta miljöer vänta orimligt lång tid på hjälp inom BUP. Väntetider på ett år hör inte till ovanligheten. En utvärdering av BUP bör göras enligt vår uppfattning. Allmänt sett har trycket på t.ex. barn- och ungdomspsykiatrin ökat under 1990‑talet samtidigt som verksamhetsformerna i många delar förblivit oförändrade. På hela det psykiatriska och psykoterapeutiska fältet finns dessutom en långt gången diskriminering av privata verksamheter och privata initiativ. Hjälp från privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter är fortfarande i mycket hög grad förbehållen individer och familjer som kan betala för vården. Andra vittnar om att de känner sig utlämnade och rättslösa.

Människor har rätt till den trygghet som det innebär att veta att man får vård i tid, oavsett den enskildes betalningsförmåga. Vi anser att patienter måste kunna garanteras operation eller behandling senast tre månader efter det att läkare beslutat om sådan. Vårdgarantin ger patienten rätt att välja vårdgivare, vilket betyder att om det egna landstinget inte klarar av att ge vård inom utsatt tid skall man kunna få behandling hos ett annat landsting eller hos privat vårdgivare.

Införandet av en nationell vårdgaranti är förstås viktigt även för barn och unga som väntar på hjälp från barn- och ungdomspsykiatrin eller andra insatser inom sjukvården. För att garantera alla vård i tid har vi tillsammans med de andra borgerliga partierna kommit överens om en nationell vårdgaranti som är fullt införd på två år, och då gäller alla medicinskt motiverade diagnoser. Ingen skall behöva vänta längre än tre månader på operation eller behandling efter det att behovet fastställts. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård inom den tiden, skall man kunna få vården utförd hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare.

6 Barnets rätt till utbildning

I dag når vart fjärde barn inte grundskolans mål i ett eller flera ämnen. Mer än var tionde elev blir inte behörig till gymnasiet. Grundskolans problem blir också gymnasieskolans problem när elevernas förkunskaper brister. Högskolan blir sedan i sin tur lidande när elever kommer oförberedda från gymnasiet vilket leder till diskussioner om den högre utbildningens gymnasifiering.

Att så många som drygt tio procent av eleverna inte är behöriga till gymnasiet i dag visar att grundskolan inte klarar sin uppgift. Problemet löses inte genom att de elever som har bristfälliga kunskaper från grundskolan tvingas in i en utbildning de har begränsade förutsättningar att klara, utan genom att åtgärder sätts in tidigt i grundskolan. De elever som ännu inte har tillräckliga kunskaper och inte har uppnått gymnasiebehörighet bör få möjlighet att gå vidare i sina studier. Formen för detta bör, som i dag, vara ett individuellt program.

Skolpolitiken måste lägga fokus på att ge varje del av skolan förutsättningar att lösa sina uppgifter för att återupprätta Sverige som kunskapsnation. Propositionen har dock sådana oklarheter, brister och luckor att den är fullständigt otillräcklig för att lösa gymnasieskolans problem.

I dag regleras möjligheterna för skolans ingripanden via grundskoleförordning och gymnasieförordning. I praktiken kan inte elever i grundskolan flyttas på, oavsett hur mycket skada de tillfogar sina klasskamrater. Det är alltid så att reglerna ger mer möjligheter för den som kränker än för den som blir kränkt. Det syns också i den allmänna debatten som handlar om föräldrars och skolors besvikelse över att det är den utsatte som ytterligare skall besväras genom att tvingas flytta från klass och skola, medan mobbarna får finnas kvar och behandlas som offer. I det socialdemokratiska Sverige är detta inte så konstigt som det kan verka, eftersom det nuvarande regelverket mer är anpassat för åtgärder vid studiesvårigheter och sociala bekymmer än för att åtgärda rena kränkningar och fysiskt och psykiskt våld.

Vi moderater vill se en förändring och modernisering av reglerna för åtgärder kopplade till mobbning, dels förebyggande, dels åtgärder för att skydda dem som utsatts och uppfostrande för dem som utsätter andra för kränkningar. Principen måste vara att våldsbrott som begås i skolan skall anmälas av skolan.

