Motioner i Första kammaren, nr 922 år 1967

Motion 1967:922 Första kammaren - höst

Första kammaren - höst

2

Motioner i Första kammaren, nr 922 år 1967

Nr 922

Av herr Nilsson, Ferdinand, in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 155, angående utgifter på tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1967168.

(Lika lydande med motion nr 1137 i Andra kammaren)

Proposition nr 185 vid 1964 års riksdag åsyftade eu sådan lokalisering
av näringslivet att landets tillgångar av kapital och arbetskraft på rationellt
sätt utnyttjas och ett snabbt ekonomiskt framåtskridande befordras.
Ett stigande välstånd bör därigenom fördelas på ett rättvist sätt till olika
landsdelar och en god balans skapas mellan tillgång på arbetskraft och arbetstillfällen.
På så sätt skapas förutsättningar för att människorna i olika
delar av landet skall kunna erbjudas en tillfredsställande social och kulturell
service. Lokaliseringspolitiken skulle, framhölls det, så inriktas att de
anpassningssvårigheter som den enskilde ställes inför på grund av strukturrationalisering
och befolkningsomflyttning minskas.

Beträffande de i förslaget ingående lokaliseringslån!! bestämdes att de
för en femårsperiod med början budgetåret 1965/66 skulle inom en totalram
av 500 milj. kr. utgå med 100 milj. kr. per år. Utöver anslag i överensstämmelse
härmed för 1965/66, 1966/67 och 1967/68 har riksdagen för
de båda först nämnda budgetåren bemyndigat regeringen att inom totalramen
bevilja lokaliseringslån med högre belopp än som anvisats under anslagen.

I proposition nr 155 i år har man anledning erinra om att då 1964 års beslut
fattades saknades säkra hållpunkter i fråga om kapitalbehovet. Verksamheten
fick också från början karaktär av försöksverksamhet. Härtill
kan fogas reflexionen att investeringar av denna omfattning givetvis är i
hög grad beroende av det allmänna konjunkturläget. En felbedömning synes
också redan så gott som från början ha förelegat. Sålunda beviljades
för de båda första åren lokaliseringslån med 377 milj. kr., vilket är ungefär
dubbelt så mycket som de ursprungligen beräknade anslagsbeloppen. I
propositionen angives också att till slutet av september innevarande budgetår
lån beviljats med ytterligare 57 milj. kr. Det angives likaledes att vid
denna tidpunkt således före de utländska devalveringsbesluten icke
avgjorda eller aviserade låneansökningar förelåg, beräknade till ca 250
milj. kr.

Under innevarande år har den ekonomiska situationen påtagligt försämrats.
Den pågående strukturrationaliseringen har på vissa områden tagit
karaktär av företagsdöd, delvis vållad av de tullreduktioner som EFTA -

Motioner i Första kammaren, nr 922 år 1967

3

avtalet innebär. Branscher som textil och sömnad, läder och kemisk-teknisk
industri, som väsentligen producerat för en hittills skyddad inlandsmarknad,
har hårt drabbats. Innevarande år har till och med oktober månad
ett stort antal företag slagit igen, över 10000 anställda har förlorat sitt
arbete, och varsel om driftinskränkningar eller långtidspermitteringar omfattade
då nära 19 000 arbetstagare. Efter de nämnda devalveringsbesluten
har skogsbygdernas näringsliv kommit i skärpt riskläge med hänsyn
till avsättningssvårigheter och fara för sänkta priser på den engelska
marknaden.

Med detta utgångsläge framstår propositionens förslag såsom absolut
otillräckliga. De inskränker sig till dels ett tilläggsanslag för innevarande
budgetår på 50 milj. kr., dels ett bemyndigande för regeringen att få överskrida
anslaget för lokaliseringslån således 100 + 50 milj. kr. och
dels ett vidgande av låneramen från 500 milj. kr. till 600 milj. kr. Man torde
i nuvarande läge kunna utgå från att denna vidgade låneram kommer
att vara otillräcklig redan under innevarande budgetår, och den är dock
avsedd att räcka även för budgetåren 1968/69 och 1969/70. Givetvis kan
man tänka sig att efter hand öka ut beloppen i småportioner kanske redan
1968 men ett sådant kortsiktigt handlande synes icke motsvara de
intentioner i fråga om planmässighet som dock torde ha avsetts redan med
1964 års femåriga försöksverksamhet. Starka skäl synes därför tala för
att redan nu fördubbla låneramen för den återstående delen av perioden.
Här tillkommer ett annat skäl som motiverar antagandet att ytterligare
krav kommer att ställas på tillgången på lokaliseringslån.

