Stockholmsregionens näringsliv

Motion 1992/93:A440 av Mats Hellström m.fl. (s)

I Stockholmsregionen har strukturförändringarna i
näringslivet varit kraftigare än på de allra flesta håll i
Sverige. Genom variationen och bredden i sysselsättningen
har emellertid strukturförändringarna inte
uppmärksammats i den allmänna debatten på samma sätt
som i regioner med mer ensidigt näringsliv. Den
stockholmska konsumtionsvaruindustri som på 1800-talet
var ledande i Sverige har i stort försvunnit. Detsamma
gäller de verkstadsindustrier, elektrisk industri m.m. som
vid sekelskiftet kom att bidra till genombrottet för modern
svensk exportindustri. Den byggde på ett samspel med den
tekniska forskningen och gav många impulser till den
industriella utvecklingen också i det övriga Sverige.

Under de senaste decennierna har i stället dataindustri,
elektronikindustri och företag med stort tjänsteinnehåll
etablerat sig i Stockholms län, framför allt i norra delen av
länet. Den tunga industrin med bas främst i södra delen av
länet har kraftigt minskat sin sysselsättning. Även många av
de mest moderna industrierna har emellertid utvecklats
svagt de senaste åren. Stockholm står inför risken att
upphöra att vara en industristad i framtiden.

En sådan utveckling skulle vara utomordentligt allvarlig,
inte bara för Stockholmsregionen, utan för hela landet.

Ett Stockholm utan industri skulle bli ett Stockholm med
skarp social segregation, där lågt betalda anställda i
servicenäringar gör tjänster åt högt betalda tjänstemän i
förvaltning, forskning, företagsledning etc. Med sådana
arbetsmarknader, helt skilda från varandra, skulle sociala
motsättningar, ojämlikhet och utslagning prägla staden.
Det finns många sådana storstäder i vår omvärld som ger
otäcka exempel på hur rå egoism, fientlighet och brutalitet
genomsyrar samhället. Den segregerade storstadens
destruktiva värderingar sprids efter hand också till andra
delar av landet.

I en storstad däremot, med en varierad arbetsmarknad,
med såväl industri som tjänsteverksamhet ökar människors
möjlighet till individuell utveckling. Det sociala
kontaktnätet förtätas.

Huvudstadsregionen Stockholm är också den viktigaste
kontaktpunkten mellan det nationella ekonomiska systemet
och den internationella marknaden. Med en levande
industri där forskning och teknisk utveckling främjas, kan
också en större andel av den internationella produktionen
komma till Sverige.

Alternativet kan på längre sikt bli att Sverige förvandlas
till en filial för multinationella enheter som har sin forskning
och utveckling förlagd till kontinenten eller andra delar av
världen. En god ekonomisk utveckling i
Stockholmsregionen är sålunda också viktig för andra delar
av Sverige.

Från Stockholm utgår efterfrågan och
utvecklingsstimulans som når långt ut till stora och små
företag i det övriga Sverige. Stockholmsregionen
''konkurrerar'' inte med mer missgynnade delar av Sverige;
konkurrensen sker i stället med utländska storstäder.

Det är därför viktigt att regering och riksdag nu noga
följer utvecklingen i Stockholmsregionen och i konstruktiv
anda söker lösningar på problemen, som också är Sveriges
nationella problem.

Industrin slås ut

Fram till för några år sedan var stadens och regionens
styrka obestridliga och problemen överkomliga.
Näringslivet och skattekraften var starka, befolkningen
relativt ung och välutbildad, utrikes handel och
kommunikationer välutvecklade. Så positivt kan vi tyvärr
inte längre beskriva regionen. Strömmar går från
Stockholm, inte hit. Företagsnedläggningar och
flyttningar -- ofta med statligt stöd! -- har på få år nästan lett
till total avveckling av vår industriella bas. Och det gäller
både sådana framtidsindustrier som länge varit
karakteristiska för Stockholm som ledande teknikstad och
sådana som är naturliga på en stor konsumtionsmarknad:
Ericsons Älvsjöfabrik, Atlas Copco, ABB, Arla,
Saltsjöqvarn, Vin & Sprit, Finnboda varv.