Mobbning bör behandlas utförligt redan i lärarutbildningen och ingå i lärarfortbildningen. Skolverket bör ges i uppgift att forskningsmässigt låta utvärdera och kvalitetscertifiera arbetsmetoder för att förebygga och hindra mobbning.

Det bör vara upp till varje skola att avgöra vilken metod och vilken form av kvalitetssäkrat åtgärdsprogram man skall använda, men inriktningen måste vara att den metod och det program som väljs har dokumenterad effekt.

Kunskap om kvalitetscertifierade åtgärdsprogram skall via utbildningssatsningar spridas till Sveriges alla skolor. Att kvalitetscertifierade åtgärdsprogram används i arbetet mot mobbning är ett av de kvalitetskrav som föräldrar borde kunna ställa på skolan.

7 Barnets rätt till skydd

Vi anser i likhet med regeringen att kunskapsläget på detta område är eftersatt. Det gäller både våld mot barn och områden som tangerar eller har beröring med detta. Det är därför angeläget att öka kunskaperna i dessa ämnen. Regeringen konstaterar vidare att det finns relativt lite forskning om den vård som samhället ger till barn i behov av stöd och hjälp. Det gäller både vad effekten av dygnsvård är och om effekterna av öppenvård (där man faktiskt vet ännu mindre). Det finns förvånansvärt lite forskning på området och effektutredningar saknas helt när det gäller kontaktperson/familj.

Vi måste i detta sammanhang framföra en invändning, i så måtto att regeringens förslag för att öka kunskaperna på området framstår som splittrade och utan tydlig målsättning.

Vi anser att det krävs en sammanhållen och fokuserad metodik i syfte att öka kunskaperna kring våld mot barn. Därför bör en institution, till exempel det föreslagna Nationellt Riskbarncentrum, få till ansvar att samla in och sammanställa relevant forskning på området.

Mobbning är ofta orsaken till självskärning och självmord. För många barn är det en plåga att gå till skolan. Den 28 april förra året tog en fjortonårig flicka på en Stockholmsskola sitt liv. Hon hade varit mobbad ända sedan lågstadiet. Det är oacceptabelt att barn drivs till självmord därför att vi vuxna inte förmår att sätta gränser och lära barn och unga att skilja rätt från fel.

Elevskyddsombud infördes för att stärka elevernas inflytande över sin arbetsmiljö. Trots larmrapporter om ökad stress och mobbning har arbetet mest handlat om halklister och ventilation. Det framgår av Skolverkets rapport från september förra året.

Mobbning är ett av skolans allra största problem. En av orsakerna till detta är att man blundat för problemen eller bagatelliserat dem. En förutsättning för att komma till rätta med problemen är att de erkänns och att man tillsammans med familjen för en öppen diskussion.

Syftet är att den unge skall lära sig att samarbeta och ta ansvar. Socialtjänsten bör i samverkan med det civila samhället organisera ett antal alternativa praktikplatser som kan aktualiseras vid behov. Härvid bör socialtjänsten söka samarbete med representanter från samhället som kan göra en insats som goda förebilder för den unge.

Ungdomsbrottsligheten fortsätter att öka. Regeringen synes handlingsförlamad. Påföljdssystemet för unga fungerar inte och framför allt inte vård inom socialtjänsten. De ungdomar som kan påverkas av vården är de som inte behöver den. De övriga låter sig inte påverkas och återfaller i brott. I de fall då vård inom socialtjänsten avbryts rapporteras endast hälften vidare till åklagare, vilket medför att de unga uppfattar att man kan göra som man vill. Vidare kan konstateras att det tyvärr inte är ovanligt att domstolarna dömer unga som återfallit i allvarlig brottslighet till vård inom socialtjänsten på nytt. För dessa personer kommer samhällets reaktion först när det gått så långt att de anhålls och häktas för grov brottslighet och då är det oftast för sent att få den unge på rätt spår. Samhället måste med kraft på ett tidigt stadium ingripa mot dessa unga brottslingar för att markera att deras beteende är oacceptabelt.

