Sveriges författning
Motion 1991/92:K219 av Martin Nilsson (s)
Ärendet är avslutat
- Motionskategori
- -
- Motionsgrund
- Tilldelat
- Konstitutionsutskottet
Händelser
- Inlämning
- 1992-01-27
- Bordläggning
- 1992-02-06
- Hänvisning
- 1992-02-10
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Författningsfrågor är viktiga. De former som folkstyrelsen har, de vägar den offentliga makten tar när den utgått från folket, kan vara avgörande för om och hur medborgarnas vilja förverkligas.
Författningsfrågor måste alltid behandlas med sidoblickar på samhället utanför riksdagshusets väggar och förhållanden utanför lagbokens pärmar. Den formella representativa demokratin är aldrig nog. Medborgarna måste på många olika vägar driva sina politiska krav och idéer. Det politiska inflytandet skall vara så jämlikt fördelat som möjligt, så att olika samhällsgruppers inflytande helst bestäms av deras numerär. Samtidigt bör medborgarna i sitt deltagande se utöver egna intressen.
Demokratin är ett sätt att fatta beslut. Demokratin är också ett sätt att leva.
Det finns många olika författningstekniska lösningar som tillgodoser de formella kraven på en demokrati. Vi bör välja dem som främjar rättvisa beslut, effektiv offentlig verksamhet och stort deltagande av medborgarna.
Klassiska diskussioner i författningsfrågor gäller huruvida den representativa demokratin bör organiseras enligt en modell av maktdelning eller enligt en modell av en väg för inflytande, samt om folkets valda ombud skall åtnjuta fullständig suveränitet eller om deras handlingsmöjligheter skall inskränkas genom minoritetsskydd och rättighetskataloger.
Min uppfattning, stödd på historiska erfarenheter, är att demokratin som socialt värde måste sidoordnas friheten och jämlikheten. Demokratin kan aldrig tillåtas upphäva mänskliga rättigheter, demokratin måste alltid respektera människornas lika värde.
Därför anser jag att det är oerhört viktigt att författningen garanterar grundläggande fri- och rättigheter. De rättigheter som tillförsäkras medborgarna på detta sätt skall emellertid vara sådana som kommer alla, inte bara några, till del. Det utesluter att äganderätten till kapital och jord skulle bli föremål för grundlagsskydd.
Inte heller skall minoritetsskydd införas mot exempelvis skattehöjningar. Inte heller tror jag på en särskild författningsdomstol i Sverige. I stället anser jag på denna punkt att den nuvarande lösningen i regeringsformen är klok. Domstolar och andra myndigheter kan endast vägra tillämpa lagar och förordningar beslutade av riksdag och regeringen i uppenbara fall av grundlagsstridighet. Detta ger de folkvalda rätten att in dubio tolka grundlagarna, medan de inte kan gå utanför dem.
Däremot borde intresse och respekt för författningen främjas. Det kan visserligen inte ske på den historiska vördnadens grund, vår regeringsform är varken gammal eller tillkommen i något stort ögonblick. Det måste ske på grundval av idén att författningen är folkets yttersta instruktion till de folkvalda. Därför bör en större direkt medverkan av folket vid författningsändringar övervägas, helst genom folkomröstningar.
Republikfrågan
Jag anser att monarkin mäste avlösas av republik.
Monarkin är odemokratisk till sin natur. Monarkin ger stort formellt och reellt symbolvärde åt en feodal relikt. Monarkin manifesterar konservatism. Monarkin bygger ideologiskt på grumliga föreställningar.
Monarkin berövar landet något av dess värdighet när slumpen väljer innehavaren av det högsta ämbetet, och denne inte kan betros med några andra uppgifter än ceremoniella.
Det finns dock många viktiga författningsfrågor som är oavhängiga frågan om Sverige är en monarki eller republik. Därför presenterar jag dels krav inom det nuvarande statsskickets ram, krav som jag anser kan uppfyllas redan 1994 inom det nuvarande statsskickets ram, och dels krav som endast kan uppfyllas om republik införts.
Längre mandatperioder
Jag anser att de nuvarande treåriga mandatperioderna för parlamentariska församlingar är för kort. De ger för lite utrymme för långsiktighet i politiska beslut, de innebär också en olycklig fördelning mellan tid som går åt för valrörelser och tid som går åt för å ena sidan politisk organisering, å andra sidan politisk verkställighet. Detta är så mycket mer olyckligt i vår tid, då massmediernas genomslag höjt tempot på eftertankens bekostnad och stärkt kampanjmentaliteten i politiken.
Jag kräver att riksdagens mandatperiod förlängs till fyra år.
