Sjukvården

Motion 1997/98:So285 av Johan Lönnroth m.fl. (v)

av Johan Lönnroth m.fl. (v)

Innehåll

1. Inledning 

2. Sjukvård och omvårdnad 

3. Hälsa en klass- och könsfråga 

4. Primärvård – folkhälsa 

4.1 Utveckla primärvården 

4.2 Förebyggande arbete 

5. Tandvård 

6. Äldreomsorg – med respekt för människan 

7. Hemtjänsten 

8. Avgifter 

8.1 Taxorna i äldreomsorgen 

8.2 Fotvården 

9. Psykiatrisk vård 

10. Sjukhusvård 

10.1 Sjukhusen 

10.2 Rehabilitering 

10.3 Stöd till personer med funktionshinder 

10.4 Hjälpmedelscentraler 

10.5 Ambulansverksamheten 

11. Patientavgifter 

12. Läkemedelsindustrin 

13. Privatvård 

14. Personalarbetslöshet 

14.1 Förhindra att vårdpersonal går ut i arbetslöshet 

14.2 Uppvärdera lönerna i vården 

14.3 Fördela makten inom vården mer jämlikt 

15. Utbildning och forskning 

16. Sjukvård för flyktingar och asylsökande 

17. Remissförfarande 

18. Patientlag 

19. Styrsystem inom sjukvården 

20. Hemställan 

1. 

Inledning

Genom Vänsterpartiets förslag i sin budgetmotion kommer kommuner och landsting att tillföras ett netto motsvarande 5 miljarder kronor mer än regeringen ger kommunerna budgetåret 1998. Förstärkningen uppkommer bl a genom att Vänsterpartiet föreslår att egenavgiftshöjningen inte genomförs. Dessutom föreslår vi att arbetsgivaravgiften sänks vilket kan omsättas i fler sysselsättningstillfällen inom sjukvård och omvårdnad.

Vänsterpartiet vill också avskaffa grundavdraget över tak så att landstingen och kommunernas skatteutrymme ökar, vilket bidrar till att förbättra de ekonomiska villkoren.

2. Sjukvård och omvårdnad

Det som präglar dagens svenska sjukvård är att ett omvårdnadsunderskott har utvecklats. Den strukturomvandling som påtvingats sjuk- och hälsovården har inneburit att de omvårdande insatserna reducerats medan den s k kärnverksamheten, dvs de operativa hantverksinsatserna, gått relativt oskadda. Men även den kapaciteten har minskat vilket visas av de växande vårdköerna.

Omvårdnadsunderskottet visas bl a av att patienter i äldrevården försummas, där bristen på omvårdnad bl a leder till uttorkning och för tidig död. Även läkarinsatserna har minskat, delvis till följd av Ädelreformen och husläkarreformen som krävde att varje gammal patient på sjukinrättningarna skulle ha sin egen privata läkare. Vilket i praktiken blev ingen, eftersom målgruppen inte var intressant för den nya professionen.

Senaste Ädelrapporten visar att läkartiden nu krupit ner under 4 minuter per vecka och patient, vilket måste betraktas som otillständigt när det verkliga behovet snarare torde kräva en daglig läkarkontakt för de gamla patienter det är frågan om.

Uppenbart går utvecklingen på tvärs mot Prioriteringsutredningen som lyfter fram vården i livets slutskede som en särskilt viktig angelägenhet för den svenska sjukvården.

Vänsterpartiet menar att alla måste ha rätt till ett värdigt slut på livet. Detta skall innebära möjligheter till effektiv smärtlindring och individuellt anpassad vård. Ingen skall behöva dö ensam och alla skall ha rätt till ett eget avskilt rum när döden närmar sig.

Detta ställer höga krav på landsting och kommuner.

Det kräver också en omprövning av resursanvändningen i samhället. Ett minimikrav är att den svenska hälso- och sjukvården tillåts utvecklas på samma nivå som tillväxten.

I dag är Sverige det enda land som har som målsättning att sjukvårdens andel skall minska i förhållande till BNP.

3. Hälsa en klass- och könsfråga

Att Sverige har ett gott hälsoläge jämfört med många andra länder innebär inte att allt är som det ska. Ett stort folkhälsoproblem är de växande klyftorna mellan olika grupper av människor. Ohälsan följer ett klassmönster. Dödligheten bland industriarbetare är mycket större än för akademiker och än högre för de utslagna arbetslösa. Ohälsotalet, som mäter andelen långvarigt sjukskrivna och förtidspensionerade, varierar stort beroende på om man gör mätningar i ett väletablerat villaområde eller ett bostadsområde som i huvudsak rymmer allmännyttans hus.

Självklart har hälsan ett könsperspektiv. Vissa sjukdomar drabbar kvinnor mer än män och tvärtom. Tydligt är också att hälsa och sjukdomstillstånd mäts enligt manlig norm och att kvinnors hälsoproblem inte uppmärksammas tillräckligt.

Vid undersökningar som utförts av Stockholms läns landsting har det tydligt framkommit att kvinnors hälsa har försämrats. Kvinnor har i dag mer värk i leder, mer stressymptom och mer psykiska besvär än 1993. Kvinnor i åldrarna 18–65 år bedömer sin hälsa som tydligt sämre 1995 än 1993. Bland männen finns inga sådana förändringar. Studierna bygger på enkätunder­sökningar om hälsa och vårdutnyttjande som genomförts 1993 och 1995. Forskarna själva konstaterar att nedskärningarna i välfärds­systemet drabbat kvinnor hårdare än män, och att detta sannolikt lett till ökade påfrestningar för kvinnor med uppenbart försämrad hälsa som resultat. Konkreta försämringar i barnomsorg, ekonomi och sjukvård är andra faktorer som påverkar hälsan.

