Offentliga belöningsväsendet
Motion 1991/92:K822 av Pehr Löfgreen m.fl. (m)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Tilldelat
- Konstitutionsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1992-01-27
- Bordläggning
- 1992-02-06
- Hänvisning
- 1992-02-10
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Efter beslut av 1973 års riksdag upphörde från den 1 januari 1975 det mer än tvåhundaåriga svenska ordensväsendet vad gäller svenska medborgare. Den formella anledningen till riksdagens befattning med ordensfrågan var en önskan från regeringens sida att genomföra en reform av belöningssystemet för statsanställda m.fl. Enligt förslaget (proposition nr 92 1973) som vann riksdagens bifall, skulle samma utmärkelse i form av medalj eller armbandsur delas ut till alla anställda i statlig tjänst oberoende av löneställning.
Till denna i allt väsentligt administrativa fråga, om vilken samråd ägt rum och om vilken ingen politisk oenighet tycktes råda, hade emellertid regeringen knutit en fråga av större principiell räckvidd, nämligen om ordensväsendets fortbestånd under statlig medverkan. Förslaget hade den praktiska konsekvensen att utdelandet av ordnar till svenska medborgare skulle upphöra medan ordnar fortfarande under statlig medverkan skulle kunna tilldelas utländska medborgare och statslösa bosatta utanför Sverige.
I en motion (1973:1894) av herr Bohman m.fl. med anledning av ovannämnda proposition vitsordades i och för sig behovet av en reform av det statliga belöningsväsendet, vars utveckling medfört olikheter i belöningssystemet, som för ett demokratiskt betraktelsesätt kunde te sig orättvisa och omotiverade även om de hade sin historiska förklaring. Motionärerna ville därför inte motsätta sig att riksdagen uttalade sin anslutning till förslaget om en enhetlig tjänstebelöning för alla i statens tjänst anställda.
Vad gäller den vidare frågan om ordensväsendets fortsatta existens framhöll motionärerna att den inte enbart finge ses i det snäva perspektivet arbetsgivare--anställd. Det vore förvånansvärt att varken propositionen eller förarbetena visat något intresse för statens behov att i yttre former utmärka och hedra medborgare som i sin gärning gjort sig förtjänta om det allmännas bästa.
En blick på samtiden visade att man i det stora flertalet nu existerande länder betraktade någon form av ordnar som ett praktiskt och ändamålsenligt sätt att uttrycka statsmaktens uppskattning av sådana medborgerliga förtjänster. Ordnarna hade visat sig förenliga med snart sagt vilka stats- och samhällsskick som helst. Den omständigheten att de går tillbaka på en gången tids monarkiska överhetsstater har inte hindrat att de funnes fast etablerade även i moderna välfärdsstater.
Motionärerna ansåg sig därför inte kunna dela den i propositionen uttryckta uppfattningen att ett reformerat svenskt ordensväsen inte i praktiken skulle kunna utformas och tillämpas på ett sätt som motsvarar ''det grundläggande kravet på jämlikhet och enhetlighet i bedömningen av olika personalkategoriers arbetsinsatser''. Det vore enligt motionärerna inte fråga om ''olika personalkategorier'' utan om individer som på ett särskilt sätt gjort sig förtjänta av statens och samhällets tacksamhet. Att finna lämpliga kriterier och former för ett i sådant syfte omdanat ordensväsen kunde inte vara någon övermänsklig uppgift. Motionärerna hänvisar i detta sammanhang till en promemoria fogad till ordenskanslerämbetets remissyttrande i ärendet, vari ämbetet ingående diskuterat en önskvärd nyordning av de svenska ordnarna och framlagt ett preliminärt förslag.
I promemorian framhålles att en ordensförläning bör ha till syfte att hedra sådana medborgerliga insatser som sträcker sig utöver tjänstens, befattningens, yrkets eller verksamhetens i och för sig plikttrogna och samvetsgranna handhavande. Utmärkelsen bör avse antingen en speciell gärning av stor nytta för nationen, samhället eller mänskligheten eller ett alldeles ovanligt mått av duglighet och initiativkraft i fullgörande av långvarig verksamhet av krävande art.
Som exempel på insatser värda att uppmärksammas anges betydelsefull politisk gärning i riksdag och kommun, ledandet av statlig utredning vars resultat framstår som för nationen speciellt genomgripande, ansvaret för en svår och för landet ovanligt viktig internationell förhandling, handhavandet av ansvarsfullt uppdrag inom internationell organisation, extraordinära vetenskapliga, konstnärliga, litterära, sociala och humanitära insatser. Osedvanliga förtjänster inom näringslivet och inom arbetsmarknadens organisationer bör på samma sätt komma ifråga för utmärkelse utan alla hänsyn till vederbörandes ekonomiska och sociala position.
