om ökade kontakter med Sveriges baltiska

Motion 1987/88:U529 av Gunnar Hökmark (m)

av Gunnar Hökmark (m)
Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U529

av Gunnar Hökmark (m)

om ökade kontakter med Sveriges baltiska

grannländer

I närmare tusen år fungerade Östersjön som en viktig kommunikationslänk
mellan folken vid dess kuster. Efter andra världskriget gick dock järnridån
ner mellan oss och våra grannländer i sydost. Samtidigt som perioden efter
andra världskriget inneburit stora framsteg på kommunikationernas område
så har kontakterna med Estland, Lettland och Litauen under hela efterkrigstiden
stagnerat på en närmast obefintlig nivå.

Detta hänger givetvis intimt samman med den sovjetiska ockupationen
och det därav följande kulturella och politiska förtrycket i de baltiska länderna.
Sovjets ockupation, som liksom Nazitysklands ockupation av Danmark
och Norge skedde i skydd av Hitler-Stalinpakten, utgör i dag ett lika
stort brott mot folkrätten som den tyska ockupationen av Danmark och
Norge på sin tid utgjorde.

Detta brott mot folkrätten blir inte mindre allvarligt av att det totalitära
systemet i Sovjet synes vara inne i ett töväder. Tidigare töväder i Sovjet har
aldrig lett till mer bestående lättnader - bara till att en ny ledargeneration
kunnat befästa sin maktställning.

Däremot ger förändringarna en utmärkt förevändning att ta upp frågor
om de baltiska länderna i olika sammanhang. De nuvarande sovjetledarna
kan ta avstånd från tidigare sovjetisk politik och de kan, genom reella reformer,
visa om de menar allvar med glasnost och perestrojka.

Situationen i dag

Det finns också vissa positiva tecken i dagens Baltikum. En rad familjeåterföreningsfall
har lösts. Några politiska fångar har släppts. Till och med har
några öppna kritiska meningsyttringar tolererats.

Samtidigt ska man vara medveten om att några grundläggande förändringar
ännu inte inträffat.

Familjeåterföreningsfallen har krävt ofta mångåriga förhandlingar mellan
regeringar i väst och Sovjet, oftast i kombination med långtgående personliga
insatser av de anhöriga, som till exempel i fallet med Kaisa Randpere,
trots Helsingforsavtalet.

Det har inte heller på något annat sätt blivit lättare för enskilda invånare i
de baltiska länderna att resa till väst. Utrikespass är fortfarande mycket
svårt - och dyrt - att få, och fortfarande ställs det krav på att man lämnar
nära anhöriga kvar som "pant” i Sovjet.

Även om någon meningsyttring kunnat genomföras, som i Tallinn på års

dagen av Hitler-Stalinpakten, den 23 augusti 1987, så blir andra förbjudna, Mot. 1987/88

som i Riga samma dag, och ytterligare andra blir nerslagna med våld, som i U529

Lettland på nationaldagen den 18 november 1987. Och oavsett hur protesterna
genomförs så blir påföljderna för de ansvariga fortfarande långtgående.
Ledaren för demonstrationen i Riga den 14 juni 1987, Rolands Silaraups,
utvisades till väst. Andra ledare fängslades. Ledaren för demonstrationen
i Tallinn den 23 augusti, Tiit Madisson, fick välja mellan emigration
till väst eller fångläger i Sibirien. Andra ledare för meningsyttringarna har
blivit baktalade i de regimkontrollerade massmedierna, har sagts upp från
sina arbeten eller trakasserats på andra sätt.

Ytterligare tecken på att Sovjet inte har för avsikt att tillåta en växande
öppenhet i Baltikum är att flera ledande sovjetiska befattningshavare byts
ut för sin oförmåga - ibland ovilja - att hantera situationen. Senast var det
Sovjets ”chefsideolog” i Estland, Rein Ristlaan, som avsattes på grund av
sin ”oförmåga att hantera de nationalistiska tendenserna”.

Sveriges roll

För Sveriges del är de baltiska ländernas öde inte bara en fråga om moraliskt
ansvar gentemot människor i vår omvärld. Sverige har ett direkt eget
intresse av att för andra nationer klargöra att vi anser att små nationers rätt
till självbestämmande är en självklarhet i det mellanfolkliga umgänget; likaså
att vi anser att mänskliga rättigheter ska respekteras oavsett stormaktsintressen
eller skillnader i politiska system.

Därutöver är Sverige som grannland och som alliansfritt land i en bättre
position än många andra när det gäller att föra de baltiska ländernas situation
på tal i det internationella samhället, på samma sätt som Sveriges invånare
skulle förvänta sig att Sveriges grannländer skulle göra om Sverige
vore ockuperat av främmande makt.