Det kanske mest allvarliga är att de sociala klyftorna förs vidare till nästa generation. Barn och ungdomar nekas en bra uppväxt och en god utbildning, och blir på så sätt i praktiken utslagna redan innan de gjort sitt inträde på arbetsmarknaden. Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera att människor inte har samma chanser till ett bra liv och en bra uppväxt. Kampen för en bättre folkhälsa är en ideologisk kamp och ett gemensamt ansvar.

4. Primärvård – folkhälsa

4.1 Utveckla primärvården

För att tillgodose befolkningens behov av grundläggande medicinsk service är det viktigt att utvecklingen av primärvården fortsätter. För att landstingen skall kunna uppfylla sina skyldigheter enligt hälso- och sjukvårdslagen och kunna erbjuda alla invånare i sjukvårdsområdet en god och tillgänglig vård, är det nödvändigt att sjukhusens utbud av öppen vård, ur ett resursperspektiv, kan omfördelas och användas bl a för att utveckla primärvården.

Att utveckla primärvården och folkhälsoarbetet kommer att innebära ekonomiska och mänskliga fördelar. Det är kostnadseffektivt att förebygga ohälsa och det är mindre kostsamt för sjukvården om patienterna på ett tidigt stadium fångas upp av en effektiv primärvård. I sin förlängning bör detta leda till minskade kostnader inom sjukhusvården och att vissa resurser inom denna verksamhet då kan omprioriteras.

Denna utveckling anser Vänsterpartiet vara positiv, men självklart kommer sjukhusvården även att behövas i framtiden. Även inom folkhälsoarbetet har den specialiserade sjukvården viktiga uppgifter. Det viktiga är dock att patienter vårdas på rätt nivå inom sjukvården, och att vi måste förändra vårdstrukturer som inte tillgodoser de vårdbehov vi vill eftersträva.

I och med husläkarlagens upphörande kan primärvården inrikta sitt arbete mot områdesansvar, lagarbete och folkhälsoprofil. Vänsterpartiet anser inte att områdesansvar begränsar människors valfrihet. Möjligheten att välja vårdcentral eller en speciell läkare bör alltid finnas kvar.

Utvecklingen av kompetensen inom psykiatrin bör fortsätta på primärvårdsnivå. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och det behövs kunskaper för att möta och behandla olika typer av kriser/sjukdomar som kan variera beroende på vilken kulturell bakgrund en patient har. Kompetens och kunskaper inom psykologi/psykiatri bör finnas på vårdcentraler och inte enbart på specialistmottagningar på sjukhusen.

Vänsterpartiet vill också utveckla primärvården när det gäller vården av kroniska sjukdomar. Lösningen kan vara speciella team på vårdcentralerna eller specialistsjuksköterskor. Telemedicin, dvs en ny teknik som används för att skicka information över geografiska avstånd, är en ny och positiv utveckling av vården. Fördelen med denna form av medicin är att patient och läkare inte alltid måste befinna sig på samma ställe, och att man på vårdcentralerna kan utveckla särskilda vårdprogram som tar hänsyn till en helhetssyn på patientens situation.

Samarbete mellan aktörerna runt en patient är viktigt för att denna helhetssyn skall fungera. Av särskild vikt är att samarbetet med kommunens omvårdnadsansvariga fungerar.

4.2 Förebyggande arbete

Att förebygga är bättre än att bota. Därför bör folkhälsoarbetet prioriteras. Detta är områden vi vill utveckla:

a) Områdesbaserad bevakning av ohälsa där man följer hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen och slår larm ifall det förekommer en ökning av sjukdomar och skador som har samband med yttre faktorer.

b) Arbete i syfte att kartlägga riskmiljöer typ hälsofarliga arbetsplatser, hälsofarliga lokaler, luftföroreningar, skadligt buller, miljöer med hög olycksrisk etc.

c) Målinriktade insatser i syfte att förebygga stora folksjukdomar av typ cancer, allergier, diabetes, kvalificerad beredskap för smittskydds­verk­samheten etc. Speciell vikt har också mödra- och hälsovården, skolhälso­vården och ungdomsmottagningarna i och med att de på ett naturligt sätt skapar mötesplatser för motiverade folkhälsoinsatser.

d) Aktiv hälsoupplysning som använder sig av pedagogiska metoder som når även socialt utsatta grupper, exempelvis grupper med språksvårigheter.

e) Politiska åtgärder för att garantera allas rätt till hälsa, arbete och försörjning. Vi vet att arbetslösheten är en grogrund för missbruk, vanmakt, kriminalitet samt psykisk och fysisk ohälsa. Många åtgärder kräver en politisk samverkan mellan landsting och kommuner. Lokala hälsoråd är en positiv utveckling som vi bejakar.

f) Politiska åtgärder på central nivå.

Det råder i dag oklarhet om det politiska ansvaret för folkhälsofrågor på central nivå. Vi har flera centrala myndigheter som på tjänstemannanivå både direkt och indirekt arbetar med folkhälsofrågor. Formellt är socialministern högste ansvarig men hennes ansvarsområde är i dag så vittomfattande att folkhälsofrågorna knappast kan ges prioritet. Ett undantag är alkohol- och narkotikapolitiken där regeringen och socialministern agerat kraftfullt.

Samtidigt sker ute i kommuner och landsting hela tiden en utveckling på folkhälsoområdet och ambitionerna ökar. Men på central politisk nivå står det still.

