Sveriges författning

Motion 1991/92:K219 av Martin Nilsson (s)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
-
Motionsgrund
Tilldelat
Konstitutionsutskottet

Händelser

Inlämning
1992-01-27
Bordläggning
1992-02-06
Hänvisning
1992-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Författningsfrågor är viktiga. De former som
folkstyrelsen har, de vägar den offentliga makten tar när
den utgått från folket, kan vara avgörande för om och hur
medborgarnas vilja förverkligas.
Författningsfrågor måste alltid behandlas med
sidoblickar på samhället utanför riksdagshusets väggar och
förhållanden utanför lagbokens pärmar. Den formella
representativa demokratin är aldrig nog. Medborgarna
måste på många olika vägar driva sina politiska krav och
idéer. Det politiska inflytandet skall vara så jämlikt fördelat
som möjligt, så att olika samhällsgruppers inflytande helst
bestäms av deras numerär. Samtidigt bör medborgarna i sitt
deltagande se utöver egna intressen.
Demokratin är ett sätt att fatta beslut. Demokratin är
också ett sätt att leva.
Det finns många olika författningstekniska lösningar
som tillgodoser de formella kraven på en demokrati. Vi bör
välja dem som främjar rättvisa beslut, effektiv offentlig
verksamhet och stort deltagande av medborgarna.
Klassiska diskussioner i författningsfrågor gäller
huruvida den representativa demokratin bör organiseras
enligt en modell av maktdelning eller enligt en modell av en
väg för inflytande, samt om folkets valda ombud skall
åtnjuta fullständig suveränitet eller om deras
handlingsmöjligheter skall inskränkas genom
minoritetsskydd och rättighetskataloger.
Min uppfattning, stödd på historiska erfarenheter, är att
demokratin som socialt värde måste sidoordnas friheten och
jämlikheten. Demokratin kan aldrig tillåtas upphäva
mänskliga rättigheter, demokratin måste alltid respektera
människornas lika värde.
Därför anser jag att det är oerhört viktigt att
författningen garanterar grundläggande fri- och rättigheter.
De rättigheter som tillförsäkras medborgarna på detta sätt
skall emellertid vara sådana som kommer alla, inte bara
några, till del. Det utesluter att äganderätten till kapital och
jord skulle bli föremål för grundlagsskydd.
Inte heller skall minoritetsskydd införas mot exempelvis
skattehöjningar. Inte heller tror jag på en särskild
författningsdomstol i Sverige. I stället anser jag på denna
punkt att den nuvarande lösningen i regeringsformen är
klok. Domstolar och andra myndigheter kan endast vägra
tillämpa lagar och förordningar beslutade av riksdag och
regeringen i uppenbara fall av grundlagsstridighet.
Detta ger de folkvalda rätten att in dubio tolka
grundlagarna, medan de inte kan gå utanför dem.
Däremot borde intresse och respekt för författningen
främjas. Det kan visserligen inte ske på den historiska
vördnadens grund, vår regeringsform är varken gammal
eller tillkommen i något stort ögonblick. Det måste ske på
grundval av idén att författningen är folkets yttersta
instruktion till de folkvalda. Därför bör en större direkt
medverkan av folket vid författningsändringar övervägas,
helst genom folkomröstningar.
Republikfrågan
Jag anser att monarkin mäste avlösas av republik.
Monarkin är odemokratisk till sin natur. Monarkin ger
stort formellt och reellt symbolvärde åt en feodal relikt.
Monarkin manifesterar konservatism. Monarkin bygger
ideologiskt på grumliga föreställningar.
Monarkin berövar landet något av dess värdighet när
slumpen väljer innehavaren av det högsta ämbetet, och
denne inte kan betros med några andra uppgifter än
ceremoniella.
Det finns dock många viktiga författningsfrågor som är
oavhängiga frågan om Sverige är en monarki eller republik.
Därför presenterar jag dels krav inom det nuvarande
statsskickets ram, krav som jag anser kan uppfyllas redan
1994 inom det nuvarande statsskickets ram, och dels krav
som endast kan uppfyllas om republik införts.
Längre mandatperioder
Jag anser att de nuvarande treåriga mandatperioderna
för parlamentariska församlingar är för kort. De ger för lite
utrymme för långsiktighet i politiska beslut, de innebär
också en olycklig fördelning mellan tid som går åt för
valrörelser och tid som går åt för å ena sidan politisk
organisering, å andra sidan politisk verkställighet. Detta är
så mycket mer olyckligt i vår tid, då massmediernas
genomslag höjt tempot på eftertankens bekostnad och
stärkt kampanjmentaliteten i politiken.
Jag kräver att riksdagens mandatperiod förlängs till fyra
år.
Vidare anser jag att det finns nackdelar med både fasta
och rörliga mandatperioder. Med fasta mandatperioder,
som vi har i Sverige i dag, blir det mycket svårt att utlysa
nyval, särskilt i början eller slutet av en mandatperiod. Ett
politiskt dödläge kan därför bli bestående under lång tid
varvid riksdagen saknar handlingskraft. Rörliga
mandatperioder innebär emellertid ännu större nackdelar.
