Stockholms situation och framtida utveckling

Motion 1992/93:A444 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

av Mikael Odenberg m.fl. (m)
Sverige och Stockholm upplever för närvarande en
ekonomisk nedgång som saknar motsvarighet under
efterkrigstiden. Stockholm som Sveriges huvudstad, och i
viktiga avseenden dess motor, har kommit att drabbas
relativt mer omvälvande än många andra regioner i Sverige.
Från att ha präglats av flaskhalsekonomins
överhettningseffekter har Stockholm blivit en region med
snabbt stigande arbetslöshet och en kraftig ökning av
antalet konkurser och företagsnedläggelser.
Stockholmsregionen har idag 55 000 arbetslösa, vilket är
fler än i hela Norrland sammantaget.
Den borgerliga regeringen liksom de borgerliga
ledningarna i Stockholms läns landsting och regionens
kommuner har inlett ett omfattande arbete för att
modernisera välfärdssystemen och skapa en hållbar balans
mellan intäkter och kostnader i de offentliga
verksamheterna. Det är av stor vikt att systemskiftet i
Stockholmsregionen fortsätter i snabb takt så att grunden
för framtida tillväxt kan skapas.
I denna motion har ett antal förslag samlats, som har det
gemensamt att de på ett utpräglat sätt berör
Stockholmsregionen.
Ett förlorat decennium
De svenska ekonomiska problemen är till övervägande
del självförvållade. Under lång tid upprätthöll demokratin i
Sverige en skatte- och regleringsekonomi som vände
incitament från sparande, företagande och investeringar till
lånefinansierad spekulation.
Näringspolitiken har under lång tid präglats av ingrepp
och misstroende mot privatägda företag. I Stockholms stad
bidrog en gentemot industriföretag fientlig markpolitik till
att många företag successivt lämnade staden. Den
socialdemokratiska näringspolitiken har skadat svensk
samhällsekonomi och regionens ekonomiska
förutsättningar.
Ett symptom på skadorna är en snedvriden
företagsstruktur: många små och relativt många mycket
stora företag, men få medelstora företag med
tillväxtpotential. Ett annat symptom är de blygsamma
utländska investeringarna i företag och fastigheter i
Stockholmsregionen, de utländska investerarnas naturliga
första anhalt.
Stockholmsregionen har också förlorat många av de
tillverkande företagen. Även om regionens naturliga
tyngdpunkt ligger inom service- och tjänstesektorn, spelar
de tillverkande företagen en nyckelroll i
välståndsbildningen. Det är också av värde för samspelet
med forskningen att det finns en varierad
industriproduktion i regionen.
I Stockholm är andelen hyresbostäder stor. Till detta har
bidragit socialdemokraternas aktiva motstånd mot att
sprida de kommunala bostadsföretagens kapital till de
boende genom omvandling från hyresrätt till bostadsrätt.
Med dagens bekymmersamma samhällsekonomi,
kreditsvårigheter och höga realräntor är hyresgästernas
möjligheter och intresse att ta över sina lägenheter betydligt
mindre än under 1980-talet. Icke desto mindre är det
angeläget att skapa de långsiktiga möjligheterna för sådant
spritt bostadsägande.
Fastighetsskatten slår idag särskilt hårt mot
Stockholmsregionen. De taxeringsvärden som ligger till
grund för beskattningen är högt uppdrivna och överstiger
inte sällan de faktiska marknadsvärdena. Skatteuttaget
kommer därmed att bli högre än vad lagstiftaren egentligen
avsett. En successiv sänkning av fastighetsskatten är en
nödvändighet om inte Stockholmsregionen ytterligare skall
försvagas gentemot andra europeiska storstadsregioner.
För att inte fastighetsskatten skall slå särskilt hårt mot
Stockholm och vissa skärgårdskommuner med höga
markpriser bör i ett första steg övervägas att grunda
skatteuttaget endast på byggnadernas taxeringsvärden.
Det stora intresset för nyföretagande under 1980-talet
utnyttjades inte för en nödvändig modernisering av de
offentligt finansierade välfärdssystemen. Privata företag
hade redan under denna tid kunnat bidra till lägre
kostnader och större valfrihet inom vård, barnomsorg och
liknande verksamheter. I stället motverkades alla sådana
