Sysselsättningsåtgärder (väckt med anledning av händelse av större vikt)

Motion 1995/96:A45 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)

av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
Inledning
Regeringens handlingsförlamning i sysselsättningsfrågorna
är inte acceptabel. Undantagsläget på arbetsmarknaden gör
det nödvändigt att riksdagen, om det behövs vid extramöten
under sommaren, samlar sig till ett krisprogram mot
arbetslösheten.
Med hänvisning till bestämmelsen i riksdagsordningen 3 kap 15 §  - om
motionsrätt vid inträffad händelse av särskild vikt - begär vi att få väcka
denna motion som innehåller yrkanden om sysselsättningsåtgärder. Den
uteblivna sysselsättningspropositionen i kombination med de nya
katastrofuppgifterna från arbetsmarknaden är enligt Folkpartiet tillräckliga
skäl för motionsrätt enligt denna specialbestämmelse. Idag kom AMS
statistik för vecka 21 som visar att ytterligare 500 personer blir arbetslösa
varje dag.
Enligt Folkpartiet är det två åtgärder som bör vara spjutspetsen i ett
krisprogram för fler jobb:
- Kraftigt sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn finansierade genom
sänkta företagsstöd
- Reformerad arbetsrätt i enlighet med Arbetsrättskommissionens förslag.
Det behövs självfallet en rad ytterligare åtgärder som främjar
fler jobb i företag, som bl a Folkpartiet motionerat om
tidigare. Om det går att få en riksdagsmajoritet för några av
dem, t ex slopande av de nya reglerna för momsinbetalning,
bör fler åtgärder tillfogas.
Folkpartiet har under våren vid flera tillfällen efterlyst förslag från
regeringen för att få fart på de nya jobben. Bl a väckte vice ordföranden i
arbetsmarknadsutskottet Elver Jonsson en interpellation i februari till
dåvarande arbetsmarknadsministern med krav på snara åtgärder.
Men knappast något konkret har hänt. I dag samlar regeringen parterna till
en ny diskussion, trots att detta korporativa arbetssätt redan totalt
misslyckats
vad gäller arbetsrätten. Det står redan nu klart att förslag till riksdagen inte
kan komma förrän till hösten. Det är för sent. Statsminister Göran Perssons
uttalanden i helgen  att "parterna måste ta sitt ansvar" duger inte som formel.
Därför bör riksdagen ges chansen att ta initiativet i processen.
Alarmerande läge på
arbetsmarknaden
Arbetsmarknadsläget har under våren successivt försämrats.
Den öppna arbetslösheten är säsongsrensat nu uppe på 8 %.
Den "totala" arbetslösheten är ca 13 %. Den
sysselsättningsökning som Socialdemokraterna talat så
mycket om har enligt SCB:s aprilstatistik försvunnit - antalet
sysselsatta var då 53 000 personer lägre än vid samma
tidpunkt för ett år sedan.
AMS veckostatistik visar på en uppgång med 2 400 till 313 700 öppet
arbetslösa under den fjärde veckan i maj, detta redan innan skolorna slutat för
terminen vilket i sig regelmässigt ökar på antalet personer som söker jobb.
Enligt SCB:s prognos, som möjligen redan är förbisprungen av den än
dystrare verkligheten, stannar tillväxten av nya jobb i år vid 20 000. Det är
bara en fjärdedel av antalet nya jobb 1994.
Gör det billigare att
anställa!
Vi tror att det finns ett samband mellan priset på
arbetskraften och antalet sysselsatta. Den åtgärd som på kort
sikt skulle ha den största effekten på arbetslösheten bedömer
vi vara en sänkning av arbetsgivaravgiften, särskilt om den
riktas till hela eller stora delar av tjänstesektorn.
Vi föreslår att ett utrymme på tolv miljarder kr skapas genom besparingar
och att det används för en sådan riktad sänkning av arbetsgivaravgiften. Vi
har i vår motion med anledning av regeringens vårproposition fört fram flera
besparingsförslag. I första hand bör sänkta företagsstöd i olika former komma
i fråga som besparingsåtgärd.
Vi har i riksdagsmotioner sedan valet 1994 haft några olika förslag till hur
en sådan sänkning ska läggas ut. Den exakta avgränsningen av begreppet
tjänstesektor kan diskuteras. Vi har i vår senaste partimotion bl a föreslagit
att
sektorn hushållstjänster, som enligt bl a NUTEK bedöms ha en stor
sysselsättningspotential, helt skulle befrias från arbetsgivaravgifter under en
försöksperiod av fyra år.
Om hela den av oss angivna summan används för en sänkning av
arbetsgivaravgiften i tjänstesektorn skulle det - med en rimlig definition av
sektorn - ge en sänkning på 7 procentenheter. Vi är öppna för att i
utskottsarbetet kompromissa fram en sådan mix av åtgärder som kan samla
en riksdagsmajoritet.
Reformera arbetsrätten!
I likhet med Arbetsrättskommissionen och dess ordförande
Tony Hagström anser vi att förändringar i arbetsrätten är
mycket angelägna. Vi har länge varit övertygade om att det
finns ett samband mellan arbetsrättens utformning och
arbetsgivarnas vilja att nyanställa.
