Motioner i Andra kammaren, Nr Hl.

1

Nr 51.

Av herr VelinGrstrÖlll 111. 11. i anledning av Kungl. Ma j ds proposition,
nr 34, med förslag till lag om ändrad lydelse
i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1362 m. in.

Den till riksdagen avlämnade propositionen om nya kommunallagar
inleder statsministern med några allmänna reflexioner, vari han klarlägger
regeringens program till författningsrevision. Han anför, att de revolutionära
världshändelserna nödvändiggöra en snabbare och grundligare
demokratisering av Sveriges statsliv än den, statsmakterna hittills velat
vara med om. Regeringens förslag till demokratisering av den kommunala
rösträtten vid urtiman liksom dess program för grundlagarnas revidering
vid nästa års riksdag bära ock spår av trycket från den allmänna
demokratiska omdaningen ute i världen.

Men det bör dock sägas ut, att regeringens författa irrgsprogram,
sådant det skisserats av statsministern, icke tillfredsställer kraven på en
fullständig demokrati. Icke ens efter regeringsprogrammets genomförande
når Sverige på långa vägar fram till den demokrati, som den ena
efter den andra av Europas stater kämpat sig till. Ingen reformering
av åldersstrecket vid politisk rösträtt utlovas. Den skammen skall alltså
stå kvar, att åldersgrupperna från 21 till 24 år, vilka dock anses mogna
att offra sina liv för landet, icke tillerkännas politisk medborgarrätt.
Ingen fast position till enkammarproblemet intages. Regeringen är ännu
icke mogen att erkänna riktigheten av Brantings uttalande 1912, att allmän
rösträtt i förening med proportionella val, som trygga minoritetens
rätt, logiskt leder fram till enkammarsystem. Ingenting säges om att
eu fullt demokratisk utveckling nödvändigt kräver republikansk statsförfattning.
I dessa tider, då revolutionens stormar allestädes störta de
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 19 käft. (Nr 51—52.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

fallfärdiga monarkiska byggnaderna till marken, borde dock den republikanska
tanken fått sin givna plats i ett demokratiskt författningsprogram.

Det är påfallande, att världshändelsernas reflexverkan i den mån
man kan spåra dess inflytande på den svenska regeringens ställning till
de brännande tidsproblemen huvudsakligen yttrat sig i förslag till förändringar
i författningen. Den, som lyssnar till den nya tidens världsröster,
skall dock finna, att folkens krav på omedelbara sociala och ekonomiska
reformer, som ta snabba steg på vägen fram mot den socialistiska
demokratin, äro minst lika befallande som de parlamentariska. I förgrunden
skjutas socialdemokratins gamla fordringar i vittgående socialisering
av naturrikedomar och viktigare industrier; de feodala jordahopningarnas
överförande till brukning under tryggad besittningsrätt av jordens
fattiga och obesuttna brukare; omedelbart införande av 8-timmars maximalarbetsdag;
omedelbara initiativ till militärväsendets fullständiga avveckling.
Av en regering, som sätter eu ära i att för Sveriges vidkommande
taga lärdom av de stora händelserna i tiden och gå i spetsen för
ett demokrasiskt genombrott, hade Sveriges breda folklager haft rätt förvänta,
att den i dessa betydelsefulla frågor antingen framlagt förslag till
innevarande urtima riksdag eller, där detta omöjligen kunnat ske, lämnat
bindande garanti för förslags framläggande vid nästa riksdag.

I prop. nr 290 vid 1918 års lagtima riksdag framlade Kungl. Maj:t
förslag om lika kommunal rösträtt. I motion nr 898 föreslog den socialdemokratiska
vänstergruppen åtskilliga förändringar i Kungl. Maj:ts
förslag, och förebragte därför följande motivering:

»Regeringen har framlagt årets »stora» riksdagsproposition, det lagförslag,
för vars skull den förnämligast tillkommit, förslaget om reglering
av den kommunala rösträtten och därmed om nyomläggning av första
kammarens grundval. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om förslaget
verkligen kan kallas stort. Det omfattar, såsom ju redan tidigare förebådats,
endast lika rösträtt för de redan nu röstägande.

Allmän kommunal rösträtt.

Detta förslag innebär först och främst ett stort avsteg från det
reformkrav, som regeringens socialdemokratiska medlemmar flera gånger
förut gjort till sitt. Efter att redan år 1907 principiellt ha uttalat sig

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

3

för allmän och lika kommunal rösträtt, väckte den socialdemokratiska
riksdagsgruppen under ej mindre än sex riksdagar (1908, 1911, 1912,
1914 11, 1916, 1917) ett uttryckligt förslag i denna riktning. Samma
krav 1 ramlmrs år 1908 av den dä ännu till det liberala partiet anslutne
hr Lindhagen jämte 7 andra radikaler. Men även för det liberala partiet
såsom sådant innebär regeringsförslaget ett baksteg. Redan år 1908
väckte nämligen liberala samlingspartiet genom sitt förtroenderåd med
hr Karl Staaff i spetsen motion om kommunal rösträtt åt kvinna, vilkens
man äger dylik rösträtt. Enligt regeringens förslag erhåller emellertid
sådan kvinna icke rösträtt, därest hon ej är taxerad för egen inkomst.

