Sexuellt likaberättigande

Motion 2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

Innehållsförteckning

Liberala utgångspunkter

Principen om alla människors lika värde är grundläggande för
liberalismen. Det är i respekten för olikheten som det öppna
samhället formas. Bara jag kan leva mitt liv. Så enkelt kan
man formulera utgångspunkten för Folkpartiet liberalernas
arbete för att öka den enskilda människans möjlighet att
forma sitt liv som hon själv vill. Det gäller lika väl kampen
för religionsfrihet och föreningsfrihet som arbetet för
jämställdhet, etniska minoriteter eller sexuellt
likaberättigande.

Kärlek och sexualitet mellan människor kan inte mätas och vägas av någon
annan. Den ska mötas med samma respekt oavsett om det gäller kärlek mellan
människor av samma kön eller mellan människor av olika kön. Människors
egen könsidentitet måste också respekteras och accepteras.

Mot den liberala samhällsvisionen står förmynderiet. Föreställningen om
att människor ska anpassa sig till en enhetlig mall finns både inom
konservatismen, med dess försvar av patriarkala traditioner, och inom
socialismen där kollektivet - inte individen - sätts i första rummet.
Folkpartiet liberalerna har därför en viktig roll att spela i arbetet för homo-
och bisexuellas och transpersoners rättigheter.

I denna motion lägger Folkpartiet liberalerna fram ett antal förslag för att
förbättra homo- och bisexuellas samt transpersoners situation. Listan kan
säkert göras längre. Människor måste ges samma möjlighet att forma sina liv
oavsett könet på den de älskar och oavsett den egna könsidentiteten. Detta är
en del av vårt arbete för att göra 2000-talet till en ny frihetstid.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om partnerskapslagens krav på svenskt medborgarskap och
hemvist i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sammanförandet av uppdragen som förrättare av borgerlig
vigsel och förrättare av partnerskapsregistrering till ett samlat uppdrag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om möjligheten att ingå partnerskap på Sveriges ambassader.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en internationellt privaträttslig konvention om
partnerskap.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en ny sambolagstiftning som behandlar homosexuella och
heterosexuella sambor lika.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om s.k. styvbarnsadoption.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tryckfrihetsförordningens bestämmelse om hets mot
folkgrupp.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regeringsformens bestämmelse om diskriminerande
lagstiftning. 1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilda insatser mot den riktade brottsligheten mot homo-
och bisexuella. 2

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse. 2

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sammanförandet av JämO, DO, HomO och
Handikappombudsmannen till ett gemensamt ombudsmannaämbete. 1

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en sammanhållen lagstiftning mot diskriminering. 3

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetsgivares skyldighet att förebygga trakasserier. 3

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hälsofrågor för lesbiska kvinnor. 4

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om hivprevention. 4

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om skolundervisningen om homo- och bisexualitet. 5

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om högskoleutbildningen för vissa yrken. 5

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskning om homo- och bisexuellas och transpersoners
situation m.m. 5

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kunskapen om homo- och bisexualitet hos nyckelgrupper inom
den offentliga sektorn. 5

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en utredning om situationen för transpersoner. 4

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges arbete inom internationella organisationer för homo-
och bisexuellas rättigheter. 6

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Sveriges bilaterala biståndssamarbete. 6

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den svenska flyktingpolitiken rörande förföljda homo- och
bisexuella. 7

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen. 7
25.
1 Yrkandena 7, 8, 11 hänvisade till KU.

2 Yrkandena 9 och 10 hänvisade till JuU.

3 Yrkandena 12 och 13 hänvisade till AU.

4 Yrkandena 14, 15 och 20 hänvisade till SoU.

5 Yrkandena 16-19 hänvisade till UbU.

6 Yrkandena 21 och 22 hänvisade till UU.

7 Yrkandena 23 och 24 hänvisade till SfU.

Familjerätt

Förstärk partnerskapslagen

Med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet lade regeringen
våren 2000 fram ett förslag om nya, diskriminerande regler
för utlänningars ingående av partnerskap. Propositionen
innebar en viss uppmjukning av de tidigare reglerna, men det
var bara Folkpartiet liberalerna som i riksdagen krävde att
diskrimineringen helt skulle upphöra. Propositionen ledde till
lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 2000.

