med anledning av skr. 2004/05:120 2005 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2004/05:N23 av Maria Larsson m.fl. (kd)

av Maria Larsson m.fl. (kd)

1 Inledning

Den socialdemokratiska ägarpolitiken har nått vägs ände. Liksom förra året har den statliga bolagssfären även 2004 fortsatt att utmärka sig genom mutskandaler, tvivelaktiga utlandssatsningar samt riksdagsbeslut för att återställa förlorat kapital.

Mer än någonsin tidigare kan staten och kapitalet sägas sitta i samma båt. Regeringen beskriver att målet med det statliga ägandet av företag är att skapa värde. Vid en närmare granskning verkar det som att det enda värde Socialdemokraterna är ute för att skapa, genom den förvaltning av statliga bolag de utför inom ramen för regeringsmakten, är penningvärde. Vinst till varje pris verkar ha blivit en socialdemokratisk devis.

Regeringens förtroendekommission konstaterar i sitt betänkande "Näringslivet och förtroendet" (SOU 2004:47) att förtroendet för de statliga företagens ledningar är lågt. Det är bara politiker och börsmäklare som ligger sämre till.

Kristdemokraterna presenterar i denna motion sin syn på några av de viktiga händelserna inom den statliga bolagssfären 2004, regeringens ägarförvaltning samt statligt ägande av företag. Vi yrkar i motionen att riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin mening vad vi anför om den socialdemokratiska ägarpolitiken, viktiga händelser under 2004, förtroendekrisen för statliga företag samt ägande och förvaltning av statliga bolag.

2 Innehållsförteckning

1Inledning1

2Innehållsförteckning2

3Förslag till riksdagsbeslut3

4Socialdemokratisk ägarpolitik vid vägs ände3

4.1Staten och kapitalet3

4.2Det ansiktslösa ägandet3

4.3Målstyrning utan mål4

5Viktiga händelser 20045

5.1Apoteket5

5.2Svenska Spel5

5.3Systembolaget6

5.4Vattenfall7

5.5Vin & Sprit7

6Förtroendekris för statliga företag7

6.1Brister i ägarstyrningen8

6.2Demokratiskt underskott10

6.3Guldkantade avtal för vd och bolagsledningar11

7Ägande och förvaltning av statliga företag12

7.1Ett skäl för ägandet13

7.2Förvaltning och företagande på etisk grund13

7.3Genomlysning, revision och rådgivning14

7.4Kapitalstruktur för företag med statligt ägande15

3 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens bristande ägarstyrning.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om viktiga händelser 2004.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtroendekrisen för statliga företag.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ägande och förvaltning av statliga företag.

4 Socialdemokratisk ägarpolitik vid vägs ände

Den socialdemokratiska ägarpolitiken har nått vägs ände. Liksom förra året har den statliga bolagssfären även 2004 fortsatt att utmärka sig genom mutskandaler, tvivelaktiga utlandssatsningar samt riksdagsbeslut för att återställa förlorat kapital.

4.1 Staten och kapitalet

Mer än någonsin tidigare kan staten och kapitalet sägas sitta i samma båt. Regeringen beskriver att målet med det statliga ägandet av företag är att skapa värde. Vid en närmare granskning verkar det som att det enda värde Socialdemokraterna är ute för att skapa, genom den förvaltning av statliga bolag de utför inom ramen för regeringsmakten, är penningvärde. Vinst till varje pris verkar ha blivit en socialdemokratisk devis.

Under socialdemokratiskt fögderi har staten byggt upp affärsverksamheter som inte på lång väg skulle platsa i aktieportföljen hos en etisk aktiefond. Sprit, spel och smutsig brunkol utgör huvuddelen av vinsten från de statliga bolagen. Till detta kommer bolag som Sveaskog som bland annat gör sina vinster genom att använda sin storlek för att strypa leveransen av råvara till privata köpsågverk och Akademiska hus som 2004 gjorde en vinst påöver 700 miljoner kronor som tas direkt från de skattepengar som var avsedda att gå till forskning och utbildning.

4.2 Det ansiktslösa ägandet

Från socialdemokratiskt håll hävdas det ofta att ett statligt ägande garanterar ett demokratiskt inflytande över produktionsmedlen och viktiga nationella resurser. Med en argumentation som ibland är förvillande lik den som användes för att en gång i tiden motivera löntagarfonderna, talas om en demokratisering av kapitalägandet.

Den svenska staten är i dag Sveriges största företagsägare. Statens ägande omfattar ca 25 % av det inhemska näringslivet. Tillsammans äger det svenska folket helt eller delvis 57 olika företag till ett värde av ungefär 500 miljarder kronor. Staten är Stockholmsbörsens absolut största aktieägare. Den statliga aktieportföljen motsvarade vid utgången av 2004 ungefär 4,6 % av börsvärdet och värderades till 123 miljarder kronor. Detta kan jämföras med Wallenbergssfärens investmentbolag Investor som vid samma tid ägde aktier för 87 miljarder kronor.

