Strategi för minskade inkomstklyftor

Motion 2003/04:Fi260 av Håkan Juholt (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi för att minska inkomstklyftorna.

Motivering

Tidigare i år presenterades den stora inkomstfördelningsundersökningen 2001 (HEK) som visade att inkomstspridningen 2001 var den högsta som uppmätts sedan SCB började med mätningar av inkomstfördelningen på 1970-talet. Det är synnerligen oroande.

En internationell jämförelse visar dock att Sverige tillsammans med Danmark fortfarande hade den minsta inkomstspridningen. Trots det måste de ökande ekonomiska klyftorna tas på största allvar och regeringen vidta nödvändiga åtgärder. De flesta har de senaste tio åren fått det bättre i Sverige. Välfärden har förbättrats, men samtidigt har de mest förmögna ryckt ifrån och klyftorna har därmed ökat. Socialdemokratisk politik ska vara inkomstutjämnande, inte endast välståndsförbättrande, varför det är viktigt att regeringen utformar en strategi för att förhindra en fortsatt ökad inkomstspridning.

Inkomstspridningen, som visar på hur stora skillnaderna är mellan hushåll med låga och höga inkomster, ökade under 1990-talet. År 2001 hade den tiondel av hushållen som hade de högsta inkomsterna 23,5 procent av de totala inkomsterna. Spridningen av hushållens inkomster under 1990-talet och början av 2000-talet har i mycket hög grad påverkats av utvecklingen av kapitalvinster, främst försäljning av aktier och aktiefonder.

Utvecklingen sedan början av 1990-talet har visat att när kapitalvinsterna har stigit så har även inkomstspridningen ökat. Förklaringen är att finansiella tillgångar är mycket ojämnt fördelade bland hushållen och främst påverkar hushållen med de högsta inkomsterna.

Men det allvarligaste med mätningen för 2001 är att även när kapitalvinster undantas från inkomsterna var inkomstspridningen 2001 fortfarande den högsta som uppmätts sedan SCB började med mätningar av inkomstfördelningen på 1970-talet.

Under perioden 1975 till början av 1980-talet uppmättes en minskad spridning av inkomsterna. Det var en fortsättning på en trend mot jämnare inkomstfördelning som påbörjades långt tidigare och som också kan mätas i andra inkomstdata än de som SCB svarar för. I början av 1980-talet vände emellertid trenden och inkomstspridningen ökade.

SCB-undersökningen 2001 visar samtidigt på den förbättrade situationen för barnfamiljer. De var en av de grupper som fick sänkta inkomster under 1990-talets lågkonjunktur. Återhämtningen påbörjades 1996–97, och först år 2000 hade barnfamiljerna en inkomstnivå som låg över nivån för 1991. Utvecklingen med förbättrade inkomstnivåer för barnfamiljer fortsatte under år 2001. Det är främst sammanboende barnfamiljer som kunnat förbättra sin inkomstnivå. Ökningen år 2001 var 3,6 procent för sammanboende barnfamiljer, och jämfört med år 1991 var inkomstnivån omkring 10 procent högre.

Ensamstående med barn har också förbättrat sin inkomstnivå – men inte alls i samma utsträckning som de sammanboende barnfamiljerna. Under 2001 ökade inkomsten för ensamstående med barn med 2 procent. Sedan 1991 har inkomsten ökat med knappt 3 procent.

När man jämför olika hushållstyper är inkomstnivån lägst för ensamstående med barn. År 1991 hade ensamboende 75 år och äldre den lägsta ekonomiska standarden, men 10 år senare hade de lämnat över den sista platsen till ensamstående med barn.

Det finns en bred enighet om de högt satta målen i Sverige för en jämn fördelning av den ekonomiska välfärden och ett bra skydd för ekonomiskt utsatta. När utvecklingen i Sverige över tiden studeras framkommer att inkomstskillnaderna ökat i mer än 20 år, ett nytt Sverige växer sakta men säkert fram. För att bedöma vilka eventuella åtgärder som behöver vidtas krävs att orsakerna till den observerade utvecklingen kartläggs. Regeringen följer kontinuerligt denna utveckling i de fördelningspolitiska bilagorna till budget- och de ekonomiska vårpropositionerna. Dessa bilagor är dock otillräckliga.

Analyserna visar att det är i toppen av inkomstfördelningen som de största förändringarna har skett. Det är de med höga eller mycket höga disponibla inkomster som ökat sina inkomster i förhållande till resten av befolkningen.

Regeringens fördelningspolitiska ansträngningar inriktas på att utjämna människors förutsättningar till en trygg försörjning. Den viktigaste inkomstkällan är för det stora flertalet den egna arbetsinkomsten. Regeringens mål om att 80 procent av befolkningen i arbetsför ålder skall vara reguljärt sysselsatta år 2004 är därför ett av fördelningspolitikens viktigaste mål.

På samma sätt har regeringen satt upp det offensiva målet om att socialbidragsbehovet skall halveras mellan åren 2001 och 2004. Syftet med detta mål är att främja ekonomisk självständighet och motverka ekonomisk utsatthet.

Sysselsättnings- och socialbidragsmålen hänger tätt samman och utgör viktiga förutsättningar för att upprätthålla en jämn inkomstfördelning. De viktigaste åtgärderna för att förhindra ökad inkomstspridning är att långsiktigt stärka alla individers inkomstmöjligheter genom utbildning och kompetens. En hög lägstanivå i grund- och gymnasieskolan är därför centrala mål för att kunna upprätthålla en jämn inkomstfördelning även i framtiden.

Allt detta är bra och nödvändigt. SCB:s statistik för de senaste 20 åren, styrkt också i undersökningen 2001, visar dock att dessa åtgärder inte är tillräckliga. Farten i inkomstspridningen minskar inte. Därför är det angeläget att regeringen återkommer till riksdagen med en sammanhållen strategi för att bryta den nu 20-åriga utvecklingen av ökad inkomstspridning i Sverige.

Stockholm den 25 september 2003

Håkan Juholt (s)