Motioner i Första Kammaren, N:o 51

Motion 1896:51 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

1

N:o 51.

■ \ .. . f. ; . , - .... • , r ■ . , fl •

Af herr Wieselgren, om vidtagande af åtgärder för genomförande
af en läroverksreform.

I trenne vid denna riksdag inom Andra Kammaren afgifna motioner,
n:is 14, 203 och 218, hafva yrkanden på reformer af undervisningen
vid de allmänna läroverken förelagts Riksdagen. Den första, framburen
af herr Gustaf Bäckgren, afser hufvudsakligen att få studietiden
vid läroverken begränsad till 6 årskurser, derefter mogenhetsexamen
borde få afläggas, grundad på de kunskapsmått, som genom undervisningen
under nämnda sex år förvärfvats. Den andra, afgifven af
herrar Fritjuv Berg och Emil Hammarlund, förorda dels införandet af
en allmänt medborgerlig examen med viss kompetens till gagn för
dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, dels ock
upprättandet af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga
läroanstalter, hvilka borde ordnas såsom öfverbyggnader på folkskolan
och hafva till uppgift att förbereda för nämnda, allmänt medborgerliga
examen. Den tredje, afgifven af herr S. J. Boethius, föreslår ock införandet
af en allmän medborgerlig examen med stadgad kompetens
för dem, som vid 15—16 års ålder utgå i praktiska lifvet; men han
önskar ombildning af de allmänna läroverken i den mån sådant kräfves
för uppgiften att förbereda till sagda examen, dock så, att vid vissa
allmänna läroverk en klassisk och en real linie borde förefinnas för
grundläggning af de vetenskapliga insigter, hvilka vidare utbildas vid
universitet eller högre tillämpningsskola, samt att vid ett och annat
läroverk försöksvis borde upprättas en lärokurs för dem, som, efter att
fullständigt eller i det närmaste fullständigt hafva genomgått den allmänna

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 16 Käft. (N:o 51) 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:0 51.

medborgerliga bildningslinien, skulle vilja utbilda sig till inträde vid
universitetet eller i högre tillämpningsskola.

Det faller genast i ögonen, att ett önskningsmål är för alla
motionärerna gemensamt: det, att en med viss kompetens förenad
examen må anordnas för det stora antal lärjungar, som från våra
allmänna läroverk utgå i det praktiska lifvet, innan de hunnit fullständigt
genomgå läroverket och således hvarken tillvunnit sig det
kunskapsmått, som här bjudits dem, eller den kompetens, som med
afläggandet af mogenhetsexamen förenats. Dessas lott är ock i sanning
behjertansvärd. Och det kan ej förundra, om det allmänna
missnöjet med stigande styrka höjer sin stämma mot nu gällande anordning,
som för att tillgodose ena fjerdedelens intressen väl mycket
lemnar derhän de tre fjerdedelarnes, helst som icke ens de förres
bästa med ifrågavarande anordning kan sägas vara i önsklig mån tillvaratagen.

Skälet härtill känner en hvar. Bemödandet att i samma läroverk
och med samma undervisningsplan tillgodose både den allmänna medborgerliga
och den högre vetenskapliga bildningens skilda kraf på en
förberedande skolundervisning måste genom de »jemkningar», det medför,
gifva anledning till berättigadt missnöje å båda hållen. Ingen
finner anordningarna ändamålsenliga; alla klaga.

Lätt inses, att den reform, herr Bäckgren i sin motion föreslår,
blott skall tillfredsställa ena sidan; han lemnar den högre vetenskapliga
bildningens kraf utan afseende. Någon verklig lösning af det föreliggande
problemet är derför icke att finna å den väg, han föreslår.

En annan väg anvisas deremot af herrar Berg och Hammarlund
i förslaget att låta den för en högre bildning nödiga förundervisningen
ombesörjas af de nuvarande läroverken, ehuru reducerade i mån af
hvad de ändrade förhållandena kräfva, men att anförtro den förberedande
allmänbildningen åt »öfverbyggnader på folkskolan», d. v. s. åt
sjelfva folkskolan, som derför borde utvidgas till undervisningsplan och
genomgångstid.

Icke heller å denna väg skall problemet kunna lösas. Den befriar
väl den lärda skolan från tvedrägten derinom; men den inför
samma tvedrägt inom folkskolan. Äfven denna har sin särskilda uppgift,
så visst som det inom hvarje samhälle förefinnes ej blott en »lärd»
bildning och en »allmänbildning», utan ock en »folkbildning», hvars gränser
icke sammanfalla med vare sig den enas eller den andras af de båda
öfriga. Genomfördes de sistnämnda båda motionärernas förslag, skulle
striden ögonblickligen uppflamma mellan allmänbildningens och folk -

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

3

bildningens skilda målsmän och intressen i fråga om den sålunda utvidgade
folskolans läroämnen, undervisningsmetoder och genomgångstid.
Och det redan nu märkbara sträfvandet att i en öfvervägande
teoretisk rigtning utveckla folkskolan skulle sedan, till ytterlig fara för
samhället, tvifvels utan göra sig gällande i en, snart sagdt, oemotståndlig
grad.