Till skillnad från Investor är staten en ägare utan ansikte. Under senare år har mycket uppmärksamhet riktats mot de stora fondförvaltarna och det problem som ett ökande institutionellt ägande anses utgöra då det inte finns några tydliga ägare som tar ansvar. Det ansiktslösa ägandet har, ofta med rätta, pekats ut som en huvudorsak till senare års bonuskarusell, kvartalskapitalism och bristande ledarskap i affärslivet.

Staten utgör inget undantag när det gäller problemen med det ansiktslösa ägandet.

4.3 Målstyrning utan mål

Den socialdemokratiska regeringen utövar sin ägarstyrning av statliga bolag genom det som kallas målstyrning och formlös styrning, vilken innebär att regeringen antas förmedla vissa mål till bolagens styrelser som de sedan har att förverkliga och att dessa mål och andra instruktioner från ägarna kommuniceras muntligt under relativt informella former. Flera granskningar, bl.a. Riksdagens revisorers 2003 samt Förtroendekommissionens och Riksrevisionens rapporter 2004, visar att Socialdemokraternas ägarstyrning inte fungerar av den enkla anledningen att det inte finns några uppsatta mål och att den formlösa styrningen inte går att spåra och kvalitetssäkra. De mål som till äventyrs finns är så otydliga och dåligt kommunicerade att de inte är kända i organisationen.

Förtroendekommissionen pekar på den bristande målstyrningen av statliga bolag som en viktig orsak till förtroendekrisen för svenskt näringsliv. För att komma till rätta med problemet föreslår kommissionen att "det för statligt helägda bolag utarbetas verklighetstrogna och fullödiga beskrivningar av respektive bolags ägaruppdrag och att det också utarbetas styrmodeller som på ett realistiskt sätt avspeglar de mer sammansatta ägaruppdrag som bolagen i praktiken arbetar för".

5 Viktiga händelser 2004

5.1 Apoteket

Apotekets monopol på försäljning av läkemedel är föremål för granskning i EG-domstolen. Generaladvokaten Pilippe Léger lämnade den 25 maj 2004 sitt förslag till förhandsavgörande. Han menar att EU:s grundfördrag skall tolkas så att artiklarna 31 och 86.2 utgör hinder för en nationell bestämmelse som innebär att ett företag sådant som Apoteket AB ges ensamrätt till detaljhandel med läkemedel.

Den 31 maj avkunnade EG-domstolen en dom som innebär att apoteksmonopolet som det ser ut i dag inte är förenligt med gemenskapsrätten.

Sverige är det enda land i hela OECD som har monopol på apoteksverksamheten. Det är endast Nordkorea och Kuba som, vid sidan av Sverige, har statliga apoteksmonopol. Ett resultat av det statliga monopolet är att vi i Sverige endast har ett apotek per 10 000 invånare. Detta kan jämföras med andra europeiska länder som har ett apotek per 2 000-3 000 invånare.

Flera statliga utredningar har visat att det finns stora välfärdsvinster med ett avskaffande av apoteksmonopolet. I stället för den ytterligare reglering av läkemedelsmarknaden som regeringen flaggat för efter EG-domstolens dom, vill vi i stället bryta upp monopolet och göra det möjligt för fler aktörer att erbjuda läkemedel till svenska konsumenter.

I stället för dagens ordning med ett statligt monopol bör licensierade butiker och apotek ges möjlighet att sälja receptfria respektive receptbelagda läkemedel. Erfarenheter från andra länder visar att ökad mångfald har lett till fler apotek, bättre tillgänglighet och service såväl i glesbygd som i storstad samt lägre läkemedelskostnader för den enskilde. I Norge har man t.ex. fått 30 % fler apotek sedan omregleringen av läkemedelsmarknaden. Även om många av dessa apotek finns i städerna har man kunnat konstatera att antalet kommuner som är helt utan apotek har minskat. I Danmark har priserna på receptfria läkemedel sjunkit med 5 till 10 %.

När marknaden för försäljning av läkemedel har avreglerats bör Apoteket AB bli föremål för försäljning.

5.2 Svenska Spel

Svenska Spel har, på folkrörelsespelens bekostnad, blivit en alltmer dominerande aktör på den svenska spelmarknaden. Samtidigt som bolaget bedriver en alltmer aggressiv marknadsföring, ökar problemet med spelmissbruk i samhället. Att bolaget under 2004 gjorde sitt bästa resultat någonsin är inte odelat positivt. Svenska Spels vinster innebär att idrottsrörelsen och det lokala föreningslivet får extra pengar, men bakom vinsterna finns också stora problem i form av spelberoende. Trots att vinsten närmar sig fem miljarder kronor, satsar regeringen endast fyra miljoner kronor pååtgärder mot spelmissbruk. Den alltmer offensiva marknadsföringen från Svenska Spels sida hotar också möjligheten att gentemot EU:s konkurrenslagstiftning bibehålla spelmonopolet eftersom de sociala argumenten för detta monopol försvagas.

