Minoritetspolitik

Motion 2003/04:K417 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkten för minoritetspolitiken.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omnämnande av de nationella minoriteterna och minoritetsspråken i regeringsformen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd åt organisationer för nationella minoriteter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om grundskolans och gymnasieskolans undervisning i minoritetsfrågor.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om undervisning i och på minoritetsspråk.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreomsorg på minoritetsspråk.2

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omedelbar svensk ratificering av ILO:s konvention 169.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvidgning av förvaltningsområdet för samiska.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvidgning av förvaltningsområdet för finska.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om erkännande av sverigefinländare, inklusive personer med svenska som modersmål, som nationell minoritet.

Bakgrund

Till de mest grundläggande rättigheterna hör den att självständigt avgöra sin etniska och språkliga tillhörighet. Öppenhet, tolerans och ömsesidighet är principer som lägger grunden för ett i djupare mening mångkulturellt samhälle där den enskilda människans situation är lika viktig oavsett om hon, i ett visst avseende, tillhör befolkningens majoritet eller minoritet.

Utan sina nationella minoriteter och minoritetsspråk skulle Sverige vara ett utarmat land. Myten att Sverige var ett etniskt och kulturellt homogent land fram till efterkrigstidens invandring måste kastas på sophögen en gång för alla. Fram till våra dagar har statsmakterna ibland också direkt motarbetat de nationella minoriteternas och minoritetsspråkens överlevnad.

Sverige ratificerade år 2000 Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär ett erkännande av Sveriges nationella minoriteter och deras språk och att minoritetsspråken ges stöd för att hållas levande. Den svenska minoritetspolitiken är dock ett nytt politikområde som fortfarande håller på att utvecklas.

Liberal politik utgår från individens rätt att själv forma sitt liv. Det måste ytterst vara den enskilda människan – inte staten, traditionen eller utomstående bedömare – som avgör i vilken mån man känner tillhörighet till en nationell minoritet eller en språklig gemenskap. Utgångspunkten för minoritetspolitiken måste därför vara att stärka individers möjligheter att utifrån sina egna önskemål kunna hävda och utveckla sin kultur eller sitt språk, inte att göra kollektiva gruppindelningar överordnade individens självvalda identifikation. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Omnämnande av de nationella minoriteterna och minoritetsspråken i regeringsformen

Redan i samband med riksdagens minoritetspolitiska beslut under riksmötet 1999/2000 föreslog folkpartiet liberalerna att de nationella minoriteterna och minoritetsspråken bör namnges i regeringsformen. Med tanke på det långvariga osynliggörandet av minoriteterna och minoritetsspråken skulle detta vara en mycket betydelsefull markering, eftersom man därigenom skulle tydliggöra Sveriges mångkulturella karaktär.

Denna reform har hittills tillbakavisats med hänvisning till det grundlagsskydd som redan finns i regeringsformen, dels i 1 kap. 2 § där det föreskrivs att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas, dels i 2 kap. 20 § andra stycket som föreskriver att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. Eftersom etniska minoriteter och nationella minoriteter inte är begrepp som sammanfaller anser folkpartiet att det är en nackdel att de nationella minoriteterna inte omnämns. En översyn av regeringsformen bör göras i syfte att tydliggöra Sveriges minoritetspolitiska åtaganden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stöd åt nationella minoritetsorganisationer

