Östtimor

Motion 1992/93:U611 av Bertil Måbrink m.fl. (v)

av Bertil Måbrink m.fl. (v)
Den blodiga massakern på Santa Cruz-kyrkogården i
Östtimors huvudstad Dili den 12 november 1991 ställde för
ett kort ögonblick Östtimor i fokus för världens
uppmärksamhet. Den indonesiska militärens
välorganiserade attack på de obeväpnade deltagarna i ett
sorgetåg kunde, genom närvaron av tiotalet internationella
journalister, nå ut till omvärlden.
Under ''normala'' omständigheter skulle händelsen
aldrig blivit känd utanför Östtimor. De 273 offer som nu
kunnat identifieras hade lagts till de tusenden av namnlösa
timoreser som försvunnit eller mördats under de 17 åren av
indonesisk ockupation.
Östtimor kan beskrivas som ett litet land med stora
oljetillgångar, något mindre än Kuwait. I likhet med Kuwait
har Östtimor ockuperats av en väldig granne med
överlägsna militärresurser. Men där slutar likheten.
Östtimor saknar mäktiga vänner. Trots att Östtimors rätt till
självbestämmande slagits fast i inte mindre än tio
resolutioner i Förenta Nationernas generalförsamling och
säkerhetsråd, har internationella sanktioner uteblivit, och
ockupationen har kunnat fortgå.
Ett år efter massakern
Santa Cruz-massakern följdes av skarpa reaktioner från
en rad länder. Reaktionerna varierade från beklaganden
(Australien, Japan, USA) till skarpa fördömanden (EG-
länderna) och frysning av biståndsprojekt (Kanada och
Danmark). Flertalet av dessa regeringar har dock varit mer
än ivriga att återgå till ''business as usual''. Den indonesiska
regimen avvisade de internationella kraven på en
oberoende undersökning och tillsatte en
''undersökningskommission'' (KPN) bestående av militärer.
KPN kunde efter ett kort besök i Östtimor redovisa en
rapport som i allt väsentligt lade ansvaret för massakern på
de civila deltagarna i sorgetåget. Dödssiffran sattes till 50,
men endast 19 offer kunde återfinnas! Internationella
Juristkommissionen skriver i en rapport att undersökningen
''inte lever upp till internationellt erkända måttstockar i
fråga om opartiskhet, trovärdighet och teknisk
kompetens''. Trots detta har de länder som uttryckte sin
harm och indignation dagarna efter massakern under våren
låtit sig nöja med den indonesiska regimens
beställningsverk. Gradvis har relationerna normaliserats;
Kanada har aviserat ett återupptagande av
biståndsgivningen. USA, Storbritannien, Japan och
Australien har prisat general Suhartos beslutsamhet.
Indonesien har också lyckats kontra försöken att koppla
ihop bistånd med mänskliga rättigheter. En sådan koppling
blev aktuell redan våren 1991 då Nederländerna frös sitt
bistånd, och dess biståndsminister, som även var ordförande
i det internationella biståndskonsortiet IGGI (Inter
Governmental Group for Indonesia), kritiserade
Indonesiens efterlevnad av de mänskliga rättigheterna.
Stärkt av att ha ridit ut proteststormen efter massakern
beslöt Indonesien att statuera exempel och sade upp alla
holländska biståndsprojekt samtidigt som IGGI lades ner.
Detta dock först efter att ha fått försäkringar från övriga
IGGI-stater att dessa var villiga att ingå i en ny
biståndsgrupp under Världsbankens ledning. Den nya
biståndsgruppen, CGI (Consultative Group on Indonesia)
har utfäst sig att ge sammanlagt 4,94 miljarder US$ i
krediter till Indonesien under 1992/93.
Indignationen över massakern på Santa Cruz-
kyrkogården har inte heller hindrat en fortsatt vapenexport
till Indonesien. Storbritannien har lovat leverera 24
stridsflygplan av typen Hawk. Indonesien planerar också att
köpa 42 krigsfartyg från Tyskland (från den f.d. östtyska
flottan). Denna handel fortgår trots att Europarådet på EG-
staternas initiativ rekommenderat ett vapenembargo mot
Indonesien.
Sveriges hållning är tyvärr inte mindre hållningslös.
Sverige tvekade inte att deltaga i det nya CGI. Tvärtom har
Sverige genom Nordiska Investeringsbankens (NIB)
deltagande tagit steget från observatörskap till
biståndsgivare. NIB har utlovat 55 miljoner US$ i krediter
under innevarande år. Den svenska krigsmaterielexporten
