Minoritetspolitik

Motion 2003/04:Sk284 av Ana Maria Narti (fp)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Otydlighet och ständiga fördröjningar 3

Den etniska gruppidentiteten 3

Att verka för etnisk försoning 4

En felaktig befolkningsstatistik 5

Rätten till frivillig självidentifiering 6

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ratificering av ILO-konventionen nummer 169.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av etnisk försoning i Sverige och om möten och debatter som skulle underlätta denna process.2

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en felaktig befolkningsstatistik.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om invånarnas rätt till frivillig självidentifiering.

1Yrkande 1 hänvisat till KU.

2Yrkande 2 hänvisat till KrU.

Otydlighet och ständiga fördröjningar

Den svenska minoritetspolitiken kännetecknas av stor otydlighet och ständiga fördröjningar. ILO-konventionen nummer 169 är fortfarande inte ratificerad och regeringen fortsätter att på alla sätt undvika eller förhindra diskussionen om denna viktiga konvention. Tveksamhet visade också den svenska staten inför det självklara erkännandet av de egna nationella minoriteternas rättigheter. Nu när dessa rättigheter är erkända finns det fortfarande många av minoritetspolitikens frågor som inte har fått svar, framför allt när det gäller en någorlunda acceptabel finansiering av minoriteternas kultur och när det gäller deras rätt att själva definiera sin identitet och utveckla arbetet med sitt språk och sina särskilda behov.

Orsakerna till detta, framför allt karakteristiskt för socialdemokratiska regeringar, kan diskuteras. En förklaring kan ligga i folkhemsideologins förtjusning i enhetliga system exakt tillämpade på alla grupper och alla individer. En annan kan vara en typisk socialdemokratisk ovilja och kanske rädsla inför alla frågor om klart definierad etnicitet.

En tredje förklaring till denna minoritetspolitik har med en principiell oförmåga att klart erkänna de olika etniska gruppernas kollektiva rättigheter, just som grupprättigheter, att göra. Man brukar bemöta alla krav med svaret: Sverige respekterar individens mänskliga rättigheter, grupprättigheter behöver knappast diskuteras.

Just den tredje förklaringen till denna passiva politik kan skapa förvåning, ty det finns grupper vars grupprättigheter klart och tydligt definieras och försvaras i det svenska samhället, men detta gäller enbart grupper med en klar social eller politisk identitet. De svenska fackföreningarna är bland de mäktigaste i världen. Politiska partier är också helt accepterade som grupp med egna rättigheter och skyldigheter. Svenska humanitära organisationer med en lång historia bakom sig har också en klar och ganska inflytelserik position i samhället. Yrkessammanslutningar betraktas med respekt. Det är alltså åter etniciteten som inte accepteras som grund för erkända grupprättigheter.

I detta sammanhang är den svenska statens ställningstagande inte särskilt originell. De flesta nationalstater med lång historia av centralisering visar samma oförmåga att acceptera etniska minoriteters grupprättigheter. Frankrike hör till de mest envisa motståndarna till införande av sådana grupprättigheter.

Den etniska gruppidentiteten

Att inte erkänna en minoritets identitet betyder att djupt såra minoritetens medlemmar – både som individer och som grupp. Allvarliga konflikter runt om i världen har sina rötter i just denna vägran. Det exempel som kanske är mest känt i Sverige är kurdernas tragedi. En minoritet för alltid fram egna önskningar för att överhuvudtaget kunna överleva som minoritet: rätten att fritt använda och utveckla sitt språk och sin kultur, att utöva sin religion, att bevara egna traditioner och verka för sunda relationer med andra befolkningsgrupper i omgivningen. Skolan och kyrkan är de pelare på vilka den etniska identiteten stöder sig, men också utvecklingen av egna medier och av viktiga institutioner är avgörande för gruppens nutid och framtid.

I den svenska politiken förekommer ofta en märklig paradox när det gäller minoriteter. Den svenska staten visar stor förståelse för förtryckta minoriteter i världen och engagerar sig på deras sida i internationell politik, men lyckas inte se behoven hos de egna minoriteterna i landet! På 70- och 80-talen var man alltid redo att t ex försvara den ungerska minoritetens rätt till eget utbildningssystem i Transsylvanien men hade ytterst svårt att överhuvudtaget starta en diskussion om de egna minoriteternas, i första hand finländarnas och samernas, krav på egna skolor i Sverige!

Förr eller senare kommer det svenska folkhemmet att överge sina gamla och ganska destruktiva illusioner om total enhetlighet och konformitet för alla grupper och alla områden i landet. Om inte annat kommer internationella konventioner om minoriteters grupprättigheter att tvinga fram en förändring. Ju tidigare denna process sätts i gång, desto bättre är förutsättningarna för att en levande demokratisk samhällsordning skapas inom landet. Denna process bör startas redan nu och ett välgörande första beslut vore att ratificera den välkända ILO-konventionen nr 169. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Att verka för etnisk försoning

Den demokratiska utvecklingen i stater som har erfarenhet av intensiva etniska konflikter i det förflutna eller i nutiden visar samma mönster. Det är inte genom att låtsas att konflikterna aldrig har existerat som en avdramatiserad och skapande relation grundas. Det som behövs är en ibland smärtsam men lugn försoning som ser alla missförhållanden och orättvisor i ögonen. Detta kan ske som i Sydafrika med hjälp av en sanningskommission eller genom långsamma juridiska undersökningar kring de övergrepp som har ägt rum. Det viktigaste är att sanningen kommer fram och att representanter för dem som bär orättvisornas minnen och som representerar förtryckarna möts och tillsammans bearbetar konflikternas svåra berättelse.

