Subsidiaritetsprincipen
Motion 1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Tilldelat
- Konstitutionsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1992-01-27
- Bordläggning
- 1992-02-06
- Hänvisning
- 1992-02-10
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Det har funnits ett par motstridiga organisationsmönster i synen på människan. Den ena har glorifierat kollektivismen och kommandotänkandet. Människan blir en anonym del i den stora massan, utan personligt ansvar. Den andra är den extrema individualismen som tror att den enskilde är stark nog att hävda sig i alla lägen. Båda dessa strömningar och idévärldar skapar främlingskap och mänsklig övergivenhet i sina praktiska konsekvenser. De lämnar människan svävande i ett ingenmansland.
Både social- och gruppsykologin bekräftar att det är i de små gemenskaperna som människan trivs, utvecklas och mognar. Människan är en andlig varelse, en social varelse och hon är ofullkomlig. Det senare uttrycks bättre med motsvarande engelska uttryck ''incomplete'', inte helt komplett. I den lilla gemenskapen får människan chansen att ''komplettera'' sig. Där kan hon möta andra människor ''ansikte mot ansikte''.
Theodor Kallifatides har uttryckt det talande: Människan kan inte vara ensam, fri och lycklig. Människan kan vara ensam, men om hon är ensam har hon ingen glädje av sin frihet... Friheten är inte att växa sig ensam; friheten är att växa med de andra. Friheten är en relation...
De små naturliga gemenskapernas betydelse kan knappast överskattas. Det är i samspelet i den nära omgivningen av andra människor som individen utvecklas till något mer än en mänsklig varelse, hon blir en person, en unik personlighet.
Det är bristen på denna insikt som har bidragit till den sneda svenska familjepolitiken under flera decennier. Men inte bara på det området. Överhuvudtaget har arbetsliv och samhällsliv organiserats på ett sätt som står i strid med insikten om de små gemenskapernas betydelse. Främlingskap, frustration, sjukfrånvaro och belastningsskador, drogproblem och förtidspensioneringar med mera står i mycket nära samband med bristen på en liten nära gemenskap, där människan kan uppleva meningsfullhet och sig själv som värdefull.
På flera områden har man både teoretiskt och intuitivt insett att något måste ske för att ett mänskligare, människovärdigare samhälle ska åstadkommas. Det finns en utveckling mot ett större lokalt ansvar, insikten om den lilla gemenskapens betydelse tränger sig på. Men vi måste, inte minst inom politiken, lära oss, bättre och mer, att tänka i en artikulerad struktur av små enheter. Vanmakten som den enskilde upplever både på arbetsplatser och i stora organisationer kan bara brytas genom förståelsen för människans behov av små nära gemenskaper.
De små gemenskapernas koncept förstås kanske lättare om man granskar de parvisa relationernas utveckling i växande gruppstorlekar. I en liten grupp kan alla kommunicera med alla, men antalet möjliga parvisa kontakter eller kommunikationsvägar växer mycket snabbare än antalet gruppmedlemmar. Detta aritmetiska enkla förhållande gör att kommunikationsstrukturen med nödvändighet måste påverkas när gruppens storlek växer. I en grupp på fyra är de möjliga parvisa kontakterna (ansikte mot ansikte) sex. När gruppen har fem medlemmar är antalet parvisa kontakter tio. Vid sex gruppmedlemmar ökar de till femton. När den har tio medlemmar är antalet möjliga parvisa kontakter 45. Tjugofem gruppmedlemmar ger 300 möjliga parvisa kontakter. (Matematiskt kan antalet parvisa kontakter i en grupp beskrivas som n(n-1)/2, där n=antalet gruppmedlemmar.)
Här kan man direkt se att redan vid en övergång från fem till sex gruppmedlemmar minskas ''hanterbarheten'' ganska drastiskt i kommunikationerna. Det är också en vanlig erfarenhet att just i en samling omkring fem gruppmedlemmar övergår den från att vara informell till att bli formell. Någonstans där ligger brytpunkten. Just den informella gruppstrukturen är oerhört viktig för trivsel, arbetsstimulans och kreativitet. Och ju mer formell en grupp är desto sämre blir dess långsiktiga prestanda och det personliga ansvaret.
