Stöd och bistånd till äldre och anhöriga

Motion 2008/09:So435 av Christina Axelsson m.fl. (s)

av Christina Axelsson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att se över sina råd och riktlinjer för att tydliggöra 4 kap. 1 § socialtjänstlagen så att den tillämpas mer enhetligt vad gäller rätt till bistånd.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att belysa den belastning som läggs på maka eller make och på döttrar och de effekter det får på deras ekonomi, hälsa och privatliv.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att anpassade boenden erbjuds dem som behöver ett tryggt boende med tillgång till god service.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att professionella personer har hälsosamtal med alla som är 75-plus för att uppmärksamma ett eventuellt behov av hjälp och stödinsatser samt är behjälplig för ansökan om detta.

Motivering

Antalet äldre blir fler och kraven på en god äldreomsorg ökar. Anhörigas situation uppmärksammas allt mer liksom vikten av uppsökande och förebyggande verksamhet som till exempel hälsosamtal. Det finns många viktiga insatser som behöver göras för att vidareutveckla äldreomsorgen.

Samtidigt kan vi se att allt färre äldre får hemtjänst eller plats på äldreboende, utan de bor kvar i sina bostäder och får i bästa fall hjälp av anhöriga. Det gäller framförallt maka/make som vårdar sin make/maka/partner men även i hög utsträckning döttrar som vårdar sina föräldrar. Anhörigvården påverkar den vårdande partnerns hela livssituation så som hälsa och isolering och för döttrarna även deras egna familjeliv och ekonomi.

För att ha rätt till bistånd i form av hemtjänst eller särskilt boende ska två kriterier uppfyllas enligt socialtjänstlagen kapitel 4 § 1:

Det ska finnas behov

Definitionen av behov låter sig inte mätas på ett enkelt sätt och verkar få en högre tröskel i takt med minskade resurser till kommunens sociala verksamhet. Det innebär att det uppstår stora skillnader i vårdgivande normer mellan olika kommuner.

Att behovet inte kan tillgodoses av den enskilde eller på annat sätt

Det har skett en förändring i synen på annat sätt. Nästan alla kommuner prövar om maka/make kan utföra hjälpinsatserna och motiverar med äktenskapsbalkens bestämmelser om underhållsplikt mellan makar. Ett antal kommuner utreder även om andra anhöriga kan hjälpa till. I de flesta fall är det döttrarna som får stå för den hjälpen.

Den ”högre tröskeln” och den förändrade synen på ”på annat sätt” har ändrats successivt. Antalet platser i särskilt boende har skurits ner eller omvandlats till vanligt pensionärsboende. Att ”bara” vara gammal, mycket gammal och orolig för att till exempel drabbas av en fallolycka eller att inte kunna gå ut är ingen orsak till plats i särskilt boende. Istället läggs fokus på att bo kvar i sitt vanliga boende till vilket pris som helst. I bästa fall erbjuds stöd och hjälp av hemtjänsten, en hjälp som den enskilde inte kan styra över, trots allt tal om valmöjligheter. Det går inte att välja att få gå med och handla till exempel. I vissa kommuner har det istället gått långt åt andra hållet. Där bestämmer vårdgivarna i vilken affär det skall handlas. Utförare av tjänsten är valbar men inte mängden eller vad den skall innehålla.

Det vi saknar är en politisk debatt om hur socialtjänstlagens intentioner skall omsättas i praktisk verksamhet. Glappet mellan de äldres och de handikappades behov av omsorg och boende och det faktiska utbudet blir en fråga för i första hand den kommunala ekonomin och sedan biståndsbedömare och de anhöriga, där de anhöriga får ta ett allt större ansvar och bära en allt tyngre börda.

Så har vi de som inte begär hjälp utan tar sitt ansvar kanske för att man tar löftet om att relationen skall gälla i nöd och lust eller för att make/maka inte vill ha någon annan hjälp än den ”gamla vanliga”. När den hjälpbehövande måste ha toa-hjälp, inte kan hålla tätt, inte orkar/kan klä sig själv, har svårt att gå, kanske börjar bli lite senildement men ändå inte vill acceptera hjälp från utomstående. Då behövs någon som ser de bådas behov och kan ge hjälp.

Samhället måste ta ett ökat ansvar genom att till exempel distriktssköterska eller annan områdesansvarig på ett tidigt stadium identifierar dessa personer och erbjuder insatser. Om den hjälpande inte får stöd och avlastning så har man inom en inte alltför lång tid kanske två i stället för en att ”ta hand om”.

Stockholm den 29 september 2008

Christina Axelsson (s)

Björn von Sydow (s)

Christina Zedell (s)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2008-10-06

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)