Nytt studiefinansieringssystem

Motion 1997/98:Ub701 av Ulf Kristersson m.fl. (m)

1 Avveckla CSN

Det är ett allvarligt problem att en så låg andel av den svenska arbetskraften har högskoleexamen. Detta är dock föga förvånande då utbildning lönar sig dåligt i Sverige. Universitetslönepremierna har minskat dramatiskt sedan 1960-talet. Därtill kommer ett skattesystem som minskar människors incitament för högre utbildning och kompetenshöjning. Inte bara löneläge och beskattning påverkar människors studiebenägenhet. Utsikterna att få arbete, möjlighet till intressanta arbetsuppgifter och personlig utveckling spelar också stor roll. Även ett väl fungerande system för studiefinansiering är centralt för att rekryteringen till högre utbildning skall fungera tillfredsställande. Så är tyvärr inte fallet idag.

Istället har nu ännu en termin på svenska universitet och högskolor startat i ekonomiskt kaos för tusentals studenter. Studiemedel ska sökas, beviljas och utbetalas av Centrala studiestödsnämnden (CSN) men alla som har lyckats få kontakt med CSN vet att det inte är det enklaste. Som många andra monopol har CSN blivit en ineffektiv myndighet – i varje fall om man ser deras arbete från studenternas horisont.

Trots att CSN finansieras ur statskassan och dessutom tar ut serviceavgift från alla som får studiemedel, lyckas de inte ge den service som i grunden motiverar CSN:s existens. Det är enligt dagliga vittnesmål i princip omöjligt att komma fram per telefon. På många håll har det varit omöjligt för studenterna att ens få besked om sina studiemedel. CSN har som vanligt varit nedringda, inte ens talsvarsfunktionerna har fungerat. Många har tvingats att personligen sitta i timmar och vänta utanför de lokala CSN-kontoren. Det är absurt.

Inte bara väntetider bidrar till studenternas svårigheter att få kontroll över sin ekonomi. Om en student lyckats hitta ett normalbetalt sommarjobb innebär det att studenten under sommarledigheten kommer upp i det fribelopp som gäller för hela året. Att inkomsten efter skatt knappt är mer än 20 000 bekymrar inte CSN som enligt reglerna räknar bruttoinkomsten. Under resten av terminen får man därför inte tjäna några pengar alls för då blir man av med delar av studiemedlen. Det innebär att många studenter arbetar svart, ljuger om sina inkomster eller balanserar under inkomstgränsen för att inte gå miste om bidrag. Istället för att se det som något positivt att studenter arbetar och klarar sig mer på egna pengar och mindre på lånade, straffar staten eget arbete. Sensmoralen är att det är bättre att sitta på kåren och dricka öl än att jobba på Seven-eleven. Det beslutet kunde vi kanske överlåta till varje enskild student?

Men detta är bara toppen på ett isberg. Krisen för CSN är inte tillfällig. Den beror inte på att det just den här terminen råkar vara fler studenter än vanligt, inte heller på att personalen gör ett dåligt jobb. Krisen är permanent. En myndighet som är skapad för att enkelt slussa pengar från staten till de enskilda klarar inte av sin uppgift när önskemålen börjar variera. När frågorna och de enskilda studenternas krav på att bli behandlade som vuxna och myndiga människor ökar, klarar den regelstyrda myndigheten inte av att anpassa sig.

Och värre kommer det att bli. Det svenska studiemedelssystemet fungerar allt sämre. Problemen är välkända och extremt välutredda: Många studenter har mycket hög skuldsättning och återbetalningssystemen är ett lapptäcke där äldre studenter kan få betala i två olika system enligt separata modeller och regler, medan många yngre känner sig rejält förfördelade. Det ständiga trixandet med ändringar av återbetalningssystemen leder till komplexa system och till att många nu aldrig blir kvitt sina skulder. Allt fler räknar med en livslång extraskatt om fyra procent på bruttoinkomsten. Och ändå blir det dyrt för staten: De totala kostnaderna för staten i förväntade avskrivningar ligger i miljardklassen. Det är pengar som inte finns.

Svenska folket är just nu skyldiga staten 100 miljarder kronor i studieskulder. Utredning efter utredning har försökt men aldrig lyckats lösa skuldsättningsproblemen. Nu senast i en utredning som tog över ett år och som ändå bara hamnade i papperskorgen, eftersom inte heller den lyckades lösa problemen. Allt medan många fortsätter överbelåna sig eftersom de inser att de ändå inte blir kvitt sina skulder.

Det främsta problemet med CSN är inte ineffektiviteten utan att dess konstruktion gör att studenterna omyndigförklaras och passiviseras. Sköt bara dina studier, studera inget ovanligt eller utomlands och kryssa i rätt blankett så kommer det pengar på bankkontot. Men studenter är också människor. Med fribeloppsgränser snävar CSN in studenternas möjlighet att själva styra och ta ansvar för sin ekonomi. Att pengarna till stor del är lån från skattebetalarna som i vart fall i princip ska betalas tillbaka nämns knappt. Studielån behandlas idag inte som riktiga lån. Inte av staten och CSN – och därmed inte heller av studenterna. Avbetalningsplan, privatekonomisk plan, övriga familjeinkomster och flexibla lån är okända begrepp i det lånesystem som näst egen bostad är den största livsinvestering som unga människor kan göra. Lån till en stereo eller en soffgrupp behandlas faktiskt på ett seriösare sätt av både långivare och låntagare!