Frågan är om inte tiden nu är mogen att tillsätta en folkhälsominister med en liten grupp rådgivare, med folkhälsovetenskaplig kompetens, kring sig. Det vore en billig och enkel åtgärd jämfört med andra administrativa åtgärder.

Den enorma kunskap om hälsan och dess bestämningsfaktorer som finns inom hälso- och sjukvården borde kunna tas till vara i samhället utanför hälso- och sjukvårdsystemet. För detta behövs det mottagare på de politiska nivåerna som har nödvändig tid och kompetens att ta tillvara kunskapen och signalerna.

Många kommuner har tillsatt hälsoråd och en del landsting har utsett landstingsråd med speciellt ansvar för folkhälsofrågor. Detta är naturligtvis bra, men även på den centrala politiska nivån skulle det vara välkommet med ett tydligt definierat ansvar eftersom det finns gott om naturliga arbetsuppgifter.

Som ansvarsfrågor utöver folkhälsan kan man tänka sig handikappolitiken (HO), hjälpmedelsförsörjningen, rehabiliteringsfrågor, arbetslivsfrågor, uppföljning av barnkonventionen och FN:s standardregler m m.

Fördelen med en sådan anordning skulle vara flera: dels skulle vi få en bättre central samordning av folkhälsoarbetet och en bättre helhetssyn, dels skulle lokala politiker och folkhälsofolk få ett kvalificerat ”bollplank” på central nivå.

Men den kanske allra största vinsten vore att man i regeringen förde in kunskaper om hur olika åtgärder påverkar folkhälsan. I dag saknas uppenbarligen sådana överväganden i stor utsträckning och flera partier i riksdagen har förgäves efterlyst konsekvensbeskrivningar av olika åtgärder. Trots att vi ser hur de sociala skillnaderna ökar så saknas analyser och konsekvensbeskrivningar.

Ett typexempel på en ur folkhälsosynpunkt kontraproduktiv åtgärd är den senaste nedskärningen av tandvårdsförsäkringen som helt uppenbart utformats på rent finansiella grunder och vars konsekvens blir att endast de välbeställda kan ta del av den. Visserligen framförde socialministern viss kritik mot åtgärden men det skulle säkert getts större tyngd om hon fått hjälp av en ”folkhälsominister.”

Mot bakgrund av genomförda nedskärningar, vars konsekvenser för olika grupper vi saknar forskning om, är det därför hög tid att påbörja arbetet med samhällsanalys över levnadsförhållanden i Sverige.

5. Tandvård

Fri tandvård för barn och ungdom är något som vi försvarar och som vi vill utveckla. Att förebygga kariesangrepp och att laga barns och ungdomars tänder innebär minskade tandvårdskostnader i framtiden. Den fria tandvården bör höjas till 25 års ålder, orsakerna till detta är främst att hög kariesaktivitet varar fram till 25 års ålder, varefter den avtar, och att ungdomar mellan 20 och 25 år är den grupp som av ekonomiska skäl alltför ofta avstår från regelbundna tandläkarbesök.

För åldersgruppen över 25 år bör det skapas en tandvårdsförsäkring, som till största delen finansieras över skattsedeln. Denna försäkring skall täcka en grundnivå som garanterar elementär tandvård. Särskilda patientgrupper som redan i dag har reducerade eller inga kostnader alls skall behålla denna förmån. Till dessa grupper bör i stället fler patientkategorier anslutas: de som p.g.a. medicinering får tandvårdsproblem, de som är infektionskänsliga, vissa grupper av utvecklingsstörda m fl. En grupp som bättre måste uppmärksammas är de äldre medborgare som bor på kommunala vårdinrättningar. Efter Ädelreformen har deras tandhälsa försämrats betydligt.

I en särskild motion utvecklar vi hur en tandvårdsreform kan utvecklas och finansieras.

6. Äldreomsorg – med respekt för människan

1992 genomfördes den s k Ädelreformen som gav kommunerna ett samlat ansvar för långvård och för omsorgen och vården av gamla och handikappade. Utvärderingen av Ädelreformen visar en dyster bild. Äldreomsorgen befinner sig i kris. Omvårdnadsunderskottet är uppenbart. Det handlar om ojämn kvalitet i vården, neddragning av läkarvården på sjukhemmen och lägre nivå på rehabiliteringsinsatserna.

De gamla är numera sjukare när de lämnar sjukhusen än före reformen. Trots att de anses vara ”klinikfärdiga” kan deras behov av kvalificerad vård vara lika stort som under sjukhustiden. Men kommunerna har varken råd att låta de äldre vara kvar på sjukhusen eller att ge dem den vård de behöver hemma. På så sätt drabbas de gamla hårdare än andra av nedskärningarna. Begreppen ”färdigvårdad” och ”klinikfärdig” måste försvinna ur sjukvårdens språkbruk.

I nedskärningarnas spår ser vi hur gamla blir liggande i sjukhuskorridorer för att sedan skickas hem innan de är färdigbehandlade. Detta är ovärdigt ett samhälle som vårt.

Å andra sidan kan vi i vissa kommuner se hur man lyckats bra med omvårdnaden på vissa sjukhem. Ofta har det då handlat om att man har delegerat ansvaret direkt till de vårdansvariga: sjuksköterskor, under­sköterskor och vårdbiträden, och att man har rationaliserat bort mellan­cheferna och brutit ner hierarkin. Kontinuerlig utbildning och samverkan med primärvårdens läkare håller kvalitén uppe.

Men detta kräver medvetenhet hos de ansvariga politikerna och beredskap att släppa till de resurser som krävs.