Enligt de nya reglerna kan partnerskap ingås om en av partnerna har
hemvist här i landet sedan minst två år, eller om en av partnerna är
medborgare i Sverige, Danmark, Island, Norge eller Nederländerna och har
hemvist här i landet. Andra par än dessa tillåts inte ingå partnerskap i
Sverige.
Någon motsvarande regel finns inte för ingående av äktenskap.

Det har hävdats att anknytningskravet behövs, eftersom det annars skulle
uppstå problem med att partner betraktas som gifta i Sverige och ogifta enligt
andra länders lagar. Detta problem kvarstår dock även med ett
anknytningskrav. Argumentet handlar alltså egentligen inte om
anknytningskravet, utan snarare visar det att det behövs någon form av
internationellt privaträttslig konvention om partnerskap. Folkpartiet
liberalerna vill ha en sådan konvention.

De gångna årens erfarenheter visar att argumenten för ett anknytningskrav
inte har någon bärkraft. Folkpartiet liberalerna vill därför att det särskilda
anknytningskravet avskaffas. Det ska alltså inte ställas hårdare krav på
hemvist eller medborgarskap i Sverige för personer som vill ingå partnerskap
jämfört med personer som vill gifta sig.

Enligt gällande lagstiftning är uppdraget som partnerskapsförrättare ett
separat förordnande, skilt från uppdraget som vigselförrättare. I dag har
endast cirka 60 procent av landets enskilt förordnade förrättare behörighet att
förrätta registrering av partnerskap. Folkpartiet liberalerna anser att den som
åtar sig detta uppdrag skall vara beredd att ge alla medborgare samma
behandling oavsett deras sexuella läggning. Lagstiftningen bör således ändras
på denna punkt. Riksdagen gjorde våren 2000 ett principuttalande i denna
riktning, och regeringen bör därför inleda ett lagstiftningsarbete i frågan.

Folkpartiet liberalerna anser också att man ska kunna ingå partnerskap på
ambassader. Om ambassadens värdland lämnar sitt godkännande måste
svenska ambassader erbjuda samma service vad gäller både partnerskap och
borgerliga vigslar.

Ny sambolag

I dag finns två sambolagar, en för heterosexuella och en för
homosexuella. Det finns också en lång rad lagrum i bl.a.
socialförsäkringarna där homosexuella sambor inte ges
samma behandling som heterosexuella sambor. Först 1998
infördes, efter långvarigt arbete från bl.a. Folkpartiet
liberalernas håll, regler för bostadsbidrag som är lika för
homosexuella och heterosexuella sambor.

En gemensam sambolagstiftning för hetero- och homosexuella bör införas
så att alla sambopar får lika rättigheter och skyldigheter. Folkpartiet
liberalerna har i samboendekommittén medverkat till att lägga fram en
lagteknisk modell för att uppnå denna likställdhet.

Barns ställning i homo- och bisexuella
familjer

Familjepolitiken måste utgå från barnens behov. Att barn till
homo- och bisexuella ska ha samma rätt till trygga
uppväxtvillkor som andra barn är en självklarhet.
Diskriminering på grund av sexuell läggning får aldrig
accepteras.

Många homo- och bisexuella har barn. Dessa barn kommer ofta från
heterosexuella förhållanden, men det blir också allt vanligare att homo- och
bisexuella skaffar sig barn genom insemination eller genom andra former av
planerade graviditeter. Heterosexuella gifta par kan adoptera barn. Det kan
däremot inte personer som ingått registrerat partnerskap. Vidare kan en
ensamstående heterosexuell adoptera barn. Lesbiska kvinnor kan inte få
tillgång till assisterad befruktning på klinik i Sverige, till skillnad från
läget i
flera andra västländer.

