Utbildning och forskning för Gävleborg och Dalarna

Motion 1992/93:Ub903 av Inger Hestvik och Sinikka Bohlin (s)

God utbildning och forskning hör till det viktigaste ett
samhälle kan erbjuda sina medborgare. Den är viktig livet
ut för våra personliga möjligheter att forma vår egen tillvaro
och för gemensam utveckling av kultur, miljö och socialt liv.

God utbildning är också viktig som samhällelig
investering vid sidan av andra ekonomiska
framtidsinvesteringar i infrastruktur. För att hålla
kunskaperna aktuella måste ständigt en betydande del av
arbetskraften befinna sig i utbildning. Bara på detta sätt kan
det utvecklade samhället stärka sin konkurrenskraft i det
ekonomiska spelet. Samtidigt hålls spänningarna mellan
generationer inom gränser där de är fruktbara i stället för
destruktiva.

Vi vill inte mot den bakgrunden hävda att regeringen i
sin budgetproposition satsar för mycket på
ungdomsutbildning. Felet är att den satsar alltför lite på
ungdomsutbildning samtidigt som vuxenutbildning och
folkbildning skärs ner. Regeringen har helt enkelt inte en
tillräckligt framtidsinriktad utbildningspolitik.

Framgång i bemästrandet av den ekonomiska krisen
kräver hela folkets deltagande. Det ställer stora krav på
möjligheter att i folkbildningens former tillägna sig nya
insikter för att kunna bearbeta och diskutera en mängd
svåra frågeställningar. Utvecklandet av EG till EU,
dramatiken i Östeuropa, den dramatiska fattigdomen i
några av de afrikanska länderna är exempel som visar på de
ökade folkbildningskraven. De många som idag är
arbetslösa kan genom folkbildningsinsatser också finna en
meningsfull sysselsättning. Vi anser av dessa anledningar att
större satsningar bör göras på folkbildningsområdet.

För Gävle--Dalaregionen är regeringens förslag särskilt
allvarligt eftersom de båda länen har en genomsnittligt låg
utbildningsnivå och en begränsad övergång till både
gymnasium och högskola. Bristen på nationell satsning
förstärks för vår del av att den regionalpolitiska profilen på
olika sätt tonats ner i budgetpropositionen.

Vi vill därför starkt understryka behovet av att resurser
avsätts för ytterligare ca 50 000 platser i gymnasiet. På det
sättet kan en stor del av de unga som nu har tvåårig
gymnasieutbildning erbjudas ett tredje gymnasieår
samtidigt som de som nu befinner sig i gymnasieskolan kan
fortsätta direkt med ett tredje år. Stödet till kommunerna
bör ''öronmärkas'' under en övergångstid och utformas så
att skogsbygdens kommuner med gles bosättning och långa
avstånd får relativt sett samma stöd som andra kommuner.

Möjligheterna till vuxenutbildning måste stärkas. Det är
ett nödvändigt led i att göra det bästa möjliga av den svåra
arbetsmarknadssituation som råder både för den enskilde
individen och för samhället. Från samhällsekonomisk
synpunkt bör teknikinriktade studier ges goda resurser.
Dels leder det direkt till att teknikertillgången ökar. Dels
ger det ett bättre rekryteringsunderlag till motsvarande
högskoleutbildning. Om komvux totalt tillförs ca 20 000
platser bör Gävle--Dalaregionen kunna tillgodose de mest
trängande behoven inom den ramen.

Högskoleutbildning och forskning

Både högskoleutbildning och forskning kommer att
redovisas i särskilda propositioner till riksdagen. Vi vill
dock redan nu understryka betydelsen av att de breda
satsningar vi nyss föreslagit följs upp med motsvarande
satsningar på högskolan i regionen. Därigenom utnyttjas
den rekryteringsbas som skapas med insatserna i
gymnasieskola och komvux. Samtidigt bidrar närvaron av
attraktiva högskoleutbildningar till att göra studier på
gymnasienivån fram till högskolebehörighet mer lockande.

