om en levande skärgård, m. m.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo872

av Alf Wennerfors m. fl. (m)
om en levande skärgård, m. m.

Stockholms skärgård omfattar 25 000 öar, holmar och skär. Stockholms
skärgård och dess unika natur torde ha få motsvarigheter utanför Norden.

Våra skärgårdar har fått sin prägel av människors arbete under århundraden.
Med alla sina skiftningar har skärgårdssamhället formats i
samspel med naturen. Ett ohämmat tillgodoseende av tätorternas rekreationsbehov
och det rörliga friluftslivets intressen kan leda till att de värden
som skapats genom generationernas arbete nöts ner och bryts sönder. Å
andra sidan kan skärgårdens säregna struktur, den rika faunan och floran
icke hävdas enbart genom naturreservat och fågelskyddsområden. Den
ekologiska balansen kan lätt gå förlorad. Förbuskningen förkväver snabbt
med sly och snår det öppna kulturlandskapet. Alltför länge har skärgårdspolitiken
präglats av naturromantik och strävanden att av skärgården skapa
ett enda stort strövområde utan beaktande av skärgårdsbomas betydelse för
landskapets vård och bevarande.

Skärgårdspolitiken måste bygga på kunskaper om skärgårdens speciella
kultur- och näringsgeografiska betingelser. Olika intressen måste balanseras
mot varandra. Detta måste åstadkommas genom en politik som utgår från
den bebyggelsestruktur och från de traditioner och rättigheter som skärgårdsborna
och deras ättlingar hävdar. Den bofasta befolkningen måste
således ges möjligheter att leva kvar i skärgården och förutsättningar måste
skapas för människor att flytta ut i skärgården för bosättning året runt.
Samtidigt skall det rörliga friluftslivets och de fritidsboendes intressen tillgodoses
på sådant sätt att den genuina skärgårdsmiljön inte går förlorad.

Fisket

Skärgårdsbornas sysselsättningsförhållanden och försörjningsmöjligheter
har under de senaste årtiondena i väsentliga hänseenden förändrats och
försämrats. Medan skärgården på grund av naturens givna förutsättningar
tidigare i hög grad byggde på smärre jordbruk i kombination med fiske, har
jordbruket i allt väsentligt nedlagts och skärgårdsborna i stället blivit ett
mångsysslande folk. Fritidsbebyggelsen har skapat nya arbetstillfällen. I
stor utsträckning försörjer sig skärgårdsborna genom service av olika slag,
genom bryggbyggen, reparationsarbeten, skogsarbete, transport- och taxirörelse
och andra liknande sysslor som äger mer eller mindre direkt samband
med den ändrade struktur som skärgården fått under innevarande
sekel och inte minst till följd av den politik som främst socialdemokrater och
kommunister stått för.

Oavsett vilka arbetsuppgifter som skärgårdsborna i dag ägnar sig åt,
spelar likväl fisket alltjämt en grundläggande roll för deras tillvaro och
försörjning. Det är emellertid inte minst då det gäller skärgårdsbefolkningens
månghundraåriga rätt till fiske och skärgårdsvatten som den socialdemokratiska
politiken medfört allvarliga följder. 1950 berövades skärgårdsborna
sin fiskerätt på de stora fjärdarna. Den enskilda äganderätten
till fiske begränsades i stort sett till vatten belägna inom 300 meter från
större öar och kobbar.

För några år sedan konfiskerades en del av den återstående enskilda
fiskerätten genom att vattenägarna tvingades till att upplåta rätt till fiske
med handredskap - en åtgärd som vidtogs utan principiell rätt till ersättning
för det intrång och de förluster som skärgårdsborna därmed förorsakades.

Redan nu - bara några år efter det fria handredskapsfiskets införande och
sedan det visat sig att det fria spöfisket medfört betydande skador på flora
och fauna - har från sportfiskets utövare rests krav på förbud för skärgårdsboma
att ägna sig åt nätfiske i de egna vattnen. Det görs gällande att
nätläggning och ryssjor försvårar för sportfiskarna att ägna sig åt spinnfiske.