Vänsterpartiet har krävt och också avsatt medel och extra pengar i sin budget till kommunerna så att bl a de äldre skall få en god omvårdnad.

7. Hemtjänsten

Sedan början av 1990-talet har antalet personer som får hemtjänst minskat. Antalet personer som får hemtjänst har sjunkit med 70 000 samtidigt som antalet personer över 80 år ökar. Det blir allt vanligare att kommunerna förutsätter att ideella organisationer skall ta över ansvaret för verksamheter som hittills skötts av den offentliga sektorn. Nedskärningarna leder till att familj och anhöriga i allt större utsträckning får ta hand om de gamlas vård och omsorg. Men inte alla äldre har anhöriga i närheten eller ens någon familj kvar.

Genom att det blivit allt vanligare att barnen flyttar till orter där arbeten finns, blir familjerna splittrade så till vida att de gamla stannar kvar i den kommun där de vistats i sitt vuxna liv. De blir därför synnerligen beroende av att kommunerna har en väl fungerande hemtjänst. Skakande reportage visar att så inte alltid är fallet. Det är förnedrande att behöva uträtta sina behov i sängen och sedan behöva vänta på hjälp. När hemtjänstpersonalen kommer hinner de oftast inte med mer än att se till att de gamla får sin medicin.

Hemtjänstpersonalen gör det bästa de kan i en orimlig situation. Samtidigt som behovet av insatser inom äldreomsorgen ökar skär kommunerna ner på personal i ett desperat försök att klara sin ekonomi.

Men det finns ingen samhällelig ekonomi i att först sparka personal inom vård och omsorg ut i arbetslöshet för att sedan låta dem komma tillbaka med stöd av AMS-bidrag eller som 55+. Sjukvården och äldreomsorgen blir ett ”dragspel” i konjunkturpolitiken på samma sätt som kvinnor blir en ”buffert” på arbetsmarknaden.

I marknadsanpassningens Sverige omsätter äldrevården runt 100 miljarder kronor per år. Men priset är högt. Vård och omsorg skall ske i samhällets regi och inte överlåtas till privata vinstintressen. Den generella välfärden verkar omfördelande och jämnar ut klassklyftorna. Det är behoven, inte plånboken som skall styra hjälpinsatsernas storlek.

8. Avgifter

8.1 Taxorna i äldreomsorgen

För många pensionärer har det stor betydelse på vilket sätt kommunerna utformar taxorna inom äldreomsorgen. Vänsterpartiet är motståndare till höjda avgifter. Vi anser att kostnaderna skall delas av alla via skattsedeln.

Vi säger också bestämt nej till taxesystem där man genom att betala mer kan köpa sig bättre hjälp. Vänsterpartiet vill därför inte ha taxesystem som baseras på behovet av antalet hjälptimmar i stället för inkomst. Det är oftast de som haft förslitande och lågavlönade arbetsuppgifter som behöver mycket hjälp.

Vi vill också att man finner en samlad lösning för ett gemensamt högkostnadsskydd för alla olika taxor och avgifter som den hjälpbehövande kan råka ut för.

I tidigare motioner har vi lyft fram den s k Borlängemodellen som en metod för att åstadkomma ett enhetligt högkostnadsskydd. Vi upprepar detta förslag här.

8.2 Fotvården

Fotvården är mycket viktig för äldre, framför allt därför att många drabbas av åldersdiabetes. Fotvården var också en av de första verksamheterna som lades ut på entreprenad i kommunerna. Från att tidigare ha varit subventionerad får många äldre i dag betala hela kostnaden själva. I dag är de äldre beroende av att anhöriga eller hemtjänstpersonal sköter fötterna. Men vid mer omfattande fotvård behöver specialister anlitas. För många äldre är detta för kostsamt och man avstår. Vi har därför motionerat om att ett totalt högkostnadsskydd utarbetas. Vi vill att de kommunala avgifterna inordnas i högkostnadsskyddet enligt den ovan föreslagna Borlängemodellen.

9. Psykiatrisk vård

Den psykiatriska vården har i Sverige traditionellt byggts upp kring mentalsjukhusen. Från början av 1900-talet skedde en kontinuerlig utbyggnad av antalet vårdplatser: 4 600 vid sekelskiftet till som mest ca 37 000 i mitten av 1960-talet. I och med avvecklingen av dessa, som påbörjades på 1980-talet, kom en stor grupp människor som tidigare varit institutionsbundna att få helt andra möjligheter att leva ute i samhället.

Detta är en viktig utveckling och kan genom rehabiliteringsinsatser ge den enskilde individen möjlighet att, efter förmåga, delta i samhällslivet på ett helt annat sätt än tidigare. Problemet är och har varit de allt krympande resurserna inom vården. När olika verksamheter utsatts för besparingskrav har inte psykiatrin varit något undantag.

Det är för psykpatienterna också viktigt att ett bra samarbete etableras mellan bl a sjukvårdshuvudmännen i och med den nyligen genomförda Psykädelreformen. Möjlighet till eget boende, bra sysselsättning och fritid är viktiga förutsättningar för att ge den vårdbehövande möjlighet till bättre livskvalitet. Det är också viktigt att patienterna garanteras tillgång till adekvat psykoterapi på liknande sätt och till samma kostnader som vid somatisk rehabilitering.

Kostnaderna för den enskilde patienten får inte bli ett hinder beroende på vilken legitimerad behandlare han eller hon väljer att gå hos. Ersättnings­systemen inom psykvården måste regleras, oavsett om det är privata eller offentliga vårdgivare, så att inte patienterna lider skada eller drar sig för att söka vård och behandling.