För att förbättra samhällets insatser till hjälp för spelmissbrukare, bör en fastställd andel av Svenska Spels vinst varje år tillfalla arbetet mot spelberoende. På så sätt kommer ett ökat spelande automatiskt att leda till att arbetet mot spelberoende också får ökade resurser.

5.3 Systembolaget

Muthärvan och Systembolagets vd:s lobbyarbete för sänkta alkoholskatter har dominerat rapporteringen kring bolaget under året. Som ett argument för sänkta alkoholskatter har vd pekat på bolagets vikande försäljningssiffror.

Det är sant att Systembolagets försäljning har minskat jämfört med 2003 som var ett rekordår för bolaget. Men det är inte så som Systembolagets vd hävdar att bolagets existens är hotad. Trots den vikande försäljningen under året sålde Systembolaget mer alkohol än man gjorde under 2001. Och 2001 var på intet sätt ett dåligt år. Det året gjorde Systembolaget en vinst på 158 miljoner kronor.

Kristdemokraterna anser att en vd i ett statligt bolag skall arbeta för företagets bästa, inte gå regeringens ärende för att föra ut åsikter i kontroversiella dagspolitiska frågor.

Systembolaget överlever, och klarar sig väl, utan sänkta alkoholskatter. I stället för att sänka skatten bör regeringen göra något åt de huvudlösa införselkvoter som infördes vid årsskiftet 2003/04 och som innebär att alla som reser utomlands kan importera ett mindre systembolag att ha hemma i garaget.

Samtidigt som Systembolaget brottas med att komma till rätta med bristerna i etik och normöverföring, visar regeringens skrivelse att sjukfrånvaron i bolaget fortsätter att öka. Mellan 2002 och 2003 var sjukfrånvaron nära att fördubblas och ökade från 4,85 % till 7,9 %. I år ökar den ytterligare, till 8,1 %. Trots denna anmärkningsvärda ökning av sjukfrånvaron görs inte heller i år några försök från regeringen att förklara den. Beror ökningen på bristande ägarstyrning och bristande stöd till de anställda från företagsledningens sida eller beror den på att företaget använt sjukskrivning som ett sätt att skilja anställda från sina arbetsuppgifter under tiden som utredning pågår?

Ingen av de två anledningarna är en godtagbar ursäkt för den kraftiga ökningen av sjukskrivningar. Företagets ledning, och ytterst regeringen genom sin ägarförvaltning, har ett ansvar för att upprätthålla en god arbetsmiljö, med så få hälsorisker som möjligt, även under den typ av förhållande som Systembolaget arbetet under det senaste året. Sjukskrivning skall endast användas för att ge trygghet under sjukdom, inte som en universallösning för att komma till rätta med allt från arbetslöshetsstatistik till anställda som är föremål för polisutredning eller andra typer av utredningar.

5.4 Vattenfall

Under året har rapporteringen kring Vattenfall fortsatt handlat om investeringar i kolkraft. Efter Polen och Tyskland har nu bolaget gått vidare för att göra investeringar i Danmark.

Vattenfall täljer guld med smörkniv, detta samtidigt som det pris som konsumenterna betalar för elen stiger kraftigare än andra priser. Sedan 2002 har elpriset stigit med 24 % medan den genomsnittliga prisökningen bara varit 1,6 %. Vattenfalls vinst steg under samma period med 74 % till smått ofattbara 17,4 miljarder kronor.

Regeringen har under året fått kritik av Riksrevisionen för sin styrning av Vattenfall och för Vattenfalls affärsverksamhet i Central- och Östeuropa. Vattenfall får även kritik för att bolagets årsredovisning varit bristfällig. Detta står i skarp kontrast till regeringens skrivelse som berättar att Vattenfalls årsredovisning prisbelönats av Näringsdepartementet.

5.5 Vin & Sprit

Vin & Sprit är en av världens största producenter och distributörer av alkoholhaltiga drycker. Trots Sveriges restriktiva alkoholpolitik och strikta lagstiftning vad gäller försäljning och marknadsföring av alkoholhaltiga drycker, har bolagets marknadsföring i utlandet tidigare uppmärksammats flera gånger.

I årets skrivelse om företag med statligt ägande gläder sig regeringen över att Vin & Sprit har sålt över en miljard flaskor Absolut vodka sedan märket introducerades. Även om det är en affärsmässig bedrift måste det anses märkligt att svenska staten äger ett bolag som har till enda uppgift att tjäna pengar på att öka alkoholskadorna i världen.

6 Förtroendekris för statliga företag

Regeringens förtroendekommission konstaterar i sitt betänkande "Näringslivet och förtroendet" (SOU 2004:47) att förtroendet för de statliga företagens ledningar är lågt. Det är bara politiker och börsmäklare som ligger sämre till.