Samtidigt föreligger inom länsstyrelsen i Stockholm förslag till ändring av
fiskestadgan för Stockholms län, innebärande en begränsning av skärgårdsbornas
av ålder bestående rätt till nätfiske i allmänna vatten.

Tendensen är påtaglig. Samtidigt som det högtidligen talas om en ”levande
skärgård”, genomförs politiska åtgärder som alltmer begränsar skärgårdsbornas
möjligheter att utöva det näringsfång som av ålder satt sin
prägel på skärgården och dess befolkning.

De bestämmelser som träder i kraft i år om båtregister bidrar dessutom
till att öka byråkratin och kostnaderna för den skärgårdsbefolkning som är i
hög grad beroende av tillgång till en eller flera smärre fiskebåtar för sitt
näringsfång.

I annan moderat motion har framförts yrkande om ändring i de beslut om
konfiskation av skärgårdsbornas fiskerätt som införandet av det s. k. fria
fisket med handredskap innebar samt om ändrade och mer preciserade
ersättningsregler.

Oavsett om och när i motionen begärda åtgärder vidtas, bör under alla
förhållanden snarast möjligt en omprövning av ifrågavarande besluts räckvidd
komma till stånd. Det ”fria fiskets” befarade skador på flora och fauna
har snarast blivit allvarligare än vad man tidigare räknade med. Påtagliga
och betydande för framtiden alltmer oroväckande skadeverkningar har
drabbat främst ytterskärgårdens känsliga växt- och fågelliv. Det finns därför
all anledning att - oavsett vad nyss berörda motion kan komma att leda till omgående
i så måtto ompröva det ”fria fiskets” omfattning att natur- och
fågelreservat samt för flora och fauna särskilt ömtåliga öar och ögrupper i
de yttre skärgårdsvattnen undantas från det ”fria fisket”.

Regeringen bör snarast förelägga riksdagen förslag till sådana begränsningar.

Mot. 1987/88

Jo872

6

Taxeringsvärden på skärgårdsfastigheter

Under 1983/84 års riksmöte hemställde riksdagsman Gunnar Biörck i
Värmdö i en motion (1983/84:592) att riksdagen hos regeringen skulle
begära rimligare fastighetstaxeringsregler för jordbruksfastigheter i skärgårdarna.
Speciellt berördes den orimliga upptaxering som skett i fråga om
stugor, som - på grund av framställningar från om fritidsfrågorna angelägna
myndigheter - uppförts på dylika fastigheter. En ohållbar situation hade för
många av ursprungsfastighetens ägare uppkommit till följd av taxeringen av
dessa stugor som lett till ofta orimliga skattehöjningar, förlorade bostadsbidrag
och omöjliggjorda förbättringslån. Följden hade blivit att ägaren
tvingats sälja delar av sitt fastighetsbestånd. Särskilt stötande hade skärgårdsbon
funnit den höjning av taxeringsvärdena vara som föranletts av den
uppräkning som härrörts från ”strandtillägg” för sjöutsikt och liknande för
skärgårdsbondens besynnerliga tillägg.

Skatteutskottet anförde i sitt betänkande SkU 1983/84:48 (s. 12) att
RSV:s riktvärden icke vore att anse som bindande föreskrifter utan som
”anvisningar”, men medgav att ”kritik kunde riktas mot enskildheter i
systemet”. De grundläggande värderingsfrågor som upptagits i ovannämnda
(och andra) motioner borde ”givetvis uppmärksammas i samband med den
översyn av reglerna som utskottet begärt”.

Under 1984/85 års riksmöte återkom motionären med samma förslag i
motion 1984/85:1194. I motionen påpekades att skatteutskottets nyssnämnda
uppfattning inte hjälpte bönderna och fiskarna i skärgården i deras kamp
mot en orimlig fastighetstaxering. Motionären underströk också att länsstyrelsen
i Stockholms län i skrivelse hemställt att de ifrågavarande taxeringsreglerna
snarast måtte ändras.