Den långsiktiga lösningen måste ligga i att studielån blir riktiga lån. Lån man tar för att de leder till lönsamma investeringar i kunskap, både för den enskilde studenten och för hela samhället. Lånen skall inom rimlig tid betalas tillbaka till sista kronan.

Lånen måste uppfylla minst två villkor. De ska för det första vara generösa nog för att ge alla som har studieambitioner möjlighet att skaffa sig en bra utbildning. De aviserade neddragningarna i utlandsstudielånen går i rakt motsatt riktning. Man måste kunna överblicka sina lån och se att det verkligen är lönsamt att låna till seriösa utbildningsinvesteringar. Ofta beror den sociala snedrekryteringen på att ungdomar från miljöer utan studietradition tvekar inför risken att dra på sig stora skulder för en utbildning vars ekonomiska värde är svårt att beräkna. Idag döljs våra låga akademikerlöner bakom ett slumpmässigt avskrivningssystem som uppmuntrar till slöseri med andras pengar. Det är rimligt att normalstudenten kan betala tillbaka lånen på några decennier och principen bör vara att alla lån alltid ska betalas tillbaka. Då ställs också helt andra krav på långivaren.

Man ska för det andra inte lockas att låna mer än man absolut behöver. Man bör tvärtom få hjälp att skapa sin egen blandning mellan så låga lån som möjligt, egna inkomster, rimliga utgifter och framtida löneförväntningar.

Detta leder till att kraven på den som förmedlar lånen kommer bli mycket större. I framtiden kommer det inte att räcka att studenten kryssar i en ruta för maxlån och kvitterar ut sina pengar bara för att de administrativa systemen inte klarar av en seriösare och mer genomtänkt lånesituation. Ett bättre lånesystem går igenom studentens ekonomi, diskuterar hur stora behoven är, hur mycket man behöver låna. Hur mycket tänker man jobba under året och vilka kostnader kommer man att ha? Hur ser återbetalningsplanen ut och vad är en rimlig framtida inkomst? Allt detta är frågor som studenterna måste kunna få svar på om man ska våga satsa på en utbildning som leder till ett par hundra tusen i skuld – och som ska betalas tillbaka med hjälp av svenska akademikerlöner. Då duger det inte längre med en överansträngd myndighet och en knapptelefon där ingen svarar.

Det är därför dags att lägga ner CSN. Själva myndighetsfunktionen ligger bara i att sätta upp ett antal regler och villkor där staten är beredd att låna ut pengar. Sedan finns det bättre organisationer än CSN att se till att varje student får den rådgivning och den utbetalning han eller hon behöver. Banker, försäkringsbolag och andra finansiella företag som vill skaffa sig framtida kunder har goda skäl att bli studentens rådgivare och låneförmedlare. Staten garanterar själva lånen. Privata företag står för arbetet och de framtida kundrelationerna med studenterna och har därmed möjlighet att skapa helhetslösningar med studielån, bostadslån, sparande och andra finansiella ärenden. Med tiden skulle rimligen också ett omfattande studiesparande uppstå. Det måste bli naturligt för föräldrar och tonåringar att spara för framtida studier, lika väl som till körkort, bostad eller bil. Utbildning är en investering i framtiden. Genom ökat inslag av sparande kan studieskulden nedbringas och skuldfällan undvikas. Detta sparande kan med fördel kopplas till de så kallade kompetenskontona. Banklånen bör bli avdragsgilla, precis som andra banklån. Om staten vill lämna ett studiebidrag, så är det möjligt även om bankerna tar över lånedelen. Sannolikt kommer bankerna att utsätta varandra för räntekonkurrens vilket kommer att förbättra situationen för låntagarna. Sammantaget blir det lättare för studenter att förutse framtida kostnader och incitament att hålla nere skuldens storlek skapas. Själva bidragsdelen kan försäkringskassan enkelt ta hand om.

Inga av de ursprungliga motiven bakom CSN finns längre kvar. Inte ens räntan i dessa ”oäkta” lån är ju längre låg och förmånlig. I dagsläget skulle många vinna på att betala tillbaka sina lån och skaffa sig nya, riktiga lån i bank. Ett system med vanliga räntor skulle heller inte ge den eftersläpning som sker idag då räntan baseras på statslåneräntan tillbaka i tiden. En friare marknad för studiemedel skulle inte bara göra dagens sovjetliknande kösystem utanför CSN omöjligt utan dessutom, vilket är ännu viktigare, skapa respekt för studielån som ett sätt att till lägsta tänkbara kostnad skaffa sig en riktigt bra utbildning som betalar sig – även efter återbetalningen.

Riksdagen bör begära att regeringen återkommer med ett förslag till ny modell för studielån i bank efter de intentioner som här angivits.

2 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt studiefinansieringssystem i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 30 september 1997
Ulf Kristersson (m)
Sten Tolgfors (m)	Birgitta Wichne (m)