Motioner i Första Kammaren, Nio 2

Motion 1892:2 Första kammaren - urtima

Motioner i Första Kammaren, Nio 2.

1

N:o 2.

Af herr Adelsköld, om afskrifning af grundskatter, m. rn.

Uti eu motion, väckt i denna kammare den 22 dennes, har jag
ansett mig böra föreslå, att indelningsverket indroges och försvaret ordnas
på den rena allmänna värnpligtens grund, hvarigenom skulle vinnas:

dels betydliga besparingar, så att Sveriges försvar kunde ordtias inom
gränserna af dess nuvarande kostnader, utan att några nya skatter behof de
påläggas;

dels att indelningsverket såsom skatteform upphörde, hvarigenom denna
tvistefråga undanröjdes;

dels ock förnämligast, att genom öfverhoppandet af en oerhördt kostsam
»öfvergångsfor mation», mot hvilken de allvarligaste erinringar blifvit
gjorda, och öfvergång direkt till det »mål» — den allmänna värnpligten —
som alla nu tyckas anse vara det enda rigtiga för erhållande af ett så vidt
möjligt betryggande försvar, och hvarigenom tillika skulle vinnas en dyrbar
tid och undvikas det »uppskof med det slutliga ordnandet af försvaret, som
medför ett tungt ansvar» — och som skulle kunna blifva ödesdigert.---

Uti denna motion har jag tillika anvisat ett sätt att utan ökade,
ojemnt fördelade skatter anskaffa medel till grundskatternas afskrifning;
men då denna fråga icke direkt ingår i det skrifvelseförslag hvarom
jag förut motionerat, har jag ansett mig, i särskild motion, böra
underställa urtima Riksdagens pröfning detta mitt förslag till grundskatternas
afskrifning.

Bill. till Urtima Riksd. Blot. 1802. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 2—4.)

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

Sedan grundskatterna från regeringens sida år 1883 förklarats
vara »sekelgamla orättvisor», ocli Riksdagen för sin del erkänt det principielt
rigtiga i detta uttalande genom att afskrifva V3 af dessa skatter
och öfvertaga V3 af indelningsverkets börda mot något så föga motsvarande
dessa skatters verkliga värde som 12 dygns ökad öfning för
beväringen, så är afskrifningen af de öfriga 2/3:delarne att anse endast
som en tidsfråga; och det har äfven, från såväl regeringens sida som
i Riksdagen ansetts som om denna afskrifning borde ske i mån som
inkomster kunde beredas till betäckande af den, genom dessa skatters
upphörande, blifvande bristen i riksbudgeten.

Med anledning häraf har jag för att dessa förespeglingar skulle
kunna uppfyllas och för vinnande af medel härtill, utan att några nya,
mer eller mindre ojemnt tryckande skatter, i stället skulle behöfva påläggas,
i den motion rörande försvarets ordnande, som af mig väckts,
såsom ofvan anförts antydt ett sätt att fylla denna brist, på samma
gång som andra afsevärda fördelar derigenom skulle vinnas.

Detta skulle nemligen kunna ske genom anskaffning af ett nytt
exercisfält för gardesregementena vid jernväg å någon från hufvudstaden
mera aflägsen plats än Ladugårdsgärdet samt upplåtande af denna
värdefulla plats för bebyggande på samma sätt, som skett med gardeskaserntomterna.

De gamla gardestomterna med en, för närvarande, bebyggd areal
af 419,826 qv.-fot hafva vid försäljning inbringat 2,591,518 kronor 78
öre, och ännu återstår, enligt herr krigsministerns yttrande till statsrådsprotokollet
den 14 oktober 1892, att afyttra för 1,100,000 kronor.
Medelpriset för de försålda tomterna har varit 6 kr. 41 öre pr. qv.-foten.

Bebyggandet har skett under de senaste åren, och i betraktande
häraf, samt att värdet af de tomter, som bebyggts eller nybyggts under
de senast förflutna 15 åren, lära uppgå till omkring 50 millioner kronor,
torde det icke vara för högt beräknadt, att Ladugårdsgärdet med angränsande
skogspark uppgående till en areal af bortåt 40 millioner qv.-fot, hvilket nu endast användes till garnisonsregementenas exercis under
några månader af sommaren, är, såsom byggnadsplats, värdt samma
tomtpris, som i medeltal betalts för de försålda gardestomterna, under
förutsättning att bebyggandet icke forceras, utan får fortgå i mån som
befolkningen ökas. Om afdrag göres för den areal, som erfordras till
gator, torg, fria platser och parker, återstår en tomtyta af omkring
25,000,000 qv.-fot, och om icke 6 kronor 41 öre kunna erhållas, som
gardestomterna i medeltal inbringat, utan endast 4 kronor eller 2/3 af

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

3

detta pris, så skulle Ladugårdsgärdet med tillgränsande representera ett
värde af 100 millioner kronor.

Yälbelägna tomter i Stockholm å mycket dålig grund hafva betalts
ända till 40 kronor pr qv.-fot och derutöfver och ända upp i Vasastaden
å Norrmalm med 3 å 4 kronor pr. qv.-fot.

