Motioner i Andra kammaren, Nr 313

Motion 1921:373 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 313.

1

Nr 373.

Av herr JohflllSOll i Stockholm 111. fl., i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition, nr 362, angående ytterligare anslag
för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd.

Genom framläggande av proposition 362 har Kungl. Maj:t äskat
ytterligare medel för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av
nöd. Vid genomläsandet av denna proposition, som tillkommit efter förnyad
framställning från arbetslöshetskommissionen, frapperas man av att
Kungl. Maj:t underkänt de synnerligen starka skäl, som kommissionen
anfört för. sin begäran om ett belopp av 31 millioner kronor på tilläggsstat
för innevarande år samt på extra stat för 19^2 av 5 millioner
kronor.

Sålunda framhåller kommissionen, att de arbetslösas antal vid de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna fortfarande uppgår till omkring
60,000 personer. Arbetslösheten inom till den svenska landsorganisationen
anslutna fackförbund, som den 31 december 1920 utgjorde
15.8 /, uppgick den sista mars i år till 26.4 %. På grund av flera samverkande
orsaker torde man vara berättigad att antaga att dessa siffror
i hög grad äro att betrakta som minimisiffror, och att arbetslöshetens
omfattning är vida större, och så vitt man nu kan bedöma, synes ej
heller inom den närmaste tiden någon ljusning vara att förvänta. Tvärtom
vill det förefalla, som om svårigheterna på arbetsmarknaden börja att
sträcka sig till hittills oberörda delar av landet, som även frambålles i
propositionen, i det att förhållandena inom skogs-, trävara-, pappers- och
cellulosaindustrierna te sig allt mer och mer svårartade, då desamma ej
kunna erhålla någon avsättning för sina produkter.

Kommissionen har i sina överslagsberäkningar utgått ifrån att som
ett medeltal till årets slut cirka 30,000 arbetslösa i en eller annan form

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 4 samt. 148 käft. (Nr 373.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 373.

torde behöva uppbära hjälp från det allmännas sida. Denna siffra, som
endast utgör 50 % av det antal som kommissionen själv betecknar såsom
redan nu varande arbetslösa, framför genast den frågan, huru de övriga
5Ö % skola kunna genomkämpa den tid av svårigheter, som nu av allt
att döma måste genomkämpas. Men denna sida av problemet har i propositionen
icke alls upptagits till granskning. I stället finner man, att
departementschefen ej anser sig kunna ens godkänna det belopp av 36
millioner, som kommissionen begärt, utan anser att det »beräknade anslagsbeloppet
skulle så hårt belasta budgeten, att en nedprutning av detsamma
torde vara oundgänglig». En dylik nedsättning anses vidare kunna ske
utan att antalet statshulpna behöver minskas. De medel, som härvidlag
skola tillgripas för att möjliggöra att cirka 30,000 komma i åtnjutande
av hjhlp, äro helt enkelt nedsättning av såväl hittills utgående nödhjälpslöner
som understödsbelopp. Som motiv härför framföres att den rådande
depressionen medfört att priserna å olika förnödenhetsartiklar, enkannerligen
livsmedel, nedgått avsevärt.

För vår del kunna vi icke ansluta oss till dessa synpunkter. Väl
är det sant att priserna nedgått, men härvidlag måste man taga i betraktande,
att dessa löner och understödsbelopp voro synnerligen låga,
då de fastställdes vid ingången av detta år, och om en liten förbättring
kan ske genom penningevärdets stegring, så är detta synnerligen välbehövligt.
Vi få nämligen erinra därom, att då riksdagen under förra månaden
hade tillfälle att behandla hithörande angelägenheter, ett starkt missnöje
gjorde sig gällande beträffande såväl nödhjälpslöner som understödsbelopp,
även om riksdagens majoritet ej ville beakta därvid framförda
synpunkter. Då emellertid framställda förslag om förbättringar ej vunnö
gehör, finna vi det fullkomligt utsiktslöst att nu framställa förslag om
höjningar, men vilja vi i stället på det kraftigaste vända oss mot de
ifrågasatta försämringarna.