Den kommunala ekonomin har urholkats snabbt.
Exempelvis har Stockholms kommunala
konsumtionsförändring i fasta priser de tre senaste åren
legat på 0,5; 0 och 0,5 %
när motsvarande siffror för rikets primärkommuner
var 1,3; 1,0 respektive 3,0. Per invånare är den nu 1 000
kronor lägre än genomsnittskommunens.

Antalet arbetslösa ligger på ca 70 000
i länet och prognoserna pekar mot en fördubbling!
Det är ännu fler som kan ta arbete omedelbart än i hela
Norrland. Antalet högskoleplatser räcker inte till vare sig
för ungdomens utbildningsbehov eller för näringslivets
efterfrågan på högutbildade. Nerdragningarna av komvux
leder till personliga tragedier. I de södra länsdelarna är
övergången från gymnasium till högskola lika låg som i
glesbygd ute i landet. Stockholm är den enda
huvudstadsregion i den utvecklade världen, där andelen
ungdomar som går till högskoleutbildning är lägre än i
övriga landet!

Stockholm har också andra stora problem; många är
välkända men andra är nya och en del kan man än så länge
bara förutse. De hänger samman med de stora
samhällsförändringarna och värderingsförskjutningarna,
med övergången från industrisamhället till
kunskapssamhället, med internationaliseringen och
Europas samtidiga regionalisering och integration.

Många av dagens problem beror på den
samhällsekonomiska krisen och är gemensamma för
Stockholm och övriga Sverige. Vi vet alla, att
konjunkturerna kommer att vända men att allt som skadats
då inte går att reparera. Stora delar av vår industri har
slagits ut för gott, arbetslösheten kan komma att
permanentas och de offentliga finanserna förbli i olag.

Tidigare har Stockholm som regel klarat sig hyggligt
igenom lågkonjunkturerna, men nu ser det lika svart ut här
som i andra landsändar. Det är viktigt att den nationella
politiken är uppmärksam på detta och inte riskerar att
förvärra läget genom en kvardröjande felsyn.

Den statliga storstadsutredningen analyserade många av
dessa förhållanden och föreslog åtgärder både i en rad
delbetänkanden och i sitt slutbetänkande med det
insiktsfulla namnet ''Storstadsliv. Rika möjligheter -- hårda
villkor'' (SOU 1990:93). Förslagen har bara delvis kommit
till utförande. Det är angeläget att nu ta fasta på många av
dem.

Krisens effekter i Stockholm

Den aktuella krisen är den djupaste lågkonjunkturen
sedan trettiotalet och samtidigt en strukturkris med många
orsaker. Regeringen driver nu en restriktiv politik, som
skadar både de offentliga finanserna, arbetsmarknaden och
näringslivets förnyelse i Sverige. Den måttliga inflationen
bekämpas med sådan kraft att efterfrågan på
hemmamarknadens varor och tjänster trycks ner och
arbetslöshet och utslagning ökar än mer.

Det slår hårt i en sådan region som Stockholm med dess
centrala roll i teknikimport, finanscentrum, byggsektor och
offentlig verksamhet. Alla dessa branscher drabbas både av
lågkonjunkturen och åtgärderna för att bekämpa den och
befordra ''systemskiftet''. Det är som att sätta blodiglar på
en patient som håller på att förblöda.

Tidigare lågkonjunkturer har inte drabbat Stockholm
med denna tyngd. Stockholm har en annan sammansättning
av näringslivet än Sverige i allmänhet. Inga råvaruberoende
tunga industrier, och få stora exportföretag. Höga
kostnader och brist på högutbildad arbetskraft har
påskyndat näringslivets omvandling. De för vår region
karakteristiska många småföretagen har visat en flexibilitet
och förnyelseförmåga som storföretagen inte haft. Inget
annat län i Sverige har så stort nyföretagande, särskilt i de
moderna näringarna. Stockholms stad har tidigare aktivt
stött nyföretagande och vidgat samarbete mellan näringsliv
och utbildning och FoU. Staden har också själv genom
teknikupphandling utvecklat energi- och VA-försörjningen
mot allt större miljövänlighet.