Kommissionen pekar i sitt betänkande ut fem förtroendeskadliga företeelser som är särskilt framträdande som orsaker till förtroendeproblemet:

  • Höga ersättningsnivåer och olämpliga ersättningssystem.

  • Felaktig och missvisande ekonomisk information.

  • Otillbörligt utnyttjande av marknadsställning eller informationsöverläge.

  • Oklara roll- och ansvarsgränser.

  • Svagt underbyggda strategier och dåliga affärsbeslut.

Bakom dessa företeelser ligger enligt kommissionens bedömning flera delvis samverkande orsaker:

  • Den långa börsuppgången som kulminerade i den extrema börsbubblan.

  • Brister i den personliga etiken.

  • Svag bolagsstyrning.

  • En överhettad "investmentbankskultur" inom delar av finanssektorn.

Flera av de statliga bolagen har agerat på ett sätt som skadar förtroendet, och regeringen har genom sin ägarförvaltning varit medskyldig till detta beteende.

6.1 Brister i ägarstyrningen

Regeringens förvaltning uppvisar stora brister i ägarstyrningen. Ägaruppdraget är otydligt, och regeringen använder flera olika dokument i ägarstyrningen. Den omfattande flora av styrdokument som finns i dag måste ansas till ett minimum. Bolagets övergripande mål och syfte skall formuleras i bolagsordningen. I övrigt skall regeringen förmedla statens målsättningar genom ägardirektiv som fastställs på bolagsstämman. Bolagens mål skall löpande redovisas dels i kvartalsrapporter och årsredovisningar, dels i regeringens årliga skrivelse till riksdagen om företag med statligt ägande.

De uppsatta målen måste följas upp bättre än de gör i dag. När ett mål kommuniceras till ett bolag, måste regeringen samtidigt klargöra hur återrapporteringen skall gå till. I princip skall all återrapportering göras skriftligen i kvartalsrapporter eller årsredovisningar.

Förtroendekommissionen varnade i sitt betänkande (SOU 2004:47) för den uppdelning av statligt ägda företag som gjorts mellan olika departement. Att flera olika departement arbetar med bolagsfrågor gör att staten inte använder sina resurser på bästa sätt samt att den kompetens som byggts upp på Näringsdepartementet inte utnyttjas fullt ut. En tidigare granskning av Riksdagens revisorer har visat att det finns stora variationer på hur de olika departementen förvaltar de bolag de ansvarar för.

I den granskning som Riksrevisionen gjort under året framgår att det finns olikheter mellan hur de olika departementen förvaltar bolagen. Enligt Riksrevisionen är dessa skillnader "betydelsefulla men omotiverade". Riksrevisionens granskning visar att det är svårt att följa den statliga ägarförvaltarens beslut och agerande eftersom det förekommer styrning som inte dokumenteras. Så kallad formlös styrning - dvs. en styrning som faktiskt har ägt rum men som inte har dokumenterats i form av fattade beslut - är inte ovanlig, inte ens när det gäller väsentliga frågor. Möjligheterna till insyn i efterhand är begränsade. Det finns också brister i regeringens interna kontroll av ägarstyrningen.

Kristdemokraterna har tidigare hävdat att, för att utnyttja Regeringskansliets resurser på bästa sätt samt för att skapa enhetlighet och en större överblickbarhet i statens förvaltning av de egna bolagen, bör samtliga bolag med statligt ägande förvaltas av ett och samma departement. Detta förslag har även fått stöd av Förtroendekommissionen och har även tidigare efterlysts av Riksdagens revisorer. Riksdagens majoritet har hitintills valt att säga nej till vårt förslag.

Vi menar att Riksrevisionens granskning visar att det finns fog för vårt tidigare förslag och att riksdagen åtminstone bör begära att regeringen fastställer för departementen gemensamma föreskrifter för dokumentation av ägarförvaltningen som gör det möjligt att i efterhand följa viktigare händelseförlopp samt kontakter och styrsignaler som förekommit mellan ägarförvaltning och bolag. Förutom att skapa en spårbarhet i ägarstyrningen kommer sådana föreskrifter att leda till en större enhetlighet i ägarstyrningen mellan de olika departementen.

En viktig del av ägarstyrningen är utvärdering av styrelser och det arbete som görs för att nominera nya styrelser. Tjänstemän från departementen, riksdagsledamöter och politiska tjänstemän utgör en stor andel av bolagsstyrelserna. Regeringskansliet har representation i närmare 70 % av bolagens styrelser.

Regeringen motiverar förekomsten av departementsföreträdare i styrelsen med att de har till uppgift att förmedla ägarens inställning i olika frågor och att styrelseledamoten kan ge input till arbetet i departementets bolagsgrupp.