Än värre är emellertid, att förslaget innebär ett avsteg från den
stora princip, som numera är den enda varpå något samhälligt rösträttsförslag
kan med skäl och sanning grundas, den princip som ensam kan
åstadkomma verklig samling bland de frisinnade av alla skiftningar,
den princip som den svenska liberalismens store stiftare, främst Geijer,
med sådan kraft och klarhet hävdade, den princip på vilken regeringen
själv i sin motivering först och sist åberopar sig — personlighetsprincipen.

Det är sant, att ett rösträttsförslag ej blott får hava en ideell
innebörd — ehuru man just i eu tid som den nuvarande måste känna
sig särskilt manad understryka, att det verkligen bör hava en sådan —
utan ock måste taga praktiska hänsyn. Främst måste det i detta avseende
understödja folkets ekonomiska strävan efter bröd, trygg livsföring
och ett sunt välstånd. Det måste främja en social utjämning. Ingen
ansvarig politiker torde vilja påstå, att den nuvarande förmögenhetsfördelningen,
vars oerhörda ojämnhet redan under åren närmast före kriget
och ännu långt våldsammare under detsamma stegrats och skärpts, skulle
vara tillfredsställande. Ingen vågar förneka den samhällsuppgift, som
ligger i den alltjämt sä utbredda fattigdomens avskaffande. Men så sant
som demokratins och folkstyrets principer överhuvud hava någon sanningnågon
verklig innebörd, så sant kommer samhällsklyftan att utjämnas
och samhällsfattigdomen att avskaffas först när de fattiga själva fått
lika rätt och myndighet med de bättre lottade. Men regeringens förslagnekar
just rösträtten åt de fattiga, åt de folklager som alltjämt utgöra
det stora flertalet i vårt land. Enligt förslaget skulle blott 33,4 % av
landsbygdens och 42,7 % av städernas myndiga befolkning (siffrorna avse
år 1912) överhuvud få upptagas i röstlängden.

Detta är desto mer påfallande som den allmänna kommunala rösträtten
tydligen är stadd i frammarsch överallt i kulturvärlden. Den råder
exempelvis i Norge, Finland, Frankrike, Schweiz och Förenta Staterna,

4

Motioner i Andra hammaren, Nr Öl.

varjämte även England har bra nära allmän rösträtt. I flera länder är
man just nu sysselsatt med rösträttsreformer, som åtminstone delvis gälla
även de kommunala förhållandena. Sverige kommer alltså, även om nu
regeringens förslag, mot all förmodan, skulle bliva snart antaget, likväl
ej alls att stå i främsta ledet, vad den kommunala rösträtten angår.

Yad är då skälet till detta regeringens avsteg från de, i detta fall
gemensamma, socialistiska och liberala principerna ? Och hur kan detta
avsteg försvaras? Vid diskussionen av dessa frågor skola vi endast indirekt
uppehålla oss vid reformens inverkan på första kammaren, ehuru
ej minst i detta fall kravet på allmän rösträtt gör sig med styrka gällande.
Vi hänvisa angående denna sida av saken till vår motion om
första kammarens avskaffande. Vi skola här förnämligast uppehålla oss
vid den allmänna rösträttens verkan inom kommunerna, dock framhävande
att mycket av det därom sagda utan vidare äger tillämpning även på
rösträttens verkan inom landsting och första kammaren.

Det skäl man oftast hör framställas mot allmänna rösträtten, särskilt
inom kommunerna, lyder så: endast de som skatta höra rösta; endast
de känna det levande intresse för allmänna ärenden, vilket är grundvalen
för rösträttens sunda utövning. Satsen behöver dock endast formuleras
för att dess oriktighet skall klart framstå. De som tillerkänts
så låga inkomster, att de ej utgöra skatt, hava om några ett levande
intresse av de allmänna ärendenas skötsel. För de bättre ställda innebär
statens och kommunens vanskötsel närmast minskad bärgning. För
de fattiga kan det rentav gälla existensen, gälla om de skola kunna hålla
sig uppe över svältgränsen eller ej.

Man talar om att det produktiva arbetet dock först och främst
skall främjas. Men hur skulle det gå med det produktiva arbetet, om vi
ej hade de män och kvinnor som stå under skattestrecket? Må man
minnas, att under detta streck står flertalet av våra lantarbetare. Att
förneka dessa rang av produktiva arbetare, och detta allra helst just nu,
därtill torde ej ens någon förstakammarledamot äga det nödiga — lät
oss säga modet. Eller vill man kanske förneka, att de svenska kvinnor,
som slita hårt i jordbruk eller industri, att de svenska allmoge- och arbetarhustrurna
ej utöva produktivt arbete? Långt hellre än regeln:
»blott de som skatta höra rösta», kunde man uppställa regeln: »blott de
som arbeta böra rösta», ehuru ej heller den får pedantiskt tillämpas,
med hänsyn exempelvis till sjuka och orkeslösa. Men tillämpade man
denna regel, skulle nog manfallet ovanom skattestrecket bli större än
manfallet bland dem som stå därunder. Skärpte man sedan regeln därhän,
att blott de som utföra nyttigt arbete skulle få rösträtt, förelåge

Motioner i Andra kammaren, Nr ,5/.

f)

det rentav skäl till panik bland vissa klasser av dem som nu stå ovan
strecket, och det ju mer dess högre ovan strecket de stå.

