Sänkt riksdagsarvode

Motion 2002/03:K228 av Gustav Fridolin (mp)

av Gustav Fridolin (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar ändra lagen (1993:1426) med instruktion för Riksdagens arvodesnämnd och lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter på ett sådant sätt att riksdagen fattar beslut om riksdagsledamöternas arvoden efter förslag från arvodesnämnden.

  2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med syfte att föreslå principer enligt vilka riksdagsledamöternas arvoden skall bestämmas.

  3. Riksdagen beslutar vid bifall till yrkande 1 att ledamöternas arvoden skall sänkas med 10 000 kr per månad.

Inledning

Ett omdiskuterat problem i den svenska demokratin är det förakt mot politiker och folkvalda som brett ut sig under de senaste decennierna. Tidigare ansågs det fint att vara folkets representanter. Idag ses politiker av många som en ”maktens” egocentrerade förlängda arm. Vi riksdagsledamöter möts många gånger av misstro, irritation och ibland rentav förakt. Jag kan inte påstå att jag inte förstår dem som har den synen på politiker. Det politiska systemet har beskurit sina beslutsbefogenheter och gjort sig oförmöget att lösa många av de problem som människor möter i sin vardag. De politiska församlingarna söker inte längre efterlikna den verklighet som finns utanför beslutsrummen. Under senare år har politiker varit inblandade i ett antal skandaler och ”affärer”. Stundom har de inblandade politikernas egna reaktion härpå mest varit att likna vid förvåning, som om det timade så att säga ”drabbat” dem, utan egen förskyllan. De tycks ha svårt att förstå varför väljarkåren reagerar på ekonomiska förmåner och oförmågan att skilja på det gemensamma och det egna.

Orsaker till politikerföraktet m.m. står enligt min mening att finna i det faktum att stora delar av våra folkvalda kommit att bli yrkespolitiker samt att t.ex. riksdagens ledamöters arvoden kraftigt höjts under sista delen av 1990-talet. Det sista ter sig dessutom extra bestickande i och med att riksdagens ledamöter 1998 beviljade sig själva en mycket stor höjning. Dessutom kan Riksdagens arvodesnämnd, som sedan 1994 skall fastställa arvodesnivåerna, knappast ses som fristående från riksdagen i övrigt. Politiken har förflyttats från väljarkåren till en egen sfär. Väljaren kan inte relatera varken till politiken, politiker eller politikers villkor, särskilt inte deras ekonomiska villkor.

Vi riksdagsledamöter måste behålla kontakten med övriga samhället. Framför allt bör vi ha en aktuell egen erfarenhet av livet utanför våra beslutande församlingar. Enligt 1 § 1 st regeringsformen utgår all makt från folket. Folkstyret förverkligas praktiskt genom ett representativt och parlamentariskt styrelseskick. Vi folkvaldas uppgift är enligt regeringsformen att vara folkets representanter, ingenting annat. Saknar man, eller har dålig, kontakt med samhället kan insikter och moraluppfattning komma att luckras upp. Detta kan resultera i brister i beslutsfattandet samt en risk för att de som vistats länge i maktens korridorer kan komma att gå andras ärenden än folkets. Därtill skapas en grogrund för uppkomsten av ”affärer” och ”skandaler”. Vidare medför framväxten av en yrkesmannapolitikerkår att underlaget för våra folkvalda begränsas, eftersom man inte efter rimlig tid lämnar plats åt dem som skulle kunna göra riksdagen mer representativ.

Riksdagsledamöternas arvoden

Centralt i kritiken eller föraktet mot politiker har diskussionen om riksdagsledamöternas arvoden varit. Detta med all rätt i och med att det naturligt framstår som provocerande att en folkvald församling uppbär höga arvoden samt då det inte kan bortses ifrån att arvodena som sådana, i enskilda fall, kan komma att bli en grund för det politiska engagemanget. Få väljer frivilligt att ge avkall på en hög ekonomisk standard.

Det är självklart att risken är stor att man med höga arvoden i riksdagen lockas att sitta allt längre och att man jämför sig allt mer med en mindre grupp högavlönade i samhället, istället för med låg- och medelinkomsttagare (som utgör den stora majoriteten av svenska folket). Detta ser man inte minst i det faktum att riksdagens ledamöter ofta berättigar sina höga arvoden genom att peka på andra högavlönade grupper i samhället. När riksdagen 1998 frångick beslutet att låta arvodesnämnden fastställa riksdagsledamöternas (sina) arvoden för att möjliggöra att ledamöterna själva beviljade sig kraftigt höjda arvoden motiverades detta med domarkårens lönehöjningar. Den logiska jämförelsen är givetvis inte högavlönade grupper emellan utan en jämförelse mellan valda och den genomsnittlige väljaren. (Vissa pensionsavtal inom näringslivet hålls lämpligen utanför den statistiska räkneoperationen.) En jämförelse med en genomsnittlig medborgare ger för handen att riksdagsarvodet är på tok för högt och en fullständigt självklar grund för politikerförakt. Tilläggas bör att jämförelser mellan arvoden och löner för politikens toppar och näringslivets dito endast ger en besk eftersmak, enär de senare snarare borde sänkas. Att, såsom sker, använda chefslöner (och andra förmåner) i näringslivet såsom riktmärke samt för att legitimera egna arvodeshöjningar ter sig osnyggt.

Det finns de som hävdar att det behövs ett högt ledamotsarvode i riksdagen för att man ska locka kompetenta personer till politiken. Förutom att sådana uttalanden andas hån mot oss som gett oss in i politiken på grund av ett genuint engagemang och inte på grund av privatekonomiska skäl, vill jag kraftigt ifrågasätta det. 1991 hade riksdags­ledamöter ett årsarvode på 259 500. Efter senaste höjningen, som träder i kraft den 1:a november 2002, får vi ett årsarvode på 518 400. Arvodet har nästan fördubblats på 12 år. Argumentet att ett högt arvode ger bättre kompetens bör med logisk konsekvens medföra att dagens riksdagsledamöter är dubbelt så bra som de vi hade i början av 1990-talet. Jag betvivlar starkt att så är fallet.

Arvodesnämndens roll och arvodenas fastställande

Sedan 1994 är det så fiffigt ordnat att riksdagens ledamöter formellt inte behöver besluta om sina egna arvoden. Denna grannlaga uppgift har överlämnats till Riksdagens arvodesnämnd. Det synes principiellt riktigt att riksdagsledamöterna inte ska sätta sina egna arvoden, men det är inte riktigt så enkelt. Arvodesnämnden är en myndighet under riksdagen. Ledamöterna i nämnden utses av riksdagens förvaltningsstyrelse. I praktiken bestämmer sålunda riksdagsledamöterna fortfarande nivån på sina egna arvoden, även om man delegerat själva beslutsfattandet till ett annat (dock internt) organ. Det man vinner på det här systemet är att man själv, som enskild riksdagsledamot, slipper försvara arvodeshöjningar. Den enskilde ledamoten kan bekvämt två sina händer inför den ”självständiga” arvodesnämndens beslut, som dessutom endast gjort vad som är nödvändigt för att tillse att inte all kompetens flyr politiken för näringslivet (eller domarbanan).

Jag anser att det vore bättre om ledamöterna själva öppet och formellt tar ansvar för arvodesnivåerna. Vid arvodeshöjningar får de ta – och bemöta – den kritik en sådan höjning kan tänkas medföra. (De får bära hundhuvudet om det senare behöver bäras.) Om det nu är riktigt att riksdagsledamöterna ska ha höga arvoden, bör ledamöterna rimligtvis kunna försvara det. Annars kan man misstänka att ledamöterna egentligen inte anser arvodesnivån skälig och principiellt riktig, även om den är personligt fördelaktiga. Enligt min mening kan emellertid Riksdagens arvodesnämnd behållas. Dess uppgift ska dock vara att förbereda och ge förslag i arvoderingsfrågor. Arvodesnämndens motiverade förslag lämnas sedan till riksdagen, som har att besluta i frågan. Arvodesnivåerna kan beräknas utifrån en rad faktorer. Man kan tänka sig att arvodet skall beräknas utifrån en uppskattning av väljarkårens genomsnittsinkomst. Man kan även tänka sig att arvodet skall utgå ifrån ett genomsnitt av vad individer med likvärdiga arbeten uppbär i inkomst. Konstateras skall att den senare uträkningen resulterar i högre arvodesnivåer. Ovanstående visar att det alls inte är enkelt att fastställa en skälig arvodesnivå. En rad olika faktorer måste beaktas vad avser t.ex. arbetsuppgifter och ansvar. Riksdagen bör därför tillsätta en utredning som har till uppgift att föreslå principer enligt vilken vår, ledamöternas, arvodessättning ska ske.

Sänkt ledamotsarvode

Den oundvikliga konsekvensen av mitt resonemang är att ledamöternas arvoden omgående bör sänkas. Som en start kan tänkas att arvodet minskas med 10 000 kronor per månad. Då ger man en fingervisning åt vilket håll man anser att arvodena i dagsläget bör justeras. En sådan sänkning är också ekonomiskt intressant. På en månad skulle det ge minskade utgifter för staten med ungefär tre och en halv miljon. Som jämförelse kan sägas att satsningen på lokala diskrimineringsombudsmän idag uppgår till fyra miljoner per år. På ett år innebär arvodessänkningen minskade utgifter med drygt fyrtio miljoner kronor. Då har jag inte räknat med olika skatter och avgifter då dessa utgifter åter­kommer till det allmänna på olika sätt.

Stockholm den 16 oktober 2002

Gustav Fridolin (mp)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (3)