Motionären ansåg att det fanns två sätt att angripa problemet i sak. Det
ena var att för högt satta taxeringsvärden vid 1981 års taxering skulle
överprövas och sänkas genom en ”särskild fastighetstaxering”. Det andra
var att medge en tillfällig reduktion av taxeringsvärdena genom tillämpning
av en väsentligt lägre procentsats än 75 % av beräknat marknadsvärde för
den tid som förflutit och kunde komma att förflyta mellan det skattemässiga
genomslaget av 1981 års fastighetstaxering och tidpunkten för en genomförd
”översyn” av de ifrågavarande reglerna, senast i samband med 1988 års
fastighetstaxering.

Sistnämnda motion behandlades av skatteutskottet i betänkandet SkU
1984/85:36. Utskottet anförde att de av motionen väckta frågorna ingick
som ett naturligt led i pågående utredningsarbete. I bostadskommitténs
delbetänkande framhölls att frågorna rörande fastigheter i attraktiva områden
”skulle komma att tas upp i kommitténs slutbetänkande senare i år”.

I dag kan vi konstatera att bostadskommittén inte behandlat dessa fastighetstaxeringsfrågor.
Det har med andra ord inte hänt något på området
trots skatteutskottets och riksdagens uttalande 1985.

I anslutning till frågor om fastighetstaxeringen vill vi särskilt understryka
att mark- och byggpolitiken måste ta hänsyn till de bofastas rätt att förfoga
över sina mark- och vattenområden. Om ägandet till mark inskränks genom
åtgärder från samhällets sida, skall full kompensation erhållas för åsamkat
intrång.

Mot.

Jo872

Sysselsättning och trafik

Den bofasta befolkningen i vår skärgård har minskat med 40-50 % sedan
andra världskriget. Under senare år har befolkningsutvecklingen varit konstant.
En levande skärgård förutsätter sysselsättnings- och inkomstmöjligheter
i skärgården. Både fritidsboende och rörligt friluftsliv bidrar till sådana
möjligheter. Jordbruk, fiske, småindustri- och reparationsverksamhet
samt uppgifter i trafik- och transportnäring bör också kunna ge sysselsättning.
Skärgården är dessutom ett för vårt försvar viktigt och ömtåligt
glesbygdsområde. Därför bör myndigheterna främja nyföretagande och
utvidgning av befintlig verksamhet bl. a. genom medverkan till lån och
krediter på rimliga villkor.

En väl fungerande trafikapparat utgör ett villkor för en levande skärgård.
Under senare år har skärgårdstrafiken utvecklats och blivit allt bättre. Såväl
de bofasta som fritidsboende och övrigt fritidsfolk förutsätter att trafikstandarden
vidmakthålls och om möjligt ytterligare förbättras.

Bebyggelsefrågor

Sorn tidigare i denna motion redovisats har Stockholms skärgårds unika
natur och miljö utsatts för betydande förändringar under de senaste årtiondena.
Öar och ögrupper, som tidigare avspeglade gångna tiders kulturtraditioner,
har alltmer växt igen, förslyats och blivit mer eller mindre
otillgängliga. Den landskapsbild som varit betecknande för skärgårdslivet
riskerar för varje år att alltmer omgestaltas, till men inte bara för landskapsbild
och naturvård, utan också för den alltjämt bofasta befolkningen och
inte minst för det rörliga friluftsliv, vars ökande omfattning i inte ringa grad
medverkat till igenväxt och nedslitning.

Det finns ett klart samband mellan den ”eroderingsprocess” vi här beskrivit
och den utomordentligt starka restriktivitet som präglat de senaste
årtiondenas byggnadspolitik och som inneburit att till och med bofasta
skärgårdsbor förhindrats att komplettera den gamla bebyggelsen med nya
bostäder för barn och anhöriga, som skulle kunna genom åretrunt- eller
fritidsboende bidra till att hålla landskapet levande.

Betecknande för främst den yttre mellanskärgårdens och ytterskärgårdens
bebyggelsestruktur under århundraden har varit att bebyggelsen ägt
rum i sammanhållna byar. Detta har varit motiverat främst av den gemenskap
som det karga och hårda skärgårdslivet krävt för social samvaro och
trygghet i livets olika skeden.

När PBL och den nya naturresurslagen antogs av riksdagen, torde denna
omständighet ha beaktats då det gäller de uttalanden som bostadsministern
gjorde i propositionen och till vilka riksdagen sedermera anslöt sig.

