Utsatta barn

Motion 2003/04:So417 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om socialtjänsten och de asylsökande barnen.1

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att FN:s barnkonvention skall tillämpas i alla beslut inom socialtjänsten.

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemlösa barn.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnbidrag och försörjningsstöd.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försörjningsstöd och möjligheten till fribelopp för feriearbetande ungdomar.

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en fördjupad analys av barnens fritidssituation.

1 Yrkande 1 hänvisat till SfU.

2 Inledning

Det är dags att minska barnfattigdomen. Vänsterpartiet sätter barnen i centrum och i första hand de mest utsatta barnen. Det är de som under hela 90-talet fått bära den tyngsta bördan av nedskärningarna i den generella välfärden. Den bördan har för många barn endast lättat marginellt de första åren under 2000-talet. Samhällsekonomins förbättringar har inte nämnvärt nått dessa barn. Vi talar då om barn som har ensamstående och/eller arbetslösa föräldrar, barn i familjer som får försörjningsstöd, barn till invandrade föräldrar, som ofta också är arbetslösa och har flera barn, och asylsökande barn.

Barn som lever i Sverige har vanligtvis relativt goda levnadsvillkor, goda möjligheter till ett bra liv och god hälsa, men ett faktum är att detta inte gäller för alla barn. Så har t.ex. barns fritid blivit en tydlig klassfråga. Alltfler aktiviteter kostar i dag, och kostar mycket. Det handlar om höjda avgifter på badhus, minskat utbud av fria aktiviteter som fritidsgårdar och parklekar. Kommunernas allt knappare ekonomi och den ökade graden av privatiseringar har bidragit till denna utveckling.

Under senare delen av 90-talet har det skett en återhämtning i ekonomin, men denna har inte kommit alla till del. Arbetslösheten bland ensamstående kvinnor med barn fortsätter att öka, även i en situation där den sjunker för andra grupper. Rädda Barnen definierar i sin rapport Barnfattigdomen i Sverige 2000 fattigdom utifrån två indikatorer. Den ena är barn i familjer med låg inkomststandard där man utgår från en lägsta acceptabel utgiftsnivå baserad på socialbidragsnormen och en norm för boendeutgifter. Den andra är barn i familjer som beviljas försörjningsstöd. Rädda Barnen visade i sin rapport att 345 000 barn lever i en sådan relativ fattigdom.

Det motsvarar nästan vart femte barn. Många av dem har föräldrar som uppbär försörjningsstöd.

Andelen fattiga barn ökade under hela 90-talet, med en tendens till trendbrott de sista åren, dvs. under föregående mandatperiod. Vänsterpartiet vill fortsätta det påbörjade arbetet med att arbeta för bättre levnadsvillkor för dessa barn. Det är därför positivt att regeringen nu hörsammat detta genom att tillsätta en utredning med syfte att åtgärda situation för de mest utsatta barnen.

Föräldrarnas fattigdom påverkar barnens hela livssituation, i skolan, på fritiden och i hemmet. Många av dessa barn törs, eller kan, exempelvis inte bjuda hem sina kamrater efter skolan på grund av trångboddhet, eller delta i utflykter eller fritidsaktiviteter, eftersom familjens ekonomi ofta saknar marginaler för annat än det mest livsnödvändiga.

3 Generell välfärd räcker inte

Att stärka barnfamiljernas ekonomi, t.ex. genom att höja barnbidragen och sänka barnomsorgsavgifterna, är ofta ett bra sätt att stödja de mest utsatta barnen. På så sätt stärks grunden i hushållsekonomin hos alla barnfamiljer. På samma sätt gynnas de mest utsatta barnen av en politik för ökad sysselsättning, och av en stärkt arbetsrätt som gör det lättare att gå från springvikariat och otrygga anställningar till fasta jobb med heltid.

Sänkta boendekostnader och höjda löner för kvinnor är andra exempel på vänsterpolitik som gynnar många, och som i förlängningen alltid innebär att klyftan minskar mellan dem som har lite och dem som har mycket. Dessa insikter om de generella välfärdslösningarnas betydelse har varit styrande när de djupa revorna i välfärden börjat repareras efter 90-talets nedskärningar.