Privata och offentliga tjänster har kunnat expandera
även i tider av industrinedläggning och
strukturförändringar. Bostadsefterfrågan och
kommunernas finansiella styrka och goda planering har
hållit uppe byggandet. Stockholm har inte varit en
belastning i den nationella arbetsmarknadspolitiken.

I högkonjunktur har kommuner och landsting hållit igen
och dämpat både den egna tillväxten och marknadens
överdrivna krav på kontorsbyggen. Det finns därför i dag
inte fullt så många tomma lokaler som kunde ha befarats.
Och samtidigt finns det eftersatta statliga byggen, som
under högkonjunkturen stoppades av bostadsdelegationen.
Flera polishus, departementslokaler, om- och tillbyggnader
på universitetet och tekniska högskolan är exempel på
projekt som sköts upp, när marknaden var överhettad, men
som kan sättas i gång nu.

I denna djupa lågkonjunktur är Stockholms
motståndskraft allvarligt försämrad. Kommunernas och
landstingets finansiella styrka har drastiskt försvagats både
genom egna skattesänkningar och genom den hårdhänta
omläggningen av statens stöd till kommunerna. Det har
varit omöjligt att få gehör för det uppenbara faktum att det
finns särskilda storstadskostnader för att angripa
miljöproblem, ohälsa, kriminalitet, social misär, trängsel
och segregation, kostnader som varierar över regionen men
som drabbar både kärnkommunen och
förortskommunerna, ett internationellt välkänt
förhållande.

Arbetslösheten leder till ökade sociala kostnader för
kommunerna och minskade skatteinkomster. Nya
borgerliga majoriteter i landsting och kommuner driver på
för att snabbt genomföra sitt systemskifte i den offentliga
servicen och hotar sysselsättningen. Spiralen neråt riskerar
att bli bestående.

De grova felbedömningar som byggare, banker och
finansinstitut gjorde under den värsta boomen leder nu till
arbetslöshet och konkurser. Stockholm drabbas hårt i
egenskap av landets finansiella centrum. Till det kommer
den internationella utvecklingen inom finanssektorn, där
ett så litet och utlandsberoende land som Sverige inte i
längden kan hålla sig med egna institutioner i hittillsvarande
omfattning. Och byggindustrin som betytt så mycket i
Stockholm utsätts nu för mycket svåra påfrestningar. Vi går
mot en strukturomvandling som kan få en liknande
betydelse för Stockholm som sjuttiotalets varvskris och
tekokris i Göteborg och Malmö.

Statliga insatser i Stockholmsregionens näringsliv tjänar
som motor för andra delar av landet, där t.ex.
underleverantörer och andra uppdragstagare finns.
Samtidigt ökar vår regions tillgänglighet för andra regioner
och omvänt. För vårt land är det som sagts ovan en tillgång
att dess huvudstad blir en kraftfull medtävlare i den
europeiska konkurrensen om företagsetableringar,
investeringar och know-how.

Enligt vår uppfattning är det nu också dags att sätta
punkt för statliga utflyttningar av pågående verksamheter
i storstadsregionerna. Arbetsplatsdräneringen måste få ett
slut. Trots ett väl dokumenterat behov av
industriarbetsplatser i Stockholmsregionen, är statliga
industripolitiska åtgärder av traditionellt snitt knappast att
vänta. Sådana åtgärder har redan visat sig få allt mindre
effekt. Av detta skäl bör regionen främst slå vakt om de
industriföretag som ännu verkar i området.
Utlokaliseringar från regionen till följd av statliga åtgärder
bör därför avvisas.

Den nya strukturomvandlingen

Stockholm har gått främst i utvecklingen mot ett
kunskapssamhälle. Våra industriföretag har tidigt
förvandlats till systemföretag med stora krav på närhet till
universitets- och högskoleforskning, ett nätverk av
serviceföretag, varierad och stark arbetsmarknad och goda
internationella kommunikationer.