Organisationer som företräder nationella minoriteter har totalt under år 2002 tilldelats 1,5 miljoner kronor för att stärka möjligheterna till inflytande i de frågor som berör minoriteterna. Bidragsgivningen har dock inte skett inom ramen för ett enhetligt och sammanhållet regelverk med minoritetspolitisk prägel. En arbetsgrupp har nyligen gjort en samlad översyn av minoritetsorganisationernas möjligheter till stöd (Ds 2003:10). Det är angeläget att ett sammanhållet bidragssystem för minoritetsorganisationer kommer till stånd inom en nära framtid. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Undervisningen om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Kunskapen om nationella minoriteter och minoritetsspråk är bristfällig hos många som identifierar sig med majoritetsbefolkningen. För att öka kunskapen om de nationella minoriteternas situation och motverka fördomar har skolan en viktig roll att fylla. Vissa ansatser har gjorts för att uppmärksamma minoritetsfrågorna. Exempelvis berörs ämnet i grundskolans kursplaner i svenska och samhällskunskap, men bland minoritetsspråken nämns endast samiskan och vilka som är de nationella minoriteterna nämns över huvud taget inte. En översyn bör göras av hur frågor kring minoriteter och minoritetsspråk uppmärksammas i grundskolan och gymnasieskolan, med syftet att bidra till kunskapsförmedling och metodutveckling. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det är dessutom viktigt att förbättra undervisningen i och på minoritetsspråken. Arbetet med utveckling av läromedel och utarbetande av ordbaser och lexikon bör utvecklas och stödet till språkvårdsorganen för minoritetsspråken förstärkas. Särskilda insatser bör också göras för utbildning av lärare i minoritetsspråken som ämne. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Äldreomsorg på minoritetsspråk

Det är inte ovanligt att äldre tappar kunskaperna i inlärda språk men behåller kunskaperna i sitt modersmål. Det är därför viktigt att äldre med minoritetsspråk som modersmål ges större möjlighet till äldreomsorg på sitt eget språk. Socialstyrelsen redovisade i juni 2001 ett uppdrag att redovisa hur olika kommuner organiserat och genomfört äldreomsorg för finsktalande. Rapporten visar att det inte behöver medföra större kostnader att erbjuda en anpassad äldreomsorg. Den gemensamma finsk-svenska arbetsgruppen i minoritetsfrågor har också uppmärksammat behovet av äldreomsorg på finska och påtalat att resultatet av Socialstyrelsens kartläggning bör spridas till kommunerna.

Fortfarande, efter två och ett halvt år, har regeringskansliet inte avslutat sina överväganden om vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av Socialstyrelsens rapport. Under tiden fortsätter antalet äldre minoritetsspråkstalande att växa. Socialstyrelsen och andra nationella myndigheter har en viktig roll att fylla för att öka kunskapen om behovet av äldreomsorg på minoritetsspråk och inspirera till metodutveckling i kommunerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

ILO-konvention 169

FN-organet ILO bevakar ursprungsbefolkningarnas arbets- och levnadsvillkor. ILO-konvention nr 169 innehåller bestämmelser som skall säkra ursprungsbefolkningarnas rätt till mark som de innehaft eller använt under lång tid. Konventionen trädde i kraft 1991 och har undertecknats av bland annat Norge och Danmark, men inte Sverige.

När frågan om en svensk anslutning till ILO-konvention 169 behandlades av en enskild utredare (bet. SOU 1999:25) gjordes bedömningen att Sverige kan ansluta sig till ILO:s konvention nr 169, men att detta inte bör ske förrän ett antal åtgärder som rör samernas rätt till mark blivit genomförda. Den mark som samerna har rättighet måste först identifieras och en gränsdragningskommission tillsättas; vidare måste omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar klarläggas. När dessa frågor klarats ut måste dessutom andra åtgärder vidtas. En gränsdragningskommission tillsattes 2002 med uppgift att utreda omfattningen av den mark där renskötselrätten föreligger. Gränsdragningskommissionen skall redovisa sitt arbete till regeringen senast den 31 december 2004. Vidare har bland annat bidrag till 30 projekt för att sprida information om samerna beviljats och Sametinget har fått i uppdrag att utveckla och etablera ett permanent informationscentrum för samefrågor.

