om utbildningspolitiken

Motion 1987/88:Ub801 av Olof Johanssonm. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Ub801

av Olof Johanssonm. fl. (c)
om utbildningspolitiken

Mot.

1987/88

Ub801

Sammanfattning

I denna partimotion presenterar centern sin övergripande syn på utbildningsfrågorna.

I motionen kritiseras regeringens nedskärning av anslagen till skolan - ca
2,5 miljarder under 1980-talet. En stor del av dessa nedskärningar har
inneburit kostnadsövervältring på kommunerna. Även anslagen till grundutbildning
på högskolenivån har urholkats på ett oroväckande sätt. Centern
kräver ökade resurser för utbildningsområdet.

Kvalitet, tillgänglighet och decentralisering måste prägla det fortsatta
utvecklingsarbetet inom såväl ungdomsskola som högskola, hävdar centern.
Bland motionens förslag kan följande nämnas:

* Varje kommun skall upprätta en verksamhetsplan för skolan

* Den statliga regleringen av tjänster för skolans personal skall behållas

* Högst 25 elever i varje klass. Delningstalet skall vara 25 på alla stadier i
grundskolan

* En övergripande utbildningspolitisk utredning - U 90 - samt en parlamentarisk
betygsutredning bör tillsättas

* Den gymnasiala yrkesutbildningen måste förbättras

* Gymnasieskolan skall vara totaldimensionerad och ge plats för alla
sökande under 20 år

* Stimulansbidrag till inköp av läromedel bör införas så att eleverna får
tillgång till egna läroböcker

* Högskolans organisation och arbetsformer bör ses över av en parlamentarisk
utredning

* Varje högskolestyrelse måste få ett övergripande geografiskt ansvar för
den högre utbildningen i sitt län

* Ett femårsprogram för utbyggnad av utbildning och forskning vid de
mindre högskolorna måste tas fram

* Fyrstadsområdet, Blekinge, Gotland, Skellefteå och Kiruna bör få nya
högskoleenheter

I särskilda kommittémotioner för ungdomsskolan, vuxenutbildningen och
högskolan kommer vi att redovisa mer detaljerade förslag och att anvisa
medel för genomförandet under resp. anslag.

1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Ub80I

Centerns utbildningspolitik
Satsa på kunskap

Kunniga människor är vår viktigaste nationella tillgång. Det är en sanning
som utvecklingen gör alltmer påtaglig. Vårt lands framtid som en ledande
industri- och kulturnation är helt beroende av vad vi förmår prestera i form av
utbildning och forskning. Utbildningsväsendets uppbyggnad är av avgörande
betydelse för vår samhällsstruktur. Tillgången till utbildning och forskning är
utslagsgivande för olika regioners och orters utvecklingsmöjligheter. Också
för den enskilde individen har tillgången till utbildning och dess kvalitet blivit
alltmer betydelsefull. Möjligheten för en enskild människa att få ägna sig åt
det han eller hon har störst intresse och förutsättningar för är i hög grad nu än
tidigare beroende av utbildningen.

Mot den bakgrunden är den politik som förts i vårt land under större delen
av 1980-talet anmärkningsvärd och beklaglig. Utbildningen har inte alls fått
den prioritet som krävs. Statens anslag till ungdomsskolan har stadigt
minskat mätt i reala termer. Detta kan delvis motiveras med minskade
elevantal men inte helt. För budgetåret 1987/88 föreslog regeringen att de
statliga anslagen till ungdomsskolan, utöver en minskning på ca 300 milj. kr.
på grund av minskat elevantal, skulle skäras ned med ytterligare 425 milj. kr.
- en nedskärning på totalt ca 750 milj. kr. således. Lyckligtvis fick inte
regeringen igenom alla sina förslag men slutresultatet blev ändå minskade
statliga anslag för innevarande budgetår på sammanlagt 425 milj. kr. Det är
givet att en sådan nedskärning inte kan komma till stånd utan att det får
konsekvenser för skolans verksamhet. En del av de gjorda nedskärningarna
under senare år har haft karaktären av kostnadsövervältringar på kommunerna.
Erfarenheten visar dock att även sådana åtgärder ofta drabbar skolans
verksamhet genom att kommunerna känner sig tvingade att skära ned på
insatserna inom kommunala områden inom skolan såsom underhåll av
skollokaler, läromedel, skolmåltider etc.

