Motioner i Första kammaren, Nr 201

Motion 1918:204 Första kammaren

Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 201.

1

Nr 204.

Av herr Berglund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfällig lönereglering för tjänstemän
vid statens järnvägar rn. in.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 381 angående tillfällig
lönereglering för tjänstemän vid statens järnvägar, tillåta vi oss härmed
väcka följande motion:

Den definitiva lönereglering för personalen vid bl. a. de verk, som
omhandlas i Kungl. Maj:ts nu föreliggande proposition nr 381, som redan
år 1914 ställdes i utsikt och som man då trodde skulle kunna genomföras
år 1917 eller 1918, har som man finner ytterligare uppskjutits,
och det nu föreliggande förslaget, som dock icke är avsett att träda i
kraft förrän år 1919, är ett provisoriskt förslag.

Under sådana förhållanden och med hänsyn till den långt framskridna
riksdagstiden kan möjligen ifrågasättas lämpligheten av att det
oaktat framkomma med förslag till ändring av det nu framlagda förslaget,
som för den för ändamålet tillsatta lönekommissiouen tagit så
lång tid att utarbeta.

Å andra sidan sjmes det som man icke utan våda för det allmänna
kan åsidosätta hänsynen till vad saken gäller för de stats funktionärer,
vars existens helt och hållet är beroende på de lönebelopp, som statsmakterna
tillerkänna dem; ävenså, och icke minst hänsynen till statens
eget intresse, av att vid resp. verk fästa en personal, som gör det möjligt
att driva dessa betydande institutioner på ett för allmänheten betryggande
och för statsverket mest ekonomiskt sätt.

De senaste årens erfarenhet har tydligt nog ådagalagt brister härutinnan,
vilka icke enbart bero på kända kristidsförhållanden med åtföljande
materialbrist in. in., ja kanske inte ens till övervägande del
bero därpå, utan fastmer på de senaste årens stora personalbrist och
underhaltiga rekrytering. I varje fall framgår särskilt av järnvägssty Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 90 käft. (Nr 204205.) 1

2

Motionär i Första hammaren, Nr 304.

relsens ocli även av departementschefens yttranden i ärendet, att de
konstaterade rekryteringssvårigheterna och de högre kvalificerade tjänstemännens
av ekonomiska skäl framtvingade benägenhet att lämna
statstjänsten innebär en fara för statsverket, som med nödvändighet måste
medföra ännu betänkligare konsekvenser för det allmänna än vad eu
tillfredsställande lönereglering skulle medföra, med hänsyn till den förut
hårt betungade statsbudgeten.

Vad den sistnämnda synpunkten beträffar, kan man väl förstå departementschefens
uttalade betänkligheter. Men å andra sidan hava
dessa uttalats i sådan form och i sådant sammanhang med frågan i

, _ o

övrigt, som om departementschefen icke ogärna skulle se att riksdagen
företog en ändring till det bättre i det framlagda förslaget, och sålunda
även tog de därmed förenade ekonomiska konsekvenserna. Särskilt
torde detta gälla frågan om förslagets retroaktiva verkan. Ett sådant
yrkande torde därför vara välgrundat och även utan allt för stora betänkligheter
kunna av riksdagen bifallas.

Beträffande övriga i denna motion ifrågasatta ändringar i den föreliggande
propositionen torde vissa av dem möjligen framkalla större betänkligheter
på grund av föreliggande omständigheter. I all synnerhet
som departementschefen uttryckligen betonat, att förslaget är provisoriskt
och icke avsett att verka prejudicierande vid den definitiva löneregleringen
samt att han vid framläggandet av det föreliggande, enligt hans
mening särdeles otillfredsställande förslaget, stått inför valet att antingen
framlägga detsamma i huvudsakligen det skick som det av 1915 års
lönekommission överlämnats till Kungl. Maj:t, eller också uppskjuta detsamma
ytterligare ett år.