En bearbetning av dolda och öppna etniska konflikter borde äga rum också i Sverige. Finländare, samer, tornedalssvenskar, zigenare och judar har mycket att berätta för den svenska befolkningen, både om det deras föräldrar och far- och morföräldrar tidigare upplevt och det de själva får erfara. För att ett sådant försoningsarbete ska komma i gång behöver vi en gång för alla lämna den traditionella modellen för viktiga svenska debatter. Det ska inte vara majoritetsbefolkningens starka myndigheter och organisationer, politiska partier, fackföreningar, d.v.s. institutioner byggda på majoritetsbefolkningens villkor, som ska beskriva minoriteternas problem och föreslå lösningar. Det behövs att minoriteterna själva får beskriva sin bild över sig själva och sina relationer med majoriteten medan den svenska majoritetens starka grupprepresentanter ska lyssna och försöka ta till sig ”de andras” berättelse. Forum för levande historia kunde vara en lämplig anordnare av sådana möten. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

En felaktig befolkningsstatistik

Den svenska befolkningsstatistiken vägrar att registrera etnisk identitet. I stället får vi år efter år mycket noggranna redovisningar om var olika grupper föddes. Första följden av denna statistisk-ideologiska manöver är en stor förvirring. Ingen vet exakt hur många Sverigefinländarna är, fast det gäller landet största minoritet. Ingen kan beräkna hur stora satsningar på finska språket som ska göras, eftersom man inte känner till det egentliga antalet människor som upplever sig som finländare. Inte heller vet man om de vill att de själva och deras barn ska kunna utveckla sin kultur och sina språkliga traditioner och färdigheter.

Ännu större svårigheter möter diskussionerna om grupper med rötter i förföljda minoriteter från andra länder. Vill man veta hur många albaner från Kosovo som bor i Stockholmstrakten, för att t ex starta undervisning för barn som vill behålla kontakten med modersmålet, får man siffror som talar om utomlandsfödda från före detta Jugoslavien. Vill man planera förbättringar tillsammans med Sveriges kurder stöter man på frånvaro av exakt kunskap. Kurderna kan lika väl vara födda i Turkiet, Irak, Iran eller någon f d sovjetisk asiatisk republik. Hela och betydande grupper av människor som en gång i tiden plågats på grund av sin etniska identitet försvinner elegant ur den svenska befolkningsstatistiken!

Lika stora hinder reser denna förvirrade statisk för ansträngningarna att bekämpa arbetslöshet i invandrarbefolkningen. Går man till en arbetsförmedling med ett förslag som bygger på konkret kunskap om en etnisk grupps språk och kultur, får man alltid svaret: ”Vi kan inte söka lämpliga deltagare till denna verksamhet, vi vet bara vilka arbetssökande som är svenska medborgare och vilka som fortfarande är medborgare i ett annat land.” Också den stora massan av naturaliserade invandrare, före detta flyktingar som redan har fått svenskt medborgarskap, försvinner i en grå identitetslöshet i arbetsförmedlingens register.

Den etablerade statistiken leder till direkt felaktiga beräkningar. Stora grupper tappas helt bort. Dessutom kan individers identitet kränkas av sådan kategoriseringar. Finländska barn födda i Tyskland är antagligen fortfarande finländare, rumänska ungdomar födda i Jugoslavien eller Frankrike har få anledningar att identifiera sig som serber, kroater, bosnier eller makedonier men de kanske vill betrakta sig själva som fransmän.

Rätten till frivillig självidentifiering

I en motion från 2002/03 hemställde jag att den officiella statistiken skulle ge invånarna rätt till frivillig självidentifiering. Det svar motionen fick från skatteutskottet kunde i bästa fall tolkas som resultat av ett djupt missförstånd. Det påpekades att ett sådant register inte behövs. Jag hade däremot talat om behovet av frivilliga uppgifter som invånarna själva bör ha rätt att registrera i den vanliga statistiken.

Frivillig självidentifiering är den enda acceptabla lösningen på ett av de etniska minoriteternas problem, nämligen behovet av att själva kunna hävda sina rättigheter med god kunskap om den egna gruppens omfattning och spridning i landet. Individen själv, inte någon myndighet, bestämmer hur hennes bild ska speglas i landets dokument. Både individen och gruppen behöver ha tillgång till en sann bild av sig själv. Jag finner det nödvändigt att återupprepa hemställan.

Stockholm den 30 september 2003

Ana Maria Narti (fp)