Folkpartiet liberalerna uttalade redan 1997 att en parlamentarisk utredning
om homosexuella och barn bör komma till stånd. Denna utredning tillsattes
1999 och väntas lämna sitt slutbetänkande vid nyåret 2001. Utifrån de
slutsatser som redovisas av den parlamentariska kommittén kommer
Folkpartiet liberalerna att ta ställning till om homosexuella par ska få rätt
att
ansöka om internationell adoption. Det är också utifrån utredningsresultatet
som Folkpartiet liberalerna bedömer om lesbiska kvinnor ska få tillgång till
assisterad befruktning på klinik.

I en lagstiftningsfråga har Folkpartiet liberalerna redan nu en principiell
hållning. Den gäller möjligheten till styvbarnsadoption, t.ex. i fall där en
biologisk förälder avlider och det sedan en tid etablerats en stark
känslomässig kontakt mellan barnet och en homosexuell partner till den
överlevande föräldern. Det är uppenbart att det i sådana fall är till barnets
bästa att en person i ett homosexuellt par kan komma i fråga som
adoptivförälder, och lagstiftningen bör därför inte hindra detta.

Rättssäkerhet och trygghet

En utsatt grupp

Det är oacceptabelt att våld, hot och diskriminering mot
homo- och bisexuella är vardagliga företeelser. Förtrycket
mot homo- och bisexuella tar sig många uttryck, alltifrån
nedsättande omdömen till hot, misshandel och t.o.m. mord.
På senare år har ett antal personer mördats på grund av sin
sexuella läggning. I flera fall har gärningsmännen varit
nazister. De mord som begås mot homo- och bisexuella är
ofta mer brutala än andra mord. Ett uppmärksammat fall är
ishockeyspelaren Peter Karlsson, som mördades i Västerås av
en nazist med 64 knivhugg.

En nyligen framlagd doktorsavhandling i kriminologi (Eva Tiby:
"Hatbrott?", Stockholms universitet) pekar på att ungefär var fjärde homo-
eller bisexuell person vid minst ett tillfälle har utsatts för brott på grund av
sin
sexuella läggning. Många föreningar för homo- och bisexuella är också
måltavlor för riktad brottslighet, t.ex. i Trollhättan där den lokala RFSL-
avdelningen har utsatts för en rad attentat som tros ha högerextremistiska
motiv.

Grundlagsskydd mot hets och
diskriminering

Folkpartiet liberalerna har under ett antal år arbetat för att
bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas till att omfatta
hets mot homo- och bisexuella. En lagreform har blockerats
av en majoritet av socialdemokrater, moderater och
kristdemokrater. Det gör att nazistiska och andra
extremistiska grupper kan fortsätta att sprida fullt laglig
hatpropaganda som går ut på att homo- och bisexuella inte
har rätt att leva och att den som mördar homo- och bisexuella
är en hjälte. Homo- och bisexuella har alltid tillhört
nazismens främsta måltavlor.

Folkpartiet liberalerna anser att det brådskar med att få en lagändring till
stånd som gör det straffbart att utöva hets mot homo- och bisexuella. Frågan
är i dag under utredning och en majoritet verkar vara möjlig att uppnå. Homo-
och bisexuella bör även omfattas av regeringsformens förbud mot
diskriminerande lagstiftning.

Bekämpa hatbrotten

I dag är det polisen som lokalt utreder riktade brott och våld
mot homo- och bisexuella. Mycket tyder på att vissa
utredningar skulle bli effektivare med speciella utredare som
har kännedom om homo- och bisexuellas situation. Den
ideologiskt motiverade brottsligheten mot homo- och
bisexuella kartläggs sedan några år även av säkerhetspolisens
författningsskydd, eftersom rasistiska och homofoba brott
angriper grunden för det demokratiska samhället. Det är
angeläget att Säpo fortsätter att kartlägga och motverka
sådana brott.

Folkpartiet liberalerna tycker att det är en självklarhet att befintliga
brottsförebyggande institutioner som arbetar mot våld och brott tar sig an de
dåd som riktas mot homo- och bisexuella. Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
bör få ett särskilt uppdrag att arbeta mot våldsbrott riktade mot homo- och
bisexuella. Polisen och övrig personal inom rättsväsendet bör få ökade
kunskaper om homo- och bisexualitet genom förbättrade utbildningsinsatser.