Kongl. Maj:t har i det nådiga förslaget till begränsande af antalet
utaf Andra Kammarens ledamöter, på grund af förhållandet under de
senast förflutna 30 åren d. v. s. från 1860 till 1890, beräknat, att Stockholms
folkmängd 1920 skulle uppgå till 539,110 eller mer än dubbelt
mot nu, och om det fortgår på samma sätt — hvilket har all sannolikhet
för sig, då Stockholm nu blifvit en storstad, och erfarenheten
visat större städers attraktionsförmåga — skulle hufvudstaden 30 år
derefter eller 1950 ega en folkmängd af öfver en million menniskor,
och någon fördelaktigare väg för den under sådana förhållanden nödvändiga
utvidgningen af staden finnes icke än mot hafvet och den nya
dyrbara hamnen vid Värtan. Ett skäl till förflyttningen af detta exercisfält
från Stockholms närhet ligger dessutom i den fara, som är oskiljaktig
från skarpskjutningar. Räntan på ofvannämnda kapital, 100 millioner
kronor, beräknad till 3,600,000 kronor, utgör mer än det belopp
återstoden af grundskatterna inbringa statsverket, enär denna ordinarie
inkomst enligt Kongl. Maj:ts proposition till innevarande Riksdag uppgår
till 3,223,373 kronor.

Genom upplåtandet af Ladugårdsgärdet till bebyggande borde man
således inom en ej aflägsen framtid kunna erhålla medel dels till anskaffande
af ett nytt exercisfält för garnisonsregementena, dels ock
erhålla ersättning för den förlust i statsinkomst, som uppkommer genom
grundskatternas afskrifning och som på detta sätt kunde efter hand
fyllas utan några särskilda nya skatter.

Jag har här icke yttrat mig om den förlust, som skulle uppkomma
för statsverket genom fullständigt öfvertagande af rust- och roteringsbesvären,
ty dessa försvinna af sig sjelfva i samma mån som indelningsverket
ställes på vakans, och allmän värnpligt enligt mitt förslag
skulle komma att införas.

En fördel som jag antydt i min motion rörande försvarsfrågan, af
en sådan finansoperation vore, om de inflytande medlen för försäljningen
— efter afdrag af hvad som erfordras för ett nytt exercis- och

4

Motioner i Första Kammaren, N:o'' 2.

målskjutningsfält — placeras i riksgäldskontoret i lätt realiserade värdepapper,
ty derigenom finge man slutligen en fond af 100 millioner
kronor, hvilka kunde komma väl till pass någon gång,'' då det fordras
»pengar — pengar — pengar», och sådana måhända icke skulle kunna
anskaffas till något pris hvarken genom lån eller på annat sätt.

Då man med all säkerhet kan påräkna denna inkomst genom upplåtandet
af Ladugårdsgärdet till bebyggande, kan afskrifningen af grundskatten
verkställas medelst uppläggandet af ett lån för reglerandet af
den finansiella ställningen medan grundskatteafskrifningen pågår och
afslutats samt Ladugårdsgärdet hunnit försäljas. Ville man för detta
ändamål upplägga ett »premielån», löpande t. ex. med 2V2 procent
ränta och V2 procent till premier, så skulle vinsten på denna finansoperation
för staten blifva ännu större.

Det var som bekant år 1862, som herr Carl Anders Larsson i
»Hedervärda Bondeståndet» första gången väckte förslag om grundskattens
»aflösning», hvilket nu, efter ett 30-årigt krig, genom oklokt
motstånd mot en sådan aflösning och senare ifrågasatta afskrifning af
dessa skatter under 30 års tid — slutat med att regeringen föreslagit
dessa skatters fullständiga afskrifning under loppet af 12 år.

Och då detta krig, med dess »komprommissande» och förryckning
af riksdagsgöromålen, aldrig kan beräknas komma att sluta förr än
sista spåret af grundskatt och indelningsverk försvunnit för alltid,
hvilket icke sker om indelningsverket delvis öfvertoges af statsverket,
så skulle jag anse en lösning af frågan böra sökas på följande sätt:

att Ladugårdsgärdet med angränsande, staten tillhörande parker
m. in. upplätes till bebyggande på samma sätt, som tillgått vid försäljningen
af gamla gardestomterna;

att för inflytande medel af en sådan försäljning ett nytt exercisfält
anskaffas å passande plats;

att det inflytande kapitalet icke må användas för statens löpande
utgifter, utan endast räntan derå, samt att detta kapital af riksgäldskontoret
placeras i lätt realisabla räntebärande värdepapper;

att lån upplägges för bestridandet af den brist i statsregleringen,
som kan uppkomma under och efter grundskatternas afskrifning, innan
Ladugårdsgärdet hunnit bebyggas och den beräknade köpeskillingen
derför influtit; samt

Motioner i Första Kammaren, N:o 2. 5

att grundskatterna så som Kongl. Maj:t föreslagit afskrifvas under
loppet af tolf (12) år.

Skulle Riksdagen biträda denna uppfattning i dess hufvudgrunder,
får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller,
det behagade Kongl. Maj:t, i sammanhang med frågan
om ordnandet af Sveriges försvar, låta uppgöra och
för Riksdagen framlägga plan till grundskatternas fullständiga
afskrifning samt dervid taga under öfvervägande,
om icke medel till denna afskrifning skulle
kunna beredas genom afyttring af Ladugårdsgärdet
jemte derintill liggande skogsparker m. m. till bebyggande,
i likhet med hvad som skett vid de gamla
gardestomterna, i hvilken händelse nytt exercisfält
för Stockholms garnison bör anskaffas.

Stockholm den 28 oktober 1892.

Cl. Adelsköld.