Vidare anser jag att det finns nackdelar med både fasta och rörliga mandatperioder. Med fasta mandatperioder, som vi har i Sverige i dag, blir det mycket svårt att utlysa nyval, särskilt i början eller slutet av en mandatperiod. Ett politiskt dödläge kan därför bli bestående under lång tid varvid riksdagen saknar handlingskraft. Rörliga mandatperioder innebär emellertid ännu större nackdelar. En regering kan när som helst utnyttja ett fördelaktigt opinionsläge för att skaffa sig en helt ny fyraårsperiod vid makten. Även om historien visar att många sådana beslut varit felbedömningar ger det regeringen ett stort övertag över oppositionen i det parlamentariska arbetet, och ett regeringsparti får närmast monopol på politisk planering. Jag förordar därför en lösning med drag ur båda systemen. Regeringen ges, som nu, rätt att kalla till nyval för återstoden av innevarande mandatperiod. En kvalificerad majoritet (3/4) av riksdagen ges däremot möjligheten att kalla till val för helt ny mandatperiod. Detta innebär att ny mandatperiod bara är möjlig om det föreligger bred politisk enighet om att ett nyval är den bästa lösningen. Det sätts en spärr mot partitaktiskt motiverade okynnesval, medan möjligheten att lösa en parlamentarisk kris och samtidigt ge den nyvalda riksdagen arbetsro kvarstår.
Ökad möjlighet till personval
Det svenska valsystemet i dag ger mycket små möjligheter till personval. Det finns argument för denna nedtoning av personernas betydelse i valen. Internationella erfarenheter av rena personvalssystem avskräcker. När personval går före partival går också person före sak. Ideologin suddas ut och kampanjerna slutar handla om politik.
Jag ser emellertid stora fördelar med att -- inom det starka partisystemets ram -- öka möjligheten för väljarna att påverka vilka personer som skall väljas. Riksdagen kommer i större utsträckning att också reellt bli det högsta beslutande organet i riket. Idérikedom och debattglädje i politiken skulle gynnas. Politikerna skulle också tvingas till närmare kontakt med sina väljare.
Mitt förslag vill betona betydelsen av att valsystemet respekterar olika väljares vilja -- väljarens frihet, att valsystemet främjar deltagande i demokratin och att valsystemet bildar grund för en demokratisk process som förmedlar väljarens åsikter om samhället.
Därför skall den enskilde väljaren vara suverän när han/hon lägger sin röst. Det skall vara möjligt att ge ren partiröst, och fullt möjligt att personrösta.
Starkare regional självstyrelse
Landstingen är halvmesyrer. Jag vill ersätta dem med starka regionala organ. Sverige bör indelas i nio-tolv provinser. Avgörande för indelningen bör bli folkviljan, inga konstlade regioner utan stöd i folkligt medvetande skall skapas. Därutöver bör främst ekonomiska och geografiska, men också historiska och kulturella faktorer beaktas.
Målet med denna reform är decentralisering av beslut. Provinserna skall kunna överta funktioner och befogenheter från staten, inte från kommuner. Detta kan minska den maktoch debattkoncentration som i dag i alltför hög utsträckning är knuten till Stockholm. Provinserna bör vara så stora att de möjliggör kraftfull regional planering av trafik, miljö och sjukvård.
För att provinserna, till skillnad från dagens landsting, skall få den politiska status som kan möjliggöra folkligt intresse bör också flera andra reformer genomföras.
Provinserna bör lösgöras helt ur den kommunala fälla som landstingen fastnat i. I provinserna bör det råda parlamentarism. En provinsförsamling väljs enligt samma principer som riksdagen. Denna besitter budget-, beskattnings- och normgivningsmakten i provinsen. Den utser också regeringschefen som sedan bildar en provinsregering som vilar på församlingens förtroende.
Länsstyrelserna bör upphöra. Deras funktioner bör läggas på provinserna, varigenom en enhetlig, demokratisk och samordnad länsförvaltning uppstår. Som riksregeringens förtroendeman i provinsen, som chef för samtliga statliga verksamheter i provinsens område och som ansvarig för statlig utvärdering och uppföljning av att riksgemensamma regler följs av lokala och regionala myndigheter kan en landshövding med ett litet kansli finnas kvar.
Starkare lokal självstyrelse
Medan jag anser att större enheter främjar den regionala demokratin -- och innebär en faktisk maktspridning eftersom vi får fler politiska centra i landet -- är jag övertygad om att den lokala självstyrelsen vinner på decentralisering.
Jag ser två skäl till detta:
De nuvarande kommunerna är så stora att de för de flesta människor sträcker sig långt utanför den egna närmiljön. Det finns ingen grund för en känsla hos kommunmedlemmarna av att kommunala beslut handlar om den egna vardagen. För de flesta människor finns det ingen politisk beslutsnivå som kan sägas ligga på deras egen nivå.