Sedan 1994 är det en försvårande omständighet om syftet med brottet är att
kränka en person grundat på tillhörighet till folkgrupp m.m. (brottsbalken 29
kap. 2 § första stycket 7). Det är oklart om bestämmelsen fått någon betydelse
vid bedömningen av straffvärdet för brott mot homo- och bisexuella. I flera
rättsfall där det har klarlagts att brottet haft ideologiska motiv har
straffskärpning ändå inte gjorts. En översyn av lagrummet bör göras i syfte att
klarlägga om homo- och bisexualitet bör nämnas särskilt eller om någon
annan åtgärd bör vidtas.

Stärk skyddet mot diskriminering

Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet som infördes
1999 tillkom med stöd från Folkpartiet liberalerna. De nya
lagarna är ett stort steg framåt mot en effektiv och rättssäker
lagstiftning mot diskriminering. Samtidigt återstår påtagliga
brister. Lagstiftningen har splittrats upp på en lång rad olika
lagar, en för varje typ av diskriminering. Dessutom finns
många olika ombudsmannamyndigheter som arbetar mot
diskriminering.

Att slå ihop vissa ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore
en viktig åtgärd för att samordna insatserna mot diskriminering.
Sammanslagningen bör avse Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)
och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning
(HomO). Dagens olika diskrimineringslagar bör samordnas till en gemensam
lagstiftning.

Grundprincipen ska vara att den framtida ombudsmannen ska ha samma
mandat att arbeta mot diskriminering oavsett vilken i lag nämnd egenskap
diskrimineringen avser. Även lagstiftningen bör ha samma utgångspunkt. De
metoder som används ska dock även i framtiden kunna vara olika beroende på
vilka uttryck diskrimineringen tar sig.

Folkpartiet liberalerna vill också stärka lagstiftningen mot trakasserier. Till
skillnad från vad som gäller för andra former av trakasserier är arbetsgivaren
inte skyldig att arbeta förebyggande mot trakasserier på grund av sexuell
läggning. Vi anser att det förebyggande arbetet bör avse även trakasserier på
grund av sexuell läggning. Några sanktioner mot den arbetsgivare som endast
åsidosätter detta åliggande bör inte införas. Arbetsgivarens förebyggande
insatser skulle däremot kunna vägas in vid bedömningen av påföljden vid
konstaterade fall av trakasserier.

Hälso- och sjukvård

Lesbiska i vården

För att anpassa hälso- och sjukvården så att den tillgodoser
både kvinnors och mäns särskilda behov behövs kunskap om
könsskillnader i ohälsa, behandling, rehabilitering,
vårdutnyttjande etc. Utredningen om bemötandet av kvinnor
och män inom hälso- och sjukvården tar i betänkandet (SOU
1996:133) "Jämställd vård - olika vård på lika villkor" upp
många problem men förbigår de lesbiska kvinnorna med
tystnad. Det vi i dag vet, bl.a. genom en enkätundersökning
gjord bland lesbiska kvinnor i Stockholm, är att hälso- och
sjukvården ofta har mycket dålig kunskap om lesbiskas
situation och att lesbiska har mycket små kunskaper om
sexuell överföring av sjukdomar. Kvinnor skyddar sig
mycket sällan när de har sex med kvinnor. Endast hälften av
kvinnorna i undersökningen berättar för gynekolog om sin
homo- och bisexualitet. De kommer också i lägre
utsträckning till mammografi och cellprovtagningar än andra
kvinnor.

Det finns således behov av mer kunskap om lesbiska kvinnors hälsa och
deras behov av information samt hälso- och sjukvård. Kunskaperna hos hälso-
och sjukvårdspersonalen, särskilt personal inom kvinnohälsovård, om homo-
och bisexualitet måste höjas. I Stockholm finns sedan en tid en särskild
mottagning för lesbiska som en integrerad del av en kvinnomottagning.
Initiativet bör få efterföljare på fler håll i landet.

Hiv och aids

Sex mellan män är främsta spridningsvägen för hiv i Sverige,
men antalet fall är sett i ett internationellt perspektiv mycket
lågt. Från det att larmen kom i början av 1980-talet har
hivpreventionen förbättrats. I dag sker mycket av
preventionen för män som har sex med män i samarbete med
homo- och bisexuellas organisationer. Det har lett till att
inriktning, kampanjmetoder och kanaler är effektiva. Det är
därför viktigt att dessa satsningar får fortsätta.