Om nu, vilket också erkänts såväl av resp. verks styrelser som av
departementschefen, det föreliggande förslaget överhuvudtaget är otillfredsställande,
så är detta i synnerlig grad fallet beträffande lokomotivpersonalen.
Det torde icke vara mer än en mening därom, att ingen
annan grupp statstjänare i tjänsten haft så stora påkänningar av kristiden
som just denna personal, på grund av de kända svårigheterna
med otillräcklig och underhaltig materiel och förbrukningsartiklar m. m.
Och det borde icke vid närmare eftertanke kunna råda mer än en uppfattning
därom, att, frånsett denna personals ansvarsfulla befattning i
övrigt, det är en fråga av för statsverket så stor ekonomisk betydelse,
med vilken grad av tjänstenit, kompetens och ekonomisk beräkning
denna personal handhar och utnyttjar de stora värden i materiel och
förbrukningsartiklar, att staten borde möjliggöra den förbättrade tjänsteställning
som erfordras för att väcka och bibehålla dessa personliga och

Motioner i Första kammaren, Nr 204.

3

för tjänsten viktiga egenskaper, utan allt för stor hänsyn till den direkta
merutgift som detta skulle medföra, enär denna mer än väl koinme
att uppvägas av de indirekta besparingar detta utan tvivel skulle medföra
för statsverket.

Vilka värden det enbart i detta fall gäller inses lätt, då man besinnar
att 1917 års kostnader för förbrukade lokomotivmaterialier vid
statsbanorna belöpte sig till ung. 54 miljoner kronor. Enbart några få
procents besparing på detta konto skulle sålunda uppgå till betydande
belopp som kom staten tillgodo.

Det synes sålunda som om ett bättre tillgodoseende av åtminstone
lokomotivpersonalen, än vad det föreliggande förslaget avser, vore icke
endast rätt och skäligt, utan även ur statsekonomi synpunkt klokt,
Så mycket mer som denna personal med rätta kan åberopa, att lokomotivpersonalen
i Norge vid löneregleringen i juli 1917 erhöll avsevärt
bättre löneförhållanden än vad Kungl. Maj:t här föreslår.

Stvrelsen för Sveriges Lokomotivmannaförbund har också i underdånigt
yttrande av den 6 april i anledning av lönekommiesionens förslag
framhållit detta, och även i den utförliga motivering som anförts
i samband med vissa yrkanden om förbättring av lönekommissionens
förslag påvisat, vilken missgynnad ställning lokomotivpersonalen erhållit
vid varje lönereglering ända sedan år 1867. Då vederbörande utskott
förmodligen kommer att taga del av yttrandet ifråga, torde det vara
onödigt att här återupprepa detsamma. Det torde dock här med ett
par sifferuppgifter böra framhållas, vilken väsentlig skillnad som föreligger
mellan det sedan 1 juli 1917 vid Norges statsbanor gällande
lönereglementet och det förslag, som är avsett att gälla för Sveriges
statsbanor från och med 1 jan. 1919.

Enligt sistnämnda lönereglering vid Norges statsbanor erhåller en
lokomotivet dåre fr. o. m. 1 ? 1917 en begynnelse- och slutlön av:
å dyraste ort kr. 2,020 och efter 8 år kr. 2,620

» billigaste ort » 1,960 )) » 8 » » 2,560

Enligt Kungl. Maj:ts proposition skulle en lokomotiveld are vid Sveriges
statsbanor erhålla en begynnelse- och slutlön av:
å dyraste ort kr. 1,990 och efter 12 år kr. 2,620

» billigaste ort » 1,620 » » 12 r> » 2,100

Härav framgår att, utom den väsentliga fördelen att högsta eldarelönen
vid Norges statsbanor erhålles 4 år tidigare, begynnelselönen i
Norge å dyraste ort är 60 kr. högre, och å billigaste ort är såväl begynnelse-
som slutlön resp. 340 och 400 kr. högre än Kungl. Maj:ts
förslag för samma befattningshavare.