initiativ, exempelvis genom den speciella Lex Pysslingen,
riktad mot ett privat initiativ i Stockholmsregionen.
Med en liberal politik under 1980-talet hade
Stockholmsregionen i dag kunnat uppvisa en betydande
mångfald inom välfärdsområden som barnomsorg, vård och
utbildning. Nu är arbetet bara inlett med att skapa denna
valfrihet och mångfald. Men kombinationen av ändrade
statliga regler och en kommunal och landstingskommunal
handlingskraft i Stockholmsregionen kommer att ge tydliga
resultat.
Under 1980-talet användes vinstmedlen i de svenska
företagen i stor utsträckning till uppköp i utlandet.
Investeringsförutsättningarna i Sverige bedömdes både av
svenska och av utländska investerare som dåliga. Direkta
förbud och straffskatter mot företagsetablering och
byggnation sände också en signal till omvärlden om att
Stockholm, som Sveriges huvudstad och naturliga första
anhalt för utländska företag, inte hälsade dessa välkomna.
Även den svenska planlagstiftningen har genom sin
komplexitet fungerat som en sorts handelshinder för
utländska företag.
I flera avseenden har den socialdemokratiska politiken
under 1980-talet bidragit till att Stockholmsregionens
förutsättningar under den nu rådande internationella
lågkonjunkturen är betydligt sämre än vad som hade varit
fallet med en annorlunda politik.
Stockholmsregionen i världen
Vid årsskiftet 1992/93 förverkligades EGs inre marknad.
Den europeiska samarbetsprocessen, med EG som främsta
drivkraft, tog därmed ytterligare ett viktigt steg.
Som få länder är Sverige, med sitt geografiska
avståndshandikapp gentemot de viktigaste
konkurrentländerna, beroende av en gemensam marknad.
Stockholm är kanske den del av Sverige som har mest att
vinna på ett svenskt medlemskap i EG.
I ett integrerat Europa blir det alltmer de olika
regionerna som tävlar och ställs mot varandra i en
konkurrenssituation. Stockholmsregionen konkurrerar inte
primärt med andra delar av Sverige, utan med andra
nordeuropeiska storstadscentra.
Stockholmsregionens välfärd avgör vi inte själva. Vad vi
kan bestämma själva är förutsättningarna för denna välfärd.
Förmågan att skapa dessa förutsättningar kommer kritiskt
att granskas av investerare, utbildningsanstalter och
kulturinstitutioner, som i sina val ställer Stockholm mot
Hamburg, Berlin och Köpenhamn. I andra avseenden
tävlar Stockholmsregionen med nästan alla europeiska
storstadscentra. Ett sådant avseende är lokalisering av
japanska och amerikanska företag.
Stockholms geografiska läge är inte enbart en nackdel.
Gentemot exempelvis östra Asien är Stockholm en naturlig
knutpunkt för flygtrafik till övriga Europa. Med en tredje
landningsbana på Arlanda får Stockholmsregionen även en
flygplatskapacitet, som ger internationella
konkurrensfördelar.
En dynamisk utveckling i nordöstra Europa ger
Stockholmsregionen en position som plattform och
kunskapscentrum när det gäller Finland, de baltiska
länderna och Ryssland.
Även om de ekonomiska utsikterna i S:t
Petersburgsområdet och i de baltiska staterna idag ser
dystra ut, finns det anledning att erinra om tidigare
historiska exempel på länder och städer som snabbt lyckats
skapa ekonomisk tillväxt genom en marknadsliberal
lagstiftning och närhet till en viktig avsättningsmarknad.
Händelserna i Europa de senaste åren har sammantaget
öppnat nya möjligheter för Stockholmsregionen.
Stockholmsregionen i Sverige
Stockholmsregionens betydelse för hela Sverige har
tydligt fastslagits i olika utredningar och studier de senaste
åren. Tydligast var kanske Storstadsutredningen, som klart
påvisade Stockholmsregionens betydelse som import- och
exporthamn för varor och kunskap i vidaste bemärkelse.
Mälardalen kan genom förbättrade väg- och
järnvägsförbindelser ytterligare länkas samman till en
positiv helhet, som möjliggör längre arbetspendling, bättre
utnyttjande av Stockholms kulturoch utbildningsutbud
samt en jämnare fördelning av bostäder och arbetsplatser.
Ett snabbt genomförande av Mälar- och Svealandsbanorna
blir ett första test på förmågan att arbeta i denna riktning.
