Motioner i Föräta kammaren, Nr 21

Motion 1918:21 Första kammaren - urtima

Första kammaren - urtima

Motioner i Föräta kammaren, Nr 21.

1

Nr 21.

Av herr CltlSOIl, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till ändrade bestämmelser om kommunal rösträtt
m. m.

Den kommunala rösträtt, som regeringsförslaget förordar, synes
mig, så utformad som där skett, lika litet nu som vid årets lagtima riksdag
utgöra en hållbar grund för uppbyggande av en sund kommunalförvaltning.
De principiella skälen härför utvecklades då i min motion i
första kammaren (nr 171), och jag kan i huvudsak hänvisa till densamma.
Här skola blott några, till en del kompletterande erinringar göras.

Regeringsförslagets princip, lika kommunal rösträtt för alla kommunalt
skattskyldige, som fyllt 21 år, bygger på fiktionen, att alla kommunalt
skattskyldige från och med 21 års ålder äga lika insikt och duglighet
att med klarsynthet bedöma kommunala frågor. Denna fiktion är
falsk. Vid nyss vunnen myndighetsålder besitter mannen eller kvinnan
i regel ganska liten erfarenhet i kommunala ting och på långt när icke
samma erfarenhet som de mera mognade. Det är redan av detta skäl
oriktigt att åt de förre giva samma befogenhet vid de kommunala avgörandena
som åt de senare. Också inträder i åtskilliga främmande länder
rösträtten i kommunala angelägenheter icke vid myndighetsåldern,
utan först senare: i Norge vid 25 år, i Danmark vid 25 år, i Nederländerna
vid samma ålder, i Belgien vid 30 år o. s. v. Att i Sverige
hittills den kommunala rösträttsåldern sammanfallit med myndighetsåldern,
har haft sin förklaring däri, att de graderade skalor, efter vilka
den sedan gammalt utövats, låt vara att graderingarna varit olika, åt de
mera mognade i regel givit högre rösträtt. Men att vid lika rösträtt låta
den nyss myndige mannen eller kvinnan utöva samma befogenhet i kom Biliang

till urtima riksdagens protokoll 1918. 3 sand. 10 käft. (Nr 21.) I

Skattebetal ningsskyl dighet.

2 Motioner i Första kammaren, Nr 21.

munen som de äldre och erfarnare synes mig på anförda grunder icke
rimligt.

Lika litet kan jag finna riktigt, att, såsom regeringen föreslagit, låta
skattskyldighet vara grunden för rösträtten, men därvid underlåta att
kräva fullgjord skattebetalning såsom villkor för rösträttens utövning.
Principen om fullgjorda skyldigheter såsom villkor för utövningen av
motsvarande rättigheter är i vårt folks rättsmedvetande djupt rotad, och
det strider fullständigt mot densamma att låta den bestämma över andras
kommunala skattebördor, som själv underlåtit att fullgöra sina skyldigheter
mot kommunen. Fullgjord betalning av åliggande avgifter är, såvitt
jag känner, i det svenska föreningslivet konsekvent genomförd såsom
villkor för medbestämmanderätt. Jag har till och med svårt att förstå,
att någon enskild på allvar skulle vilja pretendera att få bestämma över
vad andra skola erlägga, då han vet med sig, att han själv blivit urståndssatt
att fullgöra vad som i detta hänseende ålegat honom. Förekomma
ömmande omständigheter, i särskilda fall, böra de kunna avhjälpas
genom åtgärder för tillfället, som icke uppoffra principen. Någon
oöverkomlig svårighet att i dylika fall finna lämpliga former för ett kommunalt
avgörande synes mig icke kunna föreligga, då vederbörande kommun
själv måste anses sitta inne med tillräcklig sakkunskap i frågan.

Det av regeringen framlagda förslaget om införsel för skatter synes
mig varken principiellt eller praktiskt ägnat att träda i stället för hittillsvarande
bestämmelser om skattebetalningsskyldighet såsom villkor för
rösträttens utövning. Principiellt sett, därför att skatteuttagningen medelst
införsel förmodligen i många fall ej kommer att ske förrän efter det att
kommunala avgöranden ägt rum, vid vilka rösträtten utövats, och det
mot rättsmedvetandet stötande i att skatteskolkaren deltager i dessa avgöranden
med samma rättigheter som den ordentlige skattebetalaren komme
sålunda att kvarstå. Praktiskt taget, därför att denna införsel endast
lärer kunna komma att tillämpas gent emot personer med stadigvarande
anställning, medan däremot rösträtt utan varje form av skattebetalning
skulle komma att tillfalla just de mindre stabila och vid avgörandena
mindre efterstävansvärda elementen i kommunerna.