Inom högskoleområdet har forskningsverksamheten getts resurser som på
det hela taget måste anses tillfredsställande. Däremot har anslagen på
grundutbildningen urholkats på ett oroväckande sätt. Att förstärka resurserna
för forskningen men samtidigt försämra situationen för grundutbildningen
inom högskolan är mycket dålig ekonomi. En avgörande förutsättning för en
högklassig forskning är nämligen att det går att rekrytera välutbildade
doktorander. Från högskolehåll har det också vid ett flertal tillfällen slagits
larm om den dåliga balansen. Brister i grundutbildningen drabbar dessutom
alla andra samhällsområden som är beroende av högskoleutbildade medarbetare.

Tyvärr tvingas vi konstatera att årets budgetproposition fortsätter den
dåliga traditionen efter socialdemokraternas återkomst till kanslihuset.
Några ansträngningar att återställa vad utbildningsväsendet förlorat under
1980-talet görs inte. I stället kan man tala om en fortsatt åtstramningspolitik
för såväl ungdomsskolan som för högskolans grundutbildning. Hittills finns
det inte heller några besked om och i så fall hur regeringen tänker infria
löftena från den socialdemokratiska partikongressen i fråga om skolmåltider,
läroböcker och skolmiljöer.

Mot. 1987/88

Ub801

2

Enligt centerns uppfattning krävs ett omtänkande när det gäller utbildningsväsendets
resurser. Sedan flera år tillbaka har vi krävt ett stopp för
besparingar på utbildningsområdet. I stället behövs det förstärkningsinsatser
på flera områden. Det innebär bl. a. att de resurser som frigörs genom
elevminskning i grundskolan inte skall dras in till statskassan utan användas
för kvalitetsförstärkningar inom skolan.

Kvalitet

Tre mål anser vi i hög grad måste prägla det fortsatta utvecklingsarbetet inom
såväl ungdomsskola som högskola. De är kvalitet, tillgänglighet och decentralisering.
Kvalitetsmålet borde egentligen vara en självklarhet för alla. Det
innebär sådant som en tillräcklig lärartäthet, välutbildade lärare, goda
arbetsmiljöer, goda läromedel. Detta kräver givetvis att man är beredd att
ställa ekonomiska resurser till förfogande. Men det förutsätter också att man
använder tillgängliga resurser så väl som möjligt och motverkar olika former
av tungrodd och resursslukande byråkrati. Det kräver en studierådgivning
och ett meritsystem som uppmuntrar eleverna till att söka de rätta
utbildningsvägarna och skaffa sig de rätta förkunskaperna för fortsatta
studier. Det förutsätter att man uppmuntrar inte bara bredd i utbildningen
utan också fördjupning.

Tillgänglighet

En god tillgänglighet i utbildningssystemet innebär att var och en skall ha
möjlighet att få den utbildning han eller hon har förutsättningar för.
Ekonomiska, geografiska, administrativa och pedagogiska hinder måste så
långt som möjligt undanröjas. Detta är viktigt ur nationellt perspektiv så att
vi verkligen tar vara på människors olika begåvningar. Det är viktigt också i
individperspektivet så att var och en får möjlighet att finna sitt rätta
verksamhetsområde. En god tillänglighet kräver åtgärder på en rad områden.
Det är viktigt med en individanpassad undervisning, inte minst i
ungdomsskolan, så att olika elevers olika förutsättningar tas väl till vara.
Utbildningssystemet måste ha en tillräcklig dimensionering. Centern fortsätter
att driva kravet på en totaldimensionerad gymnasieskola. Meritvärderingssystemet
måste vara så att det uppmuntrar eleverna att välja rätt
studieväg och så att olika typer av begåvning och färdighet värderas. Därför
kräver centern bl. a. en grundläggande översyn av betygssystemet. Alla
utbildningar bör vara utvecklingsbara. Vi måste undvika återvändsgränder i
utbildningssystemet. Av central betydelse i synnerhet när det gäller högskolestudier
är studiefinansieringen. Därför kräver centern ett radikalt förändrad
studiefinansieringssystem. Av stor betydelse för tillgängligheten är också
att utbildningen är decentraliserad - finns tillgänglig över hela landet.

Decentralisering

Mot. 1987/88

Ub801

Genom det sätt vi formar vårt utbildningsväsende så bestämmer vi också
samhällsstrukturen. Om man vill ha ett decentraliserat samhälle med en

3

balanserad befolkningsutveckling och sysselsättningsmöjligheter över hela
landet är det viktigt med ett decentraliserat utbildningsväsende. För centern
är detta en självklar utgångspunkt.