Stockholm har Nordens mest kompetenskrävande
arbetsmarknad. Hotas våra systemföretag av utslagning är
det inte bara till skada för Stockholm; Sveriges möjligheter
att behålla en ledande roll i det internationella näringslivet
hotas. Regionens roll som importör och förmedlare till
övriga landet av ny kunskap har belysts i olika utredningar.
Stockholm har alltid legat steget före när det gällt att ta till
sig och i det egna näringslivet utnyttja ny teknik och har
därmed varit något av provbana för resten av Sverige.
Minskad efterfrågan på grund av lågkonjunktur och
valutakursförändringar leder till problem för våra
teknikimportörer och risker för långvariga skador för hela
landets teknikutveckling.

Dessa faror understryks av en annan omständighet:
Samtidigt som det nu råder en djup lågkonjunktur, befinner
vi oss sannolikt i den mest aktiva fasen av en utomordentligt
genomgripande strukturförändring i världsekonomin. Det
handlar om en dramatisk förändring där de klassiska
industrierna minskar i betydelse i OECD-länderna.
Industrisysselsättningen kulminerade i USA under 1960-
talet och har sedan dess minskat. Andra verksamheter tar
över. Den bransch som har den största andelen av
världsproduktionen är oljan. På andra plats kommer
numera informationsteknologin. Först på den tredje platsen
återfinns en industriprodukt, bilen.

Men det informations- och kommunikationssamhälle
som växer i denna strukturomvandling, har också ett nära
samband med och är kopplat till den industriella
produktionen. Det är inte så att vi går från ett
industrisamhälle till ett rent tjänstesamhälle. Det det
klassiska industrisamhället förändrar till ett
''tjänsteindustriellt'' samhälle, där hårdvara och mjukvara
gifts samman och där de nya utvecklingskraftiga
näringslivsgrenarna handlar om produktion av hela system.
Yrkesskicklighet, kunnighet hos arbetare och tjänstemän
och hög forskningsinsats karaktäriserar dessa näringar.

Om det skall vara möjligt för svensk ekonomi att på ett
positivt sätt delta i denna strukturomvandling och kunna
utveckla företag som blir ledande också i de nya näringarna,
så är det helt avgörande att inte den industri som bygger på
yrkeskunniga arbetare och tjänstemän slås ut i de regioner
där impulserna från den internationella utvecklingen
kommer först.

En vitalitet hos den industri som nu omskapas i
Stockholmsregionen är därför av stor betydelse för att
impulser sedan skall kunna spridas till det övriga landet så
att svensk ekonomi kan bli konkurrenskraftig också i
framtiden genom att svenskt näringsliv kan vara ledande i
produktionen på de områden där den framtida efterfrågan
växer.

Ett nytt strukturpaket för Stockholmsregionen

Stockholm har alltså drabbats hårt av efterkrigstidens
djupaste lågkonjunktur i förening med den borgerliga
manin på att genomdriva ett radikalt systemskifte med alla
dess omställningsproblem.

Fackföreningsrörelsen har lagt fram genomarbetade
program för att få fart på Stockholm och Sverige.
Stockholms stad och länets kommunförbund har i
omfattande sammanställningar visat hur de särskilda
storstadskostnaderna plågar kommunernas ekonomi, och
landstinget och kommunerna har lagt fram förslag om en
snabb start på Dennispaketets infrastrukturinvesteringar,
som skulle reparera två årtionden av försummelser, och
radikalt förbättra Stockholms miljö och internationella
konkurrenskraft. Socialdemokraterna i Stockholms stad
och län har i en motion, A457 av Anita Johansson m.fl. i
januari 1993 om sysselsättning i Stockholms län, lagt fram
konkreta förslag om att öka sysselsättningen.

I första hand måste en näringsgeografisk struktur, med
miljövänlig, konkurrenskraftig industri, i
Stockholmsregionen skapas i och av regionen själv. Genom
olika kommunala åtgärder kan lokalisering och etablering
av ett livskraftigt näringsliv stimuleras. Direkta ekonomiska
subventioner med statliga eller kommunala skattepengar
bör däremot inte tillgripas.

