Subsidiaritetsprincipen

Motion 1991/92:K223 av Ingvar Svensson (kds)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning
1992-01-27
Bordläggning
1992-02-06
Hänvisning
1992-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Det har funnits ett par motstridiga organisationsmönster
i synen på människan. Den ena har glorifierat
kollektivismen och kommandotänkandet. Människan blir
en anonym del i den stora massan, utan personligt ansvar.
Den andra är den extrema individualismen som tror att den
enskilde är stark nog att hävda sig i alla lägen. Båda dessa
strömningar och idévärldar skapar främlingskap och
mänsklig övergivenhet i sina praktiska konsekvenser. De
lämnar människan svävande i ett ingenmansland.
Både social- och gruppsykologin bekräftar att det är i de
små gemenskaperna som människan trivs, utvecklas och
mognar. Människan är en andlig varelse, en social varelse
och hon är ofullkomlig. Det senare uttrycks bättre med
motsvarande engelska uttryck ''incomplete'', inte helt
komplett. I den lilla gemenskapen får människan chansen
att ''komplettera'' sig. Där kan hon möta andra människor
''ansikte mot ansikte''.
Theodor Kallifatides har uttryckt det talande:
Människan kan inte vara ensam, fri och lycklig. Människan
kan vara ensam, men om hon är ensam har hon ingen glädje
av sin frihet... Friheten är inte att växa sig ensam; friheten
är att växa med de andra. Friheten är en relation...
De små naturliga gemenskapernas betydelse kan
knappast överskattas. Det är i samspelet i den nära
omgivningen av andra människor som individen utvecklas
till något mer än en mänsklig varelse, hon blir en person, en
unik personlighet.
Det är bristen på denna insikt som har bidragit till den
sneda svenska familjepolitiken under flera decennier. Men
inte bara på det området. Överhuvudtaget har arbetsliv och
samhällsliv organiserats på ett sätt som står i strid med
insikten om de små gemenskapernas betydelse.
Främlingskap, frustration, sjukfrånvaro och
belastningsskador, drogproblem och förtidspensioneringar
med mera står i mycket nära samband med bristen på en
liten nära gemenskap, där människan kan uppleva
meningsfullhet och sig själv som värdefull.
På flera områden har man både teoretiskt och intuitivt
insett att något måste ske för att ett mänskligare,
människovärdigare samhälle ska åstadkommas. Det finns
en utveckling mot ett större lokalt ansvar, insikten om den
lilla gemenskapens betydelse tränger sig på. Men vi måste,
inte minst inom politiken, lära oss, bättre och mer, att tänka
i en artikulerad struktur av små enheter. Vanmakten som
den enskilde upplever både på arbetsplatser och i stora
organisationer kan bara brytas genom förståelsen för
människans behov av små nära gemenskaper.
De små gemenskapernas koncept förstås kanske lättare
om man granskar de parvisa relationernas utveckling i
växande gruppstorlekar. I en liten grupp kan alla
kommunicera med alla, men antalet möjliga parvisa
kontakter eller kommunikationsvägar växer mycket
snabbare än antalet gruppmedlemmar. Detta aritmetiska
enkla förhållande gör att kommunikationsstrukturen med
nödvändighet måste påverkas när gruppens storlek växer. I
en grupp på fyra är de möjliga parvisa kontakterna (ansikte
mot ansikte) sex. När gruppen har fem medlemmar är
antalet parvisa kontakter tio. Vid sex gruppmedlemmar
ökar de till femton. När den har tio medlemmar är antalet
möjliga parvisa kontakter 45. Tjugofem gruppmedlemmar
ger 300 möjliga parvisa kontakter. (Matematiskt kan antalet
parvisa kontakter i en grupp beskrivas som n(n-1)/2, där
n=antalet gruppmedlemmar.)
Här kan man direkt se att redan vid en övergång från fem
till sex gruppmedlemmar minskas ''hanterbarheten'' ganska
drastiskt i kommunikationerna. Det är också en vanlig
erfarenhet att just i en samling omkring fem
gruppmedlemmar övergår den från att vara informell till att
bli formell. Någonstans där ligger brytpunkten. Just den
informella gruppstrukturen är oerhört viktig för trivsel,
arbetsstimulans och kreativitet. Och ju mer formell en
grupp är desto sämre blir dess långsiktiga prestanda och det
personliga ansvaret.
Professor Gunnar Adler-Karlsson har gjort några
skarpsynta iakttagelser på det här området (Lärobok för 90-
talet). Han är ingalunda ensam om dem, men jag tycker att
han formulerar sig på ett så drastiskt och krasst sätt att även