Det förslag, herr Boethius framlagt, söker ock derför en annan
utväg. Åt »de allmänna läroverken i allmänhet», för detta ändamål
ombildade, vill han anförtro den undervisning, som skulle omhänderhafva
allmänbildningens intressen och förbereda till den allmänna medborgerliga
examen, som ofvan omförmälts. Åt vissa allmänna läroverk,
förslagsvis ett i hvarje stift, vill han lemna uppdraget att å en klassisk
och en real linie förbereda den lärda bildning, som sedermera omhändertages
af universitetet och högre tillämpningsskolor. Och han
vill slutligen genom lärokursen vid ett och annat läroverk förmedla
öfvergången från allmänbildningens förskolor till den lärda bildningens
högskolor.

Det är icke min mening att ingå i någon närmare utläggning af
detta förslag, mot hvars grunddrag jag icke har något att anmärka;
det är fullkomligt klart, att genom dess öfverlåtande af skilda bildningsuppgifter
åt skilda läroverk den annars oundvikliga tvedrägten mellan
skilda bildningsintressen lyckligen förekommes. Det är ock tydligt, att,
då hvarje sådan uppgift får omhändertagas för sig, de bästa förutsättningar
för ändamålsenliga anordningar och goda resultat jemväl må
förefinnas. Men hvad som förmått mig att öka antalet i ämnet afgifna
motioner med ännu en, har varit min önskan att fästa uppmärksamheten
å en sida af frågan om vår läroverksreform, hvilken i de förut
afgifna motionerna blifvit enligt min tanke väl mycket förbisedd.

»En sträng uniformering», säger herr Boethius i sin motion, pag. 8,
»af ett lands hela undervisningsväsende blir lätt en andlig tvångströja,
som hos det uppväxande slägtet hindrar individualitetens utveckling.»
Han säger dessa ord för att försvara det nya slag af läroanstalter,
hvilket skulle öfverföra härför hugade allmänbildningsalumner till den
lärda bildningens högqvarter. Men yttrandets bärvidd är i sanning
allt för stor för att vinna tillämpning blott å ifrågavarande förhållande.
Det kan med fullt fog användas såsom murbräcka emot hvarje organisation,
som afser att uteslutande i statens hand samla ett lands hela
undervisningsväsende.

Ty ser man i dettas »stränga uniformering» en fara, en »andlig
tvångströja», som måste visa sig hinderlig för det uppväxande slägtets

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

fria personliga utveckling, måste man ock tillse, att icke en statsskoleorganisation
bringas till stånd, som undantränger och förqväfver den
undervisning, hvilken ej sällan förträffliga lärarekrafter skulle vara
villiga att i enskilda skolor erbjuda. Det är nyttigt för samhället att
jemte de offentliga statsläroverken äfven enskilda läroverk finnas; emot
de förras benägenhet att stelna i viss uniformering ställer sig de senares
mera personligt bestämda skaplynne, såsom nyttigt stimulerande
icke minst för den större lätthet till initiativ, som i dessa bör ega rum.
Och då i de förra långt ifrån få olämpliga krafter, sedan de väl derinom
fått fast plats, allt fort bibehålla dessa, till stadigt förfång — i synnerhet
i smärre samhällen — för de unga, som led efter led nödgas af
deras undervisning begagna sig, måste deremot i de enskilda skolorna
det större beroendet af allmänhetens förtroende innebära garanti emot
en dylik för såväl skolan som dess lärjungar farlig fördragsamhet.
Det nyss antydda beroendet af allmänhetens förtroende är derjemte
äfven i andra afseenden af vigt; ty läraren i den enskilda skolan bör
ju i allmänhet hafva lättare att känna sig i samarbete med hemmen än
en statsskolans lärare, som genom hela sin ställning frestas att anse
sig främst af allt vara en statens tjensteman, hvilken ansvarar blott för
öfverordnade myndigheter.

