Narkotikastrafflagen

Motion 1993/94:Ju619 av Karl Gustaf Sjödin (nyd)

I 3 § narkotikastrafflagen (SFS 1998:64) nämns som
försvårande omständighet att verksamheten varit av av
särskilt farlig art. I förarbetena lämnas dock mycket få
upplysningar om vilka kriterier som skall gälla vid
bedömningen av farligheten hos ett enskilt
narkotikapreparat. Det enda som lagstiftaren uttalat sig om
är heroin.

Vid en översyn av narkotikastrafflagen sades (prop.
1981/82:76, s. 212) beträffande preparatets farlighet att
''mer vikt än f. n. skall läggas vid preparatets farlighet -- -- --
Exempel härpå är att preparatet verkar starkt
vanebildande, som heroin, eller livsfarligt genom sin
sammansättning''. Den praxis som utvecklats vid
straffmätning under i övrigt ensartade förhållanden ger
följande inbördes rangordning med det farligaste medlet
angivet först: heroin, kokain, LSD, MDMA, amfetamin,
cannabis och kat.

Med hänsyn till att läkemedelsverkets
narkotikaförteckning upptar omkring 200 ämnen är det
orimligt att fastställa farligheten hos varje ämne genom ad
hoc-avgöranden i Högsta domstolen. Vid det senaste
avgörandet i en farlighetsfråga (april 1992) angav Högsta
domstolen vilka kriterier som skulle rymmas inom en
tolkning av farlighetsbegreppet. Tillfälligheter, som hur en
sakkunnig vid en personlig bedömning uppfattar ett ämne,
kan få betydelse för praxisutvecklingen. Då det finns gott
om narkotika i vår närhet och det sker ett ständigt inflöde
av ny narkotika bör frågan få en samlad lösning.

Det är därför lämpligt att riksdagen genom
komplettering av narkotikastrafflagen uttryckligen anger
vilka kriterier som skall gälla vid bedömningen av
farligheten hos enskild narkotika.

Kriterier för bedömning av farlighet hos narkotika

Bland de kriterier som bör tillmätas särkild betydelse vid
bedömning av farligheten hos ett visst narkotiskt preparat
måste följande anses viktigast:risk för snabb
beroendeutveckling, eftersom beroendet försvårar för
missbrukare att varaktigt upphöra med sitt drogintag,risk
för hastiga dödsfall (akut toxicitet), eftersom detta kan
medföra att missbrukaren avlider av ett rus,risk för
psykiska skador, inklusive personlighetsförändringar,
eftersom detta minskar missbrukarens möjligheter att
sakligt bedöma sin egen belägenhet och att fungera i olika
situationer,risk för oberäkneliga eller svårbestämbara
effekter, eftersom detta skapar problem för missbrukaren
att på förhand bilda sig en uppfattning om vilken verkan
medlet kommer att få,risk för social insufficiens,
eftersom detta hindrar missbrukaren från att leva ett
självständigt och produktivt liv i samhället, samtverkan i
små doser, eftersom detta gör att medlet blir lättare att
hantera, distribuera etc.

Mindre betydelse bör tillämpas följande kriterier:
risken för kroppsliga skador, eftersom en missbrukare ofta
själv kan bedöma dessa mer korrekt än risken för psykiska
skador, samtmöjligheten till specialiserad behandling av
missbruket, eftersom detta visar sig finnas endast för
opiatmissbruk (metadonunderhållsbehandling).

Rättssystematiska skäl, liksom närmandet till den
europeiska rättsordningen, talar för att kriterierna skrivs in
som ett särskilt stycke i narkotikastrafflagen.

Enklaste sättet att lösa frågan torde vara att riksdagen
genom ett särskilt tillägg till 3 § narkotikastrafflagen skriver
in ovanstående sex prioriterade kriterier för farlighet.

Redaktionellt förtydligande av narkotikastrafflagen

Riksdagen bör samtidigt göra ett redaktionellt
förtydligande av narkotikastrafflagen. Idag säges att hänsyn
skall tas till om en olovlig verksamhet avsett ''särskilt stor
mängd narkotika'', mängd tolkas som vikt (massa). Det är
dock mindre lämpligt, eftersom en typ av av narkotika kan
vara tio miljoner gånger starkare än en annan, räknat i vikt.
Mest påtagliga skillnader i verksamma doser torde föreligga
mellan LSD, som missbrukas i doser från 25 mikrogram,
och kat som missbrukas i doser från 250 gram. Ett kilogram
LSD kan således ge fyrtio miljoner missbruksdoser, medan
ett kilogram kat kan ge endast fyra doser. Grund för
beräkningen av omfattningen av olovlig verksamhet med
narkotika bör i stället vara antalet ''missbruksdoser'', dvs.
doser som normalt kan framkalla ett rus vid icke-medicinsk
användning.

Vanligtvis förekommer på den illegala marknaden
avdelade doser som närmast kan beskrivas som
''standardiserade'' i form av kapslar, påsar eller ''tripper'',
som innehåller doser som vanligen används i
missbrukarkretsar. Genom att räkna antalet möjliga
missbruksdoser med sedvanlig utspädningsgrad införes en
enhetlig grund för att skatta omfattningen av en olovlig
verksamhet med narkotika. Räknandet av antalet doser
påverkar inte ovanstående resonemang om
farlighetskriterier.

En viss uppluckring av begreppet ''särskilt stor mängd''
synes ha skett i det att domstolspraxis vid sträffmätning för
narkotikabrott avseende kat tar hänsyn till att medlet
vanligtvis konsumeras i doser om ca 250 gram.

Riksdagen bör förtydliga narkotikastrafflagen genom att
låta antalet missbruksdoser vara den grundläggande
enheten för beräkning av omfattningen av en olovlig
verksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att i 3 § narkotikastrafflagen
(SFS 1968:64) lägga till ett tredje stycke med följande
lydelse:

Vid bedömande av farligheten hos ett visst narkotiskt
medel skall särskilt beaktas om medlet är hastigt
beroendeframkallande, om medlet är verksamt i små doser,
om medlet är giftigt, om medlet ger stor risk för skador på
psykiska funktioner eller personlighet, framkallar social
insufficiens, eller om medlet har oberäkneliga eller
svårbestämbara effekter. Bedömningen skall grundas på en
sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet.

2. att riksdagen beslutar att i 3 § narkotikstrafflagen
orden ''särskilt stor mängd narkotika'' skall bytas mot
''särkilt många missbruksdoser narkotika''.

Stockholm den 21 januari 1994

Karl Gustaf Sjödin (nyd)