För landets olika regioner är det viktigt att ha en egen högskola som kan
spela en roll som motor i den regionala utvecklingen och betjäna regionen i
fråga om högre utbildning och i viss mån forskning. För den mindre
kommunen kan det vara tillgången till en gymnasieskola som är avgörande
för utvecklingsmöjligheterna. För bostadsområdet eller byn kan det vara lågeller
mellanstadieskolan som avgör om närmiljön också är en fungerande och
attraktiv livsmiljö. Därför driver centern konskvent arbetet för att förstärka
och bygga ut de mindre högskolorna runt om i landet, att möjliggöra också
mindre gymnasieskolor och att slå vakt om små skolor såväl på landsbygd
som i stadsbygd.

Ungdomsskolan

Debatten om skolan

Under de senaste åren har vi kunnat notera en alltmer tilltagande debatt om
skolan. Den har inte minst förts i våra massmedia men också i det vardagliga
samtalet människor emellan. Den bild som då tonar fram av skolan är i
allmänhet skarpt kritisk. Man beskriver ofta skolan som slapp, befolkad med
motsträviga lärare och slöa elever som ingenting lär sig. Den bilden är
missvisande. Den normala bilden är i stället en skola med engagerade,
kunniga vuxna som ägnar stor möda åt sitt arbete. Relationerna mellan lärare
och elever är vanligen positiva och avspända, och eleverna tillägnar sig
kunskaper. Visst finns det många brister i svensk skola och det finns här och
där oacceptabla förhållanden, men bilden blir inte rättvis om man inte
framhåller den goda vardagen och den ambitiösa strävan som kännetecknar
arbetet i skolan.

En orsak till den många gånger negativa bilden är den nedrustning av
skolan som blivit följden av den socialdemokratiska regeringens besparingspolitik.
Som vi konstaterat inledningsvis har skolan under 1980-talet förlorat
ca 2,5 miljarder kronor - uttryckt i fast penningvärde - i statliga bidrag.
Eftersom dessa besparingar inte har uppvägts av en sänkt ambitionsnivå tvärtom
har kraven på vad skolan skall uträtta ständigt ökat - så innebär det
en kraftig kostnadsövervältring från staten till kommunerna. Kommunerna i
sin tur har då tvingats tillgripa egna besparingar för att betala de åtaganden
som staten smitit ifrån. Dessa kommunala besparingar har då i sin tur gått ut
över anslagen till läromedel, skolmåltider, skolskjutsar och lokalunderhåll.

I detta ligger en stor del av förklaringen till det missnöje som finns med
dagens skola.

För skolans personal har dessa förhållanden naturligtvis inneburit en svår
belastning. Dels upplever man mycket påtagligt den försämrade arbetsmiljön
och de bristande resurserna, dels känner man sig utsatt för ett
psykologiskt tryck att prestera ett bra resultat - utan att känna stöd och
uppskattning från samhällets sida. Allt detta påverkar arbetsglädjen och
självförtroendet och vi har också den senaste tiden kunnat notera en
betydande flykt från läraryrket.

Mot. 1987/88

Ub801

4

Skolan är viktig och skall spela en offensiv roll i samhällsutvecklingen.
Därför måste skolan ges ökade resurser.

Oklar ansvarsfördelning

Till bilden av debatten om skolan hör också den splittrade och många gånger
oklara ansvarsfördelningen. Det delade ekonomiska ansvaret mellan stat och
kommun gör det möjligt för politiker på olika nivåer att lägga ”skulden” på
någon annan. Skolministern skyller på kommunerna, lokala skolpolitiker
skyller på länsskolnämnden som i sin tur skyller på skolöverstyrelsen osv. Ett
sådant agerande är inte ägnat att stärka allmänhetens förtroende för skolan
och skolans företrädare. Den sittande styrberedningen har till uppgift att
söka klargöra ansvarsfördelningen i ett decentraliserat utbildningsväsende,
men vi vill redan nu markera inriktningen på några centrala områden.

Kommunala verksamhetsplaner

I samband med införandet av den gällande läroplanen, Lgr 80, tillkom
begreppet lokala arbetsplaner. Dessa innebär i korthet att man inom
rektorsområdet planerar sin verksamhet och redovisar den i en lokal
arbetsplan. Under de första åren var arbetet med dessa planer ganska
intensivt men har sedan på många håll förlorat i betydelse. På andra håll har
man arbetat vidare och sammanfört arbetsplanerna till en verksamhetsplan
för hela kommunen.

Vi menar att sådana verksamhetsplaner för skolan skall bli obligatoriska
för alla kommuner. Verksamhetsplanen skall utarbetas under skolstyrelsens
ansvar och fastställas av kommunfullmäktige.