Men äfven från en annan synpunkt ter sig vigten af att jemte
statens läroverk utrymme ock lemnas enskilda sådana. Ty i den mån
statsskolorna undantränga de senare, växer ock antalet af de vid de
förra anstälda lärarne, och kostnaden för dessas aflönande uppnår i följd
häraf allt ansenligare proportioner. Erfarenheten har ock visat, att
mängden af löner gerna bidrager att hålla nere dessas belopp; och så
inträffar, att stora skaror af akademiskt bildade män, åt hvilka undervisningen
af landets ungdom anförtrotts, för detta sitt öfvermåttan vigtiga
kall så lågt aflönas, att bekymmer och brist blifva deras dagliga
lott, så mycket tyngre att bära, som de ej se något hopp om ändring.
Hvem undrar väl, om under sådana förhållanden missnöje och bitterhet
intaga deras sinnen? Och hvem mäter de inflytelser, hvilka från denna
deras stämning kunna härleda sig? Men dessa förhållanden skulle gestalta
sig annorlunda, om genom undervisningens fördelning mellan enskilda
och »allmänna» läroverk den vid de senare anstälda lärarepersonal
blefve till antalet mera begränsad.

Det må vara sant, att staten bör ega viss inflytelse å äfven de
enskilda läroverken. Sådant kan ock lätteligen åstadkommas, då dessa
för att kunna bestå i konkurrensen med statsläroverken tydligen måste
ega påräkna statens understöd dels i direkta penninganslag, såsom redan

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

5

eger rum i fråga om de enskilda läroverken för flickor, dels ock i rätt
för vid dem anstälda lärare att få räkna tjenstår för sin tjenstgöring
derstädes, såsom medgifvits redan genom kongl. brefvet den 29 maj 1874,
och staten för åtnjutande af dylika förmåner både kan och bör fastställa
vilkor, som för densamma bereda tillfälle till den inflytelse å de enskilda
läroverken, som verkligen må vara önskvärd.

Skall emellertid en i fråga om gagnande inflytelser oneklig återtjenst
från de enskilda läroverkens sida kunna tillskyndas statens, må
dessa enskilda läroverk icke hållas allt för fåtaliga; de skulle i annat fall
svårligen kunna tillvinna sig någon betydelse utöfver den till viss ort
begränsade. Så som det allmänna läroverket inom vårt land under senare
årtionden utvecklat sig, har det knappast varit möjligt för den
enskilda konkurrensen att med något anspråk på originel läggning göra
sig gällande. I den stund deremot, då den arbetsfördelning å undervisningsområdet,
hvilken af förberörda motionärer förordats, skulle komma
till stånd, synes mig tiden vara inne att bereda luft åt den enskilda
skolan. Det torde kunna ske derigenom, att skolorna för allmänbildningsändamålet
icke nödvändigtvis anordnas såsom statsskolor, utan att
åt kommuner och enskilde öppnas möjlighet att, med iakttagande af
de vilkor, hvilka för åtnjutande af statsunderstöd kunna varda bestämda,
få fritt ordna dem efter de behof, som på vederbörande plats må företrädesvis
vara för handen. Dermed skulle staten befrias från omedelbar
omsorg om flera eller färre af de smärre likasom möjligen ock af
något antal större läroverk, hvilka nu till blott half nytta för både
staten och vederbörande kommuner här eller der förefinnas. Faran af
den allmänna undervisningens »stränga uniformering» vore i och med
detsamma förekommen. Äfven skulle den i motionen n:o 203 ingående
frågan om samskoleorganisationen kunna vinna en lösning, som, om än
endast lokal, dock utan tvifvel skulle vara af stor betydelse för den
allmänna uppfattningen af organisationens lämplighet eller gränserna
för dess tillämpning; och slutligen skulle hvarje statens åtgärd för anordnande
af de i motionen n:o 218 föreslagna lärokurser vara fullkomligt
obehöflig.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag vördsamt,

det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
att Kongl. Maj:t ville vidtaga nödiga åtgärder för
genomförandet af en läroverksreform i den rigtning:

att den undervisning, som befinnes erforderlig
för förberedande af den lärda eller den högre fackla.
till Ri/csd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 16 Käft. 2

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

eller embetsmannabildningen, varder anförtrodd åt ett
mindre antal särskildt härför ordnade statsläroverk;

att den undervisning, som anses nödig för beredande
af en allmän bildning utöfver det af folkskolan med*
delade bildningsmåttet samt erforderlig för inträde i
fackskolor eller å praktiska lefnadsbanor, helst lemnas
åt läroverk, hvilkas upprättande och vidmagthållande
må ankomma på kommunalt intresse och enskild verksamhet; att

läroverken af senare slaget, äfven der de icke
äro statens, må ega under behörig kontroll med utgående
lärjungar anställa examen, med hvars genomgående
förenas kompetens till vissa statsbeställningar;

samt att åt de kommunala eller enskilda läroverk,
som på detta sätt och i enlighet med af staten faststälda
bestämmelser deltaga i undervisningsarbetet
inom samhället, beredas de för fullföljd af deras verksamhet
nödiga förmåner.

Stockholm den 7 mars 1896.

Sigfrid Wiesdgren.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.