med anledning av skr. 2004/05:120 2005 års redogörelse för företag med statligt ägande

Motion 2004/05:N24 av Eva Flyborg m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statligt ägda företag snedvrider konkurrensen på marknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en systematisk försäljning av de statligt ägda företagen.

Varför skall staten äga företag?

Regeringen har nu lämnat sin årliga skrivelse till riksdagen om företagen med statligt ägande. Staten äger helt eller delvis 57 företag, med nästan 200 000 anställda och en omsättning på drygt 300 miljarder kronor.

Av skrivelsen framgår att regeringen anser att värdeskapande är det övergripande målet för det omfattande statliga företagsägandet. Frågan om på vilket sätt statligt företagande skapar värden som privat företagande inte kan göra förblir dock obesvarad.

Regeringen delar in de statliga företagen i sådana med marknadsmässiga krav och företag med särskilda samhällsintressen. Företag med marknadsmässiga krav spänner från SJ och Posten till Akademiska Hus och Vin & Sprit. Redogörelsen visar dock att det inte finns någon strategi bakom företagssammansättningen utan den bygger på historiska faktorer.

Gruppen företag som regeringen anser fyller särskilda samhällsintressen är, enligt vår mening, slumpmässigt sammansatt. Här finns bl.a. Bilprovningen och Turistrådet. Skälen för ett statligt engagemang i dessa företag verkar inte vara genomtänkta, och i den mån skälen finns kunde detta lika gärna ske i myndighetsform.

Inte samma villkor för statliga och privata bolag

Aktiebolagsformen lämpar sig dåligt för offentlig verksamhet. Organisationsformen är avsedd för privat verksamhet som bedrivs i vinstsyfte i en affärsmässig miljö. Därför uppstår konflikter mellan behovet av att kunna agera på en marknad utan att konkurrenterna får kännedom om affärsstrategi och överväganden i förväg och kravet påöppenhet och insyn. Denna konflikt är ofrånkomlig och ett viktigt skäl för att statlig verksamhet normalt inte skall bedrivas i bolagsform.

Regeringen hävdar att de konkurrensutsatta statliga företagen skall ges samma förutsättningar och ha samma krav på sin verksamhet som andra aktörer. Men det är oundvikligt att statliga företag, som har hela skattebetalarkollektivet som riskkapitalbas, har fördelar som privata företag inte kan uppnå. Någon konkurrensneutralitet kan det inte bli fråga om vad än regeringen påstår.

Att staten inte är någon normal ägare framgår av de konstlade sätt som tillgrips för att skaffa kapital till de nödlidande statliga företagen.

Ett av de senaste exemplen är det särskilda konto i Riksgäldskontoret där regeringen tvingar de statliga vinstgivande företagen att sätta in pengar. Dessa kan sedan utnyttjas av regeringen utan att den behöver ta hänsyn till det utgiftstak som annars blivit aktuellt om regeringen skulle bruttoredovisa insatserna i bolagen. Syftet med bruttoredovisning och utgiftstak i budgetprocessen är att regering och riksdag skall prioritera bland utgifterna för att hålla tillbaka en offentlig utgiftsexpansion. Detta har regeringen kringgått genom att kanalisera inkomster till staten vid sidan om budgeten.

Detta medför också att konkurrensen snedvrids på de marknader där privata företag konkurrerar med statliga. Dessutom har flera av de statliga företagen monopol. Att använda avkastningen från sådana företag, ett slags beskattning, för att ge kapitaltillskott till företag som är konkurrensutsatta innebär att skattemedel används för att subventionera de statliga konkurrensutsatta företagen. Regeringens påstående att detta står i överensstämmelse med EU:s regler kan starkt ifrågasättas. Kravet att medlen skall användas i väl fungerande verksamheter är inte uppfyllt när det är fråga om kapitaltillskott till statliga bolag såsom SJ och Teracom.

Men det finns fler missgrepp inom den statliga företagssfären. Det är exempelvis inte rimligt att statens kraftbolag Vattenfall gjort stora investeringar i kolgruvor och koleldade kraftverk i Tyskland och Danmark. Detta har också skarpt kritiserats av Riksrevisionen.

Mutskandalen kring Systembolaget och Vin & Sprit är ännu ett exempel på problem inom den statliga företagssfären.

Det är också angeläget att avskaffa Apotekets monopol. Sverige är det land vid sidan av diktaturerna Kuba och Nordkorea som fortfarande har kvar apoteksmonopolet. Det skall vara möjligt att köpa en huvudvärkstablett när man behöver det och inte bara när apoteket är öppet. Receptfria läkemedel skall få säljas överallt. Receptbelagda läkemedel ska säljas på licensierade försäljningsställen av utbildad personal. Dessutom visar erfarenheter från flera länder att konkurrens leder till fler apotek, bättre service och lägre läkemedelspriser. Folkpartiet välkomnar därför utslaget i EG-domstolen som, enligt vår mening, innebär att apoteksmonopolets dagar snart är räknade.

Skäl mot statliga företag

Folkpartiet anser att staten inte, annat än i undantagsfall, skall driva företag. Skälen för detta är följande:

I en väl fungerande marknadsekonomi har staten en nyckelroll som stiftare av lagar, som beslutsfattare om skatter och som myndighetsutövare för att se till att lagar och regler efterföljs. Om staten på samma gång är en ledande aktör på marknaden blandas rollerna samman på ett orimligt sätt.