10. Sjukhusvård

10.1 Sjukhusen

Landstingens strukturer när det gäller sjukhusen är mycket olika. Antalet sjukhus, regionsjukhus eller inte, de geografiska avstånden etc gör att det blir mycket svårt att ta fram lösningar som gäller för hela landet.

Stora förändringar sker nu också när det gäller landets sjukhus. Många sjukhus hotas av nedläggning, eller så är de redan nedlagda, medan andra sjukhus får förändrade strukturer och arbetsuppgifter. Samarbetet mellan olika sjukhus med administrativa eller gemensamma kliniker är också under utveckling. Processer som leder till att sjukhus samarbetar mer, ser vi som något positivt. En trolig utveckling är också att högspecialiserad sjukhusvård bara ges på ett ställe i respektive landsting. De små sjukhusen får därvid inte missgynnas utan måste tillåtas utveckla specialistvård som är unik för dem. Kvalitén på sjukhusvården är ytterst inte beroende av sjukhusets storlek, utan av dess personals kompetens och förmåga att erbjuda bra sjukvård.

10.2 Rehabilitering

En del i omvårdnadsunderskottet är den minskade tiden för rehabilitering som bl a yttrat sig i en kraftig minskning av vårdplatser inom geriatriken och förkortade vårdtider.

Få vårdplatser, korta vårdtider, utvecklad primärvård, högre kompetens, bättre hjälpmedel etc förskjuter en stor del av vård och rehabilitering till hemmen. Det innebär att resurserna flyttas längre ut i organisationen och närmare människan, men det skapar också arbetsmiljöproblem, ensamarbete, resor och transporter av material, vilket måste uppmärksammas. Rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning bör organiseras efter lokala förhållanden eftersom små och stora kommuner samt landstingens primärvård har helt olika förutsättningar.

Arbetsterapeuten är en mycket viktig person i rehabiliteringsarbetet, både som överbryggare och problemlösare. Rehabilitering måste få kosta, även på slutenvårdens bekostnad. Vänsterpartiet vill att rehabiliteringsarbetet skall utgå från behoven, vilket innebär självbestämmande, god tillgänglighet samt råd och stöd på vägen genom vårdkedjan.

Det är även viktigt att det finns ett tvärvetenskapligt synsätt som ett komplement till de medicinska specialistkunskaperna. Det måste betonas att det är viktigt att resurserna utnyttjas på bästa sätt, vilket kräver att ansvar och uppgifter klarläggs samt att samarbete utvecklas med andra områden inom vården.

Enligt vår mening är det också nödvändigt att höja rehabiliteringens status inom vården. Ett verkningsfullt sätt, som vi förordar, är att inrätta ett antal professurer i rehabilitering med inriktning på de stora folksjukdomarna.

10.3 Stöd till personer med funktionshinder

Funktionshinder är en begränsning i att utföra olika aktiviteter. Funktionshindret är i sig självt inget handikapp. Handikapp är en konsekvens av funktionshinder och uppstår i samspelet mellan en individ och den omgivande miljön.

Alla människor har samma värde vilket är grunden i den humanistiska människosynen. Men vi har olika utgångslägen. Vissa personer behöver mera stöd för att få en jämlik livssituation. Det ställer krav på solidaritet. När kakan krymper är risken stor att besparingarna inte fördelas lika för alla. Men normaliseringen får inte missbrukas eftersom det kan leda till att personer med funktionshinder i själva verket får en sämre livssituation än andra.

Stödet till personer med funktionshinder skall vara organiserat så att det är lättillgängligt. Ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner skall vara klart, så att den enskilde inte bollas mellan olika instanser. I en särskild motion utvecklar vi vår syn på hur handikappolitiken bör utformas.

10.4 Hjälpmedelscentraler

Hjälpmedelscentralen besitter ofta ett kunnande och en kompetens som är viktig att ta till vara vid svårare funktionshinder och mer sällsynta funktionsstörningar. Personer med funktionshinder skall ha rätt till tekniskt likvärdiga hjälpmedel till samma kostnad oavsett var i landet de bor. Personer med funktionshinder skall inte ha extra kostnader till följd av sitt funktionshinder.

På central nivå är det också viktigt att ge Handikappinstitutet nya resurser, inte minst med tanke på den snabba utvecklingen inom IT-området.

10.5 Ambulansverksamheten

Det är viktigt med kort inställelsetid, men vad som kan betraktas som skäligt måste tillåtas variera beroende på geografi, sjukhustäthet etc. I glesbygd med långa avstånd mellan sjukhusen är det naturligtvis extra viktigt med hög kompetens och ett väl utbyggt ambulansnät. Det kan då också vara befogat med ambulanshelikopter eller militärens helikoptrar när dessa inte används i den ordinarie verksamheten. En viktig nationell resurs är även flygambulans­verksamheten som bör behållas på nuvarande nivå.

All ambulanspersonal bör erbjudas kompetensutveckling/utbildning. Sjuksköterskekompetens är ett krav, speciellt i glesbygd med långa avstånd. Ambulanspersonal med sjuksköterskekompetens kan då även tjänstgöra på en akutmottagning när de inte är på utryckning. Dessutom gör telemedicinen (t ex EKG till akutmottagning) att vården ytterligare kan förbättras.

11. Patientavgifter

Allas rätt till hälso- och sjukvård är en oomstridd paroll. Men allas ekonomiska möjlighet till hälso- och sjukvård är inte lika självklar. Många hushåll har under de senaste åren fått en allt sämre ekonomi. Signaler tyder på att utsatta ekonomiska grupper väntar alltför länge, eller helt enkelt låter bli att besöka sjukvården, p.g.a. för höga patientavgifter. Dålig ekonomi kan också tvinga människor till att avstå från utskrivna mediciner.