har fortsatt under de två senaste åren. 1991 exporterades för
1,8 miljoner kronor och under 1992 för 3,6 miljoner kronor.
Sverige riktade efter massakern en, med UD:s ord,
skarpt formulerad protest till den indonesiske
ambassadören, och uppmanade den indonesiska regeringen
att ''fullfölja sin planerade undersökning av händelsen
snabbt, noggrant och opartiskt''. Trots att kritiken mot den
indonesiska utredningen inte kan vara obekant för
regeringen, har man ''välkomnat'' rapporten och sedan låtit
sig nöja.
Västländernas ansvar
Sverige och andra västländer bär ett tungt ansvar för
Östtimors utdragna lidande, genom den tvetydiga politik
som förts under en lång rad av år. Å ena sidan har man
erkänt Östtimors rätt till självbestämmande, å andra sidan
har man avstått från att sätta verklig press på den
indonesiska militärregimen.
Indonesien är i dag en av ett litet fåtal diktaturstater som
motstått förändringens vindar. Den indonesiska regeringen
är ansvarig för blodbadet på 500 000 oppositionella 1965--
66 och för folkmordet i Östtimor efter invasionen då 200 000
timoreser -- en tredjedel av landets befolkning -- dödades
genom krig, terror och svält. Med omvärldens goda minne
har Indonesiens ansträngningar att framstå som rumsrent
givit resultat. General Suharto mottog häromåret ett pris
från Världshälsoorganisationen; glömda var svältoffren i
skräckens Östtimor. Indonesiens arbetsminister Cosmas
Batubara presiderade vid ILO-kongressen 1990; glömda var
de hundratusentals mördade fackföreningsmedlemmarna,
liksom det faktum att oberoende fackföreningar är
förbjudna i Indonesien. I dag är general Suharto ordförande
i den alliansfria rörelsen, samtidigt som Indonesien på allvar
förs fram som kandidat till FN:s säkerhetsråd.
Indonesien och FN
Allvarligast är att Indonesien, i skydd av omvärldens
tolerans, tillåtits sabotera FN:s ansträngningar att lösa
Östtimorfrågan. FN:s generalförsamling beslutade 1982 att
ge i uppdrag åt generalsekreteraren att ''inleda
konsultationer med alla direkt berörda parter, i syfte att
finna vägar att uppnå en heltäckande lösning på
problemet''. Dessa konsultationer hade, när de efter nio år
bröt samman i november 1991, inte givit några som helst
resultat. Indonesiens taktik har vilat på tre pelare:
För det första att inte tillåta någon diskussion kring
centrala frågor som tillbakadragande av trupper, vapenvila
etc. Samtidigt som man förhalat diskussionerna kring mer
perifera frågor som det portugisiska
parlamentarikerbesöket.
För det andra att genom massiva truppinsatser och
säkerhetsoperationer krossa motståndsrörelsen.
För det tredje att bygga upp en styrkeposition på det
diplomatiska fältet, för att när man tror sig stark nog ta upp
striden i FN:s generalförsamling för att få ett erkännande av
Östtimors ''integration med Indonesien''.
Denna strategi har dock inte varit problemfri. Man har
missräknat sig på motståndsrörelsens folkliga förankring.
Trots väldiga truppinsatser har det väpnade motståndet
kunnat upprätthållas tack vare stödet från befolkningen i
byarna och städerna. Samtidigt har motståndets karaktär
helt förändrats. Sedan tre år domineras motståndet helt av
civilmotståndet i städerna. Nya motståndsgrupper har vuxit
fram bland studenter och ungdomar. Kyrkan har moraliskt
tagit ställning mot ockupationen; biskopen har t.ex. vädjat
till FN om en folkomröstning om Östtimors framtid. Den
östtimoresiska kyrkan är en viktig faktor i försvaret för
mänskliga rättigheter. Kyrkan bedriver också utbildning för
den östtimoresiska befolkningen. Denna verksamhet ligger
i linje med vår biståndspolitik och bör därför ges
ekonomiskt stöd.
Ett annat problem för militären är att Östtimor genom
massakern 1991 blev synligt. Omvärldens bevakning av
frågan tvingar Indonesien till en rad taktiska överväganden.
Man tvingas se till att tygla militären i Östtimor för att
undvika nya massakrer. Personer som biskop Belo och
motståndsrörelsens ledare Xanana Gusma o har blivit
internationellt kända och kan därför inte försvinna eller
isoleras utan reaktioner från omvärlden. Allt detta