Fördelen med en sådan plan, som dels skall beskriva den planerade
verksamheten, dels ange vilka resurser som behövs för att uppnå de
uppställda målen, är att man får en kommunal debatt om skolan där det
lokala ansvaret blir tydligt för kommuninvånarna. En sådan debatt skulle
också komma att speglas i massmedia på samma sätt som när kommunfullmäktige
debatterar och fastställer den lokala barnomsorgsplanen eller
bostadsförsörjningsprogrammet för att ange några exempel.

Likvärdig utbildningsstandard

En av hörnstenarna i centerns skolpolitik är att vi slår vakt om en likvärdig
utbildningsstandard i hela landet. Denna likvärdiga utbildningsstandard är i
sin tur beroende av flera olika faktorer för vilka regering och riksdag har ett
övergripande ansvar. Till dessa faktorer hör bl. a. läroplanen, skolans
ekonomi och lärarpersonalen.

Staten har ett klart och tydligt ansvar för lärarnas och skolledarnas
utbildning och fortbildning och för de behörighetsregler som skall gälla. Allt
detta kommer till uttryck i den statliga regleringen av tjänster för skolans
personal.

Vi anser att denna statliga reglering bör bestå och avvisar tankarna på en
kommunalisering av lärår- och skolledartjänster.

Mot. 1987/88

Ub801

5

I begreppet likvärdig utbildningsstandard lägger vi också samma definition
sorn den s. k. SSK-utredningen från 1978, nämligen att:

Alla barn och ungdomar skal! ha tillgång till en likvärdig utbildning oavsett
bostadsort, ekonomiska förhållanden, kön, begåvning, utvecklingsnivå,
intresseinriktning, föräldrarnas studiebakgrund och intresse för barnens
studier.

Alla skall ha lika rätt och bör få samma möjligheter till skolutbildning,
vilket i sin tur innebär att:

Skolan måste göra särskilda insatser för dem som har behov av stöd och
stimulans.

Denna slutsats måste också framhållas som central i utbildningspolitiken
eftersom den nuvarande regeringen genom sina besparingsåtgärder gjort det
allt svårare för skolan att ge ett tillräckligt stöd åt de elever som har särskilda
behov. Vi kan t. ex. erinra om utholkningen av resurserna för särskilda
åtgärder på skolområdet (SÅS) och den icke undervisningsbundna delen av
förstärkningsresursen.

Mot denna bakgrund är det viktigt att slå fast statens ansvar för den
likvärdiga utbildningsstandarden över hela landet och för alla elever.

Ett nytt statsbidragssystem

Vi har tidigare erinrat om det pågående arbetet i styrningsberedningen och vi
förutsätter att denna också kommer att redovisa förslag till ett nytt förenklat
statsbidragssystem. Av denna anledning avstår vi från att redovisa något
detaljerat förslag men vi vill ändå markera några viktiga principer.

Ett nytt statsbidragssystem skall, som vi tidigare redovisat, bidra till att
garantera en likvärdig utbildningsstandard. Det måste därför säkerställa en
tillräcklig undervisningsvolym med en så likvärdig kostnadstäckning som är
möjligt med hänsyn till de skiftande förutsättningarna i olika kommuner.
Därav följer att resurserna, även fortsättningsvis, måste beräknas med
utgångspunkt i ett delningstal. Delningstalet bör dock vara lika, 25 elever, i
samtliga av grundskolans stadier.

Detta innebär visserligen att delningstalet inte kommer att sänkas för
lågstadiet, men vi anser att de fördelar som man uppnår genom att slippa
bryta upp klassen vid övergången till mellanstadiet uppväger nackdelarna.
På lågstadiet finns det dessutom större möjligheter att läsa med delad klass.

Vårt förslag innebär dessutom att varje klass skall ha högst 25 elever för att
ge möjligheter till en bättre kvalitet i undervisningen.

Centerns utredningskrav

Vid föregående riksmöte föreslog vi, i särskilda motioner, två parlamentariska
utredningar på skolans område. Den ena avsåg en övergripande,
utbildningspolitisk utredning, benämnd U90, med syfte att sätta in utbildningspolitiken
i ett ekonomiskt och regionalpolitisk! sammanhang.

