Några energifrågor

Motion 2008/09:N375 av Kent Persson m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kärnkraftens undanträngande av alternativen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om avvecklingen av kärnkraften och Sveriges roll i att begränsa den i världen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om elöverskottet och avvecklingen av kärnkraften.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om översynen av nivån på elcertifikatssystemet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nedtrappningsfas i elcertifikatssystemet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om elcertifikatsförhandlingar med andra länder.

7. Riksdagen beslutar att avslå torvens skattebefrielse på koldioxidområdet enligt vad som anförs i motionen.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om jämställdheten i energisektorn.

1 Yrkande 7 hänvisat till SkU.

Motivering

Regeringen har aviserat energiförhandlingar i två års tid med alla riksdagspartierna. Ännu har inte detta skett. Nu kommer i december enligt regeringen en klimat- och energiproposition. Vänsterpartiet avvaktar med de flesta alternativen till regeringens politik till denna proposition.

Kärnkraftens problem

De två reaktorer som allvarligt hotade miljontals människor, Barsebäck 1 och 2, är nu avvecklade. Att inte fortsätta kärnkraftsavvecklingen i enlighet med det beslut Vänsterpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna tog 1997 är inte bara ett formidabelt risktagande utan även ett hinder för nödvändiga framtidsinvesteringar. Regeringen har tillåtit en effekthöjning av reaktorer och andra står i kö. Det leder till en förlängning av deras livslängd till kanske 60 år. Vänsterpartiet anser att regeringens kärnkraftsvänliga politik med effekthöjningar strider mot en klimatpolitik byggd på förnybara och säkra bränslen.

När nu drömmen om nya kärnkraftverk prövas mot verkligheten kommer problemen. Ett bra eller kanske sorgligt exempel på detta är bygget av den nya finländska reaktorn, Olkiluoto. När beslutet hade tagits om bygget rasade det ekonomiska och politiska intresset för förnybar energi och energieffektiviseringar så markant att Finland inte kommer att uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Till det kommer att de tekniska problemen har varit så stora att tiden för när den ska vara klar har fått skjutas fram gång på gång. Dessutom har kostnaden rakat i höjden, och en diskussion har brutit ut om vem som ska stå för notan. Kärnkraftens undanträngande av alternativen bör ges regeringen till känna.

Utifrån diskussionen i medierna kan man tro att frågan om hur avfallet från kärnkraften ska tas om hand är löst. Det anser dock inte Statens strålskyddsinstitut (SSI), som har ansvaret för den typen av frågor. SSI anser att det finns stora luckor i det forskningsprogram som Svensk kärnbränslehantering (SKB) har presenterat. I vissa fall uppfyller programmet inte ens lagens krav, menar SSI. Man pekar särskilt på att SKB tänker vänta till 2045 innan man ska vara klar med förvaret av långlivat låg- och medelaktivt avfall. Det kan leda till onödiga strålskyddskonsekvenser. Vänsterpartiet menar att detta dels visar på problemen med avfallet och att en utbyggnad skulle spä på dessa problem, dels att man trots lång forskningstid och höga kostnader ännu saknar nödvändig kunskap. Ett problem som framtida generationer mycket väl kan få leva med.

Kärnkraften står idag för ungefär 5 procent av världens produktion av energi. Knappt 440 reaktorer står för denna produktion i 32 länder. En tredubbling av antalet reaktorer skulle ge en andel av 15 procent av världens energiproduktion. Det skulle dels bara ersätta ca 12 procent av den fossila användningen, dels göra slut på den uranmalm i världen som är brytbar. Samhällskostnaderna skulle bli mycket stora, och risken för spridning av det upparbetade bränslet – plutonium – skulle explodera. Redan idag visar International Atomic Energy Agency (IAEA) i sina rapporter att antalet incidenter gällande stöld och förlust av radioaktivt material har ökat kraftigt de senaste åren, från ca 5 fall 1993 till ca 85 fall 2006. Det betyder att mycket plutonium kan vara på drift i världen. Mot bakgrund av den ökade terrorismen i världen kan denna fråga bli ett av de största problemen i framtiden. En avveckling av kärnkraften i Sverige och ett aktivt deltagande från Sveriges sida i att begränsa kärnkraften i världen skulle begränsa problemen. Detta bör regeringen ges till känna.

Från olika håll, både på vänster- och högerkanten, i svensk politik kan man höra att det är omöjligt att avveckla kärnkraften. Detta är inte riktigt. Elöverskottet kommer, med tanke på alternativen – inklusive kärnkraften – att bli mycket stort enligt Energimyndighetens prognoser. Till och med utan kärnkraft och kombinerat med den kraftsamling av energieffektiviseringar som Vänsterpartiet föreslår i motion 2008/09:N376 Centrum för energieffektivisering går elbalansen ihop. Statens egna specialister på området, Statens energimyndighet, håller också med oss. I sin rapport Energi som miljömål (2007) säger de att ”Energimyndigheten bedömer det som svårt, men tekniskt möjligt, att ta kärnreaktorer ur drift i den takt som 40 års livslängd innebär och samtidigt nå långtgående mål på klimatområdet. Detta torde kräva kraftiga insatser för att främja bl.a. förnybar energi, effektivare elanvändning och transporter med lägre utsläpp av växthusgaser. Det är alltså en kompromissbar målkonflikt som är tekniskt lösbar”. Elöverskottet och den möjlighet det ger för att avveckla kärnkraften bör ges regeringen till känna.