Patientavgifter inom primärvården skall vara låga eller inte förekomma alls. För barn och ungdomar upp till och med 19 år skall primärvården dock alltid vara avgiftsfri. Även distriktsvården skall vara avgiftsfri medan patientavgiften till specialistvård kan vara högre än till primärvård. Fördelen med differentierad taxa är att man får ett styrmedel över patienternas val av vårdnivå.

Taket för högkostnadsskyddet skall vara en nationell fråga, men varje landsting bör självt få konstruera utformningen av sitt högkostnadsskydd. Läkemedelskostnaderna bör knytas till landstingen så att det blir en huvudman för allt högkostnadsskydd, och så att kostnaderna kan hållas nere och nyttan med medicineringen följas upp. Läkemedelskommittéernas betydelse kommer att öka i och med den nya läkemedelsreformen. Här är det viktigt att uppmärksamma att även privatläkarna engageras. En överenskommelse bör kunna träffas om att apoteken kan byta ut ett dyrt läkemedel mot ett billigare alternativ. Detta har prövats med framgång i vissa landsting, t ex Älvsborg.

Omläggningen av läkemedelsreformen i syfte att de som sällan är sjuka kommer att få betala mer för de första recepten, kan komma att innebära olägenheter för betalningssvaga grupper. Därför är det viktigt att betalningssystemen utformas så att de som är mest beroende av sin medicin inte skall behöva avstå p.g.a. brist på kontanter. Ev. kan man överväga om inte landstingen bör gå in och ta kostnaden i förväg för utsatta grupper och ge dem frikort direkt.

En viktig roll som sjukvårdens förlängda arm spelar apoteken. Vi anser det vara ett viktigt nationellt mål att distributionen av läkemedel fungerar på ett bra och rättvist sätt i hela landet med likadan prissättning. Därför motsätter vi oss på det bestämdaste Apoteksbolagets planer på att lägga ner ett flertal apotek i ”periferin”. Det finns andra besparingsmöjligheter som är betydligt bättre.

12. Läkemedelsindustrin

Den starka svenska läkemedelsindustrin och den medicintekniska industrin är exempel på hur den svenska välfärdsmodellen fungerar: en väl utbyggd, offentligt finansierad sjukvård av hög kvalitet och tillgänglig för alla medborgare. Den är en kraftkälla för det svenska näringslivets utveckling och fungerar dessutom som en magnet, som drar utländska företagsetableringar till Sverige. Relationen sjukvård–läkemedelsindustri är emellertid inte problemfri.

I dag står också läkemedelsindustrin för en stor del av fortbildningen för läkarkåren. Det finns därmed en risk att inriktningen inom utbildning och forskning går deras ”ärenden” i stället för att se till patienternas och samhällets behov. Därför skall deras styrande roll granskas samt Läkemedelsverkets roll förstärkas och kompletteras med regionala läkemedelskommittéer där dessa saknas. En viktig uppgift är också att se över prissättningen på läkemedel. När ett läkemedel blir en kommersiell succé bör priset på detta kunna sänkas till en ”skälig” nivå.

13. Privatvård

Privatvården är dyr för en del landsting där den tidigare fria etableringsrätten fått stort genomslag. De köp- och säljsystem som många landsting har arbetat med de senaste åren har också ökat privatiseringen. Det har gjort att landstingens egen verksamhet har blivit lidande då resurserna inte har räckt till. Det blir också självfallet kostnadsdrivande om man skall administrera två parallella ekonomiska system inom en och samma organisation.

Det finns också vissa betänkligheter till de senaste årens ansträngningar från borgerligt håll att idealisera privatvården och ge den ett ideologiskt egenvärde. Sanningen är ju den att läkaryrket i likhet med nästan alla andra hantverksyrken genomgått en naturlig proletarisering i och med att de kapitalinvesteringar som krävs för att utföra yrket på ett bra sätt blivit så stora. I stället för att anamma den naturliga ekonomiska utvecklingen där läkaren arbetar i team på vårdcentraler och sjukhus försöker de borgerliga partierna vrida utvecklingen tillbaka och tvinga in läkarna i en sorts företagarroll som är passé.

Vi är dock inte lika ideologiskt låsta som vissa borgerliga ideologer.

Vi menar att privatvård och andra alternativa vårdformer kan vara ett komplement till den samhälleliga sjukvården, men den får inte bli så dyr och exklusiv så att den endast är tillgänglig för dem med god ekonomi. Behov och nytta med privatvård/alternativa vårdformer måste ställas i relation till de resurser landstingen har. Det skall finnas en öppenhet för att ta in alternativ i landstingens verksamhet då behovet från patienterna är stort och nyttan av alternativa vårdformer är tydlig. Samverkansavtal bör vara den naturliga lösningen för att balansera patientens (och den enskilde vårdgivarens) krav på valfrihet och skattebetalarnas krav på kostnadseffektivitet.

14. Personalarbetslöshet

14.1 Förhindra att vårdpersonal går ut i arbetslöshet

Sjukvårdens del av samhällsekonomin minskar. Nedskärningarna innebär till största delen att vårdpersonal blir arbetslös. Arbetsbelastningen på den kvarvarande personalen ökar. Ökad arbetslöshet leder också till minskad livs­kvalité och risk för att människors hälsa försämras.