Det finns många frågor som var för sig är av den digniteten att de redan
varit föremål för särskilda utredningar eller kan förväntas bli det i framtiden.
Vad som däremot saknas är en övergripande helhetssyn. Alltför många

Mot. 1987/88

Ub801

6

utbildningspolitiska beslut har fattats utan att man försökt se sambandet med
andra redan fattade eller väntade beslut. Detta har många gånger haft till
följd att utbildningspolitiken kommit att framstå som onödigt ryckig och ofta
kortsiktig.

Övergripande utredning

Mot den bakgrunden anser centern tiden nu vara mogen för en stor
övergripande utbildningspolitisk utredning som vi i denna motion benämnt
U90. Med detta har vi velat antyda att utredningen borde ha som uppgift att
lägga fast de utbildningspolitiska målen för 1990-talet men även att göra
utblickar över sekelskiftet.

Utgångspunkten för utredningsarbetet måste vara utbildningens växande
betydelse för såväl den enskilde individen som för samhället i sin helhet - att
Sverige nu är på väg in i kunskapssamhället. Kvalitetsfrågorna måste sättas i
centrum. Utbildningsområdet måste undantas från besparingar och i stället
ges successivt ökande resurser.

Direktiven bör vidare skrivas utifrån ett antal viktiga kriterier, vilka enligt
vår mening utgörs av följande:

* Utbildningsutbudet skall vara tillgängligt för alla, oavsett geografisk,
ekonomisk och social bakgrund.

* Utbildningsutbudet skall ges en sådan spridning och inriktning att det
främjar en allsidig regional utveckling i vårt land.

* Utbildningsväsendet skall vara decentraliserat, dvs. även besluten skall
fattas på lokal och regional nivå, så nära verksamheten som möjligt.

Betygsutredning

Den andra avsåg en parlamentarisk utredning med syfte att bryta det dödläge
som nu tycks råda i betygsdebatten. Alla är ense om att betygen idag inte på
ett fullgott sätt fyller den funktion som var avsedd när beslutet togs år 1979
och att det krävs relativt genomgripande förändringar.

Under de senaste åren har vi i våra parti- och kommittémotioner gett ett
otal exempel på att det nuvarande betygssystemet ofta leder till taktik val,
såväl i grundskolan som i gymnasieskolan. Sådana taktikval främjar inte
elevernas fortsatta möjligheter att tillägna sig goda kunskaper på överliggande
utbildningsnivåer.

Det uppdrag som regeringen nu gett till skolöverstyrelsen att utveckla
urvalsgrunder som kan komplettera betygen vid antagning till gymnasieskolans
yrkesinriktade och estetiskt-praktiska studievägar är ett steg i rätt
riktning. Regeringen bekräftar härmed att centern haft rätt i tidigare
motionsyrkanden.

Enligt vår mening är detta uppdrag dock otillräckligt och vi står fast vid
vårt krav på en parlamentarisk utredning som har till uppdrag att se över hela
betygsfrågan i grund- och gymnasieskolan och även föreslå erforderliga
samordningar med vuxenutbildning och högskola.

Dessa båda utredningar bör snarast komma till stånd.

Mot. 1987/88

Ub801

7

En förbättrad yrkesutbildning

En fråga som däremot har varit föremål för ett omfattande utredningsarbete
är gymnasieskolans yrkesutbildning. Förslagen från den s.k. ÖGY-utredningen
har tagits emot mycket positivt av remissinstanserna. De politiska
partierna och arbetsmarknadens parter är också i all huvudsak positivt
inställda till förslagen men ändå har regeringen inte lyckats samla sig till en
proposition i ärendet. Eftersom det handlar om en omfattande reform som
kräver lång tid för genomförande - även efter ett riksdagsbeslut - är
regeringens senfärdighet anmärkningsvärd.

Enligt vår mening bör regeringen snarast lägga fram en proposition om en
förbättrad gymnasial yrkesutbildning.

En gymnasieskola för alla

I denna rubrik kan man lägga in olika mening. Dels kan man avse att
gymnasieskolan ges en sådan utformning och sådana resurser att den har
förmåga att ta hand om alla sina elever så att undervisningen blir meningsfull
och avhoppen så få som möjligt. Dels kan man avse regeringens upprepade
löfte att alla under 20 år skall ha en plats i gymnasieskolan - om de själva så
önskar.

Vid riksmötets öppnande, hösten 1987, upprepade statsministern i regeringsförklaringen
detta löfte. Trots detta vidhåller regeringen sin uppfattning
att det skall finnas en särskild regel vid intagningen till gymnasieskolan som
ger företräde för 16- och 17-åringar.

Gymnasieskolan måste dimensioneras så att alla sökande under 20 år ges
en utbildningsplats och den nämnda prioriteringsregeln bör avskaffas.