Elcertifikaten

Som regeringen skriver i sin budgetproposition har elcertifikaten fungerat väl. De har varit en viktig hävstång för att förändra energimixen i Sverige mot koldioxidfria alternativ. Kvotplikten är nu satt så att 17 Twh ska inrymmas i systemet när det avslutas 2016, och de sista gröna anläggningarna kan använda sig av systemet. Samtidigt har EU ställt hårda krav på Sverige att öka sina förnybara energiformer. Energimyndigheten har också föreslagit regeringen sitt planmål för vindkraften till hela 30 Twh 2020. Denna uppjustering motsvarar de mycket stora planer på ny vindkraft som antingen nyss har startat eller som finns på bygg-, tillstånds- eller projekteringsstadiet. Därmed kommer inte elcertifikaten och den nivå på 17 Twh som är beslutad att räcka. Vänsterpartiet menar att elcertifikaten vad gäller denna del måste ses över och att en ny och högre nivå för antalet Twh inom systemet bör fastställas – detta efter att regeringen genom Energimyndigheten tagit in hela bilden av planerade projekt vad gäller biobränsle, vindkraft, solkraft, vågkraft och geotermi m.m. Detta bör ges regeringen till känna.

De första anläggningar som trädde in i systemet kommer inom de närmaste åren att ha fått sin andel och därmed lämna systemet. En fast tid är fastställd för varje anläggning – i stort handlar det om biobränsleanläggningar – som kom först in i elcertifikatssystemet eftersom dessa tekniskt sett låg närmast. I och med att systemet är utformat så att det blir ett tvärt slut finns risken att två olika scenarier kan vara möjliga. Den ena är att energibolaget lägger anläggningen i malpåse och bygger nytt för att kunna få sig tilldelat en ny omgång elcertifikat. Det betyder en onödig kapitalförstöring, och resurser, ofta kommunala, skulle kunna läggas på annat. Det andra är att man konverterar tillbaka anläggningen till t.ex. koldrift eller naturgas om kolpriset eller naturgaspriset är lågt nog – en utveckling som markant skulle öka koldioxidutsläppen. En lösning kan vara att regeringen ser över även denna del av elcertifikaten och skapar en nedtrappningsfas som inte gör det lika lockande att företa sig någon av de ovan beskrivna åtgärderna. Det bör ges regeringen till känna.

När elcertifikaten en gång sjösattes av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet fanns en stark vilja att sprida dem till andra länder, till att börja med de nordiska. Motivet, förutom de miljömässiga, var att systemet skulle bli mer robust med fler länder anslutna. Det visade sig dock vara trögt i portgången, och så småningom stannade förhandlingarna upp helt. På senare tid har dock hörts lovande tongångar, särskilt från kontakterna med Norge. Vänsterpartiet menar att regeringen nu än mer måste satsa på förhandlingarna med andra länder. Saknas resurser för att öka takten i förhandlingarna måste dessa tillgodoses. Detta bör ges regeringen till känna.

Havsbaserad vindkraft har väsentligt högre byggkostnader än landbaserad. Dessa högre kostnader täcks inte av elcertifikaten, vilket gör det ekonomiskt mindre intressant att bygga. Ett samarbete mellan länderna kring Nordsjön om ett antal mycket stora vindkraftsparker kunde här vara lösningen.

Torvens skattefrihet

Vänsterpartiet delar Naturvårdsverkets och Naturskyddsföreningens uppfattning att energitorv i allt väsentligt är likställt med fossila bränslen och inte kan ses som en förnybar resurs.

Torvbrytningen utövas på bekostnad av värdefulla våtmarker, vilkas bevarandebehov tydligt påpekats i de nationella miljömålen och i internationella konventioner. Brytningen av torven innebär en utslagning av våtmarkens alla arter av djur och växter, med undantag av de djur som har möjlighet att hinna undan innan exploateringen påbörjas. När torven sedan förbränns bidrar förbränningsgaserna till växthuseffekten. Torvbrytningen står alltså i stark konflikt med klimatmål och naturvårdsmål och är inte försvarbar med tanke på den marginella energi den bidrar med. Torvbränslet bidrar endast med en halv procent av landets energiförsörjning. Därför avvisar vi den skattebefrielse vad gäller koldioxid som torven har. Detta bör ges regeringen till känna.

Jämställdhet i energisektorn

Vänsterpartiet har tidigt lyft fram frågan om ett genusperspektiv på en av de manligaste branscherna i landet – energisektorn. Först väckte detta krav förundran, men så småningom kom ett blygsamt jämställdhetsarbete i gång. Vi menar att detta arbete måste öka och genomsyra såväl företag som myndigheter inom sektorn. Vår fasta övertygelse är nämligen att energisektorn inte hade sett ut som den gör nu, om vi redan från början haft lika många av båda könen som beslutsfattare och ingenjörer. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 6 oktober 2008
Kent Persson (v)
Ulla Andersson (v)	Marie Engström (v)
Wiwi-Anne Johansson (v)	Peter Pedersen (v)