Små och medelstora företag kan bidra till att hålla
arbetslösheten nere. Utvecklingskraften hos småföretagen
måste tas tillvara vilket också bör stimulera tillkomsten av
nya företag.

Det är emellertid också nu nödvändigt att statsmakterna
tar sin beskärda del av ansvaret för huvudstadsregionens
utveckling. Statens ansvar för rikets huvudstad är
odiskutabelt. Många åtgärder kan komma i gång snabbt,
andra behöver sättas in i ett större sammanhang.
Storstadsutredningen var ett sådant. Det vore därför klokt
att nustarta med de akuta åtgärder som har nämnts i
denna motion, i de fackliga organisationernas, i
länsstyrelsens och landstingets och kommunernas
förslag,göra de strategiska framtidssatsningar som
fordras för att Stockholm skall kunna försvara sin plats i den
internationella konkurrensen och i utvecklingen mot
kunskapssamhället,återuppliva de av
storstadsutredningens förslag som ännu inte har genomförts
och vidareföra analyserna mot bakgrund av de sista årens
nyvunna kunskaper om både den internationella
utvecklingen och våra egna förhållanden,stärka
kulturlivet! I tyska storstäder har kulturverksamhet de
senaste åren varit den sektor i ekonomin som ökat mest. Ett
rikt och varierande kulturutbud är viktigt såväl för
individens utveckling som för hela stadens liv.

Kommunikationer

När det gäller kommunikationerna faller huvuddelen av
de tillkommande kostnaderna i Dennispaketet på
landstinget för kollektivtrafiken och på bilisterna för
väginvesteringarna. Staten bör här med hänsyn till
lågkonjunkturen tillfälligt kunna ta på sig en större andel,
eftersom ökad sysselsättning minskar statens kostnader för
arbetsmarknadsåtgärder och ökar skatteintäkterna. I
dagsläget kan arbetena utföras väsentligt billigare än i
normala konjunkturer. Dessutom kan staten finansiera sin
medverkan billigare än landstinget och kommunerna, t.ex.
med indexobligationer.

Dennispaketet innehåller inga andra
kommunikationssatsningar än spår och vägar, men det är ett
samhällsintresse att även förbättra hamnar och farleder
samt teleförbindelserna. Planerade investeringar på dessa
områden bör tidigareläggas. Ett exempel är ett
bredbandsnät för att knyta samman olika
högskoleenheter och teknikintensiva företag på Södertörn.

Nordligt internationellt kommunikationscentrum

Trängseln i det kontinentala luftrummet är nu så svår, att
Stockholm med en internationell flygplats med hög
kapacitet skulle kunna erövra en plats som den naturliga
noden för trafik mellan Fjärran Östern och Europa, i
synnerhet som avståndet är förhållandevis kort till
exempelvis Japan över Sibirien. Arlanda har goda
förutsättningar att spela denna centrala roll i det europeiska
flygsystemet, särskilt om tredje banan snabbt byggs ut.

Stockholm skulle härigenom ges möjligheter till att bli
ett betydande nordligt internationellt
kommunikationscentrum. Härigenom skulle även
högteknologisk forskning och utveckling kunna etableras i
vårt land som vi annars skulle få svårt att ta del av.

För att ytterligare öka Arlandas konkurrenskraft måste
järnvägen Stockholm--Arlanda--Uppsala snabbt byggas ut.
Det räcker inte med en återvändsbana Stockholm--
Arlanda. Därmed minskar behovet av en ytterligare
flygplats i östra Mälardalen och biltrafiktrycket i norra
Storstockholm.

Utbyggnaden av Svealands- och Mälarbanorna måste
påskyndas. Kommunikationerna i de södra delarna av
regionen måste förbättras för att minska den inomregionala
obalansen, bl.a. genom att möjligheterna att bygga E4 syd
ytterligare belyses. För resor norrut bör banverket
prioritera snabbtågsanpassningen av järnvägen till
Sundsvall.