Förekomsten av högre utbildning och forskning
framhålls ofta som en central drivkraft för regional tillväxt.
Stockholm har med universitet, handelshögskola, teknisk
högskola, universitetssjukhus och andra forsknings- och
utbildningsinstitutioner en nationellt unik position.
Den positionen måste på ett helt annat sätt tillvaratas om
Stockholm skall kunna utvecklas som en internationellt
konkurrenskraftig forsknings- och utbildningsregion.
Det är mot denna bakgrund viktigt att staten
understödjer planerna på att skapa en sammanhängande
Vetenskapsstad från Stockholms universitet i norr till
Tekniska högskolan i söder. Ett viktigt projekt i det
sammanhanget är det förslag som ingavs till regeringen i
oktober om ett Fysikcentrum, som skulle ge Stockholm en
internationell forskarmiljö av högsta klass.
Ett påtagligt hot mot Stockholmsregionens
utvecklingsmöjligheter är det felaktiga utjämningstänkande
som alltför länge styrt statsmakternas agerande. Genom
straffbeskattning och genom att tilldela regionen en orimligt
liten del av statsbidrag och investeringar i infrastruktur har
Stockholm tappat konkurrenskraft och tillväxtpotential.
Trots att Stockholmsregionen svarar för ca 30 procent av
statens skatteintäkter och ca 25 procent av BNP samt
innefattar ca 19 procent av landets befolkning kommer
regionens kommuner 1995, när det nya
statsbidragssystemet är fullt genomfört, endast att erhålla
3,5 procent av statsbidragen. En sådan brandskattning är
orimlig. Utöver den pågående översynen av det s.k.
strukturindex är det -- som framhållits i motion 1991/92:Fi95
av Mikael Odenberg m.fl. (m) -- nödvändigt att begränsa
graden av inkomstutjämning i det nya systemet.
Missgynnandet av Stockholmsregionen syns på många
områden. Ett nyligen aktuellt exempel är den indragning av
medel från arbetslivsfonden, som beslöts i samband med
den s.k. krisuppgörelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna. Trots att arbetslivsfonden i
Stockholms län redan i utgångsläget missgynnades vid
medelstilldelningen har en oproportionerligt stor del av
indragningen skett från just fonden i Stockholms län. I
praktiken innebär detta att näringslivet i andra regioner
gynnats på Stockholmsföretagens bekostnad.
Avgörandenas år
Stockholmsregionens problem är allvarliga, men skall
samtidigt inte överskattas. Regionen har en betydande,
långsiktig utvecklingspotential. Inom regionen finns
förutsättningar för stor mångfald inom alla områden, från
utbildning och arbete till boende, kulturliv, nöjesliv och
affärsutbud. Det ger stora möjligheter för regionens
medborgare att forma sina liv i enlighet med de egna
önskemålen. Näringsstrukturen och det geografiska läget är
också en god bas för fortsatt välståndsbildning i harmoni
med miljö och kulturarv i regionen.
Om lågkonjunkturen används till en kraftfull
upprustning av infrastrukturen, en bestämd omläggning av
den politik som skapat dagens problem, och insatser för att
öka de enskildas valfrihet och bestämmanderätt över de
egna inkomsterna kan Stockholmsregionen bli en fullvärdig
medlem i det nya Europa. De fem stora avgörandena för
Stockholmsregionen de närmaste åren är:att skapa en
skuldfri välfärd att ordna nya former för hur den
offentligt finansierade välfärden skall nå medborgarna
förmågan att snabbt, som en del av ett nationellt arbete,
rusta upp infrastrukturen förmågan att åstadkomma en
kontinentalisering av Stockholm som ger regionen ökade
turistmöjligheter förmågan att prioritera och kraftsamla
så att den offentliga sektorn kan vara stark, snabb och
kompetent inom de områden som prioriteras, exempelvis
brottsbekämpningen.
Hur Stockholmsregionen lyckas med detta avgör den
framtida välfärden. Om regionen lyckas, kan dagens välfärd
komma att förbättras och stärkas. Men om regionen
misslyckas är en längre nedgångsperiod mycket trolig.
Skuldfri välfärd
De ekonomiska problemen har visat på svårigheterna att
betala alla de åtaganden som successivt utställts av stat,
kommuner och landsting. Nu är det nödvändigt att på alla
nivåer göra prioriteringar av vilka verksamheter som skall