Principen att medlem av en kommun skall erlägga honom åliggande
skatt för att få utöva sin rösträtt är icke någon egendomlighet för svensk
kommunallagstiftning. Den återfinnes, på olika sätt utformad, i exempelvis
Danmark, England, Nederländerna och flera andra stater och synes äga en
viss allmän giltighet på området. Att den vid senaste andrakammarval
omfattades av den långt övervägande majoriteten av de i valen deltagande
är jämväl bekant, och jag betvivlar icke, att denna majoritet därvid

Motioner i Första kammaren, Nr 21.

3

representerade den bland valman,skåren i denna fråga härskande uppfattningen.

Förutom viss mogenhet och mot kommunen fullgjorda skyldigheter
kan ifrågasättas, om icke såsom grundläggande villkor för kommunal rösträtt
även borde fordras en viss tids samhörighet med kommunen. Detta
av två skäl. Dels är en sådan samhörighet förutsättningen för den kännedom
om kommunens behov och övriga förhållanden, som måste anses vara
erforderlig hos den, som med sin röst skall deltaga i de kommunala avgörandena.
Dels komma dessa avgörandens konsekvenser företrädesvis att
drabba dem, som mera stadigvarande tillhöra kommunen, och dessa böra i
följd därav i främsta rummet äga inflytande vid ifrågavarande avgöranden.
Fn viss minimitid av hemvist inom kommunen synes i följd härav
i vårt land, liksom i åtskilliga andra Norge, Danmark, England in. fl.
kunna ifrågasättas såsom villkor för kommunal rösträtt. Hittills hava
hos oss genom röstskalan de mera stadigvarande medlemmarna av kommunen
haft åt sig inrymt erforderligt inflytande i förhållande till de
mera tillfälliga. Skäl kunna då föreligga att vid det nu föreslagna upphävandet
av denna röstskala i stället träffa någon bestämmelse om medlemskap
av kommunen under viss minimitid såsom villkor för rösträtten.
I varje fall synes det önskvärt att i detta hänseende söka skapa mera
enhetlighet än som nu är rådande. I Norge fordras för kommunal rösträtt
att hava varit bosatt i kommunen under de två år, som närmast
föregå mantalsskrivningen, i Danmark att under valåret och närmast föregående
år utan avbrott haft bostad i kommunen; i England att under
en tid av minst 15 1h månader före valet (1 november) hava innehaft
en viss censusställning inom kommunen, som är villkor för kommunal
rösträtt. Vilken minimitid efter inflyttningen lämpligen borde bestämmas
för Sverige, torde få bero på närmare utredning inom utskottet. Något
bestämt yrkande anser jag mig icke böra framställa, men har velat påpeka
frågans principiella vikt och önskvärdheten av enhetliga bestämmelser.

Fasthåller man vid att för kommunal rösträtt bör fordras en viss
ålder, högre än myndighetsåldern, en viss minimitid av samhörighet med
kommunen samt fullgjord skattebetalning av den i kommunen skattskyldige,
synes det mig däremot kunna ifrågasättas, om själva skattskyldigheten
såsom sådan under alla förhållanden kan komma att-upprätthållas
såsom villkor för rösträtt. Godt$iges nämligen personlighetsprincipen såsom
grund för kommunal rösträtt, blir det, såsom framhållits i min motion
vid årets lagtima riksdag, inkonsekvent att låta personligheten börja med
den inkomst, som medför skattskyldighet; och oegentligheten härav blir

Vistelse i
kommunen.

Skattskyl dighet -

4

Motioner i Första kammaren, Nr 21.

så mycket mera påfallande, som redan nn denna skattskvldighetsgräns
inom olika kommuner varierar efter det bevillningsfria avdragets storlek
i varje kommun. Inom den ena kommunen konnne sålunda rösträtten
att begynna vid en inkomstgräns av exempelvis 550 kronor, inom den
andra vid en gräns av 700 kronor, och samma person komme att tillerkännas
rösträtt eller uteslutas därifrån, allt efter det han flyttar från eu
kommun till en annan.

