Tandvårdsreformen

Motion 2001/02:So535 av Carin Lundberg och Lars Lilja (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tandvårdsreformen.

Motivering

Tandvårdsreformen som trädde i kraft den 1 januari 1999 är uppdelad i två delar, dels tandvård som administreras av försäkringskassorna (tandvårdsförsäkringen), dels tandvård som administreras av landstingen (s.k. landstingsvård). Vidare innebär reformen att prissättningen blev fri, etableringskontrollen upphörde, garantireglerna för omgörning av protetiska arbeten ändrades och möjligheten att erbjuda abonnemangstandvård infördes.

Reformeringen av tandvårdsstödet har i allt väsentligt varit lyckosam. Den negativa trenden för tandhälsa har brutits och de allra flesta förefaller anse att principerna i stödet är bra. Det tillskott som nu kommer i budgetpropositionen för åtgärder inom tandvården är glädjande och kommer att kunna förbättra situationen ytterligare.

Trots detta kan Riksförsäkringsverket i rapporten Tandvårdsstödet. Utvärdering av det reformerade tandvårdsstödet 1999, det första året konstatera att 15 % av den vuxna befolkningen uppger att de inte har råd att besöka tandläkaren även om de skulle behöva det. Många personer anser att tandvårdskostnaden är en mycket stor belastning på familjeekonomin.

Därför anser vi att det långsiktiga målet måste vara att tandvården innefattas i sjukvårdens avgiftssystem och jämställs med annan hälso- och sjukvård. Detta är inte minst viktigt för att förebygga framtida skador och för att på så sätt undvika höga kostnader såväl för den enskilde som för samhället. Dessutom är god tandhälsa av stor betydelse för bra livskvalitet.

Också ur rättvisesynpunkt är det viktigt att tandvården omfattas av en generell försäkring som har störst utjämnande effekt när det gäller skillnader mellan könen, olika yrkesgrupper eller sociala grupper eller olika behövande och särskilt utsatta grupper. Sådana reformer får också starkt stöd från stora delar av befolkningen. De kan inte ersättas av ett antal riktade insatser till särskilt behövande grupper.

Stockholm den 3 oktober 2001
Carin Lundberg (s)	Lars Lilja (s)