4 Motioner i Första kammaren, Nr 204.

Föl lokomotivförare är skillnfiden ännu storm, i det begynnelseoch
slutlön i Norge är:

å dyraste ort kr. 2,700 och efter 8 år kr. 3,500

» billigaste...... » » 2,700 » » » » » 3,500

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle lokomotivförare erhålla en begynnelse-
och slutlön av:

å dyraste ort kr. 2,410 och efter 9 år kr. 3,450

» billigaste...... » » 1,980 » » » » » 3?060

En lokomotivförare vid Norges statsbanor erhåller således å dyraste
ort 290 kronor mera i begynnelselön och 50 kronor mera i slutlön än
en lokomotivförare å dyraste ort vid Sveriges statsbanor. Och då lokomotivförarelönen
i Norge är lika på alla platser, så medför detta, att
vid jämförelse med lokomotivförarelönen å billigaste ort vid Sveriges
statsbanor, erhåller den norske statsbaneföraren 720 kronor mera i begynnelselön
och 440 kronor mera i slutlön, än vad i den kungl. propositionen
föreslås. Därtill erhålles slutlönen enligt det norska lönereglementet
efter 8 år, alltså 1 år tidigare.

Åven lokomotivmästarna vilka dels genom sin omedelbara befälsställning
och dels genom att'' lokomotivmästaregraden utgör slutstadiet i
befordringshänseende stå i nära samband med lokomotivpersonalen, hava
blivit dåligt tillgodosedda i Kungl. Maj:ts löneförslag, om nämligen hänsyn
tages till dessa befattningshavares ansvarsfulla tjänsteställning och obegränsade
arbetstid. Och vid en jämförelse med motsvarande tjänstemäns
löneförhållanden vid Norges statsbanor kommer man till samma
resultat, som vid jämförelsen mellan resp. länders lokomotivpersonal.

En lokomotivmästare vid Norges statsbanor erhåller nämligen enligt
förutnämnda lönereglering från 1 juli 1917 en begynnelse- och slutlön
av:

å dyraste ort kr. 3,800 och efter 8 år kr. 4,800

» billigaste » » 3,800 » » » » » 4,800

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle en lokomotivmästare erhålla en
begynnelse- och slutlön av;

Motioner i Forsta kammaren, Nr 204. 5

å dyraste ...... ort kr. 3,360 och efter 12 år kr. 4,800

» billigaste .. » » 2,880 » » » » » 4,320

Eu lokomotivmästare vid Norges statsbanor erhåller sålunda 440
kronor mera i begynnelselön än vad eu lokomotivmästare å dyraste vid
Sveriges statsbanor skulle erhålla enligt Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande
slutlönen är denna visserligen i båda fallen lika, dock med den
skillnad, att denna erhålles 4 år tidigare vid Norges statsbanor, alltså
ett år tidigare än en lokomotivmästare vid Sveriges statsbanor skulle
erhålla näst högsta lönen 4,500 kronor.

Därtill kommer att då lokomotivmästarelönen är lika på alla orter
vid Norges statsbanor, så innebär detta, att vid jämförelse med eu lokmästare
å billigaste ort vid Sveriges statsbanor, har den norske lokomotivmästaren
i begynnelse- och slutlön resp. 920 och 380 kronor mera,
varjämte den norske lokomotivmästaren som förut nämnts erhåller
högsta lönen redan efter 8 år, alltså ett år tidigare än lokmästaren vid
Sveriges statsbanor erhåller en lön av 3,960 kronor.

Visserligen tillkommer beklädnadsersättning för dessa tjänstegrupper
vid statens järnvägar, vilket icke tillkommer motsvarande grupper i
Norge.

Men även med denna ersättning inberäknad, innebär Kungl. Maj:ts
förslag en avsevärt sämre löneställning för här omhand] ade befattningshavare,
än vad som tillerkänts motsvarande tjänstekategorier vid Norges
statsbanor. Och då såväl tjänsteförhållanden som klimat- och levnadsförhållanden
äro i stort sett lika i de båda länderna, och Sveriges statsbudget
och dess statsbanors avkastning säkerligen innebär minst lika stora förutsättningar
att kunna nöjaktigt avlöna personalen, så finnes inget rimligt
skäl för att här omhandlade personalgrupper sämre avlönas. I all
synnerhet som just dessa personalgruppers personliga insats i trafikarbetet
även efter kristidens slut kommer att bliva av mycket stor ekonomisk
betydelse för verket, enär anskaffningskostnaderna för den materiel
och förbrukningsartiklar, som av dem handhavas, icke inom eu
överskådlig framtid komma att återgå till de normala före kristiden gällande
priserna.