en hemmablind politiker bör inse vad det handlar om:
familjestrukturen är den administrativt billigaste av alla
strukturer för effektiv arbetsfördelning och maktutövning.
Detta är den slutsats som han och många andra dragit av
rent empiriska data. Samma erfarenhet säger oss också att
människor alltid organiserar sig i någon form av hierarkiska
system. Det förefaller ofrånkomligt.
Det är dags att acceptera verkligheten och i stället göra
hierarkierna sådana att de bygger på det personliga ansvaret
i de små gemenskaperna, med en acceptabel
maktfördelning. Och kopplar vi nu denna allmänmänskliga
erfarenheten att människor alltid organiserar sig i
hierarkiska system så blir slutsatsen intressant. Prof.
Gunnar Adler-Karlsson skriver om detta:
Oavsett hur många steg som finns i en social pyramid bör
relationerna dels inom varje administrativ delgrupp, dels
också mellan dem alla i helheten, byggas upp så att den
resulterande strukturen blir familjeliknande. Då blir
samarbetet bäst, effektiviteten hög och arbetsresultatet
gott.
Här finns en social grundstruktur som anknyter dels till
människans behov av små nära gemenskaper, dels till de
alltid förekommande hierarkiska systemen. Tillfogar man
dessutom till detta subsidiaritetsprincipen, om att det en
underordnad enhet (gemenskap) själv klarar av skall den
överordnade enheten inte lägga sin hand över, så har man
ett ideologiskt viktigt verktyg i allt samhällsarbete. Då har
vi också ett viktigt svar på den vilsenhet som
kollektivismens anonymitet och dess motsats den ödsliga
''atomismen'', ensamheten, skapat i samhällsdebatten.
Subsidiaritetsprincipen har i sin enklaste form
presenterats i en påvlig encyklika 1931 och sedan fått
genomslagskraft i stora delar av Västeuropa efter andra
världskriget. I encyklikan heter det följande om principen:
''Det är en orättvisa och samtidigt en allvarlig nackdel och
störning av den rätta ordningen att förlägga till en större och
högre sammanslutning sådana uppgifter som mindre och
underordnade organisationer kan fullgöra. Ty varje social
aktivitet borde som en självklarhet ge hjälp åt
medlemmarna av den sociala gruppen och aldrig förstöra
och absorbera den.''
Dessa ord avsåg hela samhället men gäller i samma mån
på de olika nivåerna inom en organisation. Den högre nivån
får inte absorbera den lägre nivåns funktioner i tron att den
genom att den är högre automatiskt är klokare och kommer
att fullgöra dem på effektivare sätt. Subsidiaritetsprincipen
innebär att bevisbördan alltid vilar på dem som vill beröva
en lägre nivå dess funktion och därmed dess frihet och
ansvar -- de måste bevisa att den lägre nivån är ur stånd att
fullgöra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt och att den
högre nivån kan göra det mycket bättre.
Subsidiaritetsprincipen är helt enkelt en betydande och
nydanande maktfördelningsprincip; rätt makt på rätt plats.
Det finns flera områden där överföring av de små
gemenskapernas koncept och subsidiaritetsprincipen som
norm skulle vara betydelsefullt i det svenska samhället.
Subsidiaritetsprincipen borde vara en viktig utgångspunkt
för all lagstiftning. Subsidiaritetsprincipen kopplad till de
små gemenskapernas koncept borde kunna ge en helt ny
arbetsorganisation och beslutsstruktur inom de offentliga
förvaltningarna och verksamheterna.
Subsidiaritetsprincipen borde alltså införlivas som en
viktig grund för den nationella rätten. Därutöver bör synen
på de små gemenskapernas koncept vara vägledande för
hela den offentliga förvaltningens organisationssätt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som
grund för svensk nationell rätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess
koppling till de små gemenskapernas koncept som
utgångspunkt för det offentligas förvaltning och
arbetsorganisation.

Stockholm den 27 januari 1992

Ingvar Svensson (kds)


Yrkanden (4)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen som grund för svensk nationell rätt
    Behandlas i
  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
    Behandlas i
  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om subsidiaritetsprincipen och dess koppling till de små gemenskapernas koncept som utgångspunkt för det offentligas förvaltning och arbetsorganisation.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet

Intressenter

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.