U-krediter

Motion 1992/93:U227 av Nils T Svensson (s)

av Nils T Svensson (s)
Krediter på förmånliga villkor är ett ändamålsenligt
instrument i biståndsfinansiering av större
investeringsprojekt. Erfarenheterna hittills av u-
kreditverksamheten har varit goda. Med en biståndsinsats
på 3,6 miljarder kronor har en total kreditvolym på ca 11
miljarder kronor möjliggjorts. Några biståndsmedel har
inte behövt tas i anspråk för risktagandet i samband med
kreditgivningen. Kreditgivningen har till 80 procent 
avsett investeringar för byggande av u-ländernas
grundläggande infrastruktur vad gäller främst
energiförsörjning och telekommunikationer. Dessa
projekt -- ofta mycket kapitalkrävande -- bör allmänt sett
alltid kreditfinansieras. Investeringarna måste alltid
förränta sig på sikt och kreditfinansiering ger låntagarna
anledning att noggrant överväga kostnaden för
investeringen och eventuell kapitalkostnad för
investeringsbeslut. Vid gåvofinansiering kan man lätt bortse
från normala avkastningskrav och kapitalets
alternativanvändning. En felinvestering slår hårt, inte bara
på grund av storleken av kapitalinsatsen utan också på
grund av att investeringarna vanligen är långsiktiga vad
gäller system- och teknikval och binder därigenom
resursallokering även på sikt. Ett annat skäl för
kreditfinansiering är att anslagsmedlen utnyttjas effektivare
och får större genomslagskraft. Den förhållandevis
begränsade andel (ca 3--4 procent) som avsatts för
kreditbistånd har t.ex. medfört att Sverige har varit en
betydande finansiär i uppbyggandet av kraftnäten och
utbyggnadsprogram av telekommunikationer. Denna
verksamhet skulle inte ha varit möjlig med
anslagsfinansiering såvida man inte starkt beskurit andra
delar av biståndet. Indirekt har det även betytt att svensk
teknik och svensk kunskap kunnat utnyttjas i en bred krets
av u-länder.
Enligt förordningen för u-krediter kan u-kredit beviljas
kreditvärdiga länder med vilka BITS bedriver tekniskt
samarbete, SIDA:s programländer och andra u-länder som
utvecklingspolitiskt bedömts acceptabla. Kreditgivningen
har till 97 procent avsett BITS- och SIDA-länder. Detta
betyder att u-krediterna över lag har lämnats -- om inte till
de allra fattigaste -- så ändå till länder som är fattiga och som
varit mottagare av annat bistånd från Sverige. Det har gällt
verksamheter -- ofta finansiering av större projekt -- som
icke varit möjliga, och inte heller rimliga, att stödja med
gåvomedel inom ramen för SIDA:s landprogram eller BITS
tekniska samarbete. U-kreditgivningen har således utgjort
ett kompletterande instrument till annat svenskt bistånd i
svenska mottagarländer.
Kreditgivningen har, såsom framgått, i hög grad
fokuserats på projekt för att utveckla u-ländernas
infrastruktur, i synnerhet för att förbättra kraftförsörjning
och telekommunikationer. Det gäller stora och
kapitalkrävande investeringar. Behoven är ofta väl
dokumenterade och projekten noggrant förberedda genom
omfattande förstudier. Kraft- och teleförvaltningarna är
därtill i de flesta u-länder förhållandevis starka och solida
organisationer, bl.a. som resultat av kanske 20--30 års nära
samarbete med Världsbanken och andra biståndsgivare.
Den internationella konkurrensen bland leverantörerna är
vanligen mycket stor vilket ger låntagarna i u-länderna en
stark förhandlingsposition gentemot utländska leverantörer
och finansiärer. Risken för att förmånlig finansiering
utnyttjas av leverantörer för höjning av priser är därmed
begränsad så länge upphandlingen sker efter internationell
anbudsgivning. De projekt som har finansierats har också
över lag genomförts i stort sett planenligt och med lyckat
resultat. Uppenbara misslyckanden och probleminsatser är
få. Resultatet har blivit att u-krediter bidragit till väsentliga
förstärkningar av kraftnät, kraftutbyggnad och
elektrifiering.
Den samhällsekonomiska lönsamheten i investeringar i
kraftsektorn och telekommunikationer är vanligtvis hög i
den krets av u-länder det här är fråga om. När det gäller
telekommunikationer uppgår ofta avkastningen till ca 20--
25 procent, vilket är ett uttryck för hur väsentlig
telekommunikationen är för ett lands ekonomiska
utveckling. De utvärderingar som BITS har genomfört har
bekräftat detta.
U-kreditsystemet är ett biståndspolitiskt instrument.
Det hindrar inte att systemet har positiva effekter för
svenska företags möjligheter att konkurrera på nya
marknader och att det därmed också kan få positiva effekter
för svensk export. De 3,6 miljarder kronor som hittills
använts av biståndsmedel för u-krediter har använts för att
finansiera svenska varor och tjänster om totalt ca 11
miljoner kronor under kontrakt om totalt 17 miljarder
kronor som svenska företag erhållit för genomförande av
projekt i olika u-länder. Enkäter har visat att många
svenska företag -- i synnerhet de stora svenska
exportföretagen -- har ökat bearbetningen av aktuella u-
landsmarknader på grund av u-kreditsystemet. Därmed
torde u-kreditsystemet ha givit vidare u-landspolitiska
effekter än dem som hänför sig till den direkta u-
kreditgivningen. Detta genom det ökade engagemang, den
ökade kunskapsbas och de fördjupade förbindelser som
etablerats mellan svenskt näringsliv och den grupp u-länder
till vilka u-krediter lämnats.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av en fortsatt
utveckling av u-kreditsystemet som biståndspolitiskt
instrument.

Stockholm den 22 januari 1993

Nils T Svensson (s)
Ärendet är avslutat Motionskategori: - Tilldelat: Utrikesutskottet

Händelser

Inlämning: 1993-01-26 Bordläggning: 1993-02-09 Hänvisning: 1993-02-10

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (2)