Maxtaxa inom barnomsorgen och barnbidragshöjningar är två tydliga och lyckade exempel från den gångna mandatperioden. Men fortfarande framlever hundratusentals barn hela sin barndom i fattigdom. Dessa barn kan inte vänta på sådant som en politik för full sysselsättning eller en bostadsmarknad där det är lätt att hitta en bra och billig bostad i storstadsregionerna. Även om politiken, så som vi vill, redan i dag med full kraft inriktades på dessa uppgifter skulle det dröja många år innan målen var nådda. Under tiden fortsätter barn att växa upp under fattiga förhållanden. Detta kan vi inte acceptera. Därför föreslår vi en rad åtgärder som är särskilt inriktade på att förbättra situationen för de allra sämst ställda barnhushållen. Våra förslag skulle på ett markant sätt öka barnens möjlighet att slippa leva i fattigdom. Dessa åtgärder måste ha högre prioritet än satsningarna på generella barnbidragshöjningar. Att höja det generella barnbidraget, utan att först säkra de sämst ställda barnfamiljernas ekonomi kommer att öka klyftorna mellan dem som har allra minst och dem som har lite mer.

Vi kan konstatera att de fattiga barnen framför allt återfinns i två stora grupper, barn med ensamstående föräldrar och barn med invandrade föräldrar. Därför har vi tittat lite närmare på dessa två grupper.

4 Barn till invandrade föräldrar

Närmare en fjärdedel av samtliga barn har föräldrar med utländsk bakgrund och många av dessa lever under mycket knappa ekonomiska förhållanden. Jämförelsevis är risken att leva i hushåll med låg inkomst fyra gånger så hög som för barn med föräldrar som har svenskt ursprung. De åtgärder som vi föreslår skulle särskilt komma dessa barn till del. Rädda Barnens rapport har visat att risken för barn med utlandsfödda föräldrar att tvingas leva med försörjningsstöd är fem gånger så hög (25–30 procent av barnen) jämfört med barn som har svenska föräldrar (6 procent).

Barn i familjer som kommer till Sverige som flyktingar lever under särskilt svåra levnadsvillkor. Den fattigdom och utsatthet som utgör dessa barns verklighet och vardag, ofta redan från hemlandet, grundmuras i den svenska asylprocessen. De familjer som kommer hit som flyktingar har av flera skäl mycket svårt att ta sig ur denna fattigdom om inte särskilda åtgärder riktas gentemot dessa familjer.

Behandlingen av barn i asylprocessen vittnar om Sveriges bristande tillämpning av barnkonventionen. Många gånger visar tillämpningen av gällande lagstiftning att regleringen av invandringen är överordnad det bästa för barnen. Detta har allvarliga konsekvenser både för de asylsökande barnens situation här och nu, och för deras framtida tillvaro i Sverige. Det handlar inte bara om en bristande ekonomi, utan också om en situation som allvarligt skadar barnens hälsa eller förvärrar befintlig ohälsa. Invandrade barn har ofta en traumatisk uppväxt i bagaget och under den ovissa väntan på uppehållstillstånd tar de ofta ansvar både för sig själva och föräldrarna. Ansvaret tar sig uttryck i att inte vilja belasta sina redan nedstämda föräldrar med den egna oron. Socialtjänsten har ett särskilt stort ansvar för de asylsökande barnen.

Vi anser att det i dag finns brister i kompetensen och rutinerna för hur asylsökande barns bästa ska tillvaratas och att gränsdragningar mellan ansvariga myndigheter fortfarande är otydlig. Vänsterpartiet anser att regeringen måste vidta kraftfulla åtgärder omgående för att komma till rätta med dessa brister. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 90-talet och de ensamma mammorna

LO har i sin rapport om barnen och jämlikheten (2000) visat hur levnadsstandarden för de ensamma mammorna sjönk under första hälften av 90-talet och sedan inte återhämtat sig . I samma rapport ges ett exempel på en ensamstående mamma. Vi kallar henne fortsättningsvis Maria. Maria arbetar deltid inom handeln med en avtalsenlig lön. Hon bor i lägenhet och har två barn som har plats i förskola. År 1992 levde hon och hennes barn med en levnadsstandard som ligger strax över Socialstyrelsens rekommenderade norm för en skälig levandsstandard. Observera att i denna standard ingår inte Marias kostnader för eventuell bil, semester eller försäkringar för henne eller barnen. Och inte heller kostnader för husgeråd, möbler, radio, TV, datorer eller annan teknisk utrustning. Nåväl, under de närmast följande åren levde Maria under denna ”skäliga ” levnadsnivå. Från 1996 förbättras ekonomin något för att stagnera 1998. Från 1999 lever Maria och hennes barn åter på minsta möjliga levnadsnivå, strax över ”skälig levnadsstandard”, dvs. oräknat allt det som hon och barnen skulle behöva för ett någorlunda gott liv.