Men, fortsätter man, de fattiga kunna nog själva utföra produktivt
arbete, men de förstå ej, hur det bör organiseras och inordnas i samhället.
Därför är det farligt att lägga den offentliga makten i deras
händer. Svaret blir, att just deltagandet i offentliga värv är ett ovärderligt
medel till att lära de fattiga handhava samhällsekonomi. Men göra
de ej farliga dumheter, innan de hunnit genomgå lärokursen? „ Den
faktiska erfarenheten talar ej i denna riktning. Tvärtom har det visat
sig i alla länder, vilkas bildningsgrad och folkanda är jämförlig med
Sveriges, att folket visat sig förvånande senfärdigt, alldeles för senfärdigt
att göra bruk av sin makt. Demokratins huvudfel har faktiskt
hittills varit, att den låtit de rika, särskilt de rika jobbarna, härska
oinskränkt. Så framför allt i Förenta Staterna. Men även i Sverige
peka de erfarenheter vi äga frän samhällen som styrts av arbetare tydligt,
fast mindre bjärt, i samma riktning. Emellertid har man, kuriöst
och utmanande nog, sökt skylla just rikemansväldet på demokratin. Det
krävs blott eu blick på korruptionen i tsarväldets Ryssland, på trustväldets
makt och arbetarnas samt småböndernas tvångsläge i Tyskland och
Sverige för att inse upp- och nedvändheten i ett dylikt resonemang.
[ Förenta staterna har man fullt klart för sig, att det ej är genom
mindre utan genom mer målmedveten och genomförd demokrati, som allt
kommunalt vanstyre skall hejdas. I Sverige äro å ena sidan folkets
breda lager ovanligt litet fallna för äventyrligheter, medan å andra sidan
de rikas samhiillssinne ofta är litet och än oftare statt i minskning. Den
som ser hur framför allt Stockholms rikemansstyrda kommun skött —-särskilt under kriget — dels sin bostadsfråga, dels sin livsmedelsfråga,
speciellt mjölkfrågan, den borde blygas att tala om de fattigas vanstyre.

Vad landsbygden angår så vore det högst påfallande, om bönderna
skulle hysa någon skräck för den allmänna kommunala rösträtten, när
så många duktiga bondsöner oemotståndligt dragas till den allmänna rösträttens
och den kommunala självstyrelsens klassiska land, Förenta Staterna.
Dessutom börja bönderna mer och mer inse, att deras farligaste
fiende äro dels jordjobbare och jordköpande bolag, dels en alltmer förtrustad
storindustri. Gentemot dessa fiender äga de å andra sidan ingen
pålitligare bundsförvant än arbetarna, men fienderna äro så mäktiga, att
skola de kunna nedslås, måste hela arbetarlägrets makt mobiliseras, d. v. s.
vi måste även på det kommunala området få allmän rösträtt.

a

Motioner i Andra kammaren, År Öl.

Vi upptaga alltså de krav som regeringen bort men icke vågar
upptaga i kravet på kommunal rösträtt åt varje svensk, myndig välfrejdad
man och kvinna.

U tskyldsstrecket.

Med allmän rösträtt mena vi alltså eu rösträtt som icke känner till
något utskyldsstreck. Regeringen har naturligtvis, blott med en viss
lindring, bibehållit detta streck. Utskyldsstrecket kan tydligen anses som
en ganska typisk svensk inrättning. Ehuru den av regeringens sakkunniga
lämnade utredningen är mycket ofullständig i fråga om utskyldsstrecket
i andra länder, och ehuru det överhuvud är svårt att få upplysningar
därom — ofta tydligen därför att de författare som skildra ett
lands rösträttsförhållanden ej kunna tänka sig möjligheten av ett utskyldsstreck
— kan det tryggt sägas, att detta i utlandet åtminstone icke
är regel. Hos oss folio år 1912 på landsbygden 21,8, i städerna 28,7%
av den folkminoritet som överhuvud upptagits i röstlängden på de olika
streck, av vilka utskyldsstrecket var det ojämförligt viktigaste, att icke
säga det enda nämnvärda.

Det vore förvånande, om någon inom regeringen eller regeringspartierna
skulle våga hävda den gamla trossatsen, att utskyldsstrecket
är ett ordentlighetsstreck. Satsen har aldrig varit sann, och för närvarande
torde det vara svårt att uppleta eu sats som är osannare. För
att den skulle vara sann, måste dels all skatt vara direkt, dels all skatt
vara rättvis. Som bekant är nu svenska skatten till mycket stor de!
indirekt, och den skatten lära de för utskyldsstrecket fallande sannerligen
icke slippa utgöra. Yad sedan rättvisan angår, skulle vi vilja råda
de förstakammarmän som finna svenska skattesystemet rättvist att gä ut
och predika den läran för deltagarna i livsmedelsköerna eller för ett möte
av arbetslösa. Det är något särskilt orättvist, att just på grund av ett
världskrig, som de makt- och egendomsägande ställt till, och just på
grund av ett extra nödläge härhemma, för vilket samma samhällsskick
bär ansvaret, skola de fattiga ej blott lida ökad nöd utan ock mista sin
rösträtt.