Vi vill inte se fler nedskärningar inom vården. Tvärtom tycker vi att sjukvården gärna kan få större resurser i det framtida samhället. Den innehåller alla beståndsdelar som kännetecknar s k framtidsbranscher: hög kompetens och kunskapsinnehåll, serviceinriktad och tjänstebetonad samt efterfrågad och uppskattad av allmänheten. Vore den marknadssatt skulle värdet vara högt. Omvårdnadsarbetet har kraftigt försämrats av 1990-talets nedskärningar. Här finns mycket att utveckla, såväl i det dagliga arbetet som inom forskningen. En omvårdnadspolicy måste utvecklas och statusen för omvårdnadspersonalen höjas. Om inte detta sker finns risk för att hälso- och sjukvårdsorganisationen raseras.

Metoder måste utvecklas för att tydliggöra omvårdnad ur ett hälso­ekonomiskt perspektiv. Omvårdnadsinsatser bör prioriteras högre i budgetarbetet och likaså redovisas i budgetuppföljningar. Hälso- och sjukvården spelar på många håll i landet en mycket stor regionalpolitisk roll. Avvägningen mellan rena sjukvårdspolitiska insatser och regionalpolitik bör därför tydliggöras på ett bättre sätt än hittills. På så sätt skapas förutsättningar för att fatta så riktiga beslut som möjligt när det t ex gäller sjukhusstrukturen i ett län.

För att minska arbetslösheten måste nya ekonomiska grepp tas. En större helhetssyn runt ekonomin måste skapas. Pengar från landsting, försäkrings­kassa, a-kassa, AMS, arbetslivsutveckling (ALU) och olika sysselsättnings­garantier måste samordnas för att skapa ekonomiska möjligheter för bibehållen arbetsstyrka inom vården. Arbetsrättslagstiftningen får dock inte sättas ur spel när åtgärder söks för att minska arbetslösheten.

Medelåldern bland vårdpersonalen blir allt högre och arbetsmiljön blir allt sämre, vilket innebär en allvarlig risk för kompetensuttunning, samtidigt som de yngre får allt svårare att få arbete inom vårdyrket. Förkortad arbetstid är en av åtgärderna för att lösa arbetslösheten. Så även inom hälso- och sjukvården. Vi kommer även fortsättningsvis att arbeta för att lokala och regionala försök med förkortad arbetstid genomförs. Vi vill också minska övertidsuttaget.

14.2 Uppvärdera lönerna i vården

Landstingen är en av de största arbetsgivarna för kvinnor i Sverige. De måste därför erkänna och peka på de orättvisa löneskillnader som finns mellan kvinnor och män, samt arbeta aktivt med jämställdhetsfrågor och för att lika lön för lika arbete uppnås.

Ett sätt är att jämföra (arbetsvärderingssystem) med liknande arbeten inom andra sektorer i samhället. Det är också ett måste att detta sker i nära samarbete med de fackliga organisationerna.

14.3 Fördela makten inom vården mer jämlikt

Sjukvården är fortfarande mycket hierarkisk. Läkarens makt är stor. Vänsterpartiet vill att även andra yrkesgrupper än läkarna skall kunna få ta administrativt ansvar. Det medicinska ansvaret ligger alltid på den som utför behandlingen och detta står inte i konflikt med att det finns någon annan personalkategori med ett administrativt ansvar.

Statusen på vårdyrken måste höjas. Lönerna för dessa yrken står inte i relation till utbildning och ansvar. Samläsning mellan olika utbildningar inom vården och vårdlag är andra sätt att komma åt hierarkiska system inom vården.

15. Utbildning och forskning

Vi vill fortsätta integrationen av de medellånga högskoleutbildningarna (sjuksköterske- och socionomutbildningen) i den statliga högskolan. På så sätt kan en hög kvalitet hållas runt om i landet även om antalet studieorter kan behöva reduceras. De regionala högskolorna måste förstärkas. Forskning måste föras ut till dem och möjlighet till distansutbildning bör utökas genom kommunala Lärcentra runt om i landet.

Allmänutbildningen bör göras mer individuell så att eleverna själva kan påverka sin studieplan i högre grad. Specialistutbildningen måste spridas runt om i landet så att respektive landsting kan påverka vilken utbildning som skall ges. Vi menar att alla program på gymnasieskolan skall skötas av en och samma huvudman. Utbildningsprogrammen för vård och omsorg kan därför med fördel föras över till primärkommunerna.

Den icke-medicinska forskningen – vård och omsorg – behöver byggas ut. Dess inriktning måste vara alla människors möjlighet till en god hälsa. Folkhälsovetenskaplig forskning skall alltså prioriteras. FoU-verksamheten måste utveckla mål och metoder för det förebyggande arbetet att minska de sociala och klassmässiga skillnaderna i ohälsa.

Ökade ansträngningar behövs för att förklara och förhindra den negativa hälsoutvecklingen bland kvinnor, speciellt kvinnliga arbetare och invandrare. För att detta skall uppnås måste samhället ta på sig ett betydligt större ansvar för att nödvändiga resurser finns. Detta ansvar måste också vara uthålligt och ge forskningen tid. Medelstilldelning får inte heller bli beroende av tillfälliga nycker, eller av politisk kortsiktighet. Forskningen kan med fördel bedrivas i kliniska miljöer, dvs ute på fältet. På så sätt kan också kompetensen höjas för baspersonalen.

Den medicinska forskningen har givetvis sitt egenvärde som kunskapskälla och som grund för sjukvårdens utveckling. Den har också en avgörande betydelse för det svenska näringslivets utveckling och förnyelse i en mera kunskapsintensiv riktning. Det är därför viktigt att medicinsk forskning även i fortsättningen får generösa resurser och goda möjligheter att utvecklas i samspel med den offentliga sjukvården. Samtidigt är det angeläget att staten använder sina styrmedel för att stimulera forskningen på sådana områden som är av stor betydelse för folkhälsan, t ex när det gäller kvinnosjukdomar och nya typer av sjukdomar som utvecklas under nya samhällsförhållanden.