Elevdemokrati

Trots generösa, formella bestämmelser och nya förutsättningar för lokalt
inflytande är det en överdrift att påstå att skolan fungerar som en
demokratisk förebild i den meningen att eleverna i samverkan med
personalen har ett väsentligt inflytande över och medansvar för verksamheten.
Ibland kan man dessutom möta en föreställning om att det råder ett
motsatsförhållande mellan kunskapsinhämtande och demokratiska arbetsformer.
Så är naturligtvis inte fallet.

Goda ämneskunskaper i t. ex. svenska språket, naturvetenskapliga och
samhällsorienterande ämnen m. m. är givetvis grunden för att eleverna skall
kunna bilda sig en uppfattning, våga argumentera, föra fram sina åsikter och
ta till vara sina rättigheter. Vi menar att kunskaper och inflytande är
ömsesidigt beroende av varandra och förstärker varandra.

Enligt läroplanen skall skolan stimulera barn och ungdomar att vilja
omfatta vår demokratis grundläggande värderingar. Detta förutsätter i sin
tur att elevernas rätt till inflytande förstärks på alla nivåer i skolan. Rektor,
lärare och övrig personal skall samråda med eleverna före beslut i frågor som
har stor betydelse för eleverna.

Regeringen bör snarast redovisa förslag till åtgärder som ger eleverna ett
reellt medinflytande i skolan.

Mot. 1987/88

Ub801

8

Läromedel

Redan vid föregående riksmöte föreslog vi från centern ett särskilt bidrag för
att stimulera kommunerna till extra insatser för att förbättra den katastrofalt
dåliga läromedelssituationen. Vårt förslag avvisades av en bred majoritet i
riksdagen.

Under det år som gått har vi fått ytterligare belägg för att läget är så
allvarligt att det krävs extraordinära åtgärder. Vi har också fått bekräftelse
från övriga partier -1, om. m. på partiledarnivå - att detta också innebär att
man är beredd att vidtaga konkreta åtgärder.

Vi föreslår således ett nytt anslag - stimulansbidrag för inköp av läromedel
- omfattande 50 miljoner kronor. Bidragsreglerna bör utformas så att det
krävs en betydande motprestation från kommunernas sida för att få del av
bidraget. Det bör ankomma på regeringen att utforma dessa regler.

Tillgång till egna läroböcker måste vara ett oeftergivligt krav i dagens
skola.

Högskolan

Resurser för högskolan

Den urholkning av högskolans resurser för grundutbildning som skett under
senare år måste tas igen för att kvalitetsmålet skall kunna upprätthållas. Till
de områden som är särskilt i behov av resursförstärkningar hör AES-sektorn
och anslagen för enstaka kurser. Ett annat område där omedelbara krafttag
är av nöden är högskolans utrustningsanslag. Det krävs också ett målmedvetet
arbete för att förbättra arbetsmiljöförhållandena på många högskolor.

Riksdagen bör begära hos regeringen aft särskilda program utarbetas för
att inom det närmaste året ta igen de kvalitativa urholkningar som har
åstadkommits på bl. a. dessa områden. Vi återkommer i annan motion till
anslagsfrågorna för budgetåret 1988/89.

Högskolans organisationsfrågor

En väl fungerande högskola förutsätter en effektiv och ändamålsenlig
organisation med klar ansvarsfördelning och minsta möjliga byråkrati.
Tyvärr kan man knappast säga att situationen är sådan i dag. Högskolans
administrativa system upplevs i många fall som tungrodd och ansvarsfördelningen
mellan olika organ som oklar. De förändringar i högskolans
organisation som genomfördes 1987 med anledning av prop. 1986/87:127
”Fortsatt decentralisering av högskolan m. m.” var osedvanligt illa förberedd
och har bidragit till att öka oklarheten.

Enligt centerpartiets uppfattning är tiden nu mogen att utvärdera erfarenheterna
från 1976 års högskolereform och föreslå en behövlig förnyelse och
anpassning av högskolans organisation. Detta bör ske i form av en
parlamentarisk utredning som bör arbeta skyndsamt.

En viktig uppgift för utredningen bör vara att se över arbetsfördelningen
mellan UHÄ och högskolestyrelserna. Därvid bör strävan vara att stärka det
lokala självstyret inom högskolan och ytterligare markera UHÄ:s roll när det

Mot. 1987/88

Ub801

9

gäller att följa upp och utvärdera högskoleverksamheten. Utredningen bör
också analysera huruvida det på sikt är ändamålsenligt att ha skilda centrala
verk för högskola och ungdomsskola.

