Motioner i Första kammaren, Nr 25

Motion 1918:25 Första kammaren - urtima

Första kammaren - urtima

Motioner i Första kammaren, Nr 25.

5

Nr 25.

Av herr V011 ESSCII, i anledning av Kung!. Maj:ts förslag till
lagar om ändrad lydelse av (15 och 67 §§ utsökning slag en
samt om tillägg till lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta.

I det statsrådsprotokoll, som bifogats Kungl. Maj:ts proposition nr
34 angående ändringar i villkoren för den kommunala rösträtten, erinrar
hans excellens statsministern om nu föreliggande proposition, såvitt den
avser förslag till införsel för utskylder i löntagares avlöning, samt framhåller,
att frågan om utskyldsstreckets bibehållande därigenom kommit i
ett väsentligen nytt läge. De föreslagna nya medlen för skatteindrivningen
skulle enligt statsministerns åsikt, så långt sig göra läte, skapa
trygghet för att skattebetalning icke skulle kunna försummas av oordentlighet
eller ond vilja. Och om på detta sätt den starkaste möjliga säkerhet
lämnades för att skattskyldigheten bleve fullgjord av alla, som därtill
ägde förmåga, bleve utskyldsstrecket såsom garanti för att ej den
försumlige erhölle rösträtt obehövligt och kunde fullständigt upphävas.

Det kan enligt min mening ej heller förnekas, att införselinstitutet
skulle avsevärt underlätta skatterestantiernas indrivning, men det verkar
något överraskande, att, då detta åsyftas, Kungl. Maj:t samtidigt föreslår
ändringar i utsökningslagen, som, ehuru i övrigt eftersträvansvärda, innebära
sådan utvidgning av utmätningsfriheten, att, enligt vad justitieministern
i sitt yttrande till statsrådsprotokollet även medger, indrivningen
av skatter i viss mån skulle därigenom försvåras. 1917 års riksdag hade
ej heller i den skrivelse, som föranlett utarbetandet av de nu föreslagna
ändringarne i utsökningslagen, begärt, att det ökade skydd mot utmätning
av avlöning, som åstundades, skulle äga tillämpning vid utmätning för
utskylder, utan tvärtom uttalat sig mot en sådan utvidgning av utmät -

6

Motioner i Första hammaren, Nr 25.

ningsfriheten och för övrigt även hänvisat till vad lagutskottet vid 1916
års riksdag redan uttalat, att det nämligen beträffande utskylder icke
kunde vara tillrådligt att bereda gäldenär ytterligare utmätningsfrihet
för lön och pension utöver den vår lag redan i vidsträcktare mån än de
flesta länders medgåve.

Under sådana omständigheter och då det nu mera än någonsin är
angeläget att påförda skatter, så långt möjligt är, verkligen bliva betalda,
har jag ej ansett mig kunna biträda Kungl. Maj:ts nu föreliggande proposition
oförändrad, utan får vördsamt hemställa, att de föreslagna ändrade
bestämmelserna i utsökningslagen icke måtte vinna tillämpning å
utmätning, som verkställes för indrivning av utskylder eller andra allmänna
avgifter. Utmätningen bör visserligen icke ens i sådant fall få
beröva gäldenären hans oumbärligaste existensmedel. Men något sådant
torde endast ytterst sällan behöva befaras vid skatters uttagande, sedan
taxeringsmyndigheterna erhållit avsevärt vidgade möjligheter att i händelse
av behov genom höjda skattefria avdrag lindra skattebördan.

Lämpligaste platsen för särskilda, föreskrifter om skatters utkrävande
vore måhända i en uppbÖ7''dsförfattning, vari då även kunde inflyta
bestämmelser, avsedda att mildra den hårdhet, skatternas uttagande
i vissa undantagsfall ännu kunde innebära. På grund av den begränrade
motionsrätten vid en urtima riksdag dristar jag mig dock icke föreslå
något dylikt utan hemställer, att vederbörande utskott ville företaga
den lagredigering, som ett eventuellt bifall till motionen i denna del
skulle nödvändiggöra.

Men icke heller Kungl. Maj:ts förslag till den nya 21 § införsellagen
anser jag böra oförändrat bifallas. Enligt förslaget skulle införsel
ej beviljas eller meddelat beslut om införsel äga tillämpning, sedan ett
år förflutit efter det utskylderna förfallit till betalning. Denna tidrymd
kan väl anses tillräcklig, om personer skola sökas, som äro bofasta i den
ort, där skatten blivit dem påförd. Men huru ofta utgöras ej skattcskolkarne
just av individer, som flytta från en plats till en annan, och
beträffande dem skulle eu så snäv tidsbegränsning, som den av Kungl.
Maj:t föreslagna, göra verkan av införselinstitutet illusorisk. Jag tillåter
mig därför hemställa,

att den tidrymd, under vilken skatter och offentliga
avgifter få uttagas i införselväg, bestämmes till
tre år efter det desamma förfallit till betalning.

Stockholm den 30 november 1918.

C. J. von Essen.