När en ung person gör sig skyldig till upprepade förseelser eller en allvarligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över 15 år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Detta har vi utvecklat vidare i motion 2003/04:Ub368.

Enligt vår uppfattning borde regeringen vid den senaste översynen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare, (prop. 1997/98:96 Vissa reformer av påföljdssystemet), tagit steget fullt ut och helt överlåtit reaktionerna på brott åt rättsväsendet. Sedan dess har problemen med ungdomsbrottslighet accentuerats än mer och bristerna i socialtjänstens insatser blivit alltmer påtagliga. Det är därför alltjämt vår bestämda uppfattning att socialtjänsten inte skall ha ansvaret för verkställighet av brottspåföljder för ungdomar. Till det skall läggas principiella invändningar rörande sammanblandningen av strafftänkande och vård samt om straffsystemets förutsägbarhet och tydlighet. Det finns givetvis fortfarande en stor uppgift för socialtjänsten att fylla vad gäller insatser för de barn under 15 år som gör sig skyldiga till brott. Men om den s.k. straffmyndighetsåldern skall ha någon rimlig innebörd måste reaktionen kvalitativt vara en annan när den unge begår brott efter att ha fyllt 15 år. Respekten för domstolar och rättsväsende i stort utgör ytterligare ett skäl för en sådan reform. Mot bakgrund av vad som anförts ovan anser vi alltjämt att påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten bör avskaffas och påföljdsåtgärderna överföras till kriminalvården.

Fler och fler unga kvinnor med invandrarbakgrund söker hjälp hos olika myndigheter för att de utsatts för hot, våld eller trakasserier från någon eller några i familjen eller närstående, för att de valt att leva ett liv som de anhöriga inte kan acceptera.

Det kan för dem vara förödande att be samhället om hjälp att komma från sin situation. I dag gäller en skyldighet för berörd socialtjänsteman att ”öppna ett ärende” och därmed också en skyldighet att informera vårdnadshavaren, med allt vad det för med sig om flickan/kvinnan är under 18 år.

Ur socialtjänstlagen:

Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning. Den som berörs av en sådan utredning skall underrättas om att en utredning inletts. Handläggning av ärenden som rör enskilda skall dokumenteras.

Med andra ord, lagen är skriven så att varje socialsekreterare vet att han eller hon inte kan sätta i gång en utredning om minderårig, med mindre än att vårdnadshavaren har fått kännedom om detta. Lagstiftningen är i dessa fall inte på de utsatta kvinnornas sida. Den eller de personer som dessa unga kvinnor vill ha hjälp och stöd gentemot, är desamma som av myndigheterna skall informeras, och kvinnornas situation riskerar därmed att bli än värre.

Den socialsekreterare som både följer lagen och vill sköta sitt arbete på bästa sätt och samtidigt försöka hjälpa den unga flickan kommer i ett svårt dilemma.

Det är en självklarhet att en vårdnadshavare har oundgänglig rättighet att bli informerad om det startats en utredning om familjens situation. Dock kan det undantagsvis vara nödvändigt att barn och unga skyddas från sina föräldrar, något som väl tydliggjorts i samband med s.k. hedersmord. Det är därför, för dessa unga kvinnors skull, det är nödvändigt med en lagändring.

Åldersgränser för inköp av tobak och folköl måste hållas. Kommunerna måste vara konsekventa och aktiva i tillsynen av dessa försäljningstillstånd och vid överträdelse återkalla tillståndet. Informationsarbete när det gäller alkohol, narkotika och tobak måste ges lokal förankring på mödravårdscentraler, barnavårdscentraler och skolor och via frivilligorganisationer.

Narkotikabrottsligheten bland unga fortsätter att öka trots regeringens nationella samordnare. Polisen behöver verktyg för att komma åt brottsligheten, men regeringen har motsatt sig Moderaternas förslag att bl.a. genomföra drogtester av unga från 12 års ålder vid misstanke om narkotikamissbruk. Utan polisiära verktyg för tidig upptäckt av missbruk kommer missbruket att fortsätta öka.