Men härtill kommer även eu annan omständighet. Redan i våras
framhöll jag behovet av att vid fastställande av grunderna för den kommunala
rösträtten taga tillbörlig hänsyn till under senare tid planerade
reformer i fråga om den kommunala skattskyldigheten. Bland andra
förslag på detta område föreligger för närvarande ett, som avser att reglera
bestämmelserna om de skattefria avdrag, svenska medborgare böra
åtnjuta. Detta förslag har tänkt sig denna fråga löst så, att det s. k.
existensminimum skall variera icke blott efter olika orter inom riket med
dyrare eller mindre dyra levnadsomkostnader, utan ock efter medborgarens
ställning såsom ensamförsörjare eller såsom familjeförsörjare och i
sista fall jämväl efter familjens storlek. På samma ort skulle därvid,
för att taga ett exempel, skattskyldighet för en ogift inträda vid 800
kronors inkomst, för en gift utan barn vid 900 kronor, för en gift med ett
eller två barn vid 1,000 kronor, med tre eller fyra barn vid 1,100 kronor
o. s. v. Men införas på detta sätt på en och samma ort växlande skattefria
avdrag allt efter medborgarens försörjningsplikt, d. v. s. göies inträdet av
skattskyldighet beroende av försörjningspliktens omfattning, kommer jämväl
förvärvet av kommunal rösträtt att bero på samma växlingar. Den ogifte
skulle bliva kommunalt röstberättigad vid 800 kronors inkomst, den gifte
däremot först vid 900 kronor, och allteftersom familjen växte, skulle förvärvet
av rösträtt försvåras. Det synes mig uppenbart, att ett sådant system
bleve föga hållbart, då ingen lärer vilja påstå, att den ogifte skulle i kommunen
vara tidigare förtjänt av rösträtt än den gifte, eller den barnlöse
tidigare än familjeförsörjaren. Konsekvensen av dessa beskattningsformer
synes i stället kunna väntas bliva den, att skattskyldighet icke under alla
förhållanden kan bibehållas såsom villkor för kommunal rösträtt, utan att
den sistnämnda, likasom för närvarande den politiska rösträtten, kan
komma att tillerkännas även utan skattskyldighet. Eu dylik konstitutiv
svaghet i den grund, på vilken man nu synes vilja uppmura hela byggnaden,
synes mig icke kunna lämnas obeaktad, utan att jag dock vill i
frågan framställa något yrkande. Men jag betonar på samma gång, att
en eventuell förändring härutinnan givetvis icke skulle förhindra ett fasthållande
i vårt land, såsom i åtskilliga andra, av principen att skatte -

Motioner i Föräta hammaren, Nr 21.

5

betalningsskyldighet bör kvarstå såsom villkor för rösträttens utövning
för den, som är upptaxerad till skattskyldighet.

Skulle man emellertid sålunda hava att räkna med, att kommu- Frågan om
nal rösträtt kan i samband med väntade skattereformer komma att till- sträft
delas även icke skattskyldige och regeringspropositionens enligt min
tanke välgrundade förslag att tillerkänna rösträtt åt hustru till kommunalt
röstberättigad man är i själva verket eu början då växer ytterligare
behovet att på ett eller annat sätt vid de kommunala avgörandena
giva åt högre mognad och erfarenhet ökat inflytande. Likasom i min motion
vid årets lagtima riksdag synes detta mig även nu bäst låta sig göra
genom att tilldela förstärkt rösträtt åt vissa kommunalt röstberättigade.

