Samordning mellan sjukvården och sjukförsäkringssystemet

Motion 1990/91:Sf206 av Kjell Ericsson (c)

Olika huvudmän inom vårdområdet

Det övergripande ansvaret för hälso- och
sjukvårdspolitiken samt för lagstiftning, utbildning och
forskning har staten.

Huvudansvaret för att hälso- och sjukvården kommer
invånarna till del har landstingen och de landstingsfria
kommunerna Göteborg, Malmö och Gotland.

Riksförsäkringsverket och de 26 försäkringskassorna
administrerar utbetalningen av sjukpenningen. De regler,
som avgör vilken kompensation som skall utbetalas till den
sjukpenningberättigade, fastställs av riksdagen. När de
formella kraven uppfylls, utbetalas sjukpenningen
automatiskt. Någon övre gräns finns alltså inte för hur
mycket försäkringskassorna totalt får utbetala till de
försäkrade.

Möjligheterna för den sjuke att få vård och behandling
har i hög grad betydelse för när och hur länge han får
sjukpenning. Stor betydelse därvidlag har den enskilde
läkarens bedömning av den sjukes behov.
Sjukvårdshuvudmännens förutsättningar att ge den sjuke
vård enligt fastställd diagnos påverkar således
sjukförsäkringssystemets utgifter såväl direkt som indirekt.
Men någon direkt koppling mellan landstingens insatser i
hälso- och sjukvården och försäkringskassornas utgifter för
sjukpenningen finns inte i nu gällande system.

Finansieringen

Sjukvården finansieras till ca 70 % av landstingen och
staten. Sjukförsäkringen svarar för knappt 20 % och
patienterna för drygt 10%.

Sjukpenningen finansieras till 15 % med statsbidrag och
till 85% genom arbetsgivaravagifter.

Förtidspensioneringen finansieras till ca 10 % med
statsbidrag och till ca 90 % med arbetsgivaravgifter. Därtill
kommer primärkommunernas bidrag till det kommunala
bostadstillägget.

Av de totala utgifterna till följd av sjukdom åtgår över 30
% till försörjning av dem, vilka på grund av sjukdom eller
handikapp inte kan arbeta. Knappt 70 % av utgifterna avser
sjukvård.

Under senare hälften av 1980-talet har utgifterna för
sjukpenning ökat väsentligt snabbare än för sjukvården.
Ändock har under 1980-talet såväl den medicinska som den
tekniska utvecklingen inom sjukvården varit mycket
kostnadskrävande. Samtidigt har allt fler människor fått bot
för sina åkommor.

Till en del kan de kraftigt ökade
sjukpenningkostnaderna vara ett resultat av skilda
huvudmannaskap. Beroende på gällande regelsystem har
det inte varit möjligt att göra avvägningen om en ytterligare
ökad satsning på sjukvården skulle kunna bidra till en
minskning av utgifterna för sjukpenning och förtidspension.

Hälso- och sjukvårdslagen

I 2 § hälso- och sjukvårdslagen sägs: ''Målet för hälso-
och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor
för hela befolkningen.''

Innebörden i lagens övergripande målsättning är att alla
som drabbas av ohälsa skall ges hjälp så långt detta är
möjligt. Genom diagnostik, botande och lindrande
verksamhet skall sjukdomsförloppet stoppas och en för
tidig död undvikas. För att minska konsekvenserna av
funktionsnedsättning skall rehabiliterande åtgärder sättas
in liksom omvårdnad, som ger den handikappade stöd med
det dagliga livets aktiviteter. Av central betydelse är
härvidlag att undanröja hälsorisker och därmed förhindra
sjukdom eller skada.

Landstingen och de landstingsfria kommunerna skall
planera hälso- och sjukvården med utgångspunkt i
befolkningens behov. Planeringen skall även omfatta den
hälso- och sjukvård som erbjuds av annan än
landstingskommun.

Längre vårdköer trots stora vårdsatsningar

Ett alltmer tilltagande problem för hälso- och
sjukvården är de många gånger helt otillfredsställande
väntetider, som förekommer inom vissa specialiteter eller i
vissa vårdområden. Inom några områden i sjukvården finns
alltför långa väntetider inför operation och alldeles för
långa sjukskrivningstider till följd av otillräckliga
sjukvårdsresurser. De långa väntetiderna kan på sina håll
bero på personalbrist. Men oftast ökar väntelistorna
beroende på att sjukvårdshuvudmännen inte har haft
ekonomiska eller praktiska möjligheter att avsätta
nödvändiga resurser till aktuell verksamhet. Det bör dock
påpekas att sjukvårdshuvudmännen under givna statliga
förutsättningar arbetar intensivt för att komma till rätta
med de oönskade köerna.

Otillräckliga sjukvårdsresurser

Utvecklingen på det medicinsk-tekniska området och
den förändrade åldersstrukturen har medfört att efterfrågan
på hälso- och sjukvård ökar för varje år. Denna ökade
efterfrågan har dock av sjukvårdshuvudmännen inte kunnat
tillgodoses i önskad utsträckning på grund av omfattande
statliga besparingsåtgärder. Större höjningar än som skett
av landstingsskatten har heller inte bedömts möjliga. För
åren 1991 och 1992 råder lagfäst skattestopp för hela
kommunsektorn. Även för åren därefter är det ingen
framkomlig väg att höja skattetrycket för att komma till
rätta med landstingens ekonomiska problem.

Regeringens sjukvårdspolitiska ambitioner att möta de
ökade behoven inom vårdsektorn har under en följd av år
tagit sig upprepade uttryck i en finansiell åtstramning med
syftet att minska sjukvårdshuvudmännens utbyggnadstakt.
Ett i tiden näraliggande exempel på regeringens agerande
mot sjukvårdshuvudmännen är 1990 års förhandlingar om
de s k Dagmarpengarna. Med beaktande av hög inflation
och nödvändig volymökning begärde landstingen för år
1991 en uppräkning av statsbidraget med 10--11 % eller ca
1,5 miljarder kr.

Regeringen gav 100 miljarder kr, vilket är en uppräkning
av 1990 års anslag med 0,7 %.

Sjukvården behöver ökade resurser

Den medicinska och tekniska utvecklingen inom hälso-
och sjukvården ger större möjligheter till hjälp i allt högre
åldrar. Det gäller människor med hjärtproblem, förstörda
höfter och knän eller nedsatt syn till följd av grå starr. Det
gäller också stora handikappgrupper.

Det gemensamma problemet är att de nya och för många
människor vidgade möjligheterna till en förbättrad hälsa
och lyckligare liv skärper kraven på ekonomiska resurser
hos sjukvårdshuvudmännen.

Samordning saknas

Ett stort problem för hälso- och sjukvårdens finansiering
i Sverige är den totala bristen på samordning mellan
sjukpenning och sjukvård. Istället för att ta ett gemensamt
grepp för patienterna fattas nu besluten om den sjuke på
olika sätt. På grund av otillräckliga ekonomiska resurser
tvingas sjukvårdshuvudmannen ställa den svårt sjuke på en
lång väntelista, samtidigt som sjukpenning oftast utgår
under mycket lång tid medförande en stor kostnad för
sjukförsäkringssystemet. Dessutom är det välkänt att ett
tidigt kirurgiskt ingrepp i ett sjukdomspanorama oftast
leder till färre komplikationer och mindre biverkningar för
den sjuke. Både staten och landstingen skulle göra
betydande ekonomiska vinster om man kunde föra över
delar av sjukpenningkostnaderna till
sjukvårdshuvudmännen för delfinansiering av vissa delar av
sjukvården. Några exempel härpå är
kranskärlsoperationer, höft- och knäledsoperationer samt
kataraktoperationer.

Samverkan mellan sjukvården och sjukförsäkringen

Den svenska sjukvårdsmodellen har målsättningen att
alla skall få vård på lika villkor och att denna vård
finansieras solidariskt av medborgarna. För att inte dessa
grundläggande principer skall urholkas är det nödvändigt
att hälso- och sjukvården ges bättre ekonomiska
förutsättningar att klara sina genom lagstiftning ålagda
uppgifter. Dessa ökade sjukvårdskostnader kan finansieras
genom överföring från den allmänna sjukförsäkringen.
Genom ökade insatser inom hälso- och sjukvården kan
sjukvårdshuvudmännen bidra till att minska
sjukförsäkringens utgifter för sjukpenning och
förtidspension. Därmed skapas utrymme för en
omfördelning av den allmänna försäkringens resurser från
kontantstöd till nödvändiga insatser inom vårdområdet.
Men framförallt ges sjukvårdshuvudmännen ökade
möjligheter att minska mänskligt lidande och ge de sjuka
människorna ett bättre och lyckligare liv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning mellan hälso- och
sjukvården och sjukförsäkringssystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överförande av ekonomiska
resurser från allmänna försäkringen till
sjukvårdshuvudmännen för att minska köerna inom
sjukvården.

Stockholm den 10 januari 1991

Kjell Ericsson (c)