Ett problem som har blivit akut genom riksdagens beslut om att avskaffa
regionstyrelserna är hur det regionala ansvaret för högskoleutbildningen
skall utformas och i synnerhet ansvaret för högskoleutbildningen utanför de
egentliga högskoleorterna. Denna fråga bör också ingå i utredningens
arbetsuppgifter. Tills vidare bör problemet lösas så att varje högskolestyrelse
i landet får samordningsansvar för ett visst geografiskt område och får
resurser för att anordna högskolekurser också utanför sin egen lokaliseringsort.
Dessa resurser bör kunna användas för att köpa utbildning också från
andra högskolor. Alla universitet och högskolor bör således ha ett ansvar för
att ställa sin kompetens till förfogande för decentraliserad utbildning, även
utanför sitt eget närområde. Eftersom centern föreslår att det bör finnas
minst en högskola i varje län kan dessa ansvarsområden lämpligen sammanfalla
med länsgränserna. Den parlamentariska utredningen bör närmare
analysera om ett dylikt ansvarssystem är den lämpligaste lösningen också på
längre sikt.

En viktig åtgärd för att minska byråkratin inom högskolan och skapa ett
enklare anslagssystem samt dessutom friare studier är att avskaffa linjesystemet
i dess nuvarande form åtminstone inom det filosofiska fakultetsområdet.
Däremot bör linjerna kvarstå inom utbildningar som syftar till en särskilt
definierad kompetens eller är inriktade på ett bestämt yrkesområde.

Ett system för friare studier inom det filosofiska fakultetsområdet skulle
innebära att studenterna själva kan välja den ämneskombinationen som de
finner lämpligast för en fil kand-examen. Linjerna skulle kunna kvarstå som
ett slags frivilliga studiepaket som studenterna fortfarande får det stöd i sitt
studieval som linjesystemet var avsett att ge men man kommer ifrån den
konserverande roll som linjerna lätt får i dag. Linjernas roll för anslagsfördelningen
inom högskolan försvinner också och anslagssystemet kan förenklas
så att institutionerna i huvudsak kan finansiera sin verksamhet genom ett
grundutbildningsanslag och ett forskningsanslag. Därmed kommer man till
rätta med den stora anslagssplittring som i dag belastar institutionernas
verksamhet.

Högskola över hela landet

Som vi tidigare framhållit anser vi det mycket viktigt såväl för att främja en
balanserad regional utveckling i Sverige som för att motverka regionala
hinder mot högre utbildning för enskilda människor att högskolan finns väl
utbyggd över hela landet. De mindre högskolor som tillkommit sedan 1976
har här en nyckelfunktion. Det måst vara en viktig uppgift i den fortsatta
utvecklingen av högskolan i Sverige att stärka dessa högskolors ställning.

UHÄ presenterade i sin petita inför nästkommande budgetår en långsiktig
plan för den fortsatta utbyggnaden av de mindre högskolorna. Tyvärr har
denna plan inte föranlett några egentliga åtgärder i budgetpropositionen.
Statsrådet hänvisar i stället till att frågorna skall prövas varje år i budgetpropositionen.

Mot. 1987/88

Ub801

10

Detta är givetvis helt otillfredsställande. Om en målmedveten uppbyggnad
av de mindre högskolorna skall komma till stånd krävs en framförhållning i
planeringen och en förutsebarhet när det gäller utveckling av anslag och
antalet utbildningsplatser.

Regeringen bör därför snarast återkomma till riksdagen med förslag till ett
femårigt utbyggnadsprogram för de nya högskolorna. Detta program bör
utgå från UHÄ:s förslag, men också ifrån att vissa ytterligare högskoleenheter
bör tillkomma.

I debatten om de mindre högskolorna framförs ibland att dessa framför allt
borde svara för kortare yrkesinriktade högskoleutbildningar, i allmänhet
tvååriga. Begreppet ”collegeskola” har använts för att beteckna de eftergymnasiala
yrkesskolor som man egentligen är ute efter. Enligt vår uppfattning är
det viktigt att slå fast att de mindre högskolorna inom de områden där de
bedriver verksamhet måste ha en fullvärdig akademisk ambitionsnivå.

