Offentliga belöningsväsendet

Motion 1991/92:K822 av Pehr Löfgreen m.fl. (m)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning
1992-01-27
Bordläggning
1992-02-06
Hänvisning
1992-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Efter beslut av 1973 års riksdag upphörde från den 1
januari 1975 det mer än tvåhundaåriga svenska
ordensväsendet vad gäller svenska medborgare. Den
formella anledningen till riksdagens befattning med
ordensfrågan var en önskan från regeringens sida att
genomföra en reform av belöningssystemet för
statsanställda m.fl. Enligt förslaget (proposition nr 92 1973)
som vann riksdagens bifall, skulle samma utmärkelse i form
av medalj eller armbandsur delas ut till alla anställda i statlig
tjänst oberoende av löneställning.
Till denna i allt väsentligt administrativa fråga, om
vilken samråd ägt rum och om vilken ingen politisk oenighet
tycktes råda, hade emellertid regeringen knutit en fråga av
större principiell räckvidd, nämligen om ordensväsendets
fortbestånd under statlig medverkan. Förslaget hade den
praktiska konsekvensen att utdelandet av ordnar till
svenska medborgare skulle upphöra medan ordnar
fortfarande under statlig medverkan skulle kunna tilldelas
utländska medborgare och statslösa bosatta utanför
Sverige.
I en motion (1973:1894) av herr Bohman m.fl. med
anledning av ovannämnda proposition vitsordades i och för
sig behovet av en reform av det statliga belöningsväsendet,
vars utveckling medfört olikheter i belöningssystemet, som
för ett demokratiskt betraktelsesätt kunde te sig orättvisa
och omotiverade även om de hade sin historiska förklaring.
Motionärerna ville därför inte motsätta sig att riksdagen
uttalade sin anslutning till förslaget om en enhetlig
tjänstebelöning för alla i statens tjänst anställda.
Vad gäller den vidare frågan om ordensväsendets
fortsatta existens framhöll motionärerna att den inte enbart
finge ses i det snäva perspektivet arbetsgivare--anställd. Det
vore förvånansvärt att varken propositionen eller
förarbetena visat något intresse för statens behov att i yttre
former utmärka och hedra medborgare som i sin gärning
gjort sig förtjänta om det allmännas bästa.
En blick på samtiden visade att man i det stora flertalet
nu existerande länder betraktade någon form av ordnar som
ett praktiskt och ändamålsenligt sätt att uttrycka
statsmaktens uppskattning av sådana medborgerliga
förtjänster. Ordnarna hade visat sig förenliga med snart sagt
vilka stats- och samhällsskick som helst. Den
omständigheten att de går tillbaka på en gången tids
monarkiska överhetsstater har inte hindrat att de funnes
fast etablerade även i moderna välfärdsstater.
Motionärerna ansåg sig därför inte kunna dela den i
propositionen uttryckta uppfattningen att ett reformerat
svenskt ordensväsen inte i praktiken skulle kunna utformas
och tillämpas på ett sätt som motsvarar ''det grundläggande
kravet på jämlikhet och enhetlighet i bedömningen av olika
personalkategoriers arbetsinsatser''. Det vore enligt
motionärerna inte fråga om ''olika personalkategorier'' utan
om individer som på ett särskilt sätt gjort sig förtjänta av
statens och samhällets tacksamhet. Att finna lämpliga
kriterier och former för ett i sådant syfte omdanat
ordensväsen kunde inte vara någon övermänsklig uppgift.
Motionärerna hänvisar i detta sammanhang till en
promemoria fogad till ordenskanslerämbetets
remissyttrande i ärendet, vari ämbetet ingående diskuterat
en önskvärd nyordning av de svenska ordnarna och framlagt
ett preliminärt förslag.
I promemorian framhålles att en ordensförläning bör ha
till syfte att hedra sådana medborgerliga insatser som
sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller
verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna
handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell
gärning av stor nytta för nationen, samhället eller
mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet
och initiativkraft i fullgörande av långvarig verksamhet av
krävande art.
Som exempel på insatser värda att uppmärksammas
anges betydelsefull politisk gärning i riksdag och kommun,
ledandet av statlig utredning vars resultat framstår som för
nationen speciellt genomgripande, ansvaret för en svår och
för landet ovanligt viktig internationell förhandling,
handhavandet av ansvarsfullt uppdrag inom internationell
organisation, extraordinära vetenskapliga, konstnärliga,
litterära, sociala och humanitära insatser. Osedvanliga
förtjänster inom näringslivet och inom arbetsmarknadens
organisationer bör på samma sätt komma ifråga för
utmärkelse utan alla hänsyn till vederbörandes ekonomiska
och sociala position.
Ordenskanslerämbetets promemoria föreslog efter
denna mera principiella diskussion ett avskaffande av
tjänsteordenssystemet och tillämpandet av en starkt