Det tidiga 1970-talets kommunreform motiverades främst av att stora kommunala investeringar för uppbyggandet av den gemensamma sektorn fordrade stora enheter och brett skatteunderlag. I dag handlar kommunalpolitik om att utveckla och förbättra befintlig verksamhet och att prioritera inom denna. I detta arbete är närheten viktigare än storleken.
Det är viktigt att decentraliseringen av lokal självstyrelse inte blir uniform. Olika lokala förhållanden, inbegripet olika åsikter hos människorna, måste bestämma hur den skall gå till.
Kommun- och stadsdelsnämnder bör bli vanligare och få större ansvar. I många fall kan det vara befogat att dela kommuner och ge tidigare kommundelar det fulla ansvaret. Är det bara enstaka gemensamma anläggningar som motiverat gemensam kommun är kommunalförbunden en framkomstväg för att bibehålla dessa. När ökat ansvar läggs på kommunerna, och kanske på mindre kommuner, är det viktigt att dessas beroende av medlemmarnas skattekraft minskar. En starkare utjämning mellan olika kommuner måste ske, och därvid måste det tas mer hänsyn till behov. Däremot bör de anslag som tillförs kommunerna inte vara knutna till vissa ändamål, utan bara kompensera olikheter i struktur och finansiell styrka.
Skilda valdagar
Jag anser att det ligger ett värde i den gemensamma valdagen eftersom den koncentrerar mycket politiskt beslutsfattande till ett tillfälle. Valdagen får stor tyngd och det är bra för valdeltagandet.
Med de här skisserade förändringarna kan emellertid skilda valdagar knappast undvikas. Det blir för långt mellan valtillfällena i annat fall. Dessutom måste, om regional och lokal självstyrelse stärks, lokala och regionala frågor få större utrymme i valen till resp. församlingar. Detta underlättas, förhoppningsvis, av skilda valdagar.
Om väljarna kallas till urnorna endast två gånger under en fyraårsperiod i stället för en gång på tre år, och om båda valtillfällena uppfattas som mycket viktiga, bör nackdelarna med skilda valdagar väl kunna uppvägas.
Republiken Sverige
I republiken Sverige bör statschefen ha en mycket måttligt stark ställning, men bör dock inte enbart vara en bandklippande nickedocka. Det finns flera funktioner som lämpligen läggs på denne.
Jag anser att statschefens uppdrag skall vara självständigt och inte bör förenas med något annat. Regeringschefen bör naturligtvis inte vara statschef, eftersom jag vill behålla ett parlamentariskt system. Inte heller talmannen bör vara statschef, dels eftersom det rör sig om två uppdrag som vart för sig är tillräckligt krävande, dels eftersom statschefens funktioner för honom närmare den verkställande än den lagstiftande statsmakten. Därför förordas att ett särskilt uppdrag inrättas och att innehavaren benämns president eller riksföreståndare.
Statschefen bör ha en lång mandattid, sju år. Statschefen utses i direkta val. Valet bör förrättas så att för att erhålla mandat som statschef måste en kandidat erhålla 50 % eller mer av de avgivna rösterna. Har ingen kandidat fått den erforderliga majoriteten, förrättas ytterligare en valomgång mellan de två kandidater som erhållit flest röster. I andra omgången krävs endast enkel majoritet för att erhålla uppdraget som statschef. Vid val av statschef utgör landet en valkrets.
Statschefen i en republik övertar givetvis talmannens nuvarande befattning med regeringsbildningen. Den starkare ställning han intar kan också underlätta att regeringsbildningen kan ske utan riksdagens aktiva medverkan. En sådan förändring skulle kunna ske även utan ändrat statsskick och skulle göra ministerkriser lättare att lösa. Det viktiga är att riksdagen kan skilja en statsminister som saknar förtroende från uppdraget.
Statschefens medverkan kan också tänkas vid vissa andra beslut. Exempel på sådana kan vara avtal med främmande makt och kallande till nyval.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning tillsätts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om längre mandatperioder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personval,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar.
Stockholm den 27 januari 1992 Martin Nilsson (s)
Yrkanden (13)
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- avslag
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnad regional förvaltning
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare lokal självstyrelse
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning tillsätts
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen hos regeringen begär att en författningspolitisk utredning tillsätts
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om längre mandatperioder
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om längre mandatperioder
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personval
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om personval
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar.
- Behandlas i
- att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skilda valdagar.
- Behandlas i
- Utskottets förslag
- uppskov
- Kammarens beslut
- = utskottet
Intressenter
Motioner
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.