Den kritik, som det föreliggande förslaget icke kan undgå, enär allt
för många skäl för en sådan föreligga, drabbar egentligen lönekommissionen
som icke mäktat åstadkomma ett bättre underlag för Kungl.
Maj:ts proposition. Men trots detta hade man med fog kunnat förvänta
några förbättringar eller i varje fall mera konsekvens i Kungl. Maj:ts
förslag.

6

Motioner i Första kammaren, Nr 204.

Då departementschefen däri framhåller, att de av lönekommissionen
föreslagna avlöningsbeloppen otvivelaktigt utvisa, att den ifrågavarande
löneregleringen icke kan betraktas som en bestående lösning, men att
man på angivna skäl stått inför valet att antingen helt uppskjuta förslaget,
eller också att framlägga ett förslag i allt väsentligt anslutande
sig till kommissionens, och att man därvid föredragit det senare, så kan
det obetingat medgivas att detta är riktigt, och att Kungl. Maj:t näppeligen
hatt någon annan utväg under föreliggande förhållanden.'' Och då därtill
departementschefen uttalar, att han anser det nödigt att, så snart som
möjligt efter det riksdagen fattat beslut i anledning av den provisoriska
lönereglering som nu är ifrågasatt, upptaga frågan till ny prövning,
under framhållande av synpunkter som måste anses innebära ett löfte
om säker förbättring för berörda personal, så kan var och en även medgiva
det riktiga och välbetänkta i ett sådant uttalande.

Så långt är allt gott och väl. Och personalen skulle antagligen
även, förlitande sig på departementschefens löftesrika uttalanden i ärendet,
och inseende de påpekade svårigheterna för Kungl. Maj:t att nu
kunna åstadkomma någon väsentlig förbättring av kommissionens förslag
ifråga om lönebeloppen, med mera jämnmod funnit sig i förslaget härutinnan
trots det kännbara behovet av en betydande höjning av dessa
lönebelopp redan nu.

Departementschefens i propositionen återgivna uttalanden i ärendet
visar ju också i många avseenden en sådan grad av förståelse för personalen
och dess berättigade krav, att de i och för sig måste på personalen
verka lugnande för tillfället och förhoppningsfullt för framtiden.

Men då man så finner, att det i propositionen även medtagits sådana
detaljer av lönekommissionens förslag, som ur statsekonomi synpunkt
otvivelaktigt kunna anses oväsentliga, men däremot för den därav
berörda personalen äro av mycket stor betydelse, så utvisar detta eu
inkonsekvens, d. v. s. ett motsatsförhållande mellan ord och handling
som i hög grad neutraliserar verkningarna av berörda uttalanden. Och
det kan näppeligen förvåna att detta hos stora grupper av personalen
framkallat en känsla av förstämning och misstro, som det i synnerhet under
nuvarande brydsamma förhållanden borde vara statsmakterna angeläget
att om möjligt avvända.

En sådan ur statsfinansiell synpunkt oväsenlig detalj, jämförd med
löneregleringsfrågan i sin helhet, är utan tvivel den föreslagna ändringen
av proportionen mellan lön och tjänstgöringspenningar för den del av
statsbanepersonalen, som i arvode har 2,100 och därunder.

Motioner i Forsta kammaren, Nr 204.

1

Det torde ur ekonomisk synpunkt för statsverket vara av ringa betydelse,
om denna proportion ändras till föreslagna ''A lön och V4 tjänstgöringspenningar,
eller bibehålies oförändrad med Vr> lön och \ & tjänstgöringspenningar.