Utbildning, kunskap, forskning -- avgörande för
Sveriges framtid

Stockholmsregionen måste befästa och utveckla sin roll
som norra Europas centrum för högteknologi, utbildning
och forskning. Samarbetet mellan de statliga
högskoleenheterna och regionen måste därför stärkas.
Forskning kring mänsklighetens stora överlevnadsfrågor är
ett forskningsfält, där regionen har goda möjligheter att
hävda sig.

Det gäller dels i det globala perspektivet, där jord,
vatten och luft är centrala, dels i mer vardagliga
sammanhang, där olika former av källsortering,
återanvändning och energihushållning är exempel. I en
sådan omgivning bör också ett FN-organ för vatten- och
luftvårdsfrågor kunna finna sig väl till rätta. Regeringen bör
därför verka för att ett sådant organ lokaliseras till
Stockholm.

Stockholm har genom Sveriges insatser i det globala
miljövårdsarbetet skaffat sig internationell respekt, och
Stockholm Environment Institute kan ge inspiration för ett
FN-engagemang.

Andra statliga strategiska framtidssatsningar gäller
universitet och högskolor. En internationellt attraktiv
forskarutbildning behöver skapas. Förutsättningar i form av
hög kompetens hos forskningen finns på många områden
men förnyelsen av infrastruktur och investeringar är helt
nödvändiga om Stockholm också i framtiden skall kunna
utgöra ett vitalt forskningscentrum med betydelse för
näringsliv och sysselsättning.

Här finns långt framskridna planer, som kräver statlig
medverkan för att kunna förverkligas. Exempel:
Näringslivshögskola Syd med särskild inriktning på
utbildning och forskning inom området innovationer och
teknikspridningEn samlad lärarhögskola i Södertälje
Centrum för fördjupad forskarutbildning för central- och
östeuropeiska forskare vid Novum i HuddingeCentrum
för kommunikation, kognition och logistik vid Novum i
HuddingeFysikcentrum, studentbostäder m.m. i
Vetenskapsstaden vid BrunnsvikenUpprustning av
Karolinska Institutets laboratorier och campus i Solna.

Ett internationellt fysikcentrum

Stiftelsen Vetenskapsstaden vars syfte är att stimulera till
tvärvetenskapligt samarbete mellan högskolorna och
mellan högskolor och industri samt att medverka till att
göra Stockholm till en internationellt konkurrenskraftig
forsknings- och utbildningsregion har särskilt understrukit
betydelsen av att ett fysikcentrum skapas i Stockholm.

Utbildningen och forskningen i fysik är för närvarande
splittrade på en mängd olika platser och institutioner, stor
lokalbrist råder, såväl vid Tekniska Högskolan som vid
Stockholms Universitet. Fysikcentrum skulle mot bakgrund
av de mycket kompetenta forskare som finns hos oss kunna
ge en kreativ miljö där forskning och utbildning på ett
fruktbart sätt skulle stimulera varandra.

Stockholm skulle kunna få ett centrum av högsta
internationella klass i en tid då, som understrukits i denna
motion, internationaliseringen blir allt viktigare.
Naturvetenskapliga forskningsrådets nyligen redovisade
internationella utvärdering av svensk fysik föreslår som en
av sina starkaste rekommendationer en samlokalisering av
fysiken i Stockholm, som nu är splittrad mellan
högskolorna. Detta har sedan länge skett vid andra
universitetsorter i Sverige.

Stockholm utgör landets viktigaste område för
högteknologisk industri. Exempel på samarbete mellan
industri och högskola är forskargruppen i optik som är ett
samarbete med Ericson på kommunikationsområdet.

Fysikforskarna har redan i dag omfattande
internationella kontakter och utbyte av gästforskare.
Genom tillkomsten av ett internationellt välkänt
fysikcentrum skulle internationaliseringen i hög grad kunna
stärkas och byggas ut mer än vad varje institution förmår i
dag. Man kan lättare delta i EG-program som ERASMUS,
där utländska forskare skulle kunna tas emot.