1990-talet var ett årtionde då drastiska nedskärningar genomfördes i den generella välfärden. Det var ett årtionde som innebar såväl ökad arbetslöshet som försämringar i trygghetssystemen. Förändringarna under 90-talet genomsyrade både arbetsmarknad och samhällslivet i stort. Otrygga anställningar, som timvikariat och projektanställningar, blev vanligare under denna period. LO:s rapport om anställningsformer och arbetstider (2001) visar att andelen s.k. behovsanställningar, som är vanligast bland LO:s kvinnor (t.ex. Handels och Hotell och restaurang), har ökat från 40 000 år 1990 till 120 000 i dag. Resultatet av utvecklingen har blivit att kvinnor har sämre möjlighet till lönearbete och försörjning på en rimlig nivå. De är också den grupp som under åren av ekonomisk återhämtning haft alla minus på sin sida. De arbetar ofta inom kommunal och statlig verksamhet där stora åtstramningar gjordes under 90-talet.

LO-rapporten visar också att många kvinnor arbetar kortare tid än de önskar av arbetsmarknadsskäl. 175 000 av de 240 000 kvinnor som arbetar deltid skulle vilja arbeta heltid.

Egen inkomst och en trygg anknytning på arbetsmarknaden är avgörande för individens självständighet, inte minst för kvinnor som har försörjaransvar för barn. I dag går utvecklingen i motsatt riktning. Löneklyftan mellan kvinnor och män har ökat och i dag tjänar kvinnor endast 82 procent av vad männen gör.

Klimatet på arbetsmarknaden är i dag hårdare och det är kvinnor som har en allt osäkrare situation på arbetsmarknaden. Det är i högre grad kvinnor som fått stå för den stora ökningen av visstidsanställningar, och med det följer även sämre löneutveckling. För att bryta lönediskrimineringen mellan kvinnor och män krävs att vi får till stånd en rättvis värdering av det arbete som görs av kvinnor. Vård, skola och omsorg måste få mer resurser.

6 Bättre boende till barnen

Var och en ska ha möjlighet att bo i en rymlig bostad till en rimlig kostnad. Rimliga hyresnivåer är av stor vikt utifrån ett kvinnoperspektiv eftersom kvinnor har lägre inkomster och oftare är ensamstående föräldrar. Bostadsbidragen ska vara ett bostadspolitiskt instrument med uppgift att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att hålla sig med goda och tillräckligt rymliga bostäder.

Bidraget utgör ett skydd när hyran är för hög i förhållande till inkomsten och stödjer hushållen så att de kan efterfråga bostäder efter behov och inte enbart efter betalningsförmåga. Under 90-talet har de fattiga barnfamiljernas ekonomiska villkor försämrats och otryggheten har ökat. De fattiga hushållen har inte ökat i antal under 90‑talet, men de har blivit allt fattigare. Många hushåll har permanenta svårigheter vad gäller den ekonomiska situationen. Barnfamiljer som behöver bostadsbidrag har gått från att vara fattiga arbetarfamiljer till ensamstående kvinnor och invandrarfamiljer. Små förändringar i bostadsbidragets storlek, hyran eller inkomst kan få förödande konsekvenser för en familjs hushållsekonomi – återbetalningskrav är ofta rena katastrofen. Försämringar av bostadsbidragen förstärker könsorättvisorna och motverkar integrationen. Bostadsbidragssystemet måste utvecklas så att större hänsyn tas till inkomst- och boendekostnadsutvecklingen. Ingen ska straffas genom orimliga återbetalningskrav vid oförutsedda inkomstökningar. Utgångspunkten vid bedömning av bidragsbehov ska vara social situation, vilket innebär att ökad hänsyn tas till det enskilda hushållets förhållanden.

Mellan 1995 och 2000 ökade boendekostnaden för barnfamiljer med knapp ekonomi med i genomsnitt 17 procent. Samtidigt minskade bostadsbidragen med i genomsnitt 8 procent. Inkomsterna för ensamstående föräldrar ökade cirka 5 procent under samma period.

7 Barnets bästa

Enligt FN:s barnkonvention ska barnets bästa alltid beaktas i alla myndighetsbeslut som rör barn. Men vid en granskning av socialförvaltningarnas beslut om socialbidrag fanns det brister på denna punkt i nästan 80 procent av besluten. Sällan vägs konsekvenserna för de inblandade barnen in. Resultatet riskerar att bli att barnfamiljer felaktigt blir utan försörjningsstöd eller får för lågt socialbidrag. En annan allvarlig konsekvens kan bli att barn tvingas vara med om vräkningar på grund av obetalda hyror. Landets kommuner har ett stort ansvar att omedelbart se till att socialtjänsten följer FN:s barnkonvention och undantagslöst tillämpar principen om barnets bästa.

