Socialtjänstfrågor

Motion 1997/98:So615 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Utgångspunkter

Grunden för våra tankar och förslag är uppfattningen att socialtjänstlagen skall vara ett stöd och komplement till enskilda individers självklara ansvar och till de naturliga nätverk som skapas av familj, vänner, arbetskollegor och grannar. Det är i starka små gemenskaper som sociala problem tidigt kan upptäckas och lättast lösas. Myndigheter kan aldrig ersätta dessa naturliga nätverk. Grunden måste vara att socialtjänstlagen skall vara ett stöd. Den skall aktivera i stället för att passivisera och den skall engagera och samla de naturliga nätverken kring varje person. Som alla regelverk måste den bygga på stabila och långsiktigt hållbara värderingar och samtidigt vara förutsebar.

Tyvärr har vi i Sverige utvecklat ett system som innebär att den hjälp som människor ibland behöver, i första i stället för i sista hand, skall ges av det allmänna. Alltför länge har det svenska samhället byggts efter principen att medborgarna via skattsedeln kan köpa sig fria från ansvar för sin egen och andras situation. Att planera för en trygg framtid har inte behövt vara en angelägenhet för den enskilde. När sedan den offentliga ekonomin sviktar blir de människor som förlitat sig på de offentliga systemen mest lidande.

Vi vill tvärtom att den enskilde skall ha reella möjligheter att påverka sin situation och ta ansvar för sitt liv. Vi ser det som ett egenvärde att hushåll kan leva på den egna lönen. Att vara bidragsberoende innebär att inte ha kontroll över den egna ekonomiska situationen. I stället blir det politiska beslut om höjda eller sänkta bidrag som avgör hur ekonomin ser ut. Det är genom att ta eget ansvar som människor växer och mognar. Om man som politiker fråntar dem rätten och skyldigheten till det egna ansvaret kommer de heller inte att kunna vara starka.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att de som av olika orsaker inte kan försörja sig eller av annan anledning behöver stöd och hjälp, ovillkorligen skall garanteras detta. Detta statens grundläggande ansvar gäller dels för människor som föds med eller drabbas av allvarliga funktionshinder eller sjukdomar som gör att de får ett permanent behov av stöd, dels för människor som av andra skäl inte kan försörja sig.

Men statens ansvar handlar också om att gentemot alla medborgare och skattebetalare försäkra sig om att de som behöver statens stöd blir så få som möjligt. För att detta skall vara möjligt är det därför viktigt att de som både kan och vill försörja sig själva över livscykeln inte skall bli föremål för samma omsorg som den lilla grupp människor som kommer att behöva gemensamt stöd. I traditionell svensk retorik skyddas missbrukaren eller den gravt funktionshindrade av ett system som döljer att det är till denna omsorg våra gemensamma resurser borde användas. Vi vill ha ett motsatt synsätt, där det blir tydligare vad som är ett mer individuellt ansvar och vad som är en genuin gemensam förpliktelse.

Skatterna stort problem

Den sociala ingenjörskonsten har lett till mängder av bidragssystem med många gånger höga bidragsnivåer. En konsekvens av detta är att skattetrycket är svindlande högt. Genom skattetrycket, som redan vid låga inkomster innebär att skatten är ett enskilt hushålls största utgift, begränsas den enskildes möjlighet att själv klara sin ekonomi och sin livssituation. Snabba förändringar som inte kan förutses påverkar familjer och enskilda människor utan att ge dem den minsta chans att själva bestämma vad som händer.

Alltfler svenskar, även sådana som inte drabbats av arbetslösheten utan till och med arbetar heltid, blir beroende av ekonomiskt stöd för att klara sig när skatten är betald. Socialstyrelsen har visat att en genomsnittlig social­bidragstagare betalar 23 000 kronor i skatt per år och får 21 000 kronor i social­bidrag. Konsumentverket, å sin sida, konstaterar i en rapport att enskilda hushålls ekonomiska situation har försämrats de senaste åren, bland annat beroende på de höjda skatterna och egenavgifterna.