För den personal det närmast berör bär däremot frågan en mycket
stor betydelse, icke minst i psykologiskt hänseende, enär detta ändringsförslag
uteslutande träffar personalen av lägre grad och därtill innebär
eu absolut försämring av nu gällande bestämmelser.

Det enda skäl, som av lönekommissionen anförts, för denna ändring
är, att därmed åstadkomma mera likformighet mellan respektive verks
lönebestämmelser. Detta skäl som väl i och för sig kunde hava log lör
sig, saknar dock i föreliggande fall varje berättigande, då kommissionen
i övrigt såväl som Kungl. Maj:t betonat att löneförslaget är ett provisorium,
som föranlett att man icke kunnat ingå på eljest ifrågasatta förändringar
till det bättre.

Det måste onekligen betecknas som en inkonsekvens, att i propositionen
å ena sidan uttala sig på sådant sätt, att personalen får det
bestämda intrycket att det endast är den korta tiden som stått till förfogande
samt löneregleringens provisoriska karaktär, som hindrat Kungl.
Maj:t att företaga förbättringar, som eljest erkännas vara både behövliga
och berättigade, och samtidigt å andra sidan utan vidare föreslå en förändring,
som absolut innebär en försämring av nu gällande bestämmelser,
och som ingen med fog kan påstå vara nödvändig på ärendets
nuvarande provisoriska stadium.

Den personal det här gäller hyser därför den för övrigt helt
naturliga uppfattningen, att då man av vissa angivna hänsyn icke kunnat
vidtaga eljest berättigade förbättringar, så finnes inget rimligt fog för
att företaga denna försämring, endast av det skälet att det medför eu
likformighet mellan verken, som man på andra viktiga punkter icke
anser möjlig eller rättvis.

Och den misstämning detta medfört skarpes ytterligare därigenom,
att Kungl. Maj:t icke heller ansett sig kunna gå med på det av järnvägsstyrelsen
föreslagna tillägget till § 7 mom. 1 i avlöningsreglementet för
statens järnvägar, att tjänsteman vid förflyttning till annan befattning
på grund av avtagande syn eller hörsel eller i allmänhet antingen kroppsfel,
som kan antagas hava uppkommit under tjänstetiden vid statens
järnvägar, eller ock avtagande själs- eller kroppskrafter, må, i den mån
järnvägsstyrelsen så prövar skäligt, erhålla gottgörelse för den minskning
i honom vid förflyttningen tillkommande avlöningsförmåner, som kan
uppkomma till följd av förflyttning.

H

Motioner i Första kammaren, Nr 204,

Detta järnvägsstyrelsens förslag har i första hand tillkommit för
att gorå det möjligt för styrelsen, att till lokomotivpersonal kunna utan
orda jämväl ersättning för förlorade lokomotiv^''änstpenningar i vissa
sådana fall.

Järnvägsstyrelsen har nämligen ur trafiksäkerhetssynpunkt sett sig
föranlåten, att sedan maj månad 1914 vid ordinarie befordran av viss
personal, däribland lokomotivpersonalen, vid syn- och färgsinnesprövning
anbefalla en ny och skärpt prövningsmetod, som dock icke ännu är i
lag eller förordning anbefalld. Och detta har medfört, att en hel mängd
av denna personal därvid blivit underkänd och avstängd från vidare befordran
och användning i den förut innehavda befattningen. I många
fall har detta drabbat icke endast extra ordinarie lokomotiveldare efter
att dessa . genomgått föreskriven verkstadsutbildning och teoretisk specialutbildning
samt ända till 4 å 6 års lokomotivtjänst, utan det har
även drabbat ordinarie eldare, som vid sådan prövning i och för ifrågasatt
befordran till ordinarie lokomotivförare blivit underkända, oaktat de
oförvitligt tjänstgjort å lokomotiv ända till 8 å 10 år, varav flera år
såsom tillförordnade lokomotivförare.