En regering kan när som helst utnyttja ett fördelaktigt
opinionsläge för att skaffa sig en helt ny fyraårsperiod vid
makten. Även om historien visar att många sådana beslut
varit felbedömningar ger det regeringen ett stort övertag
över oppositionen i det parlamentariska arbetet, och ett
regeringsparti får närmast monopol på politisk planering.
Jag förordar därför en lösning med drag ur båda systemen.
Regeringen ges, som nu, rätt att kalla till nyval för
återstoden av innevarande mandatperiod. En kvalificerad
majoritet (3/4) av riksdagen ges däremot möjligheten att
kalla till val för helt ny mandatperiod. Detta innebär att ny
mandatperiod bara är möjlig om det föreligger bred politisk
enighet om att ett nyval är den bästa lösningen. Det sätts en
spärr mot partitaktiskt motiverade okynnesval, medan
möjligheten att lösa en parlamentarisk kris och samtidigt ge
den nyvalda riksdagen arbetsro kvarstår.
Ökad möjlighet till personval
Det svenska valsystemet i dag ger mycket små
möjligheter till personval. Det finns argument för denna
nedtoning av personernas betydelse i valen. Internationella
erfarenheter av rena personvalssystem avskräcker. När
personval går före partival går också person före sak.
Ideologin suddas ut och kampanjerna slutar handla om
politik.
Jag ser emellertid stora fördelar med att -- inom det
starka partisystemets ram -- öka möjligheten för väljarna att
påverka vilka personer som skall väljas. Riksdagen kommer
i större utsträckning att också reellt bli det högsta
beslutande organet i riket. Idérikedom och debattglädje i
politiken skulle gynnas. Politikerna skulle också tvingas till
närmare kontakt med sina väljare.
Mitt förslag vill betona betydelsen av att valsystemet
respekterar olika väljares vilja -- väljarens frihet, att
valsystemet främjar deltagande i demokratin och att
valsystemet bildar grund för en demokratisk process som
förmedlar väljarens åsikter om samhället.
Därför skall den enskilde väljaren vara suverän
när han/hon lägger sin röst. Det skall vara möjligt att ge ren
partiröst, och fullt möjligt att personrösta.
Starkare regional självstyrelse
Landstingen är halvmesyrer. Jag vill ersätta dem med
starka regionala organ. Sverige bör indelas i nio-tolv
provinser. Avgörande för indelningen bör bli folkviljan,
inga konstlade regioner utan stöd i folkligt medvetande
skall skapas. Därutöver bör främst ekonomiska och
geografiska, men också historiska och kulturella faktorer
beaktas.
Målet med denna reform är decentralisering av beslut.
Provinserna skall kunna överta funktioner och
befogenheter från staten, inte från kommuner. Detta kan
minska den maktoch debattkoncentration som i dag i alltför
hög utsträckning är knuten till Stockholm. Provinserna bör
vara så stora att de möjliggör kraftfull regional planering av
trafik, miljö och sjukvård.
För att provinserna, till skillnad från dagens landsting,
skall få den politiska status som kan möjliggöra folkligt
intresse bör också flera andra reformer genomföras.
Provinserna bör lösgöras helt ur den kommunala fälla
som landstingen fastnat i. I provinserna bör det råda
parlamentarism. En provinsförsamling väljs enligt samma
principer som riksdagen. Denna besitter budget-,
beskattnings- och normgivningsmakten i provinsen. Den
utser också regeringschefen som sedan bildar en
provinsregering som vilar på församlingens förtroende.
Länsstyrelserna bör upphöra. Deras funktioner bör
läggas på provinserna, varigenom en enhetlig, demokratisk
och samordnad länsförvaltning uppstår. Som
riksregeringens förtroendeman i provinsen, som chef för
samtliga statliga verksamheter i provinsens område och som
ansvarig för statlig utvärdering och uppföljning av att
riksgemensamma regler följs av lokala och regionala
myndigheter kan en landshövding med ett litet kansli finnas
kvar.
Starkare lokal självstyrelse
Medan jag anser att större enheter främjar den regionala
demokratin -- och innebär en faktisk maktspridning
eftersom vi får fler politiska centra i landet -- är jag
övertygad om att den lokala självstyrelsen vinner på
decentralisering.
Jag ser två skäl till detta:
De nuvarande kommunerna är så stora att de för de
flesta människor sträcker sig långt utanför den egna
närmiljön. Det finns ingen grund för en känsla hos
kommunmedlemmarna av att kommunala beslut handlar
om den egna vardagen. För de flesta människor finns det
ingen politisk beslutsnivå som kan sägas ligga på deras egen
nivå.
Det tidiga 1970-talets kommunreform motiverades
främst av att stora kommunala investeringar för
uppbyggandet av den gemensamma sektorn fordrade stora
enheter och brett skatteunderlag. I dag handlar
kommunalpolitik om att utveckla och förbättra befintlig
verksamhet och att prioritera inom denna. I detta arbete är
närheten viktigare än storleken.
Det är viktigt att decentraliseringen av lokal självstyrelse
inte blir uniform. Olika lokala förhållanden, inbegripet