Trots vällovliga motiv kan departementsföreträdarnas engagemang i bolagsstyrelserna i många fall ifrågasättas eftersom de ibland saknar den kompetens, vad avser verksamheten i bolaget eller egen ledarerfarenhet, som egentligen krävs. Departementsföreträdarnas engagemang i styrelserna bidrar också till att försämra regeringens möjlighet att utöva en god ägarstyrning eftersom det slukar en stor del av Näringsdepartementets knappa resurser.

Även Riksrevisionen belyser några av de problem som Regeringskansliets tjänstemäns engagemang i bolagsstyrelserna leder till.

Som departementstjänsteman arbetar bolagsförvaltaren med beredning av ärenden för regeringen och Regeringskansliet. Samma person är i egenskap av styrelseledamot även syssloman enligt aktiebolagslagen, vilket innebär en förpliktelse att arbeta för bolagets bästa. I de fall departementets och bolagets intressen inte sammanfaller skulle tvivel på tjänstemannens opartiskhet kunna uppkomma. De personer som samtidigt är bolagsförvaltare och styrelseledamöter deltar i sin tjänstemannaroll i såväl utvärderingen av styrelsen som i beredningen av frågan om att lämna förslag till den styrelse i vilken de själva ingår eller kan komma att ingå.

Riksrevisionens granskning av regeringens styrning av de statliga bolagen visar att det inte finns några gemensamma riktlinjer för hur arbetet med nomineringen av styrelseledamöter skall bedrivas.

Näringsdepartementet har lagt stor vikt vid arbetet med bolagsstyrelsernas sammansättning och hur styrelserna skall arbeta, och man har utarbetat interna promemorior för att ge vägledning i arbetet med att nominera ledamöter. Promemoriorna har distribuerats till övriga departement. Trots detta visar granskningen att det finns skillnader i nomineringsförfarandet inom och mellan departementen.

Liksom Riksrevisionens styrelse anser vi att det finns ett behov av tydliga och gemensamma riktlinjer för förfarandet vid nomineringar av styrelseledamöter. Sådana riktlinjer bör bl.a. föreskriva användandet av nomineringskommittéer för att öka oberoendet och transparensen i nomineringsförfarandet.

Vi anser att Regeringskansliets bolagsförvaltares engagemang i bolagsstyrelserna bör minska. Särskilt viktigt är det att en departementstjänsteman inte sitter i styrelsen för de bolag tjänstemannen själv förvaltar.

Regeringen har tidigare motiverat tjänstemännens engagemang med att departementsföreträdarna har till uppgift att förmedla ägarens inställning i olika frågor och att styrelseledamoten kan ge input till arbetet i departementets bolagsgrupp.

Vi anser i stället att ägarens inställning i olika frågor i huvudsak bör förmedlas genom beslut på bolagsstämman. Om stämman används på detta sätt och ägarstyrningen, inklusive den formlösa styrningen, formaliseras genom tydliga föreskrifter kan regeringen frigöra resurser genom att minska bolagsförvaltarnas engagemang i styrelserna och i stället låta dem fokusera på utvärderings- och nomineringsarbetet.

Riksdagsledamöternas roll i styrelsen är än mer oklar. Visserligen representerar även riksdagsledamöterna ägaren staten. Men riksdagsledamöterna kommer, till skillnad från departementsföreträdarna, inte från den myndighet som svarar för den direkta ägarförvaltningen.

Kristdemokraterna anser att ägarrepresentanter som tillsätts på politiska meriter kan öka risken för målkonflikter mellan ägare och bolag. Det får inte gå rutin i att nominera riksdagsledamöter och politiska tjänstemän till styrelseuppdrag i statligt ägda bolag. Ledamöterna i de statliga bolagsstyrelserna skall utses efter förtjänst och skicklighet.

När det gäller bolag med särskilda samhällsintressen eller bolag som ålagts samhällsåtaganden som t.ex. Posten, Systembolaget och Svenska Spel, är det viktigt med en viss politisk representation i styrelsen. I de fall riksdagsledamöter eller andra politiker skall ingå i en bolagsstyrelse, skall det finnas representanter från såväl regeringsbärande partier som från oppositionen.

6.2 Demokratiskt underskott

Riksdagen är folkets främsta företrädare och den egentliga ägarföreträdaren vad gäller bolag med statligt ägande.

Det stora antalet dotterbolag till de statliga företagen gör att riksdagens inflytande över den statliga företagssfären minskar. Detta visas tydligt genom Riksrevisionens granskning av Vattenfall som bedriver större delen av sin verksamhet i utländska dotterbolag. De statligt ägda bolagen har ungefär 250 dotterbolag. Flera dotterbolag har sådana verksamheter som riksdagen tidigare fattat beslut om skall drivas i statlig regi. Andra har samhällsåtaganden att uppfylla eller andra mål som kan vara av politisk karaktär. Men det finns även flera dotterbolag vars verksamhet inte är en del av moderbolagets kärnverksamhet.