Dessa personer hava dock alla vid inträdet i järnvägens tjänst
genomgått den i lag anbefallda syn- och färgsinnesprövningen, eu del
till och med upprepade gångar under tjänstetiden, och sålunda icke haft
känd anledning betvivla, att de icke skulle erhålla befordran i det yrke
varåt de med nit och redlighet ägnat de värdefullaste åren av sitt liv.

Järnvägsstyrelsen har också, i känslan av att det måste vara verkets
skyldighet att bereda dessa den ringa extra förmån, som ersättning järn-''
val för mistade lokomotivtjänstpenningar innebär, på förnyad remiss
vidhållit sin i berörda syfte gjorda framställning.

Det må här uttryckligen sägas att det under sådana förhållanden
vore upprörande och riksdagen mindre värdigt, att icke bifalla en sådan
framställning.

Det har även framkallat en stark förstämning bland den lägre statsbanepersonalen,
att Kung]. Maj: t icke heller beaktat dess genom respektive
organisationer gjorda framställningar om utsträckt avdragsfri tjänstledighet.
Och även häri ser personalen eu brist på förståelse, som anses
föga överensstämma med de uttalanden, som i propositionen göras om
nödvändigheten av att vid verket fästa en duglig och mönstergill
personal.

Aven i detta fall måste det betecknas som eu inkonsekvens i Kungl.
Maj:ts förslag, att å ena sidan påpeka, att ifrågavarande verk i detta

Motioner i Första kammaren, Nr 204. *

sammanhang statens järnvägar i högre grad än andra hava att med avseende
å personalrekrytering konkurrera med den privata verksamheten,
och å andra sidan icke ens taga så mycken hänsyn till ifrågavarande
personalorganisationers framställningar som att åtminstone föreslå avdragsfri
tjänstledighet i samma utsträckning som dessa organisationer
genom förhandlingar med Svenska Järnvägarnas Arbetsgivareförening
för motsvarande personal vid de enskilda järnvägarna.

Den stora skillnaden mellan de högre och lägre tjänstemännens
förmån i detta avseende kan icke utgöra ett bevis för, att behovet av
avdragsfri tjänstledighet är dubbelt så stort hos alla grupper av tjänstemän
av högre grad än vad det är för tjänstemän av lägre grad, enär
trafikförhållandena numera fordra minst lika intensivt arbete och påpasslighet
av flertalet grupper av lägre tjänstemän och behovet av tjänstledighet
givetvis också i förhållande därtill. Ett ensidigt vidhållande av
den stora skillnaden i denna förmånsrätt torde därför vara mindre välbetänkt,
enär det allt för påtagligt och även orättvist markerar den stora
klasskillnad, som förefinnes mellan tjänstemän av högre och lägre grad
och som är ägnad att ytterligare befästa den underordnade personalens
uppfattning, att dess arbete och betydelse för järnvägsdriften alltjämt
undervärderas.

Beträffande särskilt maskinavdelningens personal från lokomotiveldaren
till lokomotivmästaren är riktigheten av en sådan uppfattning
lätt att bevisa med hänvisning till lönesiffrorna i respektive avlöningsreglementen
under gångna år, samt till det anmärkningsvärda förhållandet,
att icke ens lokomotivmästarna ansetts böra uppflyttas till tjänstemän
av högre grad, vilket onekligen måste anses befogat med hänsyn
till deras maktpåliggande och i många fall helt fristående befällsställning
över lokomotivstationer med en personal av ända till 100 a 200

personer. _ ,

Den efterreglering, som vid 1917 års riksdag beslutades med anledning
av statsutskottets utlåtande nr 144 över Kungl. Maj:ts proposition
nr 160 och som var avsedd att utjämna vissa av styrelsen uppmärksammade
brister i avlöningsreglementet vid uppflyttning från extra ordinarie
till ordinarie befattning, har kommit att verka högst ofördelaktigt.
Bestämmelsen innebär ju, att en reglering av arvodet skulle äga rum för
sådana tjänstemän av lägre grad, som vid konstituerandet till första
ordinarie befattning vid statens järnvägar tilldelats avlöning, understigande
deras avlöningsförmåner inom verket såsom icke ordinarie vid
befordringstillfället. Genom den avfattning tilläggsbestämmelsen fick,
kringskars rätten för den ojämförligt största delen av befattningshavare
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 saml. 90 höft. (Nr 204 205.) 2

IO4H Motioner i Första hammaren, Nr 204.

att få tillgodogöra sig denna bestämmelse, medan det fåtal som tillerkändes
dylik rätt, på ett otillbörligt sätt bereddes fördelar.