Eftersom den medicinska forskningen ständigt aktualiserar grundläggande etiska frågeställningar är det nödvändigt att möjligheterna till dialog mellan forskarna och allmänheten förstärks. Möjligheten att noga följa forskningens frontlinje, för att tidigt upptäcka nya potentiella etiska konflikter, måste också förstärkas. Det måste skapas ett väl fungerande, demokratiskt förankrat system för forskningsetisk granskning.

16. Sjukvård för flyktingar och asylsökande

Ett mycket allvarligt problem för flyktingar och asylsökande som håller sig gömda gäller tillgången till sjukvård. De vågar inte anlita sjukvården eftersom vårdgivaren ofta vänder sig till Invandrarverket för att ta reda på vem som svarar för betalningen. Invandrarverket larmar då polis som griper vederbörande. Också aborter och förlossningar genomförs i hemlighet under svåra förhållanden för att undvika risken att gripas.

Erfarna barnmorskor säger att det bara är en tidsfråga innan det första dödsfallet inträffar i samband med en sådan abort eller förlossning. Denna fråga måste lösas omgående. En möjlighet kan vara att göra sådana förändringar i sekretesslagen att den som behöver vård inte riskerar att tas i förvar och avvisas.

17. Remissförfarande

I dagsläget kan det bli aktuellt med att införa ett remissförfarande, där pediatrik, gynekologi och psykiatri är undantagna. Primärvården skall annars på lång sikt vara ett naturligt förstahandsalternativ. Detta skall inte framtvingas genom tvång. Det är bättre att använda andra instrument, t ex information och differentierade vårdtaxor.

18. Patientlag

Patientens ställning är svag i dagens Sjukvårdssverige och den behöver förstärkas. Vi vill inte ha en rättighetslag av den typ de har i USA eftersom den lätt blir kostnadsdrivande och drar resurser från den egentliga vården. Den skyldighetslag som vi har i Sverige, där kommuner och landsting tvingas tillhandahålla sjukvård efter förmåga, har också sina svagheter. Patienten kommer i kläm när resurserna sinar och köer, stress och dåligt bemötande ökar. Det finns i vårt system ett givet samband mellan patientens ställning och tillgängliga resurser. Oavsett detta menar vi dock att det inom givna ramar går att stärka patientens ställning: dels kan vi samla den splittrade lagstiftning som rör patienterna till en överskådlig patientlag, dels kan vi upprätta ett patientombudsmannasystem, eventuellt i form av patienternas förtroendemannaråd, som på ett partiskt sätt kan ta till vara patienternas intressen. En tredje åtgärd som också är absolut nödvändig är att förstärka patientförsäkringen som i dag är alltför otillräcklig för att leva upp till sitt namn.

19. Styrsystem inom sjukvården

Det har under de senaste åren förekommit en mängd trender inom sjukvården där olika s k styrsystem har lanserats. Det har t ex varit beställar- och utförarsystem, köp- och säljsystem, DRG, olika s k modeller m m. Gemensamt för dem alla är att man velat föra in ekonomiska incitament i vården men resultaten har oftast blivit ekonomiska fiaskon.

Vad man inte har insett är att det gamla traditionella styrsystemet, med folkvalda politiker som fördelar resurser efter bästa förmåga, har stora ekonomiska fördelar jämfört med s k professionell styrning. Politiker kan se helheten på ett helt annat sätt än vad företrädare för den s k professionen kan göra. Dessutom kan de skapa legitimitet åt både populära och obekväma beslut, de kan vara både hjältar och spottkoppar, ibland på samma gång. Vi menar att även fortsättningsvis bör sjukvården styras på ett demokratiskt sätt med folkvalda politiker som ytterst ansvariga, och vi avvisar de mer eller mindre märkliga ekonomiska experiment som förekommit i svensk sjukvård de senaste åren. Däremot välkomnar vi den senaste trenden som säger att sjukvården skall vara kunskapsstyrd. Patienternas förväntningar, nya kunskaper och goda resurser kan skapa en bra grogrund och drivkraft för den högklassiska svenska sjukvård vi vill se. Men den skall vara demokratiskt styrd för att garantera allas rätt till en bra sjukvård.

20. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade resurser till hälso- och sjukvården i enlighet med Vänsterpartiets budgetförslag,

  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att hälsan är en klass- och könsfråga,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av primärvården,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det förebyggande arbetet i vården,

  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bibehållen tandvårdshälsa,

  6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en bättre äldreomsorg,

  7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den psykiatriska vården,

  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättvisare avgifter inom äldreomsorgen,

  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabiliteringsverksamheten,

  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om funktionshindrade och lättillgängligheten,

  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedel till funktionshindrade,

  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ambulansverksamheten,

  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patientavgifternas differentiering,

  14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskad arbetslöshet bland vårdpersonalen,

  15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning av personalen inom vården,

  16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av forskning inom sjukvårdsområdet,

  17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att på ett tidigt stadium upptäcka etiska konflikter,

  18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingars och asylsökandes situation inom hälso- och sjukvården,

  19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett utökat remissförfarande,

  20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en patientlag,

  21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av styrsystem inom sjukvården.

Stockholm den 1 oktober 1997

Johan Lönnroth (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Lars Bäckström (v)

Owe Hellberg (v)

Tanja Linderborg (v)

Eva Zetterberg (v)

Stig Sandström (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (42)