Man säger: utskyldsstrecket må under nuvarande skattesystem vara
orättvist, men låt oss hällre än att avskaffa utskyldsstrecket göra skattesystemet
rättvist. Svaret blir, att så länge de fattiga — ej minst genom
utskyldsstrecket — utestängas från rösträtten, så blir icke skattesystemet
rättvist.

Motioner i Andra kammaren. Nr 51.

7

Flerröstsystemet.

En verklig allmän rösträtt är också lika. Regeringen, som ej vagar
sig på den allmänna rösträtten, säger sig dock vilja införa den lika.
Men ej ens därvidlag vågar den vara följdriktig. Den låter en person
få liera röster därigenom att den bibehåller rätten för var och en att
rösta i alla kommuner, där han har skattepliktig egendom. Blott vid
landstingsval vågar den sig på att avskaffa denna rätt. Yi, som ej alls
kunna godtaga några rikedomsprivilegier, måste även föreslå avskaffandet
av detta, icke oviktiga privilegium, utom angående i mantal satt
jord, ty angelägenheter som röra sådan intaga sedan gammalt en särställning.
Det finns intet skäl, varför detta Herröstsystem skulle få råda
hos oss mer än i exempelvis Förenta stateraa, där det saknas. Det grundar
sig blott på den gamla vanföreställningen, att skatten och den ensam
ger befogenhet till rösträtt. För de förmögna — och de som hava ägodelar
i flera kommuner äro i allmänhet förmögna — är. skatten sannerligen
ej en välgärning, som de vänligt nog bevisa samhället, utan en
avbetalning å de stora förmåner samhället garanterar åt dem. Att de
utom dessa stora förmåner skola äga förmånen av privilegierad rösträtt,
innebär alltså långt ifrån någon rättvisa utan tvärtom en ökad orättvisa.

Garantierna.

Trots alla inskränkningar regeringen vidtagit i sitt rösträttsförslag,
vågar den ej framlägga det utan sällskap av en hel rad extra garantier,
såsom utsträckning av fullmäktigesystemet och av de proportionella valen,
stadgar om ärendenas mer ingående beredning, rätt att uppskjuta
ett ärende o. s. v. Inalles företräda dessa nya bestämmelser ett starkt
knippe konservativa garantier och det på ett område, där vi sannerligen
snarare haft för mycket än för litet av konservatism. Dock vilja vi ej
motsätta oss dem, i den mån de verkligen garantera den sanna konservatismen,
d. v. s. den mogna eftertankens kovservatism. Men dess starkare
måste vi motsätta oss den garanti, som avser att skydda rikemansväldets
falska konservatism, d. v. s. bestämmelsen om två tredjedels
flertal för vissa anslags- och penningfrågor. Det är så långt ifrån att vi
vilja vara med om några inskränkningar i folkflertalets rätt härvidlag, att

8

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

vi tvärtom måste yrka upphävandet av de bestämmelser i denna riktning,
som utgjorde priset för 1907 års förfuskade kommunala rösträttsreform.

Vi anse det riktigt, att lån endast kunna upptagas med 2h majoritet,
tv man bör ej med lätthet kunna vältra bördor på det kommande
släktet, ävensom att kommunen ej bör hava lätt att avhända sig egendom
— dylikt borde snarare helt förbjudas. Men desto mer måste vi
yrka på upphävandet av den gamla bestämmelsen om dylik majoritet
som villkor för inköp av egendom ävensom för nya anslag och på avslag
av den nya bestämmelsen om dylik majoritet som villkor även för
andra anslag, vilka förutsätta viss ökning av kommunalskatten.

Vad man ernår med dylika bestämmelser är faktiskt endast att
man lamslår kommunens ekonomiska verksamhet till förmån för enskilda
rika, enskilda affärsföretag. Stockholms spårvägsfrågas lösning är ett
kraftigt exempel därpå. Endast tack vare stadgandet om "/3 majoritet
kunde det storfinans- och bossvälde, varemot även många högermän reagera,
böja stadsfullmäktige efter sin vilja. I länder med ett starkt och
sunt kommunalt liv såsom England, Tyskland och Schweiz är kommunalsocialismen
erkänd som ett både nutids- och framtidsprogram, och det i
viss mån av alla partier. Ofta är det endast genom att utvidga sina
egna jordområden och andra fastigheter, eller genom att utsträcka sin
egen affärsverksamhet, som en kommun kan hindra enskilda finansintressen
att pungslå sig.

Men även bortsett från den egentliga kommunalsocialismen kräves
det kommunala anslag för att tillgodose de sociala, humanitära och kulturella
ändamål, som eu modern kommunalpolitik måste fylla. Dessa anslag
äro ofta, såsom framför allt anslagen till folkupplysningen, i högsta
grad, fast ej alldeles omedelbart, produktiva. De skattemedel som utgå
till dem tagas ju redan nu och göra det än mer, när vi äntligen få en
högst nödvändig kommunal skattereform, i högre grad av de välbärgade
än av de fattiga. T vart fall är det de välbärgade som mest spjärna
emot dem. Bönderna drabba kommunalskatterna relativt lätt, då deras
jord vanligen är lågt taxerad. Men faktiskt komma de nya garantierna
mot ökad beskattning att hjälpa bolag och andra industriella från att undandraga
sig de bördor, en bättre kommunalpolitik, en bättre omsorg om
det levande folkmaterialet kräver. Att de fattiga skulle beskatta de rika
för tungt, därför är i själva verket faran högst ringa. Folk är alldeles icke
böjt att driva goda skatteföremål ut ur sin kommun snarare äro de
alldeles för lättskrämda i detta stycke. Alla de nya r-egeringsgarantier,
som vi vilja godtaga, komma dessutom att i särskild grad göra sig
gällande i fråga om nya anslag.