Beträffande barnens roll som brottsoffer kan konstateras att den senaste tidens nyhetsrapportering lämnat en entydig bild av ett misslyckande trots de i sig lovvärda ansträngningarna hos polis och åklagare. Härvid synes samordningen mellan socialtjänst och rättsvårdande myndigheter utgöra en stor brist. Det är naturligtvis ingen nyhet för regeringen att avsaknad av åtgärder har bäddat för dagens bistra verklighet. I detta sammanhang kan även nämnas att de familjevåldsenheter som för närvarande är aktiva måste utvärderas.

Under rubriken insatser för barn och unga i asylprocessen stoltserar regeringen med högt uppsatta målsättningar, tillsatta utredningar och andra insatser för att stärka barnperspektivet i asylprocessen. Handläggningstiderna för ensamkommande barn är fortfarande alltför långa.

Enligt regeringens eget regleringsbrev till utlänningsmyndigheterna skall Migrationsverket och Utlänningsnämnden fatta beslut om uppehållstillstånd eller avvisning inom tre månader för ensamkommande barn.

Under år 2003 avgjorde Migrationsverket sammanlagt 517 asylärenden rörande ensamkommande barn varav ca hälften inom sex månader. Detta är inte ett tillfredsställande resultat.

Vidare är det inte tillräckligt med fortlöpande utbildningsinsatser för personal som handlägger barnärenden hos våra utlänningsmyndigheter. I sin utrednings- och utbildningsiver tappar regeringen fokus från de viktigaste frågorna; barnens rätt att få sina egna asylskäl prövade i en snabb och rättssäker asylprocess.

Vi har en regering som på område efter område sprider löften omkring sig och tillsätter utredningar – men som inte levererar.

8 Barnets rätt till kultur och fritid

I skrivelsen konstaterar regeringen att den successivt sedan 1997 ökat stödet till de fria grupperna. Det är bra, eftersom de fria grupperna till stor del är verksamma just på skolorna. Men fortfarande är fördelningen mellan institutionerna och de fria teater- och dansgrupperna mycket skev. Enligt Danscentrum står t.ex. de fria dansgrupperna för 70 procent av föreställningarna, 50 procent av publiken jämfört med dansinstitutionerna, men erhåller endast ca 7 procent av de offentliga bidragen. Vi moderater har i vårt budgetförslag därför ökat stödet just till de fria dans- och teatergrupperna.

Regeringen menar att införandet av de fria entréerna gynnar också barn och ungdomar. Sanningen är ju att många museer redan har fri entré för just barn, varför förändringen i praktiken torde spela en mindre roll. Vi ställer oss tveksamma till formuleringen om att förändringen rörande museernas entréer också möjliggör satsning på pedagogik, då vi menar att det är osannolikt att de medel som museerna erhållit för att kunna erbjuda gratis inträde också kommer att räcka till utökad museipedagogisk verksamhet.

Vi har i samband med den allmänna motionsperioden 2003 presenterat en lång rad åtgärder för att förbättra insatserna för barns och ungdomars fritidsverksamhet. I detta sammanhang vill vi dock upprepa det vi skrev om likställdheten mellan idrott och kultur.

Samhällets ungdomssatsningar måste, inte minst när det gäller skatter och sociala avgifter, utformas så att ungdomars kulturella skapande likställs med det regelverk som gäller för idrotten. Idrottsföreningar är t.ex. befriade från att betala sociala avgifter på ersättningar upp till ett halvt basbelopp/år för sina ledare. Samma villkor skall självfallet gälla för de föreningar som arbetar med ungdomskultur (dans, teater, musik, konst m.m.). Här måste samhället stå neutralt; kulturföreningar skall ha samma villkor som idrottsföreningar.

Stockholm den 27 maj 2004

Mikael Odenberg (m)

Gunnar Axén (m)

Tomas Högström (m)

Ulf Sjösten (m)

Lennart Hedquist (m)

Anne-Marie Pålsson (m)

Lars Elinderson (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Finansutskottet

Händelser

Inlämning: 2004-05-27 Bordläggning: 2004-05-28 Hänvisning: 2004-06-01

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (7)