återhållsam utredning av ordnar inom ramen för det
bestående ordensväsendet med vissa förenklingar. Ämbetet
framhöll som en tänkbar förebild det restriktiva
ordensväsen som tillämpas i Norge.
Motionärerna fann de av ordenskanslerämbetet
skisserade förslagen beaktansvärda och ägnade att göras till
föremål för en mer ingående utredning. Enligt
motionärernas mening hade i propositionen inga
övertygande skäl anförts mot tanken på ett reformerat och
för dagens svenska samhälle bättre anpassat ordensväsen.
Man hemställde därför om utredning rörande en
reformering av ordensväsendet som tillgodoser statens
behov av att hedra och utmärka särskilt förtjänta personer
och att förslag därom skulle underställas riksdagen.
Motionens yrkande på denna punkt avfärdades av
konstitutionsutskottet utan annan motivering än ett
kortfattat konstaterande att ''inte heller när det är fråga om
att belöna viktiga samhällsinsatser av mera allmän karaktär
kan ordnarna anses fylla sin uppgift''. Riksdagen beslöt med
anledning härav att avslå yrkandet.
Statsmakternas beslut 1973 att i ett slag och med
bristfällig utredning avskaffa det mer än tvåhundraåriga
ordensväsendet framstår alltmer som en av tillfälliga och
ytliga opinionsströmmar betingad reform, en av det tidiga
sjuttiotalets många ingrepp med syftet att skära av
medvetandet om vår historia som levande realitet.
Enighet förelåg i riksdagen om behovet av en reform vad
gäller belöning av lång och trogen tjänst hos staten. I
sammanhanget förbisågs emellertid helt statens behov av en
belöningsform för mera allmänna samhällsgagnande
insatser, ett behov som otvivelaktigt skulle väl ha kunnat
tillgodoses genom ett på lämpligt sätt reformerat
ordensväsen.
Att ett sådant behov gör sig gällande även i en modern
demokratisk stat som Sverige visas bl.a. av ett ökat
utnyttjande, sedan ordnarna avskaffats, av
förtjänstmedaljen Illis quorum.., som regeringen utdelar,
inte minst för vägande och långvariga insatser inom
rikspolitiken.
Mest påfallande i sammanhanget är emellertid den
utveckling som ägt rum efter 1975 vad gäller H.M.
Konungens Medalj, som utdelas utan regeringens direkta
medverkan. Riksdagens talman ingår dock i den grupp av
personer som granskar och bereder inkomna medaljförslag
och ett visst samråd förekommer mellan
riksmarskalksämbetet och statsrådsberedningen i syfte att
undvika dubbla belöningar för samma medborgerliga
insatser. H.M. Konungens medalj, som förekommer i olika
storlekar och utföranden, har på många sätt kommit att
ersätta ordensväsendet och synes utdelas i stort enligt de
principer som föreslogs i ordenskanslerämbetets ovan
refererade promemoria. Medaljen har vunnit stor respekt
och allmän uppskattning men kan genom sin karaktär av
hovmedalj inte sägas utgöra en den svenska statens
officiella hedersbetygelse.
Som ovan nämnts bibehölls vid 1973 års beslut
ordensväsendet i begränsad utsträckning men under statlig
medverkan för utländska medborgare eller statslösa bosatta
utanför Sverige. Detta motiverades i 1973 års proposition
kortfattat med att ''det i de flesta länder finns någon form
av ordenssystem under statlig medverkan och att utdelandet
av svenska ordnar kanske kan ha viss betydelse för Sveriges
förbindelser med andra länder''. Detta förhållande har
internationellt kommit att betraktas som en kuriös anomali:
att en dekoration, för vilken statschefen fortfarande anges
såsom ''stormästare'', endast kan komma utlänningar till del
medan den förmenas landets egna medborgare.
Sverige är i själva verket, med undantag av Irland och
Schweiz, det enda land i Europa som icke har ett officiellt
ordensväsende omfattande även egna medborgare. Det är
en intressant iakttagelse, att länder som nyligen återvunnit
sin frihet återupprättat äldre ordensformer med stark
historisk laddning.
Ordensväsendet i våra nordiska broderländer är allmänt
uppskattat och någon föreställning att det skulle vara
oförenligt med ett demokratiskt statsskick synes icke råda.
Starka skäl talar för en översyn av det statliga
belöningsväsendet i vad avser viktiga samhällsinsatser av
allmän karaktär. Härvid bör icke uteslutas prövning av
alternativet att låta det historiska svenska ordensväsendet i
reformerad form på nytt omfatta icke endast utländska utan
även svenska medborgare.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag
rörande det offentliga belöningsväsendet.

Stockholm den 24 januari 1992

Pehr Löfgreen (m)

Olle Lindström (m)

Birgitta Wistrand (m)


Yrkanden (2)

  1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag rörande offentliga belöningsväsendet.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag rörande offentliga belöningsväsendet.
    Behandlas i

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.