Skärpning av tidsgränserna för abort

Motion 1991/92:So424 av Ulla Tillander m.fl. (c)

Antalet aborter har ökat för varje år. I socialutskottet
har vi med anledning av motioner år efter år diskuterat
abortfrågan och det har funnits anledning att ge uttryck för
en oro över utvecklingen. Särskilt oroande är det när
aborterna bland de unga ökar.

För något år sedan skrev socialutskottet ''att
förutsättningarna för en abortlagstiftning baserad på den
angivna huvudprincipen om kvinnans rätt att själv inom
vissa tidsgränser besluta om abort rycks undan om endast
en misstanke uppstår att utsortering av individer, som av
olika skäl bedöms som mindre önskvärda, sker med lagens
hjälp, eller att lagen tillämpas så 'generöst' att abort sker av
foster, som -- om de vore önskade -- skulle kunna räddas till
livet.''

Det har många gånger understrukits att abort inte skall
få ersätta preventivmedel. Och det har rått full enighet om
att en abort alltid är en nödlösning för både individen och
samhället.

Artonde havandeskapsveckan som en övre tidsgräns för
abort utan särskilt tillstånd bör enligt vår uppfattning
omprövas. En anledning till en skärpning av attityderna är
att man har gått ifrån uppfattningen att se fostret som en del
av kvinnans kropp och att man i stället utgår ifrån att
modern och fostret är två individer.

Abort får aldrig ses som en teknisk fråga om t.ex. olika
preventivmedelsmetoder. Det är viktigt att den moraliskt
motiverade känslan för att det faktiskt råder en
intressekonflikt bevaras. Det finns hos många en djupt
grundad etisk insikt om att fostrets, människoblivandets,
det ofödda barnets värde inte får trädas för när. Alla skulle
förlora på en utveckling som innebär att känslan av
moraliskt dilemma upphör eller försvagas. Mot denna
bakgrund inser man att när antalet aborter ökar så kraftigt
som det har gjort och när antalet kvinnor som gång på gång
genomgår aborter också ökar, innebär det en risk för den
humana människosyn som mycket i vårt samhälle bygger
på. Det sker en avtrubbning av känslan för livet.

Att en kvinna hamnat i en abortsituation beror i många
fall på den sociala situation som hon befinner sig i. Därför
måste det finnas tillgång till en rådgivning som ger möjlighet
att diskutera olika frågor och som ger den abortsökande
upplysningar om samhällets möjligheter till hjälp och stöd.
En anledning till att det är nödvändigt att samhället tar sitt
ansvar är att den abortsökande kvinnan ofta kan beskrivas
som lågavlönad, övergiven och förtvivlad. En lång kedja av
orsaker kan ha lett fram till allt detta.

Nya problem har också uppkommit som inte förutsågs
när den nuvarande abortlagen antogs. En kvinna har rätt att
begära abort av vilket skäl som helst. En fosterdiagnos kan
göras mycket detaljrikt. Om en kvinna får tillgång till den
kunskap som fosterdiagnosen ger har hon fortfarande en
laglig rätt att begära abort av allvarliga skäl eller av
bagatellartade skäl, t.ex. fostrets kön. Det betraktar vi nu
som oetiskt. Detta är ytterligare en anledning att skärpa
tidsgränserna för abort.

Det finns enligt vår mening anledning att sätta en gräns
för abort vid tolfte havandeskapsveckan. Därefter mellan
den tolfte och den artonde veckan får abort utföras endast
efter särskilt tillstånd. En skärpning av lagstiftningen kan
bidra till den markering av frågans vikt som är nödvändig.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en skärpning av tidsgränserna för
abort.

Stockholm den 21 januari 1992

Ulla Tillander (c)

Roland Larsson (c)

Rune Backlund (c)

Marianne Jönsson (c)