I rapporten ”Skattepolitikens sociala dimension” som vi moderater presen­terade i januari 1997 framgår att en familj med tre barn där båda föräldrarna arbetar i vanliga yrken med genomsnittliga löner, pappan som industri­arbetare och mamman som lågstadielärare, är berättigade till socialbidrag. De har en sammanlagd månadslön på drygt 25 000 kronor. Efter inkomstskatter och egenavgifter på drygt 8 000 kronor blir det 17 200 kronor kvar. Tillsam­mans med barnbidrag och bostadsbidrag blir det 20 100 kronor i månaden för familjen att röra sig med. Men detta räcker ändå inte för att familjen skall uppnå skälig levnadsnivå enligt kommunens normer.

Med barnbidrag, bostadsbidrag och socialbidrag skulle hushållet uppbära sammanlagt 4 400 kronor i månaden i bidrag, samtidigt som de varje månad betalar in nästan dubbelt så mycket i skatter och egenavgifter. En bidragande orsak till att familjen hamnar under skälig levnadsnivå är de skattehöjningar som beslutats sedan 1994. Denna familjs ekonomi är ett typiskt exempel på rundgången mellan skatter och bidrag, på hur hushållen betalar skatter med ena handen och tar emot bidrag med den andra vilket får till följd att skattehöjningarna skapar behov av ytterligare bidrag. En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall behöva bidrag och att den som kvitterar ut bidrag inte skall behöva betala skatt.

En annan aspekt av de höga skatterna är förstås risken att även de som har möjlighet att leva på sina inkomster inte finner att det lönar sig att arbeta då skattetrycket gör skillnaden mellan att arbeta och leva på bidrag så liten. Sparbankens familjeekonom Catharina Andréen jämförde i somras hushålls­ekonomin i en fyrabarnsfamilj med två förvärvsarbetande vuxna med en annan fyrabarnsfamilj som lever på socialbidrag. Trots en sammanlagd inkomst på nästan 30 000 kronor i den arbetande familjen blev skillnaden i disponibel inkomst i förhållande till den andra familjen bara drygt 1 000 kronor i månaden.

Högskattesamhället drabbar alla medborgare, men mest drabbas lågin­komst­tagarna. De får behålla så litet av sina inkomster att de görs beroende av bidrag. Många av de människor som i dag tvingas till socialkontoren hade sluppit detta med lägre skatter. Som visas nedan är alltfler av dem som tvingas söka socialbidrag unga människor. Det är förödande i sig när alltfler i ett samhälle blir beroende av det som skall vara det yttersta skyddsnätet, men ännu mer nedbrytande för samhället är när många av dem som utvecklar detta beroende är så unga att de faktiskt börjar sitt vuxna liv som social­bidragstagare när de borde ha fått ta steget ut i självständighet.

Läget i siffror

Under 1996 utbetalades drygt 11,9 miljarder kronor i socialbidrag, visar statistik från Socialstyrelsen. Antalet hushåll med socialbidrag har ökat med så mycket som ca 50 procent under 90‑talet. Bidragstagarna uppgick till ca 720 000 personer 1995. Bidragstagarnas andel av befolkningen var åtta procent.

Socialbidragshushållen dominerades av ensamstående utan barn, de flesta av dessa var män. Den hushållstyp som har flest socialbidragstagare är ensamstående kvinnor med barn. Socialbidragstagarna är i stor utsträckning yngre människor. I åldersgruppen 20 till 24 år ökade bidragstagandet med 13 procent bara mellan 1995 och 1996. Bland utländska medborgare i samma åldersgrupp får en majoritet, 55 procent, socialbidrag.