Det är därför naturligt att Sverige i samband med uppföljningsarbetet efter
Helsingsforsöverenskommelsen och i bilaterala sammanhang med Sovjet
framför som sin uppfattning att Estland, Lettland och Litauen bör ges rätt
att själva i öppna och demokratiska former avgöra om de i fortsättningen
önskar tillhöra Sovjetunionen eller återupprätta sitt nationella oberoende,
samt att Sverige förväntar sig att även Sovjet respekterar Helsingforsavtalet
samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Därutöver bör Sveriges anmäla frågan om de baltiska ländernas självständighet
till FN:s utskott för avkolonialisering samt i andra former ta upp
frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i Baltikum. Till underlag
för sådant agerande borde kunna läggas Europarådets Baltikum-resolution
från föregående år, som vid rådets behandling stöddes även av Sverige.

Ökade kontakter

Parallellt med framförandet av Sveriges principiella uppfattning i olika fora
bör Sverige också söka underlätta enskilda människors kontakter över Östersjön.
I det avseendet finns mycket att göra. T. ex. så har Sverige såväl au- 8

tomatisk teletrafik som flygförbindelser med Australien, men inte med nå- Mot. 1987/88
got baltiskt land! U529

Regeringen borde således i en rad avseenden kunna verka för bättre kontakter
med Baltikum:

• Sverige bör snarast begära att automatisk teletrafik införs mellan Sverige
och de baltiska länderna. Med tanke på de många invånare av baltisk
härkomst som finns i Sverige torde det finnas ett gott kommersiellt underlag
för berörda teleförvaltningar.

• Sverige bör uppta luftfartsförhandlingar i syfte att möjliggöra öppnande
av flygförbindelser mellan städer i Sverige och i Baltikum, företrädesvis
till huvudstäderna Tallinn, Riga och Vilnius. Det är naturligtvis svårt att i
dagsläget klart kunna bedöma underlaget, men även i detta avseende torde
de många invånarna såväl i Sverige som i andra västländer av baltisk
härkomst utgöra ett väsentligt underlag, i synnerhet med hänsyn tagen
till de betydande omvägar som resenärer i dag måste ta mellan Västeuropa
och de baltiska länderna.

• Sveriges Radio bör återuppta sändningarna av utlandsprogrammet på de
tre baltiska språken. Intresset för Sverige är stort i Baltikum, men möjligheterna
att få vederhäftig information eller information över huvud taget
via de politiskt censurerade sovjetiska medierna är mycket begränsade.

Sändningarna på ryska är i det avseendet inget alternativ, eftersom ryska
uppfattas som förtryckarnas språk och ofta möts med motvilja i Baltikum.
Sändningar på de tre baltiska språken skulle också vara ett stöd mot
de påtvingade förryskningsförsöken och för de estniska, lettiska och litauiska
folkens kulturella överlevnad.

• Sverige bör eftersträva att inrätta konsulat i de tre huvudstäderna, såväl
för att underlätta handel och andra kontakter som för att markera dessa
städers betydelse som huvudstäder i Östersjöländer. Konsulat ger också
direktkontakt med respektive nation, utan omvägen via ryska språket eller
Leningrad eller Moskva.

• Som en logisk följd av bättre kontakter bör Sverige även begära ömsesidig
visumfrihet för invånare i Baltikum och Sverige, det vill säga att det
ska vara möjligt för svenska medborgare att besöka de baltiska länderna
utan visum samtidigt som det ska vara möjligt för invånare i de baltiska
länder att besöka Sverige utan visum. Detta innebär även att Sverige ska
ställa krav på att Sovjet i Helsingsforsavtalets anda ger alla invånare reella
möjligheter att skaffa utrikespass och resevaluta.

Det är väl känt att de sovjetiska myndigheternas intresse för bättre förbindelser
mellan Baltikum och Sverige länge varit obefintliga. Det har legat
i diktaturens natur att avskärma sina undersåtar från omvärlden. På den senaste
tiden finns dock vissa tecken på att myndigheternas intresse för kontakter
har ökat, främst av ekonomiska skäl. Bland annat finns planer på att
medge viss direkthandel mellan Estland och väst och på att öppna ett antal
landsvägar genom Baltikum för biltrafik mellan Finland och Centraleuropa.

Det torde därför i dag finnas bättre förutsättningar än på länge att aktualisera
ovannämnda punkter. Vissa av förslagen torde med fördel kunna tas upp
tillsammans med ett eller flera andra nordiska länder.

Hemställan

Mot. 1987/88
U529

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående upptagande av frågan om de baltiska folkens
öde till behandling i FN samt i andra multilaterala och bilaterala
sammanhang,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om konkreta åtgärder för underlättande av enskilda
människors kontakter mellan Sverige och de tre baltiska länderna.

Stockholm den 26 januari 1988

Gunnar Hökmark (m)

10

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1988-01-26 Bordläggning: 1988-02-01 Hänvisning: 1988-02-02

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)