Den starka restriktivitet i fråga om fritidsbebyggelsen som skulle iakttas i
vissa skärgårdsområden skulle, hävdade bostadsministern, kunna eftersättas
då det gällde ”komplettering av befintlig bebyggelse”. Därmed avsåg
han sådana tillskott till tidigare bebyggelse som innebar ”en naturlig avrundning”
eller ”förtätning”.

Dessa undantag var med hänsyn till gamla bebyggelsetraditioner och av
miljöhänsyn i hög grad befogade. Genom förtätning av gamla byar och

Mot. 1987/88

Jo872

8

tillkomsten av kompletterande bebyggelse skulle självfallet ökade möjligheter
komma till stånd att även i fortsättningen hålla den tidigare kulturbygden
öppen.

Genom gemensamma insatser av byalag och av för ändamålet särskilt
bildade föreningar skulle röjnings- och utdikningsmöjligheter komma till
stånd, ägnade att föra vidare de bytraditioner som präglat berörda skärgårdsområden.
Det experiment som på sin tid gjordes genom att skapa
Sveriges första nationalpark i Ängsö i Furusundstrakten bekräftade hur
omöjligt det var att bevara ängsmarker och kulturtraditioner utan de
mänskliga odlingsinsatser som en gång format naturen och gjort den tillgänglig.

Det har emellertid visat sig att, trots bostadsministerns och riksdagens
uttalanden om möjligheten att genom förtätning och kompletterande bebyggelse
skapa förutsättningar för de miljövårdande insatser det här är
fråga om, vissa kommunala myndigheter intagit en klart negativ attityd och
icke ställt sig till efterrättelse de riktlinjer som i detta hänseende uppdragits.

Den nya PBL och den nya naturresurslagen bör självfallet icke av kommunerna
tillämpas så att betydelsefulla natur- och miljöintressen försvåras.
För både den fastboende skärgårdsbefolkningens försörjning och skärgårdslandskapets
öppenhet är det angeläget att vederbörande lokala byggnadsmyndigheter
iakttar vad riksdagen uttalat.

Det bör enligt vår mening ankomma på regeringen att vidta lämpliga
åtgärder i syfte att ännu tydligare än vad som hittills skett för kommunerna
klarlägga de intressen som naturresurslagen har att tillgodose.

Skolfrågor

I ett glesbygdsområde som skärgården spelar frågan om samhällsservice en
viktig roll. För de unga barnfamiljerna är skolfrågan den viktigaste. Kan
inte barnen beredas skolundervisning flyttar ofta hela familjen. Vi anser att
skärgårdsskolorna måste få vara kvar. Elevantalet får inte utgöra enda
grundvalen för en skärgårdsskolas framtid.

Färjetrafiken genom skärgården

Färjetrafiken mellan Sverige och Finland har för varje år ökat i omfattning.
Detta har lett till ett växande utbyte av människor mellan de två länderna av
stor betydelse för våra folk. Med åren har emellertid samtidigt riskerna för
främst miljön i Stockholmsskärgårdens trånga leder ökat i en utsträckning
som saknar motsvarighet i Ålands och Finlands skärgårdar. Den ofta höga
hastighet med vilken färjorna framförs och de allt större fartygen har lett till
att svall och främst sug från färjorna skadat och eroderat inte bara stränder
och strandvegetationen utan även ömtålig vattenvegetation, betydelsefull
för fiskens reproduktion. Färjornas avfall skapar också fortfarande vissa
problem.

Nya, större färjor planeras och väntas bli insatta under kommande år.
Inför dessa planer och med tanke på de miljö- och andra risker som icke
rimligen i längden kan lämnas obeaktade, är det angeläget att klarhet

Mot.

Jo872

skapas om hur och under vilka förutsättningar sådana risker kan och måste
förebyggas.

Bör med andra ord restriktioner införas för största storlek eller högsta
hastighet för passage i trånga och därför särskilt utsatta vatten? Kan annan
linjesträckning eller andra längre ut från innerstaden belägna färjeterminaler
komma till stånd, eller bör andra konstruktioner eller andra typer av
fartyg eftersträvas?