förstärker spänningarna mellan olika skikt av militären.
Det indonesiska sabotaget av FN-samtalen har också
mött motstånd från den nya generalsekreteraren Boutrou
Boutrous-Ghali, som till skillnad från sin företrädare gjort
verkliga ansträngningar att nå resultat. Han visade under
hösten en klar vilja att ta med representanter för
timoreserna i konsultationsprocessen, vilket skulle sätta
Indonesien under stark press att inleda direkta
fredsförhandlingar med motståndsrörelsen. Därför har det
viktigaste målet för Jakarta blivit att förhindra ett sådant
deltagande.
I slutet av november grep indonesisk militär
motståndsrörelsens ledare José Alexandre Xanana Gusma o.
Man har efter detta försökt ge sken av att motståndet har
krossats.
Efter att Gusma os familj och släkt arresterats och
torterats, kunde man visa upp en ''ångerfull''
motståndsledare som ''erkände att Östtimor var en del av
Indonesien''. Detta följdes av en arresteringsvåg där
tusentals civila greps och visades upp som ''kapitulerande
gerilla''. Under hot om tortyr och avrättningar har
allehanda ''bekännelser'' och ''avböner'' fabricerats.
Det bakomliggande syftet med denna teater är att
förhindra att representanter för motståndsrörelsen tas med
i FN-samtalen. När samtalen återupptogs den 17 december
1992 intog Indonesien en oförsonlig hållning som inte
lämnade något utrymme för diskussion, samtidigt som
terrorn i Östtimor nådde en ny höjdpunkt.
Även om Indonesien kunnat dämpa den internationella
kritiken, kan flera hoppfulla tecken noteras internationellt,
faktorer som kan underlätta en lösning av frågan.
Den gamla kolonialmakten Portugals starka
engagemang har förankrat Östtimorfrågan på EG:s
dagordning.
En växande opinion för timoresisk medverkan i FN-
samtalen kan skönjas. President Mitterrand har, liksom
företrädare för den brittiska regeringen, uttalat sig för ett
timoresiskt deltagande i samtalen.
Den aktiva internationella opinionen från
solidaritetsgrupper och kristna organisationer har banat väg
för en omsvängning i USA. Såväl senaten som
representanthuset har röstat för ett stopp för utbildning av
indonesisk militär i USA. President Clinton har indikerat en
vilja att ge högre prioritet åt mänskliga rättighetsfrågor.
Vad som dock krävs i dag är att de stater som stöder
Östtimors rätt till självbestämmande, däribland Sverige,
vågar sätta press på Indonesien.
Sverige måste sätta press på Indonesien
Sverige bör komplettera sin ''tysta diplomati'' med ett
öppet och tydligt agerande för timoresiskt deltagande i FN-
samtalen. Sverige bör, i likhet med Portugal och Frankrike,
kräva att Xanana Gusma o friges och ges möjlighet att
företräda det östtimoresiska folket i FN-samtalen. Sverige
bör också göra en klar markering i FN:s generalförsamling
att Sverige står fast vid Östtimors rätt till självbestämmande
och avser rösta för detta om frågan på nytt tas upp i
generalförsamlingen.
Regeringen bör vidare aktivt informera sig om
motståndsrörelsen CNRM:s förslag till fredsplan i direkt
kontakt med dess internationella representanter.
Regeringen har också att hörsamma
rekommendationerna i resolutionerna 966 och 470 från
Europarådets parlamentariska församling vad gäller
vapenembargo mot Indonesien. Regeringen bör också
agera i FN för ett beslut om vapenembargo.
Olika svenska regeringar har under många år exporterat
krigsmateriel till Indonesien och därmed försvårat en
lösning av frågan. Denna export har liksom de senaste årens
följdleveranser skett i strid med då gällande riktlinjer för
krigsmaterielexport, eftersom Indonesien såväl fört krig
utanför det egna territoriet som gjort sig skyldigt till grova
kränkningar av de mänskliga rättigheterna i det egna
landet.
Regeringen bör också ta fasta på Europarådets
rekommendation att ''uppmana länder som har ekonomiska
band med Indonesien att stoppa alla kränkningar av
mänskliga rättigheter och all tillägnelse av Östtimors
naturresurser och tillgångar''.
Regeringen har under det gångna året sagt sig
eftersträva ''ökade politiska och ekonomiska kontakter
mellan Sverige och Indonesien''. Ministrar har åkt i
skytteltrafik mellan Stockholm och Jakarta, men något
tryck på den indonesiska regimen har inte kunnat
registreras. Lämpliga påtryckningar vore att konsekvent
underkasta all kreditgivning till Indonesien villkor om
efterlevnad av mänskliga rättigheter samt respekt för FN:s
resolutioner om Östtimor.
Den svenska kreditgivningen till Indonesien har fortgått
i många år, om än något i skymundan, via institutioner som
Nordiska investeringsbanken (NIB) och Nordiska
utvecklingsfonden (NDF). NIB:s s.k. projektexportlån ges
på kommersiella villkor. I avgöranden om vilka länder som
får låna följer man Världsbankens policy. NDF:s
lånegivning skall å andra sidan grundas på biståndspolitiska
bedömningar, och utgöra ett ''komplement till de nordiska
ländernas nationella insatser på biståndsområdet''.
Regeringen har när det gäller NIB:s krediter hävdat att
man inte kan ta några hänsyn till t.ex. respekten för de
mänskliga rättigheterna i mottagarlandet. NIB kan inte
hålla sig med egna kriterier utan måste följa Världsbankens
policy. Världsbankens stadgar blir de Mose stentavlor där
vi får veta att ''man inte får ta en massa politiska hänsyn när
man sysslar med kommersiella krediter''. Världsbankens
egen policy framställs däremot som opolitisk och neutral,
något som starkt måste ifrågasättas.
Ordföranden i The Institute for the Defence of Human
Rights i Jakarta, HJC Princen, skrev 1990 i ett brev till
IGGI:s ordförande, Jan Pronk: ''Rapporter från
internationella mänskliga rättighetsorganisationer som
Amnesty International och Asia Watch ger en klar
beskrivning av den verkliga situationen för de mänskliga
rättigheterna i Indonesien, och bör tas hänsyn till innan nya
beslut om bistånd tas. Dessa rapporter är inte mindre
viktiga än de från Världsbanken och Internationella
Valutafonden, vilka i hög grad domineras av de
multinationella företagen.''
Regeringen bör i Nordiska ministerrådet verka för att
NIB:s kreditgivning till Indonesien stoppas till dess att
Indonesien visar respekt för såväl FN:s resolutioner om
Östtimors rätt till självbestämmande som grundläggande
mänskliga rättigheter.
När det gäller NDF:s krediter bör det inte föreligga
något hinder för en bedömning utifrån MR-kriterier.
Sveriges bidrag till NDF finansieras via biståndsbudgeten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen begär att regeringen skall verka för
frigivning av Xanana Gusma o,
2. att riksdagen begär att regeringen verkar för att det
östtimoresiska folkets representanter skall få deltaga i FN-
samtalen om Östtimor,
3. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för att
deklarera Östtimors rätt till självbestämmande, samt att
rösta för detta om ärendet på nytt tas upp i
generalförsamlingen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ställa sig bakom
Europarådets parlamentariska församlings resolutioner nr
966 och 470 gällande vapenembargo mot Indonesien, samt
att verka för att FN beslutar om vapenembargo mot
Indonesien,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att i Nordiska ministerrådet
verka för att Nordiska investeringsbankens och Nordiska
utvecklingsfondens kreditgivning till Indonesien stoppas till
dess att Indonesien visar respekt för FN:s resolutioner om
Östtimors rätt till självbestämmande och för grundläggande
mänskliga rättigheter,
6. att riksdagen begär att regeringen använder sin
observationsstatus i CGI för att ta upp Indonesiens
kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Östtimor, samt
verkar för att den internationella kreditgivningen kopplas
till Indonesiens efterlevnad av FN:s resolutioner om
Östtimor,
7. att riksdagen beslutar att bistånd skall ges till
timoresiska kyrkan för dess insatser för utbildning och
mänskliga rättigheter på Östtimor.

Stockholm den 21 januari 1993

Bertil Måbrink (v)

Hans Andersson (v)

Berith Eriksson (v)

Bengt Hurtig (v)

Johan Lönnroth (v)

Björn Samuelson (v)

Gudrun Schyman (v)

Eva Zetterberg (v)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (14)