Likasom då är jag även nu övertygad om, att en sund och samhällsgagnande
kommunalförvaltning säkrast skulle bli följden, om därvid
hänsyn toges till flera av de kategorier, hos vilka man bör
hava att påräkna större känsla av samhörighet med kommunen, större
ansvarighet för de kommunala avgörandenas konsekvenser, större mognad,
duglighet, erfarenhet och vederhäftighet. Det skulle exempelvis icke
skada, utan fastmera gagna de kommunala avgörandena, om ökat inflytande
tillerkändes de vid kommunen mera varaktigt fäste, vilka, för att
tala med vårens kungi. proposition i frågan, »på grund av sina egendomsförhållanden
och sin bofasthet i det kommunala livet hava större och mera
vittgående intressen att bevaka än andra samhällsklasser», och till vilken
grupp då borde räknas såväl övriga ägare och brukare av jord som egnahemsinnehavare.
Enligt min uppfattning skulle det jämväl överensstämma
med den hos oss sedan gammalt hävdvunna principen om ett visst förhållande
mellan rättigheter och skyldigheter, om vid tillmätandet av förstärkt
rösträtt hänsyn toges till den gräns, där efter den tillärnade nya kommunala
skattelagstiftningen progressiv kommunal skattskyldighet komme att
inträda. Jag skulle ock finna det förenligt med rättvisa och billighet, om
därvid toges i beaktande ställningen av familjeförsörjare särskilt i de fall,
då därmed är förenat ett mera omfattande ansvar; det har länge förefallit
mig märkligt, att man på de håll, där antalet människor, huvudtalet, alltid
räknas såsom främsta faktor vid tillmätande av inflytande i samhällslivet,
icke har blicken mera öppen för skillnaden mellan den, som blott har sig
själv att svara för, och den, bakom vilken står en hel rad familjemedlemmar.
Tanken att tillerkänna ökat inflytande åt dem, som hava att
påvisa under viss tid fullgjorda medborgerliga förtroendeuppdrag, synes
mig ävenledes nu lika bärkraftig som i våras.

Att nu framställa yrkanden om förstärkt rösträtt åt här ovan angivna
kategorier är emellertid i närvarande läge utan tvivel utsiktslöst.

6

Motioner i Första kammaren, Nr 21.

Förstärkt
rösträtt vid
högre ålder.

Första kammar frågan.

Kommunala
organisationsfrågor.

Principen om större inflytande åt den större mognaden är därmed icke
underkänd, utan kommer att leva, och en framtid kommer att utvisa, att
det skulle för vård lands kommunalförvaltning och för de av densamma
beroende medborgarna varit till väsentligt gagn, om den i högre grad
blivit efterföljd än som nu kommer att ske.

Däremot förnyar jag yrkandet om förstärkt rösträtt vid högre ålder
och preciserar det så: att två röster böra tillkomma den i kommunen
röstberättigade, som uppnått en ålder av trettiofem år. En dylik anordning,
som inom varje meningsriktning eller samhällsgrupp gå ve ökat inflytande
åt den, som i livets skola hunnit inhämta ett större mått av
erfarenhet, kan för samhällsutvecklingen icke vara annat än till gagn.

Sistnämnda yrkande synes mig så mycket mer påkallat, som det
skulle öppna väg för en acceptabel lösning av förstakammarfrågan, även
efter den starka förändring av dess väljarekår, som den kommunala demokratiseringen
skulle medföra. Regeringsförslaget gör däremot icke
detta, enär det, såsom bekant, skulle skapa en första kammare, byggd
på yngre åldersklasser än den andra och i följd därav fullständigt i
saknad av förmåga att fylla ens den uppgift, som även från utpräglat
vänsterhåll plägat tillerkännas den, nämligen att förekomma förhastade
beslut och därigenom utgöra en säkerhet för att endast en mognad folkvilja
bestämmer över statsstyrelsen. Att detta åter bör vara första kammarens
uppgift, och att även vårt land och vår tid behöver en dylik
första kammare, är tillräckligt betonat i min förut omnämnda motion vid
årets lagtima riksdag.

I sådant läge synas för en rationell lösning av första kammarfrågan
endast två huvudvägar vara att välja på. Den ena att lösa sambandet
mellan de kommunala institutionerna, landsting och stadsfullmäktige,
och första kammarbildandet, den andra att behålla detta samband,
men därvid åt de kommunala institutionerna giva den utbyggnad,
som kräves för att en av dem vald första kammare skall i förhållande till
den andra besitta någon fond av större erfarenhet. Meningarna äro, som
bekant, delade om vilkendera av dessa vägar är den lämpligaste. Då
jag för min del anser den senare besitta väsentliga företräden, följer
därav nödvändigheten att i de kommunala institutionerna söka garantier
för den större mognaden hos kammaren. Här ovan förordade förslag har
därvid synts mig mest antagligt.