Givetvis bör de mindre högskolorna ha en viktig roll att fylla när det gäller
de kortare tekniska och ekonomiska högskoleutbildningar som behöver
byggas ut i vårt land. Men till det kommer att de också bör ha ett brett utbud
av efterfrågade enstaka kurser inom det filosofiska fakultetsområdet. Det
bör vara möjligt för studenterna att kunna förvärva åtminstone delar av
underlaget för en fil.kand.-examen vid en närbelägen mindre högskola.
Denna verksamhet kan med fördel förenas med lärarutbildning som vi anser
bör finnas vid de flesta mindre högskolor. Till detta allmänna utbildningsutbud
bör varje högskola ha möjlighet att skapa ett eget profilområde där
studenterna erbjuds en fördjupad utbildning på 60-poängsnivå och där
högskolan också har möjlighet att bygga upp en särskild forskningskompetens.
Vid högskolor där denna forskningskompetens får en tillräcklig bredd
och omfattning bör inte föreligga några hinder att också inrätta en professur.

Högskoleutbildning skall erbjudas också utanför de egentliga högskoleorterna.
Högskolestyrelserna måste nu få möjligheter att ta på sig det ansvar
regionstyrelserna tidigare hade och dessutom höja ambitionsnivån. En sådan
decentraliserad utbildning inom högskolornas områden kan dels vara i form
av kortare kurser, dels i form av mera ambitiösa ett- och tvååriga utbildningar
som i vissa fall bör kunna förläggas till en ort för en begränsad tid på några år
och sedan, när behovet tills vidare är mättat, förflyttas till en annan ort.

På detta sätt är det möjligt att bygga upp ett nätverk av högre utbildning
över hela landet. Enligt centerns uppfattning bör det också vara aktuellt att
bilda ytterligare högskoleenheter. I första hand är det viktigt att varje län får
sin egen högskola. Därför bör nya högskolor grundas i Blekinge och på
Gotland. Högskolan i Eskilstuna-Västerås bör delas till två fristående
högskolor. Också i län där det redan finns högskolor kan det finnas
anledningar till kompletteringar. Detta gäller i Norrland där det är glest
mellan högskolorna. Aktuella orter i första hand bör vara Skellefteå och
Kiruna. Regeringen bör omgående ta initiativ till ett utredningsarbete med
detta syfte. Även i storstadsområdena och deras närhet är det angeläget med
en decentralisering med den högre utbildningen. En särskild högskola bör
skapas i fyrstadsområdet - Trollhättan, Vänersborg, Uddevalla och Lysekil.
Vidare finns det anledning att flytta en del av verksamheten inom Stockholms
Universitet, KTH och Karolinska Institutet m. fl. till en högskola för

Mot. 1987/88

Ub801

11

södra Stocholmsregionen. En bättre samordning av utbildningsutbudet i
Stockholm och Uppsala bör eftersträvas. En decentralisering av den högre
utbildningen i Stockholmsområdet bör givetvis ske genom en omfördelning
av befintliga utbildningsresurser och står inte i konflikt med strävandena att
bygga ut den högre utbildningen i andra delar av landet.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade resurser till grundskolan,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunala verksamhetsplaner för skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett bibehållande av den statliga regleringen av
tjänster för skolans personal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statens ansvar för en likvärdig utbildningsstandard
i hela landet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samma delningstal, 25 elever, i grundskolans
samtliga stadier,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om högst 25 elever i varje klass,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en övergripande utbildningspolitisk
utredning - U90,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en parlamentarisk betygsutredning,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en förbättrad gymnasial yrkesutbildning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en totaldimensionerad gymnasieskola och om ett
avskaffande av den nuvarande regeln om prioritering av 16-17-åringar
vid intagning till gymnasieskolan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förbättrad elevdemokrati,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett stimulansbidrag för inköp av läromedel,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillgång till egna läroböcker i skolan,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur 1980-talets
urholkning av anslaget till den grundläggande högskoleutbildningen
skall återställas inom de närmaste åren,

15. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk översyn
av högskolans organisation och arbetsformer i enlighet med vad som
anförs i motionen,

Mot. 1987/88

Ub801

12

16. att riksdagen beslutar att varje högskolestyrelse bör ansvara för
att högskolekurser anordnas också utanför högskoleorterna inom sina
geografiska områden,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning och forskning vid de nya högskolorna,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett femårsprogram för utbyggnad av de nya
högskolorna och behovet av nya högskoleenheter.

Stockholm den 13 januari 1988

Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)
Karin Söder (c)

Nils G Åsling (c)

Gunnar Björk (c)

Britta Hammarbacken (c)
Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Görel Thurdin (c)
Gunnel Jonäng (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Gunilla André (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)

Mot. 1987/88

Ub801

13

gotab Stockholm 1988 14213