Riksdagen har i dag ingen samlad bild av de olika dotterbolagen i den statliga bolagssfären. Därför bör regeringen låta upprätta en förteckning över dotterbolag till statligt ägda bolag med en beskrivning av dotterbolagens verksamhet samt yttranden över huruvida verksamheten är hänförlig till moderbolagens kärnverksamhet eller inte. En sådan förteckning är till nytta både för Regeringskansliet och för riksdagen i arbetet med att förbättra ägarstyrningen och genomlysningen i statens bolag. Riksdagen behöver bra verktyg för att kunna spela en mer aktiv roll som ägarnas, det svenska folkets, främsta företrädare.

De dotterbolag som är hänförliga till bolagets kärnverksamhet eller som har samhällsåtaganden bör inte få säljas utan riksdagens medgivande. Likaså bör de statliga bolagen inte få göra större investeringar i form av uppköp eller start av dotterbolag utan riksdagens medgivande.

Ett annat problem, som leder till en bristande demokratisk kontroll av det statliga ägandet, är regeringens rutinmässiga hemligstämplande av alla handlingar som berör de statligt ägda företagen. Den socialdemokratiska regeringens vägran att, ens under överenskommelse om restriktioner som innebär en bevarad sekretess, delge riksdagens partier dokument som är av avgörande betydelse för att riksdagens ledamöter och partier skall kunna bilda sig en uppfattning som företagens situation, omöjliggör den uppgift att vara folkets främsta företrädare som enligt grundlagen vilar på riksdagen.

Det finns tydliga problem vad gäller sekretessfrågor med statligt ägande av företag som agerar på en konkurrensutsatt marknad. Å ena sidan har riksdagen, som folkets företrädare, ett legitimt intresse av insikt, av att kunna granska förslag, överväga alternativa handlingsvägar och kvalitetssäkra besluten. Å andra sidan kan bolagets affärsmässiga intressen skadas av den öppenhet och tidsåtgång som en riksdagsbehandling innebär.

Regeringen måste i samförstånd med riksdagen hitta en modell för hur frågor rörande statliga bolag skall hanteras i framtiden så att både riksdagens legitima krav på insyn och delaktighet samt bolagens affärsmässiga intressen kan tillgodoses. En sådan modell bör utarbetas snarast.

Regeringen bör också skyndsamt bereda Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag (SOU 2004:75) om att statligt ägda bolag, i likhet med vad som redan gäller för kommunalt ägda bolag, skall omfattas av offentlighetsprincipen.

Det är en stor brist att en så stor del av våra gemensamma angelägenheter är undantagen från allmänhetens insyn. Den medborgerliga rättigheten att ta del av allmänna handlingar upphör inte för att en statlig verksamhet organiseras i bolagsform. Att allmänheten bereds insyn i statens hela verksamhet är grundläggande i en demokrati som bygger på fri åsiktsbildning, ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Därför är det också viktigt att denna utsträckning av offentlighetsprincipen inte skall kunna begränsas på annat sätt än genom lag stiftad av riksdagen.

6.3 Guldkantade avtal för vd och bolagsledningar

En av de orsaker som vägt tyngst när det gäller uppkomsten av förtroendekrisen är de höga ersättningsnivåerna och de belöningssystem för höga befattningshavare som inte har tillräcklig koppling till prestation och som är svåra att överblicka.

Incitamentsprogram och avgångsersättningar för företagsledare förekommer även inom statligt ägda företag. Det är skamligt att regeringen, trots allt tal om excesser i näringslivet vad gäller löner och bonusar, gjort så lite för att komma till rätta med problemen i statens egna företag. Det är inte bara på det viset att direktörer i statligt ägda företag får bonusar. De får de högsta bonusarna av samtliga direktörer i jämförbara företag. Trots att regeringen antog nya riktlinjer för löner och förmåner till personer i företagsledande ställning i oktober förra året, kommer det att dröja ända till nästa år innan Vattenfall, som är det statliga bolag med mest vidlyftiga förmåner, ser över sina incitamentsprogram.

Det är beklämmande att se att regeringen föder den girighet som under så lång tid har fått härja fritt i det svenska näringslivet när den i år medverkar till att ge statliga bolagsdirektörer lönelyft som en vanlig arbetare inte ens kan drömma om.

Vi behöver en öppen diskussion om ersättningsnivåernas storlek och övriga förmåner till personer i företagsledande ställning inom de statliga bolagen. Vi bör t.ex. diskutera ifall det är rimligt att en vd för ett statligt företag har en lön som är mer än 30 gånger högre än en vanlig arbetares. En sådan diskussion skulle underlättas ifall regeringen i sin skrivelse om företag med statligt ägande redovisade de ersättningar som betalas ut till personer i företagsledande ställning i de olika bolagen. Det är ett steg på vägen att skrivelsen i år redovisar ersättningar till styrelsens ordförande och styrelseledamöterna. Men den bör även redovisa ersättningar som utbetalas till vd:n samt vilka fallskärmar och pensionsavtal som finns.