Professor Gunnar Adler-Karlsson har gjort några skarpsynta iakttagelser på det här området (Lärobok för 90- talet). Han är ingalunda ensam om dem, men jag tycker att han formulerar sig på ett så drastiskt och krasst sätt att även en hemmablind politiker bör inse vad det handlar om: familjestrukturen är den administrativt billigaste av alla strukturer för effektiv arbetsfördelning och maktutövning.
Detta är den slutsats som han och många andra dragit av rent empiriska data. Samma erfarenhet säger oss också att människor alltid organiserar sig i någon form av hierarkiska system. Det förefaller ofrånkomligt.
Det är dags att acceptera verkligheten och i stället göra hierarkierna sådana att de bygger på det personliga ansvaret i de små gemenskaperna, med en acceptabel maktfördelning. Och kopplar vi nu denna allmänmänskliga erfarenheten att människor alltid organiserar sig i hierarkiska system så blir slutsatsen intressant. Prof. Gunnar Adler-Karlsson skriver om detta:
Oavsett hur många steg som finns i en social pyramid bör relationerna dels inom varje administrativ delgrupp, dels också mellan dem alla i helheten, byggas upp så att den resulterande strukturen blir familjeliknande. Då blir samarbetet bäst, effektiviteten hög och arbetsresultatet gott.
Här finns en social grundstruktur som anknyter dels till människans behov av små nära gemenskaper, dels till de alltid förekommande hierarkiska systemen. Tillfogar man dessutom till detta subsidiaritetsprincipen, om att det en underordnad enhet (gemenskap) själv klarar av skall den överordnade enheten inte lägga sin hand över, så har man ett ideologiskt viktigt verktyg i allt samhällsarbete. Då har vi också ett viktigt svar på den vilsenhet som kollektivismens anonymitet och dess motsats den ödsliga ''atomismen'', ensamheten, skapat i samhällsdebatten.
Subsidiaritetsprincipen har i sin enklaste form presenterats i en påvlig encyklika 1931 och sedan fått genomslagskraft i stora delar av Västeuropa efter andra världskriget. I encyklikan heter det följande om principen: ''Det är en orättvisa och samtidigt en allvarlig nackdel och störning av den rätta ordningen att förlägga till en större och högre sammanslutning sådana uppgifter som mindre och underordnade organisationer kan fullgöra. Ty varje social aktivitet borde som en självklarhet ge hjälp åt medlemmarna av den sociala gruppen och aldrig förstöra och absorbera den.''
Dessa ord avsåg hela samhället men gäller i samma mån på de olika nivåerna inom en organisation. Den högre nivån får inte absorbera den lägre nivåns funktioner i tron att den genom att den är högre automatiskt är klokare och kommer att fullgöra dem på effektivare sätt. Subsidiaritetsprincipen innebär att bevisbördan alltid vilar på dem som vill beröva en lägre nivå dess funktion och därmed dess frihet och ansvar -- de måste bevisa att den lägre nivån är ur stånd att fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt och att den högre nivån kan göra det mycket bättre.
Subsidiaritetsprincipen är helt enkelt en betydande och nydanande maktfördelningsprincip; rätt makt på rätt plats.
Det finns flera områden där överföring av de små gemenskapernas koncept och subsidiaritetsprincipen som norm skulle vara betydelsefullt i det svenska samhället. Subsidiaritetsprincipen borde vara en viktig utgångspunkt för all lagstiftning. Subsidiaritetsprincipen kopplad till de små gemenskapernas koncept borde kunna ge en helt ny arbetsorganisation och beslutsstruktur inom de offentliga förvaltningarna och verksamheterna.
Subsidiaritetsprincipen borde alltså införlivas som en viktig grund för den nationella rätten. Därutöver bör synen på de små gemenskapernas koncept vara vägledande för hela den offentliga förvaltningens organisationssätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
Stockholm den 27 januari 1992 Ingvar Svensson (kds)
Yrkanden (4)
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.