Vänsterpartiet anser att detta är mycket allvarligt och att regeringen därför bör ges i uppdrag att vidta åtgärder så att FN:s barnkonvention tillämpas vid alla beslut inom socialtjänsten där barn finns med. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Fler och fler barn i framför allt storstäderna saknar en fast punkt. De är mer eller mindre hemlösa. Många socialt utsatta barn som placeras i familjehem tvingas omplaceras flera gånger. Det har även inom socialtjänsten fällts kommentarer om barn som drar runt utan förankring att ”de tackat nej till hjälp”. Vi anser att det vittnar om en skrämmande uppgivenhet som inte kan accepteras.

Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör ges i uppdrag att utreda hemlösheten bland barn och kartlägga även dem vilka formellt har en placering men som inte befinner sig där. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 Släpp barnen ur fattigdomsfällan

Det finns i överenskommelsen mellan Vänsterpartiet, regeringen och Miljöpartiet ett beslut om att under mandatperioden vidta åtgärder och tillföra resurser för att förbättra situationen för de mest utsatta barnen. Det handlar om att höja bostadsbidragen, höja underhållsstödet till ensamstående föräldrar och fria läkemedel för barn och unga. Vänsterpartiet anser att detta är viktiga förslag men inte tillräckliga.

I dag minskar föräldrarnas försörjningsstöd när barnbidraget höjs. Det betyder att redan utsatta barn inte får del av den ökade välfärden på samma sätt som andra barn. Vänsterpartiet kräver en lagändring för att säkerställa att barnbidraget inte ska ingå i beräkningsunderlaget för socialbidrag. Vi anser att det är av yttersta vikt att säkerställa att också de allra fattigaste får ta del av barnbidragshöjningar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Familjer ska inte heller få reducerat bidrag på grund av att ungdomar i familjen exempelvis sommarjobbar. Enligt våra uppgifter varierar praxis på detta område från kommun till kommun. Vi anser att det ska gälla lika för alla. Det handlar oftast om mycket små inkomster som ungdomar behöver för att kunna delta i olika fritidsaktiviteter eller köpa cykel på lika villkor som jämnåriga. Vänsterpartiet vill att lön som barn i familjen tjänar ska undantas, förslagsvis upp till gränsen för skatteplikt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Fortfarande har många barn inte tillgång till skolbarnsomsorg, dvs. verksamheter för 10–12-åringar. Effekten är att vissa barn blir extremt utsatta de timmar på dygnet då de är helt utan vuxentillsyn. Kommunerna måste ta sitt ansvar och bereda alla barn plats inom skolbarnsomsorgen. Det är ur flera perspektiv olyckligt att barn i åldern 10–12 år inte omfattas av rätten till fritidshem, och därför menar Vänsterpartiet att skollagen bör förtydligas så att det klart framgår att även elever i åldersgruppen 10–12 år har rätt till fritidshemsplats. Detta tas upp i Vänsterpartiets motion om skolbarnsomsorg.

Trots att landets kultur- och musikskolor genomsnittligt fått ökade anslag sedan 1998, har anslagen urholkats och avgifterna i ett stort antal kommuner höjts. Skillnaderna är dock mycket stora. Vissa kommuner har elevavgifter på 1 200 kronor, medan den är gratis i ett fåtal andra. Barn från fattiga familjer har i dag, särskilt om de har flera syskon, knappast råd att delta i kultur- och musikskolornas verksamhet. De fritidsverksamheter som drar flest flickor till sig har genomgående sämre samhällsbidrag än de pojkarna som regel är intresserade av. Där samhällsstödet försvinner ut kommer marknadskrafterna in och fördjupar ytterligare klyftan mellan fattiga och rika. Kommunerna måste ta ett utökat ansvar när det gäller barns och ungdomars fritid. Det krävs också ökade resurser till kommunsektorn.

Vänsterpartiet föreslår att Barnombudsmannen får i uppdrag att genomföra en fördjupad analys av barnens fritidssituation. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

När de utsatta barnens situation belyses är det viktigt att se att det finns en direkt relation till föräldrarnas villkor. Det gäller inte minst föräldrarnas arbetssituation och arbetsliv. En direkt påverkan utgör frågor om arbetsrätt, arbetstidsförkortning, a-kassa och att alla ska ha en lön att leva på, frågor som Vänsterpartiet tar upp i andra motioner.

Stockholm den 1 oktober 2003

Ulla Hoffmann (v)

Lars Bäckström (v)

Rossana Dinamarca (v)

Mats Einarsson (v)

Marie Engström (v)

Owe Hellberg (v)

Berit Jóhannesson (v)

Sten Lundström (v)

Alice Åström (v)

Ingrid Burman (v)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Socialutskottet

Händelser

Inlämning: 2003-10-07 Hänvisning: 2003-10-15 Bordläggning: 2003-10-15

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Yrkanden (6)