olika åsikter hos människorna, måste bestämma hur den
skall gå till.
Kommun- och stadsdelsnämnder bör bli vanligare och få
större ansvar. I många fall kan det vara befogat att dela
kommuner och ge tidigare kommundelar det fulla ansvaret.
Är det bara enstaka gemensamma anläggningar som
motiverat gemensam kommun är kommunalförbunden en
framkomstväg för att bibehålla dessa. När ökat ansvar läggs
på kommunerna, och kanske på mindre kommuner, är det
viktigt att dessas beroende av medlemmarnas skattekraft
minskar. En starkare utjämning mellan olika kommuner
måste ske, och därvid måste det tas mer hänsyn till behov.
Däremot bör de anslag som tillförs kommunerna inte vara
knutna till vissa ändamål, utan bara kompensera olikheter i
struktur och finansiell styrka.
Skilda valdagar
Jag anser att det ligger ett värde i den gemensamma
valdagen eftersom den koncentrerar mycket politiskt
beslutsfattande till ett tillfälle. Valdagen får stor tyngd och
det är bra för valdeltagandet.
Med de här skisserade förändringarna kan emellertid
skilda valdagar knappast undvikas. Det blir för långt mellan
valtillfällena i annat fall. Dessutom måste, om regional och
lokal självstyrelse stärks, lokala och regionala frågor få
större utrymme i valen till resp. församlingar. Detta
underlättas, förhoppningsvis, av skilda valdagar.
Om väljarna kallas till urnorna endast två gånger under
en fyraårsperiod i stället för en gång på tre år, och om båda
valtillfällena uppfattas som mycket viktiga, bör nackdelarna
med skilda valdagar väl kunna uppvägas.
Republiken Sverige
I republiken Sverige bör statschefen ha en mycket
måttligt stark ställning, men bör dock inte enbart vara en
bandklippande nickedocka. Det finns flera funktioner som
lämpligen läggs på denne.
Jag anser att statschefens uppdrag skall vara
självständigt och inte bör förenas med något annat.
Regeringschefen bör naturligtvis inte vara statschef,
eftersom jag vill behålla ett parlamentariskt system. Inte
heller talmannen bör vara statschef, dels eftersom det rör
sig om två uppdrag som vart för sig är tillräckligt krävande,
dels eftersom statschefens funktioner för honom närmare
den verkställande än den lagstiftande statsmakten. Därför
förordas att ett särskilt uppdrag inrättas och att innehavaren
benämns president eller riksföreståndare.
Statschefen bör ha en lång mandattid, sju år. Statschefen
utses i direkta val. Valet bör förrättas så att för att erhålla
mandat som statschef måste en kandidat erhålla 50 % eller
mer av de avgivna rösterna. Har ingen kandidat fått den
erforderliga majoriteten, förrättas ytterligare en valomgång
mellan de två kandidater som erhållit flest röster. I andra
omgången krävs endast enkel majoritet för att erhålla
uppdraget som statschef. Vid val av statschef utgör landet
en valkrets.
Statschefen i en republik övertar givetvis talmannens
nuvarande befattning med regeringsbildningen. Den
starkare ställning han intar kan också underlätta att
regeringsbildningen kan ske utan riksdagens aktiva
medverkan. En sådan förändring skulle kunna ske även
utan ändrat statsskick och skulle göra ministerkriser lättare
att lösa. Det viktiga är att riksdagen kan skilja en
statsminister som saknar förtroende från uppdraget.
Statschefens medverkan kan också tänkas vid vissa
andra beslut. Exempel på sådana kan vara avtal med
främmande makt och kallande till nyval.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en
författningspolitisk utredning tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om längre mandatperioder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personval,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skilda valdagar.

Stockholm den 27 januari 1992

Martin Nilsson (s)


Yrkanden (13)

  1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    avslag
    Kammarens beslut
    = utskottet
  3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning
    Behandlas i
  4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse
    Behandlas i
  5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  6. att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning tillsätts
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  7. att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning tillsätts
    Behandlas i
  8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om längre mandatperioder
    Behandlas i
  9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om längre mandatperioder
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personval
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet
  11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personval
    Behandlas i
  12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar.
    Behandlas i
  13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    uppskov
    Kammarens beslut
    = utskottet

Intressenter

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.