Inte minst viktigt är att de ekonomiska förutsättningarna för
hivpreventionen inte försämras. Den socialdemokratiska regeringen har vid
flera tillfällen aviserat att de specialdestinerade statsbidragen för
hivprevention i storstadsregionerna - där förekomsten av hiv är som störst -
kommer att dras in. Statsbidragen har också minskat i omfattning. Folkpartiet
liberalerna säger nej till socialdemokraternas nedrustning av hivpreventionen
och vill att öronmärkta statsbidrag ska finnas också i fortsättningen.

Kunskap och forskning

Förbättra utbildningen och
forskningen

Skolan har en viktig roll för att skapa acceptans för homo-
och bisexualitet, inte minst för homo- och bisexuella
ungdomar. Enligt kartläggningar av bl.a. Skolverket
uppmärksammas frågor som rör homo- och bisexualitet
mycket mer än för tio år sedan. Men det finns fortfarande
brister, främst eftersom många skolor inte har en
välutvecklad sex- och samlevnadsundervisning. Särskilt i
gymnasieskolan, men också i grundskolan, finns det många
klasser som inte får någon undervisning över huvud taget.
Detta är oacceptabelt. Alla elever har rätt till bra sex- och
samlevnadsundervisning - inklusive undervisning om homo-
och bisexualitet. Det förekommer också att det används
läromedel som sprider fördomar om homo- och bisexualitet.
Dessa läromedel skall naturligtvis ersättas med läromedel
präglade av respekt och acceptans.

Också högskolan har en viktig roll att spela i arbetet att förändra
attityderna gentemot homo- och bisexuella. Framför allt gäller det
högskoleutbildningar för yrken i vilka man kommer i kontakt med homo- och
bisexuella som behöver stöd. Av en kartläggning som redovisades av
Folkhälsoinstitutet 1997 framgår att undervisning vid högskolor om homo-
och bisexuellas situation förekommer endast i begränsad omfattning.
Högskoleverket bör därför få i uppdrag att lägga upp en plan för hur
undervisningen skall kunna förbättras på denna punkt. Det gäller t.ex.
utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer, jurister och
poliser.

Forskning om homo- och bisexuellas situation är ett brett och växande fält,
inte minst inom tvärvetenskapliga discipliner som gender studies och de nya
forskningsperspektiv som ges av den s.k. queer-teorin där det är
heterosexualitetens ställning som problematiseras snarare än homo- och
bisexualiteten. Tyvärr har forskarvärlden i Sverige på många håll varit
långsam med att uppmärksamma utvecklingen. Sverige håller därför på att
halka efter andra länder.

Folkpartiet liberalerna vill att Sverige höjer ambitionerna och satsar mer på
forskning om homo- och bisexuellas och transpersoners situation,
heterosexualitetens ställning i samhället m.m. Självklart bör dessa projekt
liksom all annan forskning bedömas med forskningsorganens sedvanliga
kvalitets- och relevanskriterier.

Homokompetens

Kunskap och insikt om homo- och bisexualitet och homo-
och bisexuellas livsvillkor går under beteckningen
homokompetens. Homokompetensen måste höjas i samhället,
särskilt hos vissa nyckelgrupper inom den offentliga sektorn.
Det gäller främst rättsväsendet, utbildningen, hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten.

I dag känner många homo- och bisexuella tvekan inför att ta kontakt med
rättsväsendet när de utsatts för brott eftersom de är rädda för ett negativt
bemötande. Bristande kunskaper om homo- och bisexuellas situation kan
också leda till en sämre kvalitet på brottsutredningar. En ökad
homokompetens i rättsväsendets myndigheter kan stärka homo- och
bisexuellas rättssäkerhet och öka benägenheten att anmäla brott mot homo-
och bisexuella. Kompetensen inom polisväsendet, åklagarväsendet,
domstolsväsendet och kriminalvården om homo- och bisexuellas livssituation
behöver därför höjas.