Dessa och andra frågor bör snarast utredas, bl. a. därför att färjetrafikens
utövare bör ges en klar bild av förutsättningarna för fortsatt utveckling.

Tyvärr har regeringen och naturvårdande myndigheter på regional och
central nivå alltför länge försummat att vidta de klarläggande och utredande
åtgärder som med åren blivit alltmer angelägna.

Enligt vår mening bör därför riksdagen hemställa om snarast möjliga
utredning i här angivna och andra därmed sammanhängande hänseenden.

Sjösäkerhets- och övriga trygghetsfrågor

Under de senaste 30 åren har myndigheterna vid ett flertal tillfällen försökt
dra in en eller flera lotsplatser i Stockholms skärgård. Detta har misslyckats
om man undantar viss befogad rationalisering.

Även om vi kan ha förståelse och respekt för sjöfartsverkets ambition att
minska de offentliga utgifterna, avvisar vi försöken att dra in ytterligare
lotsplatser. Lotsen behövs. Detta kan vara en fråga om liv och död. Utomskärs
är lotsen vår förste och kanske ende räddare i sjönöd. Lotsstationernas
huvuduppgift är att ge service åt yrkessjöfarten. Men samtidigt ökar
lotsarnas betydelse för sjöräddningen. En bemannad lotsutkik är ett ”vakande
öga”. Den optiska mänskliga utkiken kan inte ersättas av teknik eller
radar. Icke minst efter de senaste åren utbåtskränkningar har behovet av så
många ”vakande ögon” som möjligt förstärkts. Varje skärgårdsbo har härvidlag
en viktig uppgift.

Båtlivet har ökat enormt. Men samtidigt har fortkörning, avsaknad av
lanternor, smuggling, båtfylleri och busliv ökat. Övervakning, kontroll och
kraftfulla åtgärder krävs. Det skötsamma skärgårds- och fritidsfolket skall
känna trygghet. Djurlivet skall inte störas. Härför erfordras kustbevakning
och sjöpolis.

Natur och miljö

Skärgården erbjuder - som redan sagts - storslagna och unika naturupplevelser.
Floran och faunan är enormt rik. Vår generation skall njuta härav
men inte så att skärgården utsätts för nedslitning.

Allemansrätten, den speciella sedvanerätt som utbildats i vårt land, ger
oss unika möjligheter till direktkontakt med naturen. Allemansrätten ger
emellertid inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Endast om allemansrätten
fullt ut respekteras kan umgänget med naturen och mellan
befolkning, fritidsboende och det rörliga friluftslivets utövare ske friktionsfritt.

Mot. 1987/88

Jo872

10

Stockholms skärgård har inte bara ett regionalt intresse. Skärgårdslandskapets
natur och kultur har riksintresse. Detta gör det än viktigare att slå
vakt om dess miljövärden. Vi måste på alla sätt minimera riskerna för
oljeutsläpp. Vi måste motverka nedsmutsning och nedskräpning. Vi har ett
gemensamt ansvar gentemot efterkommande generationer.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de bofasta skärgårdsbornas rätt till såväl fiske
med handredskap som till nätfiske i egna och allmänna fiskevatten,

[att riksdagen hos regeringen begär en översyn av taxeringsreglerna
för skärgårdsfastigheter och andra fastigheter i attraktiva
områden,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det ”fria fiskets” skador på flora och fauna i
naturreservat och andra ömtåliga utskärgårdar och på grund härav
vidtar nödvändiga åtgärder,

[att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att ännu
tydligare än vad som hittills skett för kommunerna klarlägga de
intressen som naturresurslagen har att tillgodose,2]

3. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om färjetrafikens
skador i form av bl. a. svall, sug och erodering,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Stockholms skärgård i motionen.

Stockholm den 26 januari 1988
Alf Wennerfors (m)

Gösta Bohman (m) Görel Bohlin (m)

Birgitta Rydle (m) Gunnar Hökmark (m)

Allan Ekström (m) Knut Billing (m)

Jerry Martinger (m) Gunnel Liljegren (m)

Inger Koch (m) Ingela Gardner (m)

Jan Sandberg (m)

Mot. 1987/88

Jo872

1 1987/88:Sk731

2 1987/88:Bo544

11