Företagsekonomisk lönsamhet är något att sträva efter, och det är rimligt att privata företag vill maximera den. Med statligt ägande kommer andra mål in i bilden: Antingen tvingas det statliga företaget acceptera sämre företagsekonomisk lönsamhet på grund av politiska önskemål, eller - vilket kan vara lika illa - kommer det alltid att misstänkas att företagsledningen måste ta hänsyn till statens politiska mål. I krislägen kan det statliga företaget tvingas avstå från åtgärder som är nödvändiga för företagets överlevnad. Det finns alltid en misstanke om att andra mål, som nationell kontroll, regionalpolitik, viss typ av sysselsättning osv. kommer in i bilden. Risken finns att staten skjuter till medel för att täcka förluster, stödja företag eller införa de facto-konkurrensbegränsningar som gynnar statliga företag.

Detta illustrerar kravet på skilda roller för stat och näringsliv: Den vars verksamhet är beroende av gällande regler skall inte själv direkt eller indirekt vara med och bestämma vilka regler som skall råda.

Vad staten gör skall kontrolleras genom öppenhet för insyn för medborgarna, medierna och riksdagen. Det gäller emellertid inte statliga företag. Bolagsstämmorna är i liten utsträckning öppna för allmänheten. Bolagsstämmorna används dessutom i ringa grad av regeringen för att styra bolagen. Regeringen tillämpar den formlösa styrningen av de statliga bolagen på ett sätt som har gjort det omöjligt att följa upp beslut och kontrollera händelseförlopp i efterhand.

Staten har en rad viktiga uppgifter som ingen annan i samhället kan eller bör utföra. Folkpartiet försvarar därför statens monopol på alkoholförsäljning via Systembolaget AB. Systembolaget är ett av de statliga monopol som drivs av folkhälsopolitiska och sociala mål och inte av affärsmässighet.

Regering och riksdag skulle fungera bättre om de koncentrerade sig på sina huvuduppgifter och bl.a. avbördade sig ägandet av företag, som dessutom privata ägare sköter bättre. Att i offentlig regi sköta dessa bolag stjäl uppmärksamhet från det offentligas huvuduppgift: att erbjuda en god vård, ett bra utbildningssystem, ett väl fungerande försvar, ett säkert rättssystem och en generell politik för att främja tillväxt och sysselsättning.

Riksrevisionens kritik av regeringens ägarstyrning

Riksrevisionen har i flera uppmärksammade granskningsrapporter under året kritiserat det statliga ägandet och regeringens ägarstyrning av de statliga bolagen. Granskningen av styrningen av Vattenfall visade att regeringen tvärtemot sina miljöpolitiska mål inte använder Vattenfall aktivt i omställningen till ett ekologisk uthålligt energiförsörjningssystem. Regeringen har vid återkommande tillfällen godkänt att bolaget investerar i smutsig kolkraft. På uppmaning av riksdagen skärpte regeringen i maj ägardirektiven för Vattenfall. Men kort därefter lät regeringen Vattenfall investera i dansk kolkraft. Affären visar att de skärpta ägardirektiven bara var ett slag i luften.

I granskningen av regeringens styrning av sex statliga bolag avslöjades ett flertal mycket allvarliga brister i formerna för ägarstyrning. Regeringsformen föreskriver att regeringen skall utse styrelseledamöter i de statliga bolagen. Riksdagens konstitutionsutskott skall nu pröva om regeringens praxis att näringsministern ensam beslutar om styrelsenomineringar är i överensstämmelse med grundlagen. Tjänstemän på Näringsdepartementet med uppdrag att förvalta statliga bolag har fått styrelseuppdrag i samma bolag. Att näringsministern regelmässigt placerar bolagsförvaltare på dubbla stolar är oacceptabelt. Utnämningarna används uppenbart som ett belönings- eller ersättningssystem för tjänstemännen på Näringsdepartementet. Opartiskheten kan i dessa fall kraftigt ifrågasättas.

Riksrevisionens granskningar visar att regeringen, tvärtemot vad den uttrycker, inte har ambitionen att styra statens bolag mot andra mål än de företagsekonomiska. Bristerna i regeringens ägarstyrning är också så allvarliga och elementära att staten som ägare kan anses ha förverkat sitt förtroende.

Sälj statens bolag

Vi liberaler vill att fler människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera. De flesta av de statliga företagen bör säljas, och försäljningsintäkterna bör användas för att minska statsskulden. Det har tidigare anförts som skäl mot en försäljning av statliga företag att kapitalmarknaden inte kan absorbera ett sådant utbud av tillgångar. Med dagens globaliserade kapitalmarknad är detta inte längre ett argument.

Försäljningen bör ske successivt. Dagens konjunkturläge gör det svårt att göra en exakt prioritering av vilka företag som bör säljas först. Folkpartiet har tidigare pekat ut följande företag som lämpliga att komma ifråga för försäljning: hela det statliga innehavet i Telia, innehavet i Nordea AB (Nordbanken), Civitas Holding AB (bl.a. Vasakronan), V&S Vin & Sprit AB, Assi Domän AB, SBAB, Vattenfall, LKAB, SAS Gruppen, SJ AB, Apoteket AB, Luftfartsverket och Teracom AB.

Stockholm den 15 juni 2005
Eva Flyborg (fp)
Nyamko Sabuni (fp)	Yvonne Ångström (fp)