Grundskolan, gymnasieskolan samt universitets- och högskoleväsendet
spelar en viktig roll som förmedlare av normer och värderingar. Därför anser
Folkpartiet liberalerna att Skolverket och Högskoleverket måste agera för att
få till stånd en höjning av homokompetensen bland de anställda inom
utbildningsväsendet.

De människor som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården har rätt
att förvänta sig att inte bli fördomsfullt behandlade. Speciellt sårbara är
människor i psykisk kris. Yrkesgrupper som arbetar med människor i psykisk
kris, t.ex. kuratorer, psykologer, psykiatrer och psykoterapeuter, bör därför
vara måna om att ha homokompetens. Om deras bedömningar grundas på
fördomar kan de annars mer eller mindre medvetet skada en homo- eller
bisexuell patient. Samma principiella frågeställning gäller socialtjänsten.
Folkpartiet liberalerna vill att homokompetensen ökar bland de anställda.

År 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp.
Det är ett beslut som för de allra flesta i dag framstår som självklart. Men
tyvärr förekommer det undantag, och det händer rentav att läkare är
inblandade i försök att "bota" homosexuella. Läkares, sjuksköterskors,
psykologers, psykoterapeuters och liknande gruppers yrkesutövning skall
bedrivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Enligt Folkpartiet
liberalernas uppfattning kan det inte anses förenligt med vetenskap och
beprövad erfarenhet att arbeta för omvändelse av homo- och bisexuella.

Transpersoner

Transsexualism och transvestism

Till de mest grundläggande egenskaperna i den mänskliga
identiteten hör uppfattningen om könstillhörighet. Att den
enskilda människans egen könsidentitet ska respekteras låter
som en självklarhet. En grupp människor utsätts dock för
osynliggörande, diskriminering och i många fall förakt,
enbart på grund av sin uppfattning om den egna
könstillhörigheten eller på grund av den könsroll de väljer att
leva efter.

Transsexualism är upplevelsen av en motsättning mellan individens
biologiska kön och uppfattning om den egna könstillhörigheten.
Transsexuella beskriver det ofta som att "ett naturens misstag blivit
begånget". Ofta - men inte alltid - känner transsexuella en stark önskan att
genom kirurgiska eller hormonella åtgärder få till stånd en anatomisk
förändring i syfte att få den egna kroppens utseende att stämma överens med
"det psykiska könet". Transsexuella finns av båda könen och könsbyten kan
alltså ske i båda riktningarna. Ingen kan med säkerhet säga hur många
transsexuella det finns i Sverige, men det torde handla om några tusen
personer.

Transsexualism skall inte förväxlas med transvestism, där individen vill
klä sig i det motsatta könets kläder men är tillfreds med sitt fysiska kön.
Transsexualism har inte med den sexuella identiteten att göra, transsexuella
kan vara både homo-, bi- och heterosexuella. Vissa anser att personer som vill
byta kön bara kan anses transsexuella före operationen. Det är dock inte alls
ovanligt att personer efter fullbordat könsbyte fortsätter att t.ex. vara aktiva
i
föreningar och nätverk för transsexuella. Transpersoner, slutligen, är en
relativt ny samlingsterm för transsexuella, transvestiter och andra med
könsöverskridande eller könsrollsöverskridande levnadssätt.

Dagens lagstiftning måste ses över

De viktigaste bestämmelserna om könsbyte finns i lagen
(1972:119) om fastställelse av könstillhörighet i vissa fall.
Transsexuella har riktat kritik mot denna lag på flera punkter
och menar att den i vissa avseenden försvårar deras situation i
stället för att underlätta den.

Lagen kräver exempelvis att den som skall genomgå könsbyte skall vara
ogift, något som i praktiken tvingar många transsexuella till familjesplittring
för att kunna genomgå det efterlängtade könsbytet. Det gifta par som vill
fortsätta att leva tillsammans efter att ena parten bytt kön måste alltså först
genomgå äktenskapsskillnad och sedan ingå registrerat partnerskap. Man kan
alltså säga att lagen tvingar transsexuella till familjesplittring.