7 Ägande och förvaltning av statliga företag

Statens roll i samhällsekonomin skall vara att sätta ramar och övervaka spelreglerna på marknaden, ansvara för samhällsplanering och infrastruktur samt att skapa förutsättningar för långsiktig tillväxt. När staten agerar såväl domare som spelare på marknaden är risken stor att konkurrensen snedvrids och att investeringar inte görs på ett optimalt sätt i de företag som har de bästa förutsättningarna.

Eftersom det är staten som sätter spelreglerna inom näringspolitiken bör staten inte själv äga företag, utom när det finns särskilda skäl för det. Statens dubbla roller inom näringspolitiken hindrar förutsättningarna för en sund och rättvis konkurrens.

Det statliga ägandet är till nackdel för ekonomins funktionssätt, för företagen och deras anställda och innebär en orimlig inlåsning av den förmögenhet som nationen disponerar över.

7.1 Ett skäl för ägandet

Kristdemokraterna anser att det alltid måste finnas ett tydligt formulerat skäl till varför staten skall äga ett visst bolag. Regeringens styrning av bolaget skall utgå från anledningen till ägandet och bolaget skall fokusera sig på sin kärnverksamhet.

Det finns många skäl för en försäljning av statens aktier, dels att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett ytterligare skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om.

Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för kortsiktiga politiska ambitioner vilket på lång sikt drabbar tillväxten och tillkomsten av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningen skall ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på bl.a. andra introduktioner på aktiemarknaden. Alla företag bör dock inte säljas. Vissa företag skall av sociala eller hälsopolitiska skäl behållas.

Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag. Till de företag som snarast kan säljas hör bl.a. Civitas Holding, SBAB, Sveaskog, Vin & Sprit, resterande delar av Nordea, OM, SAS samt Telia Sonera.

De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett. Vid utförsäljning bör allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.

7.2 Förvaltning och företagande på etisk grund

Flera av de statligt ägda företagen är ledande inom sitt verksamhetsområde eller innehar en marknadsposition som genom monopol, eller på annat sätt, gör att bolaget är särskilt utsatt för en offentlig granskning. Detta, tillsammans med det faktum att regeringen och riksdagen genom lagstiftning, förordningar och normativa uttalanden ställer krav och förväntningar på det privata näringslivet, gör att staten innehar en unik roll som normgivare på marknaden.

Statens agerande på marknaden och regeringens förvaltning av de statliga bolagen måste stå på en tydlig etisk grund. Vi anser att staten som ägare skall agera som föredöme på marknaden.

Många privata företag har för länge sedan insett behovet av att utveckla etiska och sociala principer för sin verksamhet och ställer också krav på underleverantörerna. De har insett att det handlar om företagets överlevnad och att det inte längre räcker med att företaget har en miljö- och jämställdhetspolicy. Även Stockholmsbörsen har visat att man gör etiska avvägningar.

Även om regeringen i årets skrivelse redovisar förekomsten av etisk policy som utarbetats av respektive företag och slår fast att alla bolag bör ha en välförankrad och gemensam etisk värdegrund, saknas en övergripande etisk policy både för regeringens ägarförvaltning och för de statliga företagens verksamhet. Regeringen bör snarast utarbeta en sådan policy och ansvara för att den omsätts i praktiken. Regeringen bör sedan följa upp den etiska policyn i den årliga redogörelsen för statligt ägda företag.

7.3 Genomlysning, revision och rådgivning

Regeringen har högt ställda mål för genomlysningen av de statligt ägda företagen. Trots detta finns det mycket övrigt att önska när det kommer till att omsätta målsättningarna i praktisk handling, vilket också Riksdagens revisorer påpekar.

Redovisningen för de statliga företagen måste göras tydligare och mer enhetlig. En bristande enhetlighet över tiden samt mellan olika företag gör det svårt för riksdagen, medierna och en bredare allmänhet att granska företagen och regeringens förvaltning av dem.

Alla statliga bolag skall följa Stockholmsbörsens regler, vilket bl.a. innebär att de skall ha en egen hemsida samt publicera kvartalsrapporter senast två månader efter kvartalets slut. På samma sätt som börsbolagen har en skyldighet att rapportera viss information till börsen skall de statliga bolagen rapportera till näringsutskottet. Rör det sig om känslig information bör den kunna lämnas under sekretesslöfte.

De revisorer som är satta att granska styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning samt företagets årsredovisning och bokföring har en central betydelse för varje ägare av ett företag. Det går inte att nog understryka betydelsen av revisorernas oberoende gentemot styrelsen och företagets verkställande ledning.

Den s.k. Enronaffären och andra liknande finansskandaler under slutet av 2001 och 2002 tjänar som avskräckande exempel på vad som kan hända ifall revisorernas oberoende inte säkerställs. Mot bakgrund av det faktum att Enrons revisorsfirma Arthur Andersen tjänade både som revisor och rådgivare och att detta, tillsammans med den långvariga relationen mellan Enrons ledning och Arthur Andersen, allmänt anses som ett av de systemfel som möjliggjorde företagsledningens handlande är det märkligt att regeringen tillåter att samma revisionsfirma får ansvara både för revision och rådgivning så länge det "förklaras och motiveras i noten som redogör för ersättningar till revisorer".