Vi menar att de steg som nu tagits är tillfyllest för att Sverige nu skall kunna ansluta sig till ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolks rättigheter. Det finns inte någon anledning att invänta pågående och eventuellt tillkommande utredningar med den tid det tar att därefter upprätta ett lagförslag efter remissbehandling. Tidsperspektivet med en sådan ordning är åtta till tio år innan en svensk anslutning kan komma i fråga, dvs. tjugo år efter det att konventionen trädde i kraft.

Det är genant att Sverige inte ansluter sig till en konvention som har stor betydelse för det egna landets ursprungsfolk, samerna. Det går inte att avvakta att Sverige uppfyller varje liten del av konventionen. Det bör räcka med den viljeinriktning som Sverige visat när det gäller att lösa återstående frågor. ILO-konventionen nr 169 bör genast ratificeras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förvaltningsområdet för samiska

Lagarna (1999:1175 och 1999:1176) om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ger enskilda rätt att använda dessa språk i offentliga sammanhang. Rätten avser de områden där språken använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig omfattning. För samiska omfattas Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner, men däremot ingen kommun inom det sydsamiska området.

Sydsamiskan – den samiska språkvarietet som i Sverige har sin ungefärliga utsträckning i Västerbotten, Jämtland och Härjedalen – talas nu av ungefär femhundra personer och befinner sig alltså i ett mycket utsatt läge. Risken att språket helt skall dö ut är påtaglig. Utöver de insatser som bör göras för att underlätta språkundervisning och kulturaktiviteter på sydsamiska bör det allmänna också öka språkets användningsmöjligheter i av samhällslivet genom att införa rätten att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter också i delar av det sydsamiska området.

Minoritetsspråkskommittén framhöll i sitt betänkande (SOU 1997:192, s. 119) att förvaltningsområdet på sikt kunde tänkas utvidgas till ett större geografiskt område, men först under förutsättning att det visar sig att kunskaperna i samiska växer i dessa områden. Resonemanget innebar med andra ord att ett språk som tappar mark först måste öka i utbredning innan det ges en förstärkt ställning. Ett sådant resonemang är inte försvarbart.

Regeringen har gett länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att inom ramen för befintliga resurser förutsättningslöst utreda konsekvenserna av en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska till några kommuner i det sydsamiska området. Uppdraget har redovisats i en rapport till regeringen som nu bereds i Regeringskansliet. Med tanke på sydsamiskans hotade ställning anser vi att regeringen snarast bör lägga fram erforderliga lagförslag om en utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till några kommuner i det sydsamiska området. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förvaltningsområdet för finska

För finska och meänkieli har lagen om rätt att använda språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar tillämpning i Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Denna avgränsning stämmer i stora drag med det traditionella utbredningsområdet för meänkieli, medan det finska språket har ett starkt fäste också i andra delar av landet.

Utan att bortse från den finskspråkiga kulturen i skogslänens finnbygder bör här särskilt nämnas den månghundraåriga kontinuerliga närvaron av en finskspråkig befolkning och en finskspråkig kultur i Stockholm.

Redan i samband med att förvaltningsområdet inrättades pekade många instanser på det problematiska i att området var så snävt avgränsat att det absoluta flertalet sverigefinnar skulle lämnas utanför. Frågan har också behandlats av den gemensamma finsk-svenska arbetsgruppen för minoritets- och minoritetsspråkfrågor, som i november 2002 funnit att det finns skäl att överväga förutsättningarna för och konsekvenserna av att utvidga lagstiftningen om rätt att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar till vissa områden utanför det nuvarande förvaltningsområdet, t.ex. Mälardalen.

I vare sig förra årets eller årets budgetproposition gör regeringen något klart ställningstagande i denna fråga. Denna tystnad är beklaglig. Vi anser att regeringen, efter samråd med berörda kommuner och länsstyrelser, bör lägga fram erforderliga lagförslag om en utvidgning av det finskspråkiga förvaltningsområdet till Stockholms- eller Mälardalsregionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Erkännande av sverigefinländare som nationell minoritet

När Sverige ratificerade Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter framhölls att ratifikationen vad avsåg sverigefinnar uttryckligen uteslöt personer som har svenska som modersmål. Detta kan emellertid sägas stå i konflikt med de kriterier som Europarådet tillämpat för definitionen av en nationell minoritet.