I min motion vid den lagtima riksdagen framhöll jag att på det
kommunala förvaltningsområdet förelågo åtskilliga betydelsefulla frågor,
som vid en ombildning av våra kommunala styrelseformer påkallade sin
lösning lika väl som rösträttsfrågan. Anmärkningen kvarstår fortfarande,

Motioner i Första kammaren, Nr 21.

7

men ärendets oförutsedda behandling vid en urtima riksdag försvårar
givetvis upptagandet av dylika spörsmål. EU sådant synes mig dock
böra och kunna tagas under omprövning; införandet i vårt kommunala
liv av någon motsvarighet till engelska åldermannainstitutionen. Denna består,
som bekant, däri, att sedan den kommunala representationens medlemmar
utsetts genom val av de valberättigade, representförsamlingen
själv äger komplettera sig genom inval av ytterligare eu tredjedel så
många medlemmar, valda för dubbelt så lång mandattid. Institutionen
anses hava verkat mycket förmånligt både genom att giva ökad kontinuitet
vid handläggningen av kommunala angelägenheter och att åt
dessas handläggning förvärva medverkan av särskilt dugande män. Huruvida
en liknande anordning är hos oss behövlig vid prim är kommunernas
fullmäktigeval anser jag mig emellertid böra lämna därhän; det förefaller
som om åtminstone på landet de proportionella valen skulle bereda
tillräcklig möjlighet att återinsätta de olika meningsgruppernas mest dugande
förmågor. I städerna, särskilt de större, torde däremot behovet
vara starkare, och i fråga om landstingen förefaller en motsvarande anordning
vara särskilt påkallad. Landstingsmannavalens fördelning på
mindre lokala kretsar och behovet att därvid tillgodose dessa lokala kretsars
speciella ortförhållanden kan nämligen medföra, att personer icke
bliva valda, ja, knappast kunna väljas, vilkas deltagande i landstinget
skulle vara synnerligen gagneligt för landstingsområdet i dess helhet.
En möjlighet för landstinget självt att genom kompletteringsval förvärva
dylika krafter synes endast kunna vara till gagn. Rörande omfattningen
och den närmare utformningen av denna självkompletteringsrätt anser
jag mig emellertid icke böra framställa bestämt yrkande, utan överlämnar
frågan härom till utskottets omprövning.

Regeringsförslaget åsyftar en djupgående demokratisering av vårt
samhällsliv. De avvikelser jag föreslår skola enligt min övertygelse inför
en saklig granskning befinnas vara av beskaffenhet att, utan att lägga
hinder i vägen för en sådan demokratisering, dock tillföra densamma
vissa moment, som hittills de må ha prövats i vår egen kommunalförvaltning
eller i andra länders visat sig vara för dennas sunda utveckling
till båtnad och jämväl framdeles kunna förutsättas bliva det.
Det skulle tillika göra övergången från det gamla till det nya mindre
tvär och bidraga att mildra den oro, som hos betydande kretsar av landet
för närvarande förefinnes gent emot den plötsliga omvälvningen. All

Slut yrkanden.

8

Motioner i Första kammaren, Nr 21.

erfarenhet visar dessutom, att beståndande resultat vinnas bättre och
säkrare genom organisk utveckling än genom hastiga omkastningar.

På nu anförda grunder får jag alltså hemställa,

att i de föreliggande förslagen införas bestämmelser
åsyftande

l:o) att den kommunala rösträttsåldern skall inträda
med året näst efter det då medlem av kommunen
uppnått tjugufyra års ålder;

2:o) att skattebetalningsskyldighet för den, som
är upptaxerad till skatt, skall bibehållas såsom villkor
för rösträttens utövning och utformas såsom 1917 års
riksdagsskrivelse föreslog;

3:o) att, medan en röst tillerkännes samtliga röstberättigade,
ännu en röst tilldelas dem, som uppnått
trettifem års ålder; och

4:o) att valda medlemmar av landsting och stadsfullmäktige
erhålla viss befogenhet att komplettera
sig själva genom inval efter proportionell metod av
nya medlemmar, uppgående till viss kvot av de förut
valde och med längre mandattid.

Stockholm den 30 november 1918.

Sam. Clason.

Stockholm 1918. Ktragl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & SöDer.

1SS280