Medverkansansvar i brottmål

Motion 1992/93:Ju637 av Knut Wachtmeister (m)

För två år sedan väckte det så kallade Lindomefallet stor
uppmärksamhet. Under ett inbrott mördade två yngre män
brutalt en åldring. Båda blev frikända för mordet då de
skyllde på varandra och det inte kunde bevisas vem som
hållit i mordvapnet.

Allmänheten upprördes med rätta och kraven på ändrad
lagstiftning aktualiserades från flera håll. Behovet av
snabba åtgärder har ytterligare understrukits av ett nytt
upprörande fall då fyra män brutalt sparkade ihjäl en
person. Inte heller här gick det att bevisa vem av de fyra
som utdelat den dödande sparken och ingen av dem
straffades ens för misshandel.

När Lindomefallet togs upp i riksdagen våren 1991
föreslogs att man undersökte möjligheterna att skärpa
kraven på medhjälp samt ökad skyldighet för den enskilde
att ingripa för att förhindra brott. Dåvarande
justitieministern svarade över huvud taget inte på den sista
frågan trots att den upprepades och att det påpekades att en
värd som bjuder sin gäst på alkohol och sedan inte försöker
hindra honom från att exempelvis köra bil, kan ådömas
straff.

Det är nu mycket glädjande att den utredning som vår
nuvarande justitieminister tillsatte avser att föreslå att
vittne till ett brott skall ha ökad skyldighet att försöka
förhindra brottet. Självfallet skall kravet att ingripa inte
gälla om det kan medföra allt för stor risk för den som
ingriper.

Inte minst ur allmänpreventiv synpunkt är det angeläget
att tillvarata alla möjligheter som försvårar ett upprepande
av de två relaterade mordfallen, och ett steg i den riktningen
är enligt min uppfattning ett tillkännagivande till regeringen
härom.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyldighet att ingripa mot brott.

Stockholm den 25 januari 1993

Knut Wachtmeister (m)