finansieras av skattebetalarna, och vilka som skall överlåtas
åt de enskilda att helt betala och bestämma över själva. Det
är en process som kräver klarsyn och politiskt mod, och ett
övergivande av vad som kommit att kallas för ''gottpåse-
attityden'' gentemot väljarna.
En situation med accelererande budgetunderskott, som
gör mycket höga skatter nödvändiga, men där den
offentliga servicen trots det försämras, kommer att drabba
Stockholmsregionen speciellt hårt.
I en storstadsregion är medborgarna mer beroende av
sådana offentliga verksamheter som exempelvis
kollektivtrafiksystem och brottsbekämpning. En hög andel
invånare med invandrarbakgrund ökar riskerna för
segregation, vilket kräver insatser som också skapar
merkostnader. Samtidigt tvingas regionen ensam finansiera
anläggningar som i praktiken betjänar hela landet.
Omläggningen av den offentliga sektorn handlar om
prioritering, där olika verksamheter av principiella skäl, av
ekonomisk nödvändighet, eller en kombination, bör
överföras helt till marknaden. Det handlar vidare om att
öka mångfald och kvalitet genom att utsätta tidigare
monopol i offentlig regi för konkurrens från fristående
företag, gärna med tidigare offentliganställd personal som
ägare.
Att finansiera den offentliga konsumtionen med lån är
uttryck för en djupt omoralisk politik gentemot framtida
generationer.
Konkurrens som tumregel
Inom de områden där den offentliga sektorn har ett
garantiansvar för välfärden -- exempelvis grundläggande
skolutbildning eller vård av svårt sjuka --- är det angeläget
att finna former där det i ökande utsträckning blir fristående
företag som står för utförandet, med den offentliga sektorn
som finansiär och kvalitetsansvarig.
Ett sätt att både effektivisera och individualisera
äldreomsorgen har inom Stockholms hemtjänst börjat ta
form genom en s.k. beställar-utförar-modell. Det nya
hemhjälpssystemet har t.ex. lett till att pensionärer med
stora hjälp- och vårdbehov får en från sina individuella
behov bättre anpassad vård.
Arbetet med att konkurrensutsätta offentlig verksamhet
har inletts på bred front i Stockholmsregionens kommuner
och landsting. Det är då också viktigt att all lagstiftning
stödjer en utveckling mot ökad konkurrens och valfrihet. Så
är emellertid inte fallet med exempelvis den arbetsrättsliga
lagstiftningen.
Att gemensamma turordningsregler skall gälla för en hel
kommun eller för en hel förvaltning med tiotusentals
anställda lägger effektiva hinder i vägen för att bryta ner
den kommunala organisationen till små och självständiga
enheter. Det är angeläget att pågående översyn av den
arbetsrättsliga lagstiftningen leder till förändringar på
denna punkt.
Över huvud taget finns skäl att ifrågasätta en ordning där
turordningsregler tas in i lagstiftningen. I praktiken drabbar
sådana regelsystem på ett omoraliskt sätt yngre arbetskraft
och nytillträdande på arbetsmarknaden.
Samtidigt som den anställde skall kunna känna trygghet
i sin anställning och inte kunna bli utsatt för godtycke,
måste det slås fast, att det är arbetsgivaren, som med en
verksamhets långsiktiga överlevnad som mål, bäst förmår
avväga vilken arbetsstyrka som passar bäst.
En annan fråga som uppmärksammats av näringslivets
organisationer är den flora av kommunala och
landstingsägda bolag som börjar konkurrera med privata
företag, men som kan arbeta med kommunal borgen eller
liknande vilket snedvrider konkurrensen.
Infrastruktur i tid
Tiden har ett högt pris. Trots att en väsentlig del av
trafikarbetet utförs i Stockholmsregionen, har dess andel av
infrastrukturinvesteringarna inte motsvarat detta.
Genom Dennisöverenskommelsen har ett viktigt steg
tagits för att snabbt åtgärda decennier av underlåtelser när
det gäller väg- och järnvägsnätet i Stockholmsregionen. En
ring runt Stockholm, tillkomsten av tvärleder, ett tredje
järnvägsspår genom Stockholm liksom andra satsningar på
kollektivtrafiken kan effektivt bidra till att förbättra
Stockholmsregionens infrastruktur.
Tiden för genomförandet av dessa projekt är mycket