Arbetslivet förändras snabbt. Traditionell uppdelning av
uppgifterna på tjänstemän och arbetare ersätts av arbetslag
med helhetsansvar för allt från kundkontakt över planering
och utförande till leverans och serviceåtaganden. Nya
yrkesroller växer fram med krav på kompetens från båda
yrkesområdena. Denna ''avtaylorisering'' av arbetslivet
måste få återverkningar på utbildningsutbudet. Den
yrkestekniska högskoleutbildningen (YTH) fick inte den
omfattning som förutsågs. Möjligen beror det på att den var
före sin tid. Först nu kommer kraven på just den
kombination av praktisk erfarenhet och teoretiskt
kunnande som YTH åstadkom på bred front i industrin.

Vissa delar av stora företag och framför allt de flesta av
de små och medelstora företagen håller en alltför låg
kunskapsnivå och har för liten kontakt med forskning och
utveckling. Samtidigt går utvecklingen mot att de ställs inför
allt fler krav på att inte bara tillverka komponenter utan
också stå för systemutveckling, komponentdesign och
service. Det nätverk av institutioner och personer som kan
förmedla kontakter mellan forskningsfronten och de små
och medelstora företagen måste därför förstärkas. För vårt
näringsliv och vår samhällsekonomi är det just nu viktigare
än att bygga åt den redan starka universitetsforskningen
med nya resurser.

I Gävle--Dalaregionen finns 6,7 % av befolkningen och
7,3 % av jobben i tillverkningsindustrin medan statens
anslag till forskningsfrämjande åtgärder vid de två
högskolorna utgör 0,1 % av fakultetsanslagen och 0,06 % av
Utbildningsdepartementets samlade anslag till
forskarutbildning och forskning. Det säger sig närmast
självt att ett så utrustat par av högskolor har för små
resurser för att aktivt kunna medverka i det nyss nämnda
nätverket. Resurserna för grundutbildning bör därför
förstärkas inom ramen för en allmän kraftig utbyggnad av
högskoleutbildningen i Sverige. Av utbildningsplatserna på
det tekniska området bör en betydande del förläggas till
regionen.

Samtidigt måste resurserna för forskning och
forskarutbildning öka kraftigt. Gävle--Dalafakulteten är
arbetsnamnet på genomarbetade planer hur detta skall
kunna göras inom en rimlig kostnadsram så att de
vetenskapliga kvalitetskraven kan innehållas. Befintliga
resurser i form av forskare och professurer vid
Lantbruksuniversitetets enhet i Garpenberg och
Byggforskningsinstitutet i Gävle utgör därvid viktiga
stödben för planerna.

De stora företagen och statliga verken i regionen
rymmer betydande personell kompetens. Via högskolorna
bör den kunna mobiliseras som resurs i en ökad
forskarutbildning. Normalt är de stora enheterna mindre
beroende av regionens egna forskningsresurser för
kunskapsförsörjning inom sina kärnområden. Däremot är
de för sin personalrekrytering och kompetensförsörjning
beroende av en allmän miljö i vilken en välutvecklad
högskola utgör en omistlig del. Däri ligger goda motiv för
en aktiv samverkan kring högskolans framtid. För statens
egen del är en utbyggnad av Gävle--Dalafakulteten också
ett sätt att fullfölja och säkra de regionalpolitiska insatser
som lokalisering av verk till regionen på sin tid utgjorde.

Sammanfattningsvis menar vi därför att ett stöd till de
regionala planerna för högskolan måste ses som rationella
åtgärder även i ett nationellt näringspolitiskt och
samhällsekonomiskt perspektiv. Motsvarande gäller övriga
regionala högskolenätverk som planeras. Därför bör också
de medel från löntagarfonderna som kan avdelas för
forskningsändamål användas för att förstärka den allmänna
forskningsbudgeten och inte, som aviserats från regeringen,
till särskilda satsningar utanför denna ram.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade resurser till
folkbildning,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det tredje gymnasieåret,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vuxenutbildningar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökning av platser vid
högskolorna i Gävle--Sandviken och Falun--Borlänge,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om egna forskningsresurser vid
högskolorna i Gävle--Sandviken och Falun--Borlänge.

Stockholm den 22 januari 1993

Inger Hestvik (s)

Sinikka Bohlin (s)

1Yrkande 1 hänvisat till KrU.