Redan från början riktades berättigad kritik mot 1964 års beslut om
en tämligen godtycklig administrativ avgränsning av lokaliseringsverksamheten
genom s. k. stödområden. Denna avgränsning motsvarar knappast
sakliga krav eftersom därigenom ställes exempelvis det norrländska inlandet,
där snabba åtgärder framstår som erforderliga inför den fortskridande
avfolkningen i ojämn konkurrens med andra delar av stödområdet,
där läget är ett annat. Det är likaledes iögonenfallande att områden med
svag sysselsättning men med tillgång på arbetskraft strax söder om norra
stödområdet uppenbarligen missgynnas då företagsamheten direkt lockas
att söka sig därifrån genom de förmånligare villkoren på andra sidan om
gränsen. På samma sätt har stora delar av exempelvis Småland eller andra
trakter i Götaland sysselsättningsförhållanden som torde starkare motivera
lokaliseringsåtgärder än åtskilliga orter inom de privilegierade landsdelarna.
Till en början skedde avvikelserna från den snäva gränsdragningen
endast i få fall. I samband med tillkomsten av föreliggande proposition
och till och med samma dag (10/11) beslöt arbetsmarknadsstyrelsen att
generellt tillstyrka lokaliseringsstöd till härför lämpliga objekt för lokalisering
i Norrköping samt Gävle-, Falu-, och Earlstadsområdena intill

4

Motioner i Första kamrnaren, nr 922 år 1967

31. 12. 1968. Någon närmare motivering för detta beslut har icke bekantgjorts,
men i pressen har uppgivits att de i propositionen föreslagna
50 milj. kr. skulle ha samband härmed.

Eu acceptabel motivering för stödområdessystemet och den gjorda
gränsdragningen för dessa områden har icke förekommit. För planeringsråden
i delar av landet utanför dessa områden har systemet inneburit en
påtaglig begränsning av arbetsuppgifter. Den omfattning de förhållanden
tagit som borde föranleda verksamma lokaliseringsåtgärder också utanför
dessa områden gör att systemet nu är moget att avskaffas. Då man ursäktat
dess fortvaro med att regeringen har möjlighet att, när den prövar särskilda
skäl föreligga, bortse från dess existens så kan detta givetvis vara
en förbättring. För myndigheterna ute i länen och för näringslivet måste
dock sådana förhållanden framstå som onödig centraldirigering. Sakliga
skäl utan odemokratiska avgränsningar bör vara utgångsläget för lokaliseringsåtgärder
som dock redan från början angavs syfta till rättvis behandling
av olika landsdelar. Men liksom de av regeringen beslutade utvidgningarna
måste kräva ökade resurser, så gäller detta än mera i den
mån förhållandena medför att lokaliseringsverksamheten utvidgas till att
omfatta alla de områden där verksamma åtgärder nu är erforderliga. Detta
motiverar givetvis ytterligare resurser, såväl beträffande ökade anslag till
omedelbar disposition som vidgad låneram.

Därför föreslås i anledning av propositionen nr 155,

a) att riksdagen måtte till Lokaliseringslån för budgetåret
1967/68 anvisa ett investeringsanslag av 100 000 000
kr.;

b) att riksdagen måtte besluta att ramen för lokaliseringslån
under den femåriga försöksperioden fram till utgången
av budgetåret 1969/70 icke måtte sättas lägre än
1 000 000 000 kr.; ävensom

att bemyndiga Kungl. Maj:t att under budgetåret 1967/
68 bevilja lokaliseringslån med högre belopp än som anvisats
under anslaget; samt

att riksdagen måtte uttala att förutsättningen för ovan
nämnda medelsram skall vara att stödområdessystemet
slopas och lokaliseringslån m. m. på ett rättvist sätt bör
komma alla landsdelar till godo där sysselsättnings- och
befolkningspolitiska förhållanden så påfordrar, varvid
glesbygdernas förhållanden i dessa avseenden särskilt beaktas.

Stockholm den 28 november 1967

Ferdinand Nilsson (ep) Ivan Svanström, (ep) Thor sten Larsson (ep)

i Kungsängen