viktig. Det gäller att kunna inleda arbetena snarast, dels för
att utnyttja lågkonjunkturens möjligheter, dels för att de
olika trafiksystemen snabbt skall kunna tas i drift.
Många olika myndigheter och politiska församlingar är
på ett eller annat sätt involverade i genomförandet av
Dennisöverenskommelsens olika delar: Vägverket,
Banverket, Stockholmsleder AB, Stockholms läns
landsting, Stockholms stad och andra kommuner liksom
länsstyrelse och miljötillsynsorgan. Detta riskerar att leda
till revirstrider och förseningar.
Regeringen bör mot denna bakgrund, analogt med hur
tidigare stora infrastrukturförändringar hanterats i
regionen, utse en särskild samordnare med ansvar för
projektens genomförande. Regeringen måste skyndsamt
framlägga de lagförslag -- om bl.a. möjligheter till
avgiftsfinansiering -- som är en förutsättning för
Dennisöverenskommelsens genomförande. För att snabbt
kunna genomföra Dennisöverenskommelsen är det också
angeläget att riksdagen snarast beviljar nödvändiga medel
respektive ställer garantier enligt överenskommelsen till
förfogande.
Arlanda flygplats har en strategisk, nationell betydelse
och det är viktigt att flygplatsen kan tillföras en tredje
landningsbana. Det är vidare av synnerlig betydelse, inte
minst mot bakgrund av kraven på en integrerad
Mälardalsregion, att flygplatsen kan anknytas till
järnvägsnätet.
Den nyligen beslutade Arlandabanan kommer att
möjliggöra flygpendeltrafik från Stockholms Central och
därmed öka flygplatsens tillgänglighet. Samtidigt kommer
en järnvägsförbindelse att leda till stora miljöfördelar
jämfört med busstrafik. Flera utredningar har visat på
möjligheten att involvera det privata näringslivet i ägande
och drift av en Arlandabana, och en sådan lösning skulle
utgöra ett viktigt demonstrationsexempel på hur staten kan
samverka med näringslivet i viktiga infrastrukturfrågor.
Under 1992 kunde Bromma flygplats glädjande nog
återinvigas som trafikflygplats för reguljär passagerartrafik.
De bolag som etablerats har mötts av en stor efterfrågan på
city-till-city-trafik mellan Stockholm och andra
destinationer i Sverige och utlandet. Samtidigt spelar sedan
tidigare Bromma en viktig roll för affärsflyget.
Bromma flygplats i sitt känsliga läge måste utnyttjas
främst för flygets kollektivtrafik, och i andra hand för
privatflyg. Det finns därför anledning att flytta över skol-
och övningsflyg till andra flygplatser, och renodla
flygplatsens uppgifter. Det är vidare angeläget att staten nu
snabbt tecknar ett långsiktigt avtal med Stockholms stad om
verksamheten.
Ett kontinentalt Stockholm
Sverige är på väg att europeiseras. Det gäller också vårt
förhållningssätt till alkohol. Sverige går från sprittraditioner
till en vinkultur. Det är då rimligt att också lagstiftningen
förändras.
Stockholm bör bli ett försöksområde för försäljning av
alkoholhaltiga drycker i livsmedelsbutiker. Utländska
erfarenheter från bl.a. Quebec har visat att friare
försäljningsregler kombinerat med en massiv
informationskampanj dessutom kan leda till minskad total
alkoholförsäljning.
Det är också angeläget att lätta upp de rigida regler som
kringgärdar servering av alkoholhaltiga drycker på
restauranger och pubar. Det är idag förbjudet att driva en
renodlad bar, eftersom all form av spritutskänkning kräver
lagad mat. Dessa regler kräver orimligt höga marginaler för
krögaren och som nu i dåliga tider gör att kundunderlaget
viker och krogen står tom med konkurs som följd. Om
restauratören ges rimliga spelregler som myndigheterna har
en chans att kontrollera efterlevnaden av, kan fler
människor starta restaurang eller bar och fler människor
kan kanske ha råd att mötas och umgås även utanför
hemmen.
Stockholm behöver ett utbud av restauranger och barer
som svarar mot våra ambitioner att vara en region av
betydelse på Europas karta. Vanliga stockholmare,
affärsfolk och turister skall ha råd att besöka restauranger
och pubar. Det är också viktigt att den omhuldade principen
om näringsfrihet får råda, liksom en syn på den enskilde