De nya utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden ställer krav på
förändring av lagstiftningen. Permanenta heltidsanställningar i ett och samma
företag blir mindre vanliga. I stället utvecklas nya kontraktsformer,
tidsbegränsade anställningar, uppdragstagande, underentreprenörskap,
företagande, växling mellan dessa olika former etc. Vad betyder regler om
arbetsmiljö när allt fler personer arbetar tidvis på distans i hemmet, tidvis på
"arbetsplatsen"? Vad betyder avtal om semestertillägg eller ersättning för
obekväm arbetstid när allt fler personer har kontraktsanställning för ett visst
uppdrag, oberoende om detta utförs på tre eller fyra månader, på vardagar
eller helgdagar, på dagtid eller kvällstid? I existerande lagstiftning om
arbetsmiljö, medbestämmande och anställningsskydd med flera lagar är det
de fackliga organisationerna som kan ställa krav och har rättigheter. På den
nya arbetsmarknaden blir därmed många medarbetare som inte låter sig lika
lätt inordnas i existerande fackliga organisationer utan sådant inflytande. Det
var ett svårt misstag av den socialdemokratiska regeringen att av rena
demonstrationsskäl avskaffa den sittande arbetsrättskommittén och ersätta
den med ett arbete i korporativistiska former. Det arbetet har nu misslyckats
och dess ordförande försöker i stället få gehör för sina idéer på DN-debatt.
Vi har tidigare krävt att en parlamentarisk arbetsrättskommitté återinrättas
med uppgift att snabbt komma med förslag på bl a de områden vi här nämnt.
Ett minimikrav är att staten är neutral mellan fack och arbetsgivare i
utformningen av lagar och regler. Ett annat att lagstiftaren inte bara tar
hänsyn till existerande parter, utan också tänker på dem som ännu inte
kommit in på arbetsmarknaden (framförallt ungdomar och invandrare) och på
de företag som ännu inte sett dagens ljus. Avtal och lagar som utgår från de
stora, välartikulerade och resursstarka organisationernas perspektiv missar
ofta helt detta dynamiska synsätt på arbetsmarknad och nya jobb.
Tyvärr nödgas vi nu konstatera att tiden runnit iväg och anser att riksdagen
i stället för att avvakta ytterligare en utdragen process med parterna bör
komma till ett beslut i lagstiftningsfrågan. Vi är inte helt främmande att
stödja ett moratorium av det slag Tony Hagström föreslagit i en
tidningsartikel, om det skulle kunna samla en riksdagsmajoritet. Vår
principiella hållning är emellertid att Sverige behöver långsiktiga spelregler
för företagandet, varför det vore bättre att nu samla sig kring en mer
permanent lösning. Vi yrkar därför på att de förändringar av arbetsrätten som
genomförts under innevarande mandatperiod återtas.
De får ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Bättre fungerande
lönebildning
En frågeställning som ständigt dyker upp i samband med
diskussion såväl om EMU-medlemskap som om Sveriges
långsiktiga utvecklingskraft är den om arbetsmarknadens
funktionssätt. Om arbetsmarknaden blir mer flexibel och
fungerar bättre kan tillväxten bli högre, om den fungerar som
nu blir tillväxten lägre. Regeringen tycks emellertid inte dra
någon konkret slutsats av detta, troligen på grund av
bindningar till de fackliga organisationerna.
Regeringen och de fackliga organisationerna till trots håller
arbetsmarknaden på att förändras. Arbetsmarknadens institutioner och
regelsystem förändras däremot mycket långsamt, knappast alls, och riskerar
därmed att bli en bromskloss.
Detsamma gäller lönebildningen. Under många år har lönebildningen varit
den svenska ekonomins Akilleshäl. Kompensationstänkande mellan olika
grupper har i hög grad styrt löntagarnas organisationer och en sned
maktfördelning vid konflikter och förhandlingar har reducerat arbetsgivarnas
motståndskraft. De återkommande devalveringarna har likaledes "lärt"
arbetsgivarna att det är ofarligt att acceptera höga lönekrav _ när företagen
har prissatt sig ur marknaden på grund av för högt kostnadsläge har
statsmakterna ändå sänkt reallönerna genom devalvering av kronan.
Regeringen har insett att lönebildningen är ett problem. Dess förslag till
lösning är emellertid föga nydanande - parterna på arbetsmarknaden inbjuds
med början idag den 28 maj till överläggningar i Rosenbad och uppmanas att
inom ett år komma fram med förslag till lösning. Sådana uppmaningar har
givits många gånger tidigare. Senast i samband med Rehnberg-
överenskommelsen 1991 var tanken att parterna skulle utnyttja den långa
avtalsperioden för institutionellt nytänkande. Därav blev intet.
Ett antal uttalanden under de senaste avtalsförhandlingarna illustrerar
fortsatt kompensationstänkande. Handeln skulle ha lika stora löneökningar
som exportindustrin, kommunalanställda ville ha lika mycket som handeln
