Missbruksvården

Motion 2000/01:So449 av Thomas Julin m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en kommitté med uppdrag att undersöka hur och om den tunga
missbruksvården tillgodoses.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om missbruksvård i kriminalvården.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vårdkostnaderna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det bör tillsättas en ombudsman med ansvar att hjälpa
missbrukare och deras familjer.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om rätten att kunna överklaga beslut om missbruksvård.
6.
1 Yrkande 2 hänvisat till JuU.

Inledning

Vi ser med stor oro på den nedmontering av missbruksvården som skett
under de senaste åren. Vi har också reagerat mycket starkt över den
förändrade syn som finns på människor med svårt missbruk, där det
förekommer uttryck som "det är ingen idé att kosta på en missbrukare
behandling, de återvänder ändå bara i sitt missbruk, det finns viktigare
saker att lägga pengarna på". Hur mycket kommunernas dåliga ekonomi
och det faktum att staten skjutit över en större del av missbruksvårdens
kostnader på kommunerna betytt i det här sammanhanget är svårt att säga.
Vi är dock övertygade om att det haft betydelse, och vi är också
övertygade om att det kraftigt minskade antalet platser på LVM-hemmen,
trots att det finns ett stort behov, påverkat möjligheterna att få vård. Idag
finns det bara drygt 300 platser kvar för de missbrukare som behöver
tvångsvård.

Kommitté

Med tanke på att det finns ett stort antal missbrukare, ca 20 000
narkomaner i hela landet, och ingenting som talar för att missbruket är på
väg att minska, är vi av den uppfattningen att det finns ett stort behov av
att avgifta och motivera missbrukare till fortsatt vård i öppna vårdformer,
men det ekonomiska läget i kommunerna kombinerat med höga avgifter
gör att kommunerna märkbart höjt ribban när det gäller att begära vård
enligt lagen om vård av missbrukare. Enligt lagen är kriterierna för vård
till följd av missbruk, att missbrukaren

- utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,

- löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller

- kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Uppgifter som vi får tyder på att lagen idag tolkas så strikt att
missbrukaren i det närmaste skall vara döende för att få vård enligt LVM.
Det finns därför ett behov av en parlamentarisk kommitté som studerar
missbruksvården och hur samhället klarar av att leva upp till det
lagstiftningen föreskriver. Vi föreslår att en sådan kommitté tillsätts och
får i uppdrag att göra en omfattande undersökning av hur och om den
tunga missbruksvården tillgodoses.

Missbruksvård i kriminalvården

I kampen för ett drogfritt samhälle spelar missbruksvården en viktig roll.
Den måste därför bedrivas på ett bättre sätt än vad som idag sker runt om
i landet. Det är inte acceptabelt att en mamma som vädjar om hjälp får
höra att hon får lära sig att leva med att sonen som är 21 år missbrukar.
Det är inte acceptabelt att anhöriga skall behöva se sina barn gå under i ett
tungt narkotikamissbruk, bara för att samhället inte är lyhört för den
vädjan som kommer från föräldrar till myndiga barn. Det är inte ovanligt
att anhöriga får kämpa i åratal för att få vård till sina vuxna barn och att
inget händer förrän de nått den absoluta botten eller begår ett brott där
polisen griper in.

En stor del av dem som begått brott och hamnat i våra fängelser är
missbrukare. När det gått så långt måste det vara en självklarhet att
kriminalvården under fängelsevistelsen garanterar och ger en kvalificerad
missbruksvård till de missbrukande internerna. Kriminalvården/staten måste
sedan vid ett frigivande ansvara för att en påbörjad missbruksvård fullföljs.

Vårdkostnaderna

Missbruksvården är dyr, men det är dyrare för samhället att inte ge vård.
Ekonomiskt svaga kommuner/ kommundelar har inte möjlighet att klara
av en bra och nödvändig missbruksvård. Deras möjligheter till detta har
också märkbart försämrats genom de senaste årens besparingar på
kommunsektorn och genom att staten skjutit över en större del av
vårdkostnaderna på kommunerna. Det är också olyckligt att kommunerna
både har det ekonomiska ansvaret och utredningsansvaret. Det finns en
stor risk för att en utredning påverkas av en utredande enhets ekonomiska
möjligheter. Vi föreslår därför att man skiljer på det ekonomiska ansvaret
och ansvaret för utredning av vårdbehovet. När det gäller kostnaden för
LVM-vården bör staten åter ta ett större ekonomiskt ansvar.

Ombudsman

Missbrukarna är en av de svagaste grupperna i samhället. Många anser att
de har sig själva att skylla, att det inte är någon idé att kosta på dem vård,
att det är lika bra att de knarkar eller super ihjäl sig. Det är heller inte
många som lyssnar på vad en missbrukare har att säga. Även
missbrukares anhöriga har uttalat svårigheten att bli hörda. Det finns
anledning att föreslå att det tillsätts en ombudsman med ansvar att hjälpa
missbrukare och deras familjer.

Rätt att överklaga

Den som vill komma ifrån sitt drogberoende och som önskar plats på ett
behandlingshem har idag inte möjlighet att genom förvaltningsbesvär
överklaga ett beslut om att vården skall ske inom öppenvården eller på ett
annat behandlingshem än det missbrukaren själv önskar. För att stärka
den enskilde missbrukarens motivation att komma ifrån missbruket och
för att nå resultat i behandlingen är det viktigt att hans eller hennes val av
behandling väger tungt. Ett beslut av en socialnämnd om en behandlings-
insats måste därför kunna överklagas. Vi föreslår en ändring i
socialtjänstlagen som ger möjlighet att överklaga beslut om
missbruksvård.

Stockholm den 4 oktober 2000

Thomas Julin (mp)

Gunnar Goude (mp)

Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Kia Andreasson (mp)

Barbro Feltzing (mp)

Marianne Samuelsson (mp)