De fyra kriterier som ställs upp för att en minoritetsgrupp skall kunna betraktas som en nationell minoritet är att gruppen har en uttalad samhörighet och till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning; att den har en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart; att den har historiska eller långvariga band med Sverige, samt att det skall finnas en självidentifikation där den enskilda individen såväl som gruppen skall ha en vilja och en strävan att behålla sin identitet.

Regeringens främsta motpart i frågor som rör minoritetsfrågor och minoritetskonventioner ur ett sverigefinländskt perspektiv är Sverigefinländarnas delegation, en samlingsorganisation för sverigefinska och finlandssvenska organisationer och institutioner i Sverige. Sverigefinländarnas delegation har, liksom Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige (FRIS), tagit ställning för att den nationella minoritetsstatusen bör breddas från att avse sverigefinnar till att avse alla sverigefinländare oavsett modersmål. Finskspråkiga och svenskspråkiga har således själva funnit samhörighet under beteckningen sverigefinländare. Kriterierna om samhörighet och självidentifikation pekar alltså entydigt mot att det är sverigefinländare som utgör den nationella minoriteten, oavsett om individernas modersmål är finska eller svenska. För att statsmakterna ska välja en annan kategorisering än den som används av den berörda minoriteten själv krävs mycket tunga skäl. Några sådana skäl har inte redovisats.

När denna fråga behandlades av konstitutionsutskottet under förra riksmötet (bet. 2002/03:KU26) hänvisades till de överväganden som gjordes i samband med utskottets behandling av regeringens minoritetspolitiska proposition 1999 (prop. 1998/99:143, bet. 1999/2000:KU6). Utskottet framhöll då att den minoritet i Sverige som har anknytning till Finland innefattar en grupp med finska som modersmål och en grupp med svenska som modersmål. När uttrycket sverigefinnar brukades i propositionen åsyftades såvitt framgick personer som har finska som modersmål. Den finländska grupp som har svenska som modersmål åsyftades med andra ord inte. Mot bakgrund av de ändamål som minoritetsspråkskonventionen skall tjäna var detta enligt utskottet följdriktigt. Enligt den bedömning som framgick av regeringens proposition tillhör den i första hand svensktalande gruppen inte heller dem som bör anses omfattade av åtagandena enligt ramkonventionen.

En sådan argumentation blandar dock samman minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen om nationella minoriteter. Det är enbart Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter som kan vara tillämplig på sverigefinländare oavsett modersmål. Eftersom den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk uttryckligen inte är tillämpbar på varianter av ett lands huvudspråk är inte finlandssvenskars modersmål relevant att uppmärksamma i Sveriges minoritetspolitik. Att en viss befolkningsgrupps modersmål inte faller inom ramen för minoritetsspråkskonventionen har dock ingen relevans för prövningen av om samma befolkningsgrupps situation faller inom ramen för ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Det kan exempelvis konstateras att Sverige har erkänt judar som nationell minoritet och jiddisch som minoritetsspråk, och att statusen som nationell minoritet omfattar alla judar oavsett om de har jiddisch som modersmål eller ej. Frågan om sverigefinländare oavsett modersmål ska få status som nationell minoritet måste alltså prövas självständigt från frågan om vilka språk som ska få status som minoritetsspråk.

Regeringen bör därför få i uppdrag att inleda ett utredningsarbete i syfte att låta sverigefinländare oavsett modersmål få status som nationell minoritet i Sverige, och således återkomma till riksdagen med förslag om vidgade ratifikationsinstrument för Europarådets ramkonvention till skydd för nationella minoriteter. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 7 oktober 2003
Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)
Martin Andreasson (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Tina Acketoft (fp)