Inom lokmannakåren kom regleringen att verka på sådant sätt, att
den, som innehaft extra ordinarie tjänst minst sex år, erhöll rätt tillgodoräkna
sig upp till tre år av sin tjänst som icke ordinarie, medan de, som
innehaft samma tjänst, understigande sex år, icke erhöllo dylik rätt.

Fall kan påvisas, då eldare, som innehaft extra ordinarie tjänst i 5
år och 11 män., således fått börja med första ordinarie lön, medan
den, som varit extra ordinarie en månad längre, därigenom fått beräkna
andra lön som ordinarie, och således i lönehänseende vunnit tre år.

I lera fall skulle kunna anföras, där bestämmelsen verkat ojämt. En
ändring är således här behövlig, varför en sådan påyrkas.

Med anledning av vad vi sålunda anfört, hemställes:

att begynnelsearvodet för lokomotivmästare fastställes
till 3,000 kronor och stigande vart 3:dje år till
respektive 3,300, 3,600 och 3,900 såsom högsta arvode
efter 9 år;

att lokomotivmästare, som för närvarande anses
såsom tjänsteman av lägre grad, måtte uppflyttas till
tjänstemannabefattning av högre grad;

att lokomotivförare uppflyttas i samma lönegrupp
som verkstadsmästare;

att lokomotiveldare uppflyttas i samma lönegrupp
som reparatör m. fl., samt att arvodet för denna grupp
fastställes till 1,600, 1,750, 1,900, 2,100 kronor;

att § 1 mom. 6 erhåller följande lydelse:

Arvode, med undantag av det till generaldirektören,
till överdirektör, till överingenjör, till järnvägsfullmäktig
och till överrevisor utgående, som överstiger
3,900 kronor, fördelas till två tredjedelar i lön och en
tredjedel i tjänstgöringspenningar. Av arvode till belopp
av 3,900 kronor och därunder intill 3,000 kronor
utgöra tre fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar
samt av arvode å 3,000 kronor och
därunder fyra femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspengar; att

§ 4 mom. 3 första stycket må erhålla följande
lydelse:

11

Motioner i Första kammaren, Nr .204.

En var tjänsteman, som befordras eller i annan
ordning förflyttas från en befattning till annan, erhåller
i den nya befattningen såsom begynnelsearvode
minst det arvode, som motsvaras i förutvarande befattning
uppburen lön jämte den ersättning han uppbar
för bestridande av tjänst i den vid befordran erhållna
befattningen;

att ett tillägg till § 4 mom. 3 göres av följande
lydelse:

»Tjänsteman må för uppflyttning i högre lönegrad
än den lägsta tillgodoräkna sig, ej mindre sina intjänade
tjänsteår som ordinarie, än även sådan tjänstetid
såsom extra ordinarie tjänsteman efter fyllda 21
år, som överstiger tre kalenderår, häruti jämväl inräknad
sådan tjänstetid, som enligt gällande bestämmelser
tillgodoräknats för beräkning av avlöningsförhöjning
såsom extra ordinarie»;

att i § 7 mom. 1 tredje stycket efter orden »ersättning
för bostad och bränsle» införas orden »och
för förlorade lokomotivtjänstpengar»;

att tjänsteman av lägre grad erhåller under de
första 10 ordinarie tjänsteåren 20 avdragsfria permissionsdagar
per år för enskilda angelägenheters skötande,
och därefter 30 sådana dagar;

att löneregleringen må träda i tillämpning från
och med 1 januari 1918.

Stockholm den 15 maj 1918.

Fr. Berglund,

Gustav Rosén. Wilhelm Gullberg. Edw. Larson.