Socialbidrag ingen socialförsäkring

Socialbidraget skall vara ett yttersta skyddsnät som ingående prövas från fall till fall och skall inte jämföras med en generell socialförsäkring. Det var aldrig avsett att bli ett generellt stöd för breda grupper, men i dagens läge med hög arbetslöshet och förändringar i de generella försäkringssystemen är risken för generalisering av det ekonomiska biståndet överhängande. Inte minst vissa invandrargrupper eller ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden riskerar att fastna i långvariga socialbidragsberoenden. Vår uppfattning är att regeringen ingående måste analysera problemet kring en generalisering av det ekonomiska biståndet.

Den nygamla socialtjänstlagen

Efter flera års väntan presenterade regeringen i våras en proposition om förändringar i socialtjänstlagen. Det är en stor brist att regeringen trots denna långbänk inte kunde presentera en översyn av socialtjänstlagen i dess helhet, utan valde att tillsätta en ny utredning rörande väsentliga delar av lagen.

Men vi kan konstatera att regeringen trots allt hade lyssnat på en del av den kritik som fanns kring socialtjänstlagen och därför initierade en del förbättringar som vi gärna ställde upp på då de låg i linje med vad vi själva förespråkat under en lång tid. Ett sådant exempel är att äldre och handikappade i behov av vård i och med riksdagsbeslutet i våras nu får en lag­stadgad rätt att flytta mellan kommuner.

I propositionen tog regeringen också ett litet steg i rätt riktning och föreslog att familjehemsplacering av barn skall ske så att den främjar kontakten med anhöriga. Vi moderater tyckte inte att detta var att gå barnen och deras släktingar tillräckligt till mötes och föreslog att det skulle formuleras ett lagrum om att man alltid i första hand bör överväga om barnet kan tas om hand av någon anhörig eller närstående. Det är mycket glädjande att ett enigt utskott sedan bestämde sig för att göra just en sådan förändring och därmed skärpa de anhörigas ställning gentemot hur det såg ut i reger­ingens förslag.

Kommunernas självständighet – nej till riksnorm

Den kommunala socialtjänsten har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret när det gäller att hjälpa människor i svåra situationer. Det är naturligt att denna uppgift ligger på kommunerna, eftersom det lokala planet ligger närmast människorna. Då kan man anpassa socialtjänstens sätt att arbeta efter lokala förhållanden. Det är viktigt att värna denna princip och bland annat därför var det fel att införa en riksnorm såsom riksdagen beslutade om i våras.

Socialtjänstens stödinsatser skall utgå från en helhetssyn, där det ekonomiska biståndet endast utgör en del. Andra stöd- och hjälpåtgärder kan vara nog så viktiga. Vid en riksnorm är det en uppenbar risk att det går slentrian i bedömningen av det ekonomiska biståndet och att detta inte prövas mot andra åtgärder i den omfattning som är lämplig. Det är viktigt att lokala bedömningar utifrån bland annat löneläge och kostnadsbild kan finnas med då nivåerna fastställs och att denna del av socialtjänsten är förankrad i det allmänna rättsmedvetandet på orten.

I grunden handlar det mycket om tilltron till den kommunala självstyrelsen. Det är rimligt att de som finansierar en utgift, i det här fallet kommunerna, också är de som bestämmer nivån på densamma. Tanken med riksnorm andas en inställning som går ut på att de som är politiker på riksnivå skulle ha större förmåga att ta ansvar och göra riktiga bedömningar än de som på den lokala nivån är nära den sociala verksamheten. Så är det förstås inte.

Villkorat bistånd

Det var ett steg i rätt riktning när riksdagen i våras beslutade om möjlighet för kommunerna att ställa krav på deltagande i kompetenshöjande aktiviteter för att ungdomar upp till 25 år skall kunna få socialbidrag. Möjligheten att villkora biståndet borde kunna breddas till fler sorters aktiviteter och dessutom kunna tillämpas på alla grupper som söker socialbidrag.