Inom EU har Revisionskommittén sedan 1998 arbetat med att förbättra och harmonisera den lagstadgade revisionens kvalitet. I Europeiska kommissionens rekommendation 2002/590/EG av den 16 maj 2002 - Revisorers oberoende i EU: Grundläggande principer föreskrivs att den som är huvudansvarig för ett revisionsuppdrag i ett företag av allmänt intresse skall bytas ut inom sju år efter det att han eller hon utsetts, s.k. revisorsrotation.

Det är vår uppfattning att staten som ägare, och regeringen som förvaltare av de statligt ägda bolagen, måste föregå med gott exempel vad gäller att hålla en hög standard på att säkerställa revisorernas oberoende. Därför bör samma revisorsfirma inte kunna utföra uppdrag som revisor och rådgivare till samma bolag. Dessutom bör revisorernas mandatperioder begränsas så att de följer de rekommendationer som Europeiska kommissionen har utfärdat. Den nya aktiebolagslag som riksdagen i dagarna fattar beslut om gör det möjligt att anpassa revisorernas andra mandatperiod på ett sådant sätt att det blir möjligt att följa Revisionskommitténs rekommendation. Kristdemokraterna anser att staten i sin roll som ägare bör verka för att de bolag man äger, helt eller tillsammans med andra, utnyttjar den möjligheten.

Det är viktigt att de konsulter och specialister som anlitas av regeringen för att ge råd i frågor med anknytning till statliga företag har en hög trovärdighet och ett oberoende gentemot både regeringen och bolaget i fråga. Konsulter som under lång tid arbetat med ett och samma bolag ger fördelen av att ha en stor mängd ackumulerad kunskap och erfarenhet av företaget och den bransch det verkar i. Men det innebär också ett förtroendeproblem eftersom det aldrig kommer till stånd någon granskning av ifall de råd som getts tidigare har varit riktiga. Regeringen bör vara uppmärksam på detta problem vid inköp av konsulttjänster och förklara den avvägning som görs av å ena sidan ackumulerad kunskap och erfarenhet och å andra sidan bristen på "second opinion" och behovet en ny oberoende konsult som inte har bindningar till råd som har getts tidigare.

7.4 Kapitalstruktur för företag med statligt ägande

Riksdagen beslutade våren 2003 (prop. 2002/03:100, bet. 2002/03:FiU21, rskr. 2002/03:235) bl.a. att i samband med den ekonomiska kris som uppkommit i SJ AB godkänna att högst 3 000 miljoner kronor överförs från de statliga bolagen som extra utdelningar 2003 till ett extra konto i Riksgäldskontoret för insatser i av staten hel- eller delägda bolag. Efter motioner från bl.a. Kristdemokraterna beslutade riksdagen att göra vissa justeringar i regeringens ursprungliga förslag.

I sitt yttrande över regeringens förslag framhöll konstitutionsutskottet att det kan finnas anledning att i lämpligt sammanhang närmare överväga formerna för kapitalomstruktureringar i den statliga företagssfären. Man sa att "om regeringen menar att det skall finnas en permanent särskild ordning för sådana beslut, bör den återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan ordning bör regleras". Finansutskottet delade, i sitt betänkande, konstitutionsutskottets mening: "Om ambitionen är att skapa ett bestående system för omfördelning av kapital mellan statliga bolag, är det angeläget att ett tydligt regelverk skapas för detta. I det sammanhanget bör utredas hur förslaget förhåller sig till budgetlagen och gällande praxis om hur kapitalutdelningar och kapitalinsatser ska beslutas och redovisas."

Det har nu, såsom Kristdemokraterna befarade när regeringen först presenterade tankarna på ett särskilt konto i Riksgäldskontoret, visat sig att den modell som då infördes har fått en permanent karaktär. För att öka öppenheten samt för att inordna modellen för förändringar i statliga bolags kapitalstruktur i statsbudgeten, bör riksdagen stifta en lag som avgränsar kontots användning och beskriver hur de medel som använts skall redovisas i statsbudgeten. En sådan lag bör tydligt avgränsa regeringens befogenhet att göra kapitalinsatser utan att i förväg ha inhämtat riksdagens godkännande.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till en sådan lag.

Stockholm den 15 juni 2005

Maria Larsson (kd)

Mats Odell (kd)

Stefan Attefall (kd)

Annelie Enochson (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Per Landgren (kd)

Lars Lindén (kd)

Else-Marie Lindgren (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Följdmotion Tilldelat: Näringsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 2005-06-15 Bordläggning: 2005-06-16 Hänvisning: 2005-06-17

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)