som en i grunden myndigförklarad individ även i frågor om
alkoholförtäring.
Styrka, kraft och snabbhet där det behövs
Särskilt oroande är att den offentliga sektorn har ökade
svårigheter att sköta sina mest grundläggande förpliktelser.
Hit hör inte minst brottsbekämpningen.
De förslag till straffskärpningar för olika brott mot
enskilda som regeringen framlagt är positiva. Emellertid
bör också övervägas hur insatserna mot ekonomisk
brottslighet kan effektiviseras.
Idag finns brister i polisens utredningskompetens och
utredningsresurser. Även samordningen mellan polis,
skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter och åklagare
företer brister.
Dessa brister är oroande med hänsyn till den ökande
brottslighet som följt i den ekonomiska krisens spår.
Skattemyndigheten beräknar att momsbedrägerierna har
tredubblats i Stockholmsregionen från 1991 till 1992. Ett
alltmer utbrett fusk snedvrider konkurrensen i utsatta
branscher och slår ut de mest hederliga näringsidkarna.
Samtidigt dyker nya former av ekonomisk brottslighet upp,
exempelvis övertagande av skuldtyngda fastigheter som
sedan under någon tid töms på inflytande hyror och därefter
säljs vidare.
Det är också angeläget att utredningstiden för konkurser
förkortas och att det införs en maximitid för utredarna. I
fordringsägares och aktieägares intresse ligger att försöka
avsluta utredningarna så fort som möjligt för att få till stånd
en snabb utredning och minska osäkerheten för bland andra
kreditgivarna.
Kommunismens fall i Östeuropa har också öppnat
Sverige för nya former av organiserad, maffia-artad
brottslighet. Det finns mot denna bakgrund skäl att öppna
möjligheterna för den svenska polisen att begagna
spaningsmetoder som buggning och bevisprovokation.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att grunda uttaget av
fastighetsskatt på endast byggnadstaxeringsvärdet,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Stockholmsregionens betydelse
för tillväxten i hela Sverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att satsa på Stockholm
som forsknings- och utbildningsregion,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om projekten Vetenskapsstaden och
Fysikcentrum,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att
Stockholmsregionen tillförs en rimlig andel av statsbidrag
och offentliga investeringsmedel,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om graden av inkomstutjämning i
det nya statsbidragssystemet för kommunerna,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om indragningen av medel från
Arbetslivsfonden i Stockholms län,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förändringar i den
arbetsrättsliga lagstiftningen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabbare genomförande av den
s.k. Dennisöverenskommelsen,4
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en särskild samordnare för
Dennisöverenskommelsens genomförande,4
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Stockholms flygtrafik,4
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra Stockholm till
försöksområde för försäljning av alkoholhaltiga drycker i
livsmedelsbutiker,5
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utskänkningsregler för
alkoholhaltiga drycker,5
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av effektivare insatser
mot ekonomisk brottslighet,6
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillåtelse av buggning och
bevisprovokation som polisiära spaningsmetoder.6

Stockholm den 26 januari 1993

Mikael Odenberg (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Elisabeth Fleetwood (m)

Birgitta Wistrand (m)

Göran Åstrand (m)

Ulf Kristersson (m)

Henrik S Järrel (m)

1 Yrkande 1 hänvisat till SkU

2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till UbU

3 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till FiU

4 Yrkandena 9-11 hänvisade till TU

5 Yrkandena 12 och 13 hänvisade till SoU

6 Yrkandena 14 och 15 hänvisade till JuU
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (30)