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

it

Vi ciro de sista som vilja försvara det hårda skattetryck, varav
inånga landsbygdskommuner lida. Men man borttager icke detta skattetryck
genom att fjättra kommunernas självstyrelse, genom att avstänga
dem från att bevilja anslag, som kanske i längden skulle öka deras ekonomiska
kraft. Frågan om hjälp åt de skattetyngda kommunerna, frågan
om eu utjämning i kommunalt skatteavseende mellan stad och land
måste tagas upp, och snart tagas upp, särskilt för sig, i stort omfång
och enligt vida synpunkter. Statens övertagande i allt högre grad av
invalid- och ålderdomsförsörjningen, av folkundervisningen, av vägunderhållet
samt vidare eu rättvisare jordskattereform, dessa och dylika medel
är det, som skall bringa verklig hjälp åt de skattetyngda kommunerna,
och denna verkliga reformlinje blir endast fördunklad genom de skenbara
hjälpmedel för stunden, som regeringens garantier innebära.»

I sin proposition nr 34 vid 1918 års urtima riksdag upprepar
Kung!. Maj:t med vissa utvidgningar det förslag, som framlades vid
samma års lagtima riksdag. På några punkter har Kungl. Maj:t tagit
upp de krav, för vilka den socialdemokratiska vänstergruppen vid lagtima
riksdagen gjorde sig till tolk. Enligt regeringens förslag vid lagtima
riksdagen skulle den gifta kvinnan icke erhålla rösträtt, därest hon icke
taxeiades för egen inkomst. Icke heller skulle medlem av kommunen
erhålla rösträtt i det fall han häftade för oguldna kommunalutskvlder.
De gifta kvinnorna berövades till stor del rösträtten och genom bibehållande
av utskyldsstrecket gjordes hundratusende fattiga medborgare
rösträttslösa. I förslaget till urtima riksdagen har regeringen borttagit
utskyldsstrecket och tillerkänt den gifta kvinnan, som själv icke är skattskyldig,
rösträtt, sa framt hennes man är skattskyldig. Regeringen har
väsentligt accepterat de vänstersocialistiska krav, som den ännu i vintras
icke gillade. På grund av denna regeringens framflyttning av sina författningspositioner
i vänstersocialistisk riktning kan den socialdemokratiska
vänstermotionens motivering och yrkande i dessa punkter icke
längre vidhållas. I övrigt bibehåller motionen sin giltighet.

Kungi. Maj:t har visserligen avskurit sambandet mellan kommunal
rösträtt och betalda utskylder, men den har fortfarande bibehållit bestämmelsen
att varje medlem av kommunen (med undantag för de gifta
kvinnorna) skall vara förbunden att till kommunen erlägga skatt för att
erhålla rösträtt. Regeringen har ännu icke helt och fullt erkänt personlighetsprincipen,
medborgarrätten har i någon mån gjorts beroende av

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 4 samt 19 höft. (Nr 51_52.) 2

10

Motioner i Andra kammaren, AV Öl.

penningen. Detta innebär en orättvisa mot många dugande och oförvitliga
medborgare, att det antal hemmasöner, studerande m. fl., vilka
icke äro till kommun skattskyldiga, berövas rösträtten. Eu viss ojämnhet
uppstår ock mellan de olika kommunerna genom den olika höjden på det
bevillningsfria avdraget. Da det socialdemokratiska vänsterpartiet alltjämt
ställer sig på den obeskurna personlighetsprincipens ståndpunkt, yrka
vi att bestämmelsen om skattskyldighet som villkor för rösträtt utgår ur
reeeringsförslaget. Och i konsekvens härmed yrka vi, att gift kvinna
skall tillerkännas rösträtt, även om skattskyldighet icke åligger hennes
man. Av samma skäl yrka vi borttagande av konkursstrecket. Konkurstillstånd
behöver icke betyda medborgerlig mindrevärdighet. Det kan
ofta bero på rena ekonomiska tillfälligheter.

Att eu person skall få rösta i alla kommuner, där han är skattpliktig,
anse vi oriktigt, såsom varande ett flerröstsystem. Av den
anledningen yrka vi i ett inom. 2 till § 8, att ingen må utom i ärende,
som gäller i mantal satt jord utöva rösträtt i annan kommun än den,
varest han är mantalsskriven.

I Kungl. Maj :ts proposition har föreslagits obligatoriskt införande
av kommunalfullmäktigeinstitutionen i kommuner med över 3,000 invånare.
Utvecklingstendensen förefaller bestämt ga i riktning fram mot ökat
införande av kommunalfullmäktige. Dock synes oss sådana fall kunna
inträffa i någon kommun, att den övervägande oavsett partiståndpunkt
avgjort är emot fullmäktigeinstitutionens införande. Bör att icke gå
alltför våldsamt tillväga mot den allmänna stämningen i dylika kommuner,
yrka vi att kommunalfullmäktige obligatoriskt skola finnas i kommuner
ined över 3,000 invånare, såvida ej kommunalstämma med kvalificerad
majoritet besluter, att kommunalfullmäktige ej skola finnas.