och de statsanställda vill naturligtvis då också ha lika mycket. Vare sig på
arbetstagar- eller arbetsgivarsidan tycks man ha tagit hänsyn till den dystra
verklighet som kännetecknar arbetsmarknaden. Resultatet är att
lönekostnadsökningarna tycks bli avsevärt högre än i vår omvärld med
minskad sysselsättning som följd.
Med rörlig växelkurs och en riksbank som håller inflationen i schack är det
främst sysselsättningen som blir förloraren när kostnadsökningen blir för stor.
Med utgiftstak för den offentliga sektorn gäller även där att det är antalet
arbetstillfällen som blir mindre än eljest vid stora lönekostnadsökningar.
Det är parterna på arbetsmarknaden som har det yttersta ansvaret för att
problemen med lönebildningen löses. Vi har genom åren fört fram ett antal
förslag som ligger inom det politiska systemets ram att besluta om. Dit hör
t ex ett skattesystem som gör att det lönar sig att arbeta och utbilda sig. Att
återställa grundtankarna i den stora skattereformen är mycket angeläget. En
allmän arbetslöshetsförsäkring finansierad med egenavgifter skulle dels ge
individen ett verkligt fritt val om han eller hon vill tillhöra en fackförening
eller ej, dels öka motivationen för arbetstagarna att inte medverka till
löneavtal som höjer arbetslösheten. Det är också viktigt att motverka den
utveckling som nu tycks vara på gång där facken, förutom a-kassan, skall
administrera kollektiva tilläggsförsäkringar på t ex sjukförsäkringsområdet.
Förändringar i arbetsrätten som dels gör den mera lättadministrerad för
småföretagare, dels stärker individens ställning är också angelägna. Vi har
också, även om det med en strikt tolkning ligger utanför vad det politiska
systemet bör lägga sig i, tillåtit oss att framföra den värderingen att det
skulle
vara bra om lönesättningen premierade kompetens och utbildning och att den
inte försvårade ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
Kopplingen mellan löntagarnas organisationer och socialdemokratin har
under åren medfört att maktbalansen mellan parterna på arbetsmarknaden har
rubbats. Det duger därför inte att som statsminister Göran Persson säga att
arbetsgivarna måste hålla emot bättre. Maktbalansen mellan parterna har
rubbats genom politiska beslut, och det krävs politiska beslut för att återskapa
den.
Effektivare
arbetsmarknadspolitik
Arbetsmarknadspolitiken är ett viktigt komplement till den
ekonomiska politik som skall skapa förutsättningar för
tillväxt och jobb, men kan aldrig lösa problemet med
arbetslösheten. Dess huvuduppgift är att underlätta för de
arbetssökande att snabbt hitta och ta arbeten på den öppna
arbetsmarknaden samt att hjälpa arbetsgivarna att fylla
vakanserna.
En allvarlig utveckling är den resignation inför massarbetslösheten som
börjar skönjas. På många håll i samhället har en gradvis tillvänjning skett till
den höga arbetslöshetsnivån. Folkpartiet accepterar inte denna inställning. Vi
menar att arbetslösheten går att bringa ned med hjälp av en klok och samlad
politik för tillväxt, kombinerad med en offensiv arbetsmarknadspolitik.
Vi har i en rad motioner fört fram förslag och synpunkter på hur den
egentliga arbetsmarknadspolitiken, AMS verksamhet, kan göras både bättre
och billigare och bättre leva upp till de krav som ställs för att små såväl som
större och nya företag snabbt hittar arbetskraft, för att hjälpa arbetssökande
hitta nya vägar till jobb, eller till kompetenshöjning, och för att underlätta
rörlighet på arbetsmarknaden. De många nya former av "kontrakt" eller
"anställningar" som växer fram ställer krav på förnyelse av både
arbetsförmedlingarna och åtgärdsarsenalen.
Vi skall inte i denna motion upprepa våra krav på effektivisering av AMS,
eller vårt ideologiskt betingade nej till nedskärningar i de stöd som riktar sig
till de allra svagaste på arbetsmarknaden, t ex arbetshandikappade. För dessa
förslag hänvisar vi till vår partimotion med anledning av vårbudgeten,
95/96:Fi79.

Hemställan

Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett förslag, att
presenteras skyndsamt, om sänkta arbetsgivaravgifter inom
tjänstesektorn finansierade med besparingar, i första hand på de s.k.
företagsstöden,
2. att riksdagen beslutar upphäva de förändringar i arbetsrätten som
vidtagits efter valet 1994.

Stockholm den 28 maj 1996
Lars Leijonborg (fp)

Isa Halvarsson (fp)

Margitta Edgren (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Eva Eriksson (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Siri Dannaeus (fp)

Bo Könberg (fp)

Eva Flyborg (fp)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Arbetsmarknadsutskottet

Händelser

statustext: Ärendet är avslutat Inlämning: 1996-05-28 Bordläggning: 1996-05-29 Hänvisning: 1996-05-30

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (4)