Modern och experimentell fysik- och
astronomiforskning är i betydande omfattning beroende av
den tekniska utvecklingen. Genom att gemensamt anställa
högt kvalificerade tekniker kan man få en teknisk
kompetens med såväl bredd som kvalitet.

Mot denna bakgrund föreslår viatt regeringen i sin
forskningspolitiska proposition föreslår riksdagen att fatta
ett principbeslut om nybyggnad av fysikcentrum i
Stockholm, satsning på Näringslivshögskola Syd och
Centrum för kommunikation, kognition och logistik vid
Novumatt regeringen uppdrar till byggnadsstyrelsen att
snarast planera för nybyggnaden av fysikcentrumatt
regeringen successivt ökar fakultetsanslagen och
grundutbildningsanslagen vid Tekniska Högskolan och
Stockholms Universitet med de belopp som erfordras för att
bestrida hyreskostnaderna vid fysikcentrum.

Skattebasen måste breddas

Sedan kommunernas möjligheter att beskatta juridiska
personer försvunnit, har de kommunala skatteintäkterna
minskat avsevärt. Samtidigt har kostnaderna varit
oförändrade. Kommunernas skattebetalare har fått bära
större bördor. Dessvärre bör det konstateras att en återgång
till den gamla ordningen förefaller utesluten.

Regeringen bör emellertid förbereda en lagstiftning som
ger kommunerna möjligheter att ta ut skatter av juridiska
personer för sådana kommunala nyttigheter som direkt
gagnar dessas verksamheter. Det gäller i första hand skatt
på sådan markvärdesstegring som uppkommer till följd av
lokalisering av någon kommunal anläggning eller
verksamhet. Möjligheter för företag och andra att utan egna
insatser göra sig förtjänster på kommunala investeringar
bör således begränsas genom en breddad skattebas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en samlad
strukturplan för Stockholmsregionen i enlighet med vad i
motionen anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag baserade på
Storstadsutredningens betänkande i fråga om att motverka
den sociala segregationen,1

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökad
statlig finansiering av kommunikationsinvesteringar i
Stockholmsregionen i enlighet med vad i motionen
anförts,2

4. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för
etableringar av FN-organ för vatten- och luftvårdsfrågor till
Stockholm,3

5. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för
högskoleetablering och nyinvesteringar vid universitet och
högskolor i enlighet med vad i motionen anförts,4

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag i
forskningspropositionen om ett principbeslut om
nybyggande av Fysikcentrum i Stockholm,
Näringslivshögskola Syd och Centrum för kommunikation,
kognition och logistik vid Novum,4

7. att riksdagen hos regeringen begär ökningar av
fakultetsanslagen och grundutbildningsanslagen vid
Tekniska högskolan och Stockholms universitet med de
belopp som erfordras för att bestrida hyreskostnader vid
Fysikcentrum,4

8. att riksdagen hos regeringen begär initiativ för att
igångsätta statliga byggen i enlighet med vad i motionen
anförts,4

9. att riksdagen hos regeringen begär att inga nya
utlokaliseringar från Stockholmsregionen stimuleras av
staten,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som ger kommunerna möjligheter att beskatta
juridiska personer för sådana kommunala nyttigheter som
direkt gagnar dessas verksamheter.5

Stockholm den 26 januari 1993

Mats Hellström (s)

Björn Ericson (s)

Kent Carlsson (s)

Hans Göran Franck (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Eva Johansson (s)

Anita Johansson (s)

Sylvia Lindgren

Sören Lekberg (s)

Thage G Peterson (s)

Oskar Lindkvist (s)

Pierre Schori (s)

Mona Sahlin (s)

Lars Ulander (s)

Maj Britt Theorin (s)

Sten Andersson (s)

i Stockholm

Ines Uusmann (s)

1 Yrkande 2 hänvisat till BoU

2 Yrkande 3 hänvisat till TU

3 Yrkande 4 hänvisat till UU

4 Yrkande 5--8 hänvisade till UbU

4 Yrkande 10 hänvisat till SkU