Socialtjänstens uppgifter och skyldigheter är omfattande och därför ställs ofta såväl socialnämnder som socialsekreterare inför en rad svåra problem. Socialnämnderna förfogar i dag inte över tillräckliga alternativa lösningar i till exempel rehabiliteringsarbetet. Nuvarande lagstiftning innebär att man i vissa fall arbetar i en gråzon vid val mellan vad som är motiverat från rehabiliteringssynpunkt och vad som är lagligt möjligt. Det behövs ytterligare alternativa metoder att använda och i detta sammanhang skulle möjligheten till villkorat bistånd göra stor nytta. Utifrån nuvarande erfaren­heter har det också kommit mycket klara önskemål från kommunalt håll när det gäller möjligheten att kunna ställa krav i vissa situationer. Detta torde också ligga helt i linje med det allmänna rättsmedvetandet på detta område.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om villkorat bistånd enligt resonemangen ovan.

Korttidsbidrag kan ersättas med lån?

Socialbidragshushållens största grupp är ensamstående utan barn, de flesta av dessa män. Många av dessa, och även ur andra grupper socialbidragstagare, söker bidrag endast då och då under kortare perioder då de till exempel går mellan två jobb. En tanke är att man skulle kunna minska dessa ”korttidsmottagares” sökande av socialbidrag, genom att ge kommunerna möjlighet att utforma bidragen som lån. Den möjligheten finns redan nu i de fall någon rent tillfälligt får likviditetsproblem på grund av till exempel en bankstrejk.

Samma lösning borde kunna användas då en person mer tillfälligt hamnar i ekonomisk knipa men däremellan har normala inkomstmöjligheter. Principen skulle vara den att man den första tiden som man är i behov av socialt stöd skall kunna låna ett belopp i stället för att få socialbidrag om man kan uppvisa det behovet. Om personen i fråga sedan passerar ett bestämt maxbelopp och fortfarande behöver stöd skall hon i stället kunna få bidrag. Man skall alltså inte kunna skaffa en så stor skuld att det blir svårt att betala tillbaka.

Den stora fördelen är att de som har det besvärligt en kortare tid tänker efter både en och två gånger och prövar alla andra alternativ innan de lånar, och inte lånar mer än nödvändigt. Det blir en liten tröskel i systemet som gör att man inte alltför lätt fastnar i bidragsberoende eftersom man själv skall betala tillbaka. Om det går att låna alltför mycket är risken dock att det blir kontraproduktivt eftersom detta skulle motverka incitamenten att ”komma på fötter” igen.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om en möjlighet för kommuner att ersätta korttida socialbidrag med lån.

Valfrihet för äldre

Riksdagen beslutade på förslag av den borgerliga regeringen att föräldrarna skulle få lagstadgad rätt att välja barnomsorg. Det reglerades även på vilka grunder kommunerna skulle vara skyldiga att ekonomiskt stödja alternativ verksamhet. Den socialistiska majoriteten i riksdagen har nu upphävt denna valfrihet. Erfarenheterna inom barnomsorgen visar att valfriheten varit positiv för barn, föräldrar och verksamhet. Det har inte heller blivit dyrare. Det finns flera exempel på att alternativen kunnat drivas till lägre kostnad.

Vi vill ge de äldre samma lagstadgade frihet vad gäller hemtjänst, dagverk­samhet och särskilda boendeformer. Socialtjänstens företrädare måste inom ramen för sin myndighetsutövning bedöma huruvida den sökande är berättigad till serviceinsatser. När behovet dokumenterats ska den enskilde själv enligt vårt förslag ha lagstadgad rätt att välja.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för socialtjänsten,

  2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om socialbidragen som generellt stöd i enlighet med vad som anförts i motionen,

  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skatternas betydelse för socialbidragsberoendet,

  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riksnorm för socialbidragen,

  5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om villkorat bistånd i enlighet med vad som anförts i motionen,

  6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet för kommunerna att ersätta korttida socialbidrag med lån i enlighet med vad som anförts i motionen,

  7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagstadgad rätt till valfrihet för de äldre i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 2 oktober 1997

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)

Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 1997-10-06 Hänvisning: 1997-10-10 Bordläggning: 1997-10-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (14)