Ordenskanslerämbetets promemoria föreslog efter denna mera principiella diskussion ett avskaffande av tjänsteordenssystemet och tillämpandet av en starkt återhållsam utredning av ordnar inom ramen för det bestående ordensväsendet med vissa förenklingar. Ämbetet framhöll som en tänkbar förebild det restriktiva ordensväsen som tillämpas i Norge.
Motionärerna fann de av ordenskanslerämbetet skisserade förslagen beaktansvärda och ägnade att göras till föremål för en mer ingående utredning. Enligt motionärernas mening hade i propositionen inga övertygande skäl anförts mot tanken på ett reformerat och för dagens svenska samhälle bättre anpassat ordensväsen. Man hemställde därför om utredning rörande en reformering av ordensväsendet som tillgodoser statens behov av att hedra och utmärka särskilt förtjänta personer och att förslag därom skulle underställas riksdagen.
Motionens yrkande på denna punkt avfärdades av konstitutionsutskottet utan annan motivering än ett kortfattat konstaterande att ''inte heller när det är fråga om att belöna viktiga samhällsinsatser av mera allmän karaktär kan ordnarna anses fylla sin uppgift''. Riksdagen beslöt med anledning härav att avslå yrkandet.
Statsmakternas beslut 1973 att i ett slag och med bristfällig utredning avskaffa det mer än tvåhundraåriga ordensväsendet framstår alltmer som en av tillfälliga och ytliga opinionsströmmar betingad reform, en av det tidiga sjuttiotalets många ingrepp med syftet att skära av medvetandet om vår historia som levande realitet.
Enighet förelåg i riksdagen om behovet av en reform vad gäller belöning av lång och trogen tjänst hos staten. I sammanhanget förbisågs emellertid helt statens behov av en belöningsform för mera allmänna samhällsgagnande insatser, ett behov som otvivelaktigt skulle väl ha kunnat tillgodoses genom ett på lämpligt sätt reformerat ordensväsen.
Att ett sådant behov gör sig gällande även i en modern demokratisk stat som Sverige visas bl.a. av ett ökat utnyttjande, sedan ordnarna avskaffats, av förtjänstmedaljen Illis quorum.., som regeringen utdelar, inte minst för vägande och långvariga insatser inom rikspolitiken.
Mest påfallande i sammanhanget är emellertid den utveckling som ägt rum efter 1975 vad gäller H.M. Konungens Medalj, som utdelas utan regeringens direkta medverkan. Riksdagens talman ingår dock i den grupp av personer som granskar och bereder inkomna medaljförslag och ett visst samråd förekommer mellan riksmarskalksämbetet och statsrådsberedningen i syfte att undvika dubbla belöningar för samma medborgerliga insatser. H.M. Konungens medalj, som förekommer i olika storlekar och utföranden, har på många sätt kommit att ersätta ordensväsendet och synes utdelas i stort enligt de principer som föreslogs i ordenskanslerämbetets ovan refererade promemoria. Medaljen har vunnit stor respekt och allmän uppskattning men kan genom sin karaktär av hovmedalj inte sägas utgöra en den svenska statens officiella hedersbetygelse.
Som ovan nämnts bibehölls vid 1973 års beslut ordensväsendet i begränsad utsträckning men under statlig medverkan för utländska medborgare eller statslösa bosatta utanför Sverige. Detta motiverades i 1973 års proposition kortfattat med att ''det i de flesta länder finns någon form av ordenssystem under statlig medverkan och att utdelandet av svenska ordnar kanske kan ha viss betydelse för Sveriges förbindelser med andra länder''. Detta förhållande har internationellt kommit att betraktas som en kuriös anomali: att en dekoration, för vilken statschefen fortfarande anges såsom ''stormästare'', endast kan komma utlänningar till del medan den förmenas landets egna medborgare.
Sverige är i själva verket, med undantag av Irland och Schweiz, det enda land i Europa som icke har ett officiellt ordensväsende omfattande även egna medborgare. Det är en intressant iakttagelse, att länder som nyligen återvunnit sin frihet återupprättat äldre ordensformer med stark historisk laddning.
Ordensväsendet i våra nordiska broderländer är allmänt uppskattat och någon föreställning att det skulle vara oförenligt med ett demokratiskt statsskick synes icke råda.
Starka skäl talar för en översyn av det statliga belöningsväsendet i vad avser viktiga samhällsinsatser av allmän karaktär. Härvid bör icke uteslutas prövning av alternativet att låta det historiska svenska ordensväsendet i reformerad form på nytt omfatta icke endast utländska utan även svenska medborgare.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag rörande det offentliga belöningsväsendet.
Stockholm den 24 januari 1992 Pehr Löfgreen (m) Olle Lindström (m) Birgitta Wistrand (m)
Yrkanden (2)
- att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag rörande offentliga belöningsväsendet.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen hos regeringen begär en översyn och förslag rörande offentliga belöningsväsendet.
- Behandlas i
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.