För vårt vidkommande måste vi därför beteckna arbetslöshetskommissionens
begäran om att erhålla anslagsbeloppet som ett förslagsanslag,
utan beteckningen »högst», som synnerligen välbetänkt. De principiella
erinringar, som kunna göräs mot detta krav, ha, som i propositionen
även framhålles, ej ställt sig hindrande i vägen, då det tidigare- gällt dyrtidsanslaget,
och den synnerligen restriktiva politik, som arbetslöshetskommissionen
tillämpar, synes vara en god borgen för att man ingalunda
behöver befara något missbruk av dessa medel. Men skulle riksdagen
godkänna en nedprutning av det begärda anslaget med ej mindre
än 9.5 millioner kronor, eller från 36 till 26,5 millioner, och någon ljusning
å arbetsmarknaden icke inträder, utan kanske ytterligare försäm -

Motioner i Andra kammaren, Nr 373.

3

ringar inställa sig, då kan ett godkännande av propositionen leda till
att en urtima riksdag maste sammankallas i och för prövning av den
situation, som torde uppstå, därest nu föreslagna medel befinnas otillräckliga.

Utom här framförda erinringar förekommer i propositionen olika
uttalanden, vilka äro ägnade att tilldraga sig den allra största uppmärksamhet.
Arbetslöshetskommissionen har sin plikt likmätigt framfört
exempel på varthän det kan leda, därest ej tillräckliga medel ställas till disposition.
Sålunda kunna hela yrkesgrupper bli utsatta för risken att bli
utan understöd, och då det gäller att ta ställning till denna fråga, som
måste anses ytterligt komplicerad, finner kommissionen, att då egentlig
nyproduktion endast synes föreligga som behov inom byggnadsindustrien
och jordbruket, skulle byggnads- och grovarbetare närmast vara de grupper,
som bleve utsatta för att få understödet indraget, därest icke tillräckliga
medel ställas till disposition. Kommissionen framhåller emellertid
själv, att en dylik avgränsning skulle »i praktiken stöta på avsevärda
olägenheter.»

Dessa avsevärda olägenheter synes emellertid departementschefen
ej fästa nämnvärt avseende vid, ty i propositionen begäres helt enkelt, att
därest de anslagna beloppen visa sig otillräckliga även med de nedsättningar
av understöd och löner som ifrågasättas, skulle Kungl. Maj:t
»i första hand böra taga under övervägande att bemyndiga arbetslöshetskommissionen
att avstänga byggnadsarbetarna från statens arbetslöshetshjälp».

Den tankegång, som i propositionen närmare utvecklas, synes vara
denna: Byggnadsarbetarna åtnjuta högre löner, än vad som gäller för
arbetare på andra områden. Om dessa nedsattes, skulle byggnadsverksamheten
återupptagas. En möjlighet till en dylik utveckling kan ligga
däruti, att byggnadsarbetarna under den varma årstiden hänvisas att reda
sig på egen hand.

För vår del måste vi beteckna detta resonemang som fullkomligt
oriktigt samt ledande till alldeles orimliga konsekvenser. För det första
bör staten icke lägga sig uti de löner, som arbetare och arbetsgivare
överenskommit om. För det andra torde det ej vara arbetarnas löner,
utan framför allt de ovissa ekonomiska utsikterna, som avhålla folk från
att bygga, samt de ännu alltjämt höga materialpriserna.

Vi måste därför på det bestämdaste reagera mot den förenkling
av detta problem, som departementschefen gjort sig till tolk för, och vars
syfte synes vara att kunna fa ett bidrag till motiven för en sänkning av
det ifrågasatta anslagsbeloppet. Och även om endast det mindre be -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 373.

loppet skulle av riksdagen godkännas, är det vår livliga förhoppning att
någon grupp ej skall få sitt understöd indraget förrän vederbörande
kunna beredas arbete.

Med stöd av de synpunkter, som ovan anförts, få vi därför hemställa,,

att riksdagen måtte besluta,

1) att för bekämpande av arbetslösheten samt
lindrande av nöd anvisa, dels på tilläggsstat för 1921
ett belopp av 31 millioner kronor, dels ock på extra
stat för år 1922 ett belopp av 5 millioner kronor.

2) att dessa belopp beviljas som förslagsanslag,
utan begränsningen »högst».

3) att någon nedsättning av hittills utgående
nödbjälpslöner eller understödsbelopp ej för närvarande
bör företagas.

4) att alla ofrivilligt arbetslösa likställas och att
någon indragning för vissa yrken av rätten till hjälp
från det allmännas sida icke skall äga rum.

Stockholm den 20 maj 1921.

Edv. Johanson. K. W. Holmström

Stockholm.

A. J. Bärg. Aug. Sävström.

Axel Ljungberg.

Stockholm 1921. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

211662