Motioner i Andra Kammaren, N:o 156

Motion 1897:156 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.

1

N:o 156,

Af herr J. Xydalil, om skrifvelse till Kongl. Maj it med begäran
om ändrade föreskrifter rörande befordran till major på
stat inom svenska armén.

Vid 1891 års riksdag gjorde jag — se Andra Kammarens motioner
för nämnda riksdag, n:o 175 — framställning om ändring af gällande föreskrifter
för befordringarna inom svenska armén, i syfte att tillfyllestgörande
kompetensprof måtte afläggas för nåendet af kompani-, sqvadrons- och
batterichef sgraden samt för befordran till major på stat, prof, som skulle
vara egnade att skapa ett rättvist befordringssystem på grundvalen af förtjenst
och skicklighet.

Efter att hafva redogjort för tjenstgöringsreglementets för armén befordringsföreskrifter
(se Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
vid 1891 års riksdag, n:o IG a), af styrkte det tillfälliga utskott, till
hvilket motionen hänvisats, motionen. Dels vore det, enligt utskottets mening,
svart att anställa dylika kompetensprof, dels borde man hafva en
tillräcklig garanti för ett rättvist befordringsväsende, om det högre armébefälet
fullgjorde sin pligt vid förekommande befordringsförslag.

Da ärendet förekom till behandling i Andra Kammaren (se Andra
Kammarens protokoll den 27 april 1891, n:o 38), visade det sig, att kammaren
hade en annan uppfattning än den, utskottet gjort gällande. Den
återförvisade nemligen ärendet till utskottet med 106 röster mot 48, som
voro för bifall till utskottets hemställan.

Bill. till Bilad. Prot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 45 lläft. (N:o 156).

1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.

Då jag funnit, att den af mig vid 1891 års riksdag gjorda framställning
har att räkna på sympatier från flera håll, och då jag erhållit
uppmaningar att förnya densamma, har jag trott mig böra draga detta vigtiga
ärende åter inför Riksdagens pröfning. För att gifva detsamma en
mindre omfattning och på så sätt underlätta sakens framgång, anser jag
mig dock böra inskränka mig till den förra motionens vigtigaste del eller
befordran till major (regementsofficer på stat).

Det förspörjes en ganska allmän klagan, att man i allmänhet ställer
för ringa fordringar på qvalifikationerna hos de kompani-, sqvadrons- eller
batterichefer, som befordras till majorer på stat. A successionsförslag till
majorsgraden skall af vederbörande regementschef uppföras den inom regementet
till tjensterangen främste af kaptenerna, hvilken regementschefen
anser skicklig och i öfrigt passanda Det är allt, hvad en regementschef
har att hålla sig till. Men det säger sig sjelf t, att då armén har ett fyratiotal
regementschefer, äro naturligen åsigterna om hvem som bör anses
»skicklig och i öfrigt passande» mycket vexlande, hvadan tjenstgöringsreglementets
föreskrift i detta afseende icke innebär någon tillfyllestgörande
garanti för, att endast verkligt kompetenta kaptener ifrågakomma till maj örslef
ordran. Nu skall visserligen arméfördelningschefen till- eller afstyrka
ifrågavarande befordringsförslag. Men oafsedt den omständigheten, att arméfördelningscheferna
kunna hafva mycket olika anspråk i fråga om de personer,
som äro »skickliga och i öfrigt passande» för att vinna majorsbefordran,
när förvissa sig nämnda chefer på ett ingående sätt om de föreslagnes
duglighet? Under regementsmötena gifves icke tid för dem att på
ett grundligt sätt göra sig förtrogna med deras kompetens. Det finnes således
ingen annan utväg än att för ändamålet införa och stadga särskilda
kompetensprof, på ett ändamålsenligt sätt anordnade och omfattande praktiska
ting. Då man t. ex. ansett dylika prof erforderliga inom en så stor
armé som den österrikiska, torde det icke vara ur vägen, att man inom en
liten armé, som kostar mycket, deråt egnar uppmärksamhet.

Kompetensprofven böra emellertid icke ensamma utgöra vilkor för
maj or sbefordran, utan den, som dertill bör ifrågakomma, bör ega sådana
karaktersegenskaper, att han lämpar sig för ett högre befäl, hvarjemte han
bör kunna förete en föregående hedrande militär tjenstemannabana. I sammanhang
härmed må påpekas, enligt hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskott vid 1891 års riksdag anförde, de qvalifikationslistor, som i
vissa land läggas till grund för befordringarna och som af vederbörande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.

myndigheter årligen upprättas öfver underlydande officerare, med angifvande
af deras personliga egenskaper, duglighet och kunskaper m. m.

Då sålunda åtgärder af nu berörd art synas vara egnade att bereda
skickligheten och förtjensten rum vid befordran till major på stat, på samma
gång de helt visst skulle befordra krigsvetenskapliga studier och höja befordringsnivån,
får jag — med fäst afseende på det vigtiga steg, som befordran
från kapten till major verkligen utgör, och med hänvisning till hvad
i ämnet förekom vid 1891 års riksdag — vördsamt härmed hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter
rörande befordran till major på stat inom svenska
armén, att — genom införandet af särskilda kompetensprof,
företrädesvis af praktisk art, och genom utfärdandet
af andra för ändamålet erforderliga bestämmelser — möjligaste
garanti vinnes, att vid sådan_ befordran endast
dertill fullt qvalificerade personer må ifrågakomma.

Stockholm den 5 mars 1897.

Joh. Nydahl.