I fråga om de garantier, som ligga i användningen av 2/a majoritet,
visa vi till den ovan avtryckta motiveringen för vår motion vid 1918
års lagtima riksdag.

"Slutligen några erinringar med anledning av regeringens förslag
till ändring av landsting sförordning en. Regeringen har i propositionen
föreslagit vissa förändringar, avseende att åstadkomma eu piopoitionell
representation inom landstingsvalkretsarna. För var del anse vi emellertid,
att de föreslagna bestämmelserna om att minst 3, högst 8 landstingsmän
inom varje valkrets skola väljas ej äro tillräckliga föi åstadkommande
av eu representation, som i någon mån fyller måttet ur proportionell
utgångspunkt. Med en sådan bestämmelse komma nämligen mindre
partibildningar att utestängas från representation i valkretsarne, även om
dessa partibildningar lyckats i resp. valkretsar tillsammans samla en

Motioner i Andra kammaren, Nr Si/.

11

ganska betydlig röststyrka. Visserligen pågår f. n. en utredning om möjligheten
att kunna åstadkomma eu verkligt proportionell representation
till landsting och riksdag. Men detta faktum bör icke utgöra hinder för
att antalet landstingsman, som skola väljas inom resp. valkretsar, nu
tilltagas så, att man giver möjlighet även för mindre partibildningar att
i någon mån göra sig gällande i landstingen. Vi påyrka med hänsyn
härtill ökning av minimi- och maximiantalet landstingsmän inom valkretsarne
samt som konsekvenser härav vissa mindre ändringar i övrigt i
det föreliggande förslaget till ändring av landstingsförordningen.

På grund av vad vi sålunda anfört och under
antagande, att utskottet vid ett eventuellt bifall till vår
motion vidtager de mindre redaktionella ändringar, som
anses behövliga, dels i de förslag som här framlagts,
dels i de övriga paragrafer, där möjligen mindre ändringar
behöva vidtagas, hemställa vi alltså,

att riksdagen måtte antaga regeringens förslag i
följande ändrade lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på

landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 8—11, 14, 16—19, 21, 27, 29, 30, 32,
36, 38, 40, 42 och 48 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 8.

Mom. 1. Rättighet att deltaga i kommunalstämmans överläggningar
och beslut tillkommer med inskränkning, varom här nedan i mom. 2
stadgas, svensk undersåte från och med kalenderåret efter det, varunder
han uppnått tjugoett års ålder, därest han

a) är medlem av kommunen,

b) icke är omyndig förklarad, och

c) icke är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av ådömd
straffpåföljd.

12

Motioner i Andra kammaren, Nr Öl.

Mom. 2. Ingen må, utöver vad i § 10 mom. 2 sägs, utöva rösträtt
i annan kommun än den, varest han är mantalsskriven.

§ 9-

Rättighet, som i § 8 mom. 1 sägs, tillkommer oek gift kvinna,
som icke vunnit boskillnad eller hemskillnad, såframt hon uppfyller i
nämnda moment stadgade villkor.

§ 10.

Mom. 1. 1 överläggningar och beslut, som angå ärenden, gemen samma

för hela kommunen, deltaga samtliga i kommunen röstberättigade.

Mom. 2. Angår ärende endast i mantal satt jord, tillkommer talan
och rösträtt allenast dem, som inneliava sådan jord, d. v. s. brukaren.

I ärende, som nu sägs, tillkommer talan och rösträtt jämväl medlem
av kommun, som icke är där mantalsskriven, ävensom omyndig,
oskiftat dödsbo, bolag eller annan samfällighet. För omyndig röstar
förmyndaren eller, där flera äro förmyndare, den som dessa bland sig
utse; för oskiftat bo må delägarna i boet utse ombud; för samfälld egendom
må ej mer än en person föra talan.

§§ 11, 14, 16, 17, 18 och 19 (= regeringens förslag).

§ 21.

Mom. 1. (= regeringens förslag).

Mom. 2. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen
deltagande röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet; b)

beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning
samt

c) upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden
för erhållet låns återbetalande, eller ingående av borgen.

Mom. 3. = mom. 4 i regeringens förslag.

Mom. 4. = mom. 5 i regeringens förslag.

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

13

§ 27.

Mom. 1. 1 kommun med över 3,000 invånare skall, med de vill kor

och undantag här nedan sägs, den kommunen i kommunala angelägenheter
tillkommande beslutanderätt uppdragas åt kommunalfullmäktige,
såvida ej kommunal .stämma med kvalificerad majoritet beslutar, att
kommunalfullmäktige ej skola finnas.

Mom. 2. Vill kommun med 3,000 invånare eller därunder å fullmäktige
överlåta beslutanderätt, som i mom. 1 avses, må sådant vara
tillåtet.

Förslag om upphävande av sådant beslut må icke väckas förrän
fem år efter beslutets fattande.

Beslut i omförmälda frågor skall hos Konungens befallningshavande
ofördröjligen anmälas.

§ 29.

Mom. 1. = regeringens förslag.

Mom. 2. = regeringens förslag.

Mom. 3. Äro i kommun flera valdistrikt, äger röstberättigad valrätt
utöva allenast vid valförrättningen inom det valdistrikt, där han är
mantalsskriven.

Mom. 4. — regeringens förslag.

Mom. 5. = regeringens förslag.

§§ 30 och 32 (= regeringens förslag.)

§ 36.

Mom. 1. = regeringens förslag.

Mom. 2. — regeringens förslag.

Mom. 3. = regeringens förslag.

Mom. 4. Kommunalfullmäktige — — — sker öppet.

Till beslut i sådana uti § 21 mom. 2 a) b) och c) angivna frågor
— — — fullmäktiges beslut.

I övrigt---stadgat är.

§§ 38, 40, 42 och 48 samt slutstadgandena (= regeringens förslag).
Formulär litt. A (behöver möjligen något omarbetas.)

14

Motioner i Andra kammaren, Nr Öl.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunaistyrelse i stad

den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 7, 9—11, 13, 15 18, 24, 25, 28, 41 och

56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 skola
erhålla följande ändrade lydelse:

§ 7 (= regeringens förslag.)

§ 9.

Mom. 1. Rättighet att vid allmän rådstuga deltaga i överläggningar
och beslut i alla de staden rörande angelägenheter, vilka icke
enligt rikets grundlagar eller särskilda författningar äro vissa klasser av
stadens medlemmar förbehållna, tillkommer med inskränkning, varom bär
nedan i mom. 2 stadgas, svensk undersåte från och med kalenderåret
näst efter det, varunder han uppnått tjuguett års ålder, därest han

a) är medlem av kommunen,

b) icke är omyndig förklarad, och

c) icke är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av honom
ådömd straffpåföljd.

Mom. 2. Ingen må utöva rösträtt i stadens allmänna angelägenheter
uti annan kommun än den, varest han är mantalsskriven.

§ 10.

Rättighet, som i § 9 mom. 1 sägs, tillkommer ock gift kvinna,
som icke vunnit boskillnad eller hemskillnad, såframt hon uppfyller i
nämnda moment stadgade villkor.

§ 11 (= regeringens).

§§ 13, 15, 16 och 17 (== regeringens förslag).

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

15

§ 18.

Mom. 1. (= regeringens förslag).

Horn. 2. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet; b)

beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; e)

upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden
för erhållet låns återbetalande, eller ingående av borgen.

Mom. 3. = regeringens förslag mom. 4.

Mom. 4. = » » » 5.

§§ 24, 25, 28, 41 och 56 samt slutstadgandena (= regeringens

förslag.)

Förslag till Lag 1

om''ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om konimuualstyrelse i

Stockholm den 23 maj 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 5—11, 14 och 23 i förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 5. (= regeringens förslag).

§ «•

Mom. 1. (= nuvarande lydelse).

Mom. 2. Valet av — — — — äger bestämma.

En var valberättigad — — — — rösträtt utöva. Medlem

av kommun — — — — önskar tillhöra (denna punkt utgår).
Valbarhet är ej inskränkt inom valkrets.

Ordningen — — — — börja valet (= nuvarande lydelsen).

16

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

§ 7.

Rättighet att deltaga i val av stadsfullmäktige tillkommer svensk
undersåte från och med kalenderåret näst efter det, varunder han uppnått
tjuguett års ålder, därest han

a) är medlem av kommunen samt där mantalsskriven,

b) icke är omyndig förklarad, och

c) icke är från ovannämnda rättighet utesluten på grund av honom
ådömd straffpåföljd.

§ 8.

Mom. 1. Rättighet, som i § 7 sägs, tillkommer ock gift kvinna,
som icke vunnit boskillnad eller hemskillnad, såframt hon uppfyller i
nämnda paragraf stadgade villkor.

Mom. 2. (= regeringens förslag).

§ 9. (= regeringens förslag).

§§ 10, 11 och 14 (= regeringens förslag).

§ 23;

Mom. 1. (== regeringens förslag).

Mom. 2. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster, då beslutet avser:

a) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;

b) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; c)

upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden
för erhållet låns återbetalande eller ingående av borgen.

Mom. 3—4 (= regeringens förslag).

Slutstadgandena (= regeringens förslag).

Motioner i Andra kammaren, Nr Öl.

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 6, 7, 12, 13, 15, 23- och 35 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862
skola erhålla följande ändrade lydelse:

§§ 6, 7, 12 och 13 (= regeringens förslag).

§ 15.

Mom. 1. (— regeringens förslag).

Mom. 2. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster, då beslut avser:

a) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;

b) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning; c)

upptagande eller förnyande av lån eller förlängning av tiden
för erhållet låns återbetalande eller ingående av borgen.

Mom. 3. (— mom. 4 i regeringens förslag).

Mom. 4. (= mom. 5 i regeringens förslag).

§§ 23 och 35 samt slutstadgandena (= regeringens förslag).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863.

Härigenom förordnas, att §§ 4, 5, 11, 13, 16 och 25 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863 skola erhålla följande ändrade lydelse:

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 19 käft. (AV 51—52.) 3

18

Motioner i Andra kammaren, Nr 51.

§ 4.

Rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och beslut
tillkommer varje medlem av svenska kyrkan, man eller kvinna, som vid
val av stadsfullmäktige har rösträtt och inom församlingen är mantalsskriven.

Den som till — — — — kyrkostämma undantagen. Den

som i och för — — — — församlingens kyrkostämma.

§ 5.

Mom. 1. Varje röstberättigad äger eu röst.

Mom. 2. De röstberättigade skola införas i behörig röstlängd, som
överståthållarämbetet för varje år från uppbördsverket infordrar och låter
tillställa församlingens kyrkoherde senast inom den 15 april för att vid
kyrkostämma före maj månads utgång justeras. De röstberättigades
ordning i röstlängden bestämmes av vars och ens bostad. För anmärkningar
vare i längden nödigt rum lämnat. Anteckning rörande hinder
för rösträtt må däri ske endast genom angivande av den del av § 4,
däri hindret beröres.

Mom. 3. Röstlängd, som vid kyrkostämma — — — — ju sterad

blivit. Röstberättigad, som ej är i röstlängden antecknad, vare ej
därför sin rösträtt förlustig, såframt han vid den kyrkostämma, då röstlängden
justeras, sin behörighet styrker. Godkännes den av församlingen, skall
anteckning därom av kyrkostämmans ordförande i röstlängden göras.

Förvärvar någon — — — — i röstlängden införd.

§§ 11, 13, 16 och 25 samt slutstadgandet (= regeringens förslag).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av förordningen om landsting den

21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 2, 4—6, 8, 10 och 40 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

Motioner i Andra kammaren, Nr !) 1.

19

§ 2.

1. (= regeringens förslag).

2. Domsaga med en folkmängd av 36,000 eller däröver skall
delas i valkretsar under iakttagande, att för varje valkrets komma att
utses minst fyra, högst nio landstingsman; att området för varje valkrets
skall kunna omslutas med eu sammanhängande gränslinje; att delning
av domsaga, som utgöres av flera tingslag eller härad, verkställes, där
sådant utan avvikelse från redan givna regler kan ske, efter tingslag eller
härad; samt att eljest delning i valkretsar sker efter kommuner. Utan
hinder av vad nu är sagt må dock av tingslag bildas valkrets med mindre
folkmängd än 12,000, då synnerliga skäl därtill äro.

Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som utgör egen domkrets.
Domsaga, vars folkmängd ej uppgår till 36,000, utgör eu valkrets;
dock att, där folkmängden överstiger 24,000 eller samfärdsmedlens bristfällighet
eller andra liknande orsaker påkalla domsagans delning, domsagan
må, där så lämpligen kan ske, delas i två valkretsar; skolande
vid en sådan delning iakttagas vad ovan för delning av större domsaga
finnes stadgat.

Höra delar av samma domsaga till olika landstingsområden, bildar
varje del en valkrets.

3. Stad, vars folkmängd utgör minst 12,000, bildar egen valkrets.
Stad med mindre folkmängd än 12,000 skall förenas med annan eller
andra sådana städer till en valkrets med minst 12,000, högst 20,000 invånare.
Kan förening ej sålunda ske, eller skulle den medföra synnerlig
olägenhet, må stad eller städer bilda en valkrets, ändå att folkmängden
däri ej uppgår till 12,000.

4. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu
meddelade föreskrifter bör utses inom ett län, icke uppgår till tjugu, skall
såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja ombud till landstinget
bestämmas lägre tal än det uti mom. 1 antagna, på det att landstingsmännens
antal för hela länet må uppgå till minst tjugu; och skall
i övrigt vid valkretsindelningen för landsbygden iakttagas, att landstingsmännens
antal för varje valkrets ej må vara lägre än fyra eller
högre än nio.

5—9. (= regeringens förslag).

§§ 4, 5, 6, 8 och 10. (= regeringens förslag).

20

Motioner i Andra kammaren, Nr 61.

§ 40.

1. För att såsom landstingets beslut gälla, skall i följande ämnen
erfordras, att två tredjedelar av de avgivna rösterna om beslutet sig
förenat;

a) beslut, att domsaga med mindre folkmängd än 36,000 skall
delas i valkretsar; att av tingslag skall bildas valkrets med mindre folkmängd
än 12,000; eller att stadsvalkrets med mindre folkmängd än
12,000 skall bildas i fall, då sådant ej är en ovillkorlig följd av vad i
§ 2 mom. 3 är stadgat;

b) underkännande av någons behörighet att såsom ledamot taga
inträde eller medgivande, varom i § 32 sägs;

c) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom
upplåning;

d) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem
år, eller ingående av borgen;

e) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet;
och

f) uppskov till nästa landsting av väckta frågor.

2. (= regeringens förslag).

Slutstadgandet (— regeringens förslag).

Förslag

till

Lag

om ändring i stadgan om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting
och stadsfullmäktige den 13 juni 1913.

Härigenom .förordnas, att 1 § i stadgan om proportionellt valsätt
vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige den 13 juni 1913 skall
erhålla nedan angivna lydelse och att i följd härav lagens överskrift
skall lyda som följer:

21

Motioner i Andra kammaren, Nr Öl.

Stadga om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och
stadsfullmäktige m. m.

1 §. (= regeringens förslag).

Stockholm den 27 november 1918.

Ivar Vennerström. Ernst Hage. H. Hansson i Mora.

C. O. Johansson. Alfr. Werner. Sten Berglund.

K. J. Karlsson. Christian Ekman. Fabian Månsson.

O. W. Lövgren. L. Alvin.