Den som, å andra sidan, väljer att leva vardagen i enlighet med sin
upplevda könstillhörighet utan att genomgå kirurgisk behandling stöter på
andra problem. Ett sådant problem är namnfrågor. Enligt praxis tillåts inte
personer som juridiskt sett är män att byta till kvinnliga förnamn och vice
versa. Denna begränsning i reglerna för förnamnsbyte upplevs av många
transpersoner som ett stort problem.

Lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning ger inget skydd mot diskriminering på grund av
transsexualism eller transvestism. Inte heller brottsbalkens förbud mot olaga
diskriminering skyddar transpersoner. Utredningen om diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning hävdade att diskriminering på grund
av transsexualism omfattas av jämställdhetslagens förbud mot diskriminering
på grund av könstillhörighet, men frågan har inte prövats i något rättsfall.

En utredning om transpersoners
situation

Det behövs alltså en utredning som ur ett helhetsperspektiv
belyser transpersoners situation i det svenska samhället.
Utredningen bör omfatta både lagstiftningsfrågor,
behandlingsfrågor (t.ex. hälso- och sjukvårdens bemötande
och proceduren kring könsbytesoperation) och sociala frågor
(t.ex. diskriminering, attityder och stöd till transpersoners
organisationer). Utredningen skall ha tät kontakt såväl med
transpersoners organisationer som med övrig expertis på
området och bör ha ett allmänt hållet mandat att lämna de
förslag som anses behövliga för att förbättra transpersoners
situation i samhället.

Internationell solidaritet

Homosexualitet är förbjudet i många länder. Det finns länder
som utdömer dödsstraff för homosexuella handlingar, till
exempel Iran och Afghanistan. Situationen för homo- och
bisexuella i de tidigare kommunistiskt styrda staterna i Öst-
och Centraleuropa är på många håll mycket svår. Från
Rumänien, Vitryssland och Ryssland kommer regelbundet
rapporter om förföljelser av homo- och bisexuella från
myndigheternas sida.

Homo- och bisexuellas grundläggande rättigheter är en del av de
mänskliga rättigheterna, bl.a. vad avser rätten till privatliv, åsiktsfrihet och
organisationsfrihet. Sverige bör i alla internationella sammanhang, t.ex. i FN
eller EU, arbeta för att homo- och bisexuellas rättigheter inte kränks.
Folkpartiet liberalerna anser att de länder som söker medlemskap i EU också
skall ge homo- och bisexuella grundläggande rättigheter.

Sverige ger bistånd till utvecklingsländer där homo- och bisexuella har få
eller inga rättigheter. I kraven om mänskliga fri- och rättigheter för fortsatt
bilateralt samarbete måste Sverige bättre uppmärksamma och ställa högre
krav också på grundläggande rättigheter för homo- och bisexuella.

Genèvekonventionen ger inte flyktingstatus åt personer som känner
välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homo- eller
bisexualitet. Att så inte är fallet torde till stora delar hänga samman med den
bristande insikt om kvinnors utsatthet och den fördömande attityd till homo-
och bisexualitet som präglade världen då konventionen utarbetades.
Folkpartiet liberalerna vill att Sverige i internationella fora verkar för ett
tilläggsprotokoll till Genèvekonventionen för att ge flyktingstatus även åt
personer som förföljs på grund av kön eller homo- eller bisexualitet.

Men Sverige måste också sopa rent framför egen dörr. Den allt hårdare
flyktingpolitiken gör att förföljda homo- och bisexuella nekas en fristad i vårt
land även när de riskerar svår förföljelse i sina hemländer, till exempel Iran
och andra länder där det råder dödsstraff för homosexualitet. Trots att
utlänningslagen utpekar personer som förföljs på grund av sitt kön eller sin
homosexualitet som en skyddsbehövande grupp är dagens praxis ytterligt
hård.

En flyktingpolitik byggd på humanitet och öppenhet är en hjärtefråga för
Folkpartiet liberalerna. En liberalare flyktingpolitik i Sverige och EU kommer
också att hjälpa fler förföljda homo- och bisexuella till en fristad.

Stockholm den 5 oktober 2000

Ana